Marginalia

Vår kollega och även medförfattare här på bloggen Anders Larsson har utsetts till Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2023.

Vi tycker så klart att det både är otroligt roligt men också mycket välförtjänt. Anders har jobbat på biblioteket sedan 1980 och har genom åren byggt upp en enorm kunskap om våra samlingar. Det är inte sällan man får fråga honom om hur det kan vara när alla andra informationsvägar är uttömda. Då får man ofta höra någon anekdot om en speciallösning för 25 år sedan som förklarar varför X finns beskrivet under Y.

Än en gång hurra! och stort grattis!

Här är ett par exempel på inlägg har på Marginalia som kommer från Anders penna. Arktisk gastronomi, att rätta mun efter matsäcken. och Vega-dagen, 24. april

Läs nyheten på Humanistiska fakultetens nyhetssida.

Dagens inlägg är författat av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Denna text kommer att handla om bibliotek, böcker och brev. Och om glädjen att botanisera bland fysiska källor som ingen tittat i på ett halvt sekel, och som göms undan i bibliotekens slutna magasin där de i dyster ensamhet inväntar att någon, till slut, vill veta hur det egentligen ligger till. Men först: Helene …

Helene Hanff (1916—1997) hette en amerikansk författare vars berömmelse vilar huvudsakligen på en bok. Boken är krasst sett knappt en bok (blott 95 sidor), och Helene har bara delvis skrivit den, och den skrevs egentligen inte som bok, men som sådan är den en av de bästa böcker som skrivits om kärleken till den engelska litteraturen. Boken är 84 Charing Cross Road (1970) (läs den!), som sedan blev en pjäs, som sedan blev en film med Anne Bancroft och Anthony Hopkins (se den!). Boken består av Helene Hanffs brevväxling med antikvariatet Marks & Co i London, främst med antikvariatets föreståndare Frank Doel, och sträcker sig från oktober 1949 och 20 år framåt.

De överhängande problemen Helene nämner i sitt första brev var bristen på essäer, av bland andra William Hazlitt och R. L. Stevenson, vilket löstes av att Marks & Co skickade Hazlitts Selected essays från Nonesuch Press, och Stevensons Virginibus Puerisque. Stevensonutgåvan fann Helene: ”so fine it embarrasses my orange-crate bookshelves, I’m almost afraid to handle such soft vellum and heavy cream-colored pages.” (3 november 1949)

Efter denna inledning fortsätter brevväxlingen och bokköpen, och en vänskap mellan Helene och Frank utvecklas. Helenes stil är flyhänt, humoristisk och intelligent, med en obesvärad inställning till versaler och gemener. Hon raljerar kärleksfullt över Frank och antikvariatet, reflekterar sporadiskt över ditt och datt, och kommenterar de böcker hon vill ha eller har fått. Om en William Blake-utgåva skriver hon:

             ”Part III begins – and God knows I quote – : ‘When, as a little boy, William Blake saw the prophet Ezekiel under a tree amid a summer field, he was soundly trounced by his mother.’
I’m with his mother. I mean, the back of the Lord God or the face of the Virgin Mary, all right – but why the hell would anybody want to see the prophet Ezekiel?” (Daterat: “Sunday night and a hell of a way to start 1960”.

Helene använder även bibliotek, men mest för att se om något är värt att köpa. Otålig efter vissa titlar skriver hon till Frank: ”NOTHING do you send me. you leave me sitting here writing long margin notes in library books that don’t belong to me, some day they’ll find out i did it and take my library card away.” (25 mars 1950) En annan bibliotekskommentar finns i samband med att hon vill läsa Izaak Waltons Lives: “They have it down at the 42^nd street branch. But not to take home! the lady said to me, shocked. eat it here. just sit down in room 315 and read the whole book without a cup of coffee, a cigarette or air.” (9 februari 1952)

         

    När man läser 84 Charing Cross Road lockas man att söka upp alla böcker hon kommenterar. För egen del tar jag gärna Helenes ord som en garant för att det finns något av intresse i en bok. Helene själv hade Arthur Quiller-Couch som probersten: ”Q quoted enough of it so i know i’ll like it. Anything he liked i’ll like except if it’s fiction.” (9 februari 1952) Hon skrev även en bok om hur Quiller-Couch påverkat henne: Q’s legacy (1985).

Fascinerad av att en liten radannons var början på något som blev en korrespondens, som blev en bok, undrade jag hur denna annons såg ut. Ni minns Helenes första brev till Marks & Co: “Your ad in the Saturday Review of Literature says that you specialize in out-of-print books.” Alla som skrivit om Helene Hanff har troligen utgått från denna rad, för det är den hänvisningen man finner i allt från Wikipedia via bloggar till artiklar om Helene Hanff. Problemet är att det sannolikt inte stämmer.

Vi har på Humanistiska biblioteket Saturday Review of Literature, i obruten utgivning från 1924—1973, så det var ett ögonblicks verk att kila ner i magasinet och kontrollera uppgiften. Men ingenstans, åtminstone inte under de närmaste tre månaderna innan Helene skriver sitt brev 5 oktober 1949, finns någon annons från Marks & Co. Med fingrar svarta av halvsekelgammal trycksvärta fick jag ge upp.

Så låt oss resonera lite. Någonstans har Helene uppenbarligen funnit uppgiften om att det i London fanns ett antikvariat som specialiserat sig på engelska författare. Det finns eventuellt en ledtråd i första brevet: ”a poor writer”. Det finns även eventuellt en ledtråd i brevet om hennes motvilja att läsa Waltons Lives på biblioteket på 42nd street. Skulle en fattig författare med bibliotekskort köpa ett nummer av Saturday Review of Literature? Kanske, men även kanske inte. Låt oss säga att hon läst sina litteraturtidningar på biblioteket och där skrivit av adressen, men sedan när hon skrev sitt brev till Marks and Co misstagit sig på vilken tidning hon fann den i. Med denna teori letade jag igen. Och det finns en annons. I en av New Yorks litterära tidningar. 2 oktober 1949, 3 dagar innan Helene skriver sitt första brev till Marks & Co, fann jag den prydligt publicerad, inte i Saturday Review of Literature utan i The New York Times Book Review.

Stalin på framsidan ger måhända ett något ominöst intryck, men om man inte blir avskräckt av detta så finner man bland radannonserna uppgiften om Marks & Co: “We specialize in standard sets of English authors, rare and out-of-print. Inquiries welcomed. Use 5c stamp. Marks & Co., 84 Charing Cross Road. London.”

Bortsett från en lucka i beståndet mellan 1943—1947 så har Humanistiska biblioteket The New York Times Book Review från 1940—2017. Vi har även många andra litterära tidningar och tidskrifter, och böcker … naturligtvis. Faktum är att biblioteket har snudd på fånigt mycket intressant material. Ett bibliotek är, för den som så vill, en pågående upptäckt. Du söker en källa som i sin tur ger upphov till nya källor att söka upp, samtidigt som du får en ny syn på den första källan. Det är ofta lika uppslukande som lärorikt, ungefär som att förlora sig i den malström som Wikipedia kan utgöra. Men Wikipedia och internet i all ära, vissa gånger behöver man gräva så djupt att bara fysiska källor återstår, för att finna hur det egentligen ligger till. Så välkommen till biblioteket.

PS. Marks & Co historia börjar 1904 och låg på 84 Charing Cross Road från 1930, för att till slut läggas ner 1970. Det finns numera en plakett på den plats på Charing Cross Road där antikvariatet låg, med hänvisning till Helene Hanffs bok. Senast jag passerade låg en McDonalds på den platsen … Men boken 84 Charing Cross Road finns kvar.

Texten är skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Emblemböcker. Ord och bild i så tätt samarbete att ingen kan säga vad som är den primära konstformen. Emblemböcker är besläktade med medeltidens bestiarier, men började få sin egentliga och tryckta form under början av 1500-talet. Även om det är alltid är vanskligt att sätta ett startdatum för något, så är 1531 i det här fallet en bra utmanare, för då publicerades Emblemata av Andrea Alciatis som därmed startade en het boklig trend som sträckte sig in på 1700-talet.

Men vad är då en emblembok? Det är en bok som består av ett etiskt motto som beskrivs av en text som illustreras av en bild som i sin tur alltså gestaltas av mottot. Ja, tanken var i viss mån att skapa rundgång, för man strävade efter att frambringa ett intryck genom text och bild som var mer effektfull än varje enskild komponent. Tematiken i denna mix av text och bild kretsade kring synder, dygder och olika abstrakta antika mytologiska scener, allt sammankokat i en klatschig moralisk maxim. Låter inte detta som en intellektuell delikatess så vet jag inte vad som skulle vara det. Det var i alla fall vad den europeiska intelligentian ansåg under cirka 150 år från det att Andrea Alciatis fick snilleblixten med Emblemata. För de bildade och bemedlade med eget bibliotek (förvisso ingen majoritet av Europas befolkning under denna tid) så var ett gäng emblemböcker ett måste för att de inte skulle känna sig utanför.

Från cirka 1580 nådde emblemböckerna kulmen av sin popularitet och ingen gjorde emblemböcker bättre än de holländska gravörerna och tryckarna. De kallades där för ”Sinnepoppen”, vilket ungefär betyder: Dockor för själen. Holländaren Jacob Cats (1577–1660) var bland annat poet, humorist, jurist, diplomat och politiker, men han är numera mest känd just för sina emblemböcker

I Herbert Blomstedt Collection på Humanistiska biblioteket har vi Jacob Cats alla verk i tryckningar som sträcker sig från 1620 till 1656. De är i utsökt skick med kopparstick som man snudd på kan läsa med fingertopparna. Så här på 2000-talet är det inte alltid enkelt att veta vad poängen med dessa ”emblem” är, speciellt inte om ens latin och 1600-talsholländska lämnar en del att önska, men bilderna talar ganska ofta för sig själva eller till fantasin.

Det latinska mottot uttrycker ungefär att man ska tänka på hur man beter sig. Om det innebär att man ska undvika att medtaga pilar när man rider på en krokodil, eller om man helt enkelt ska undvika att rida barbacka på krokodiler är oklart. Eller om det är ett motto för krokodilen, som illustrerar det meningslösa med att medtaga mager proviant?

Denna tyckte jag initialt vara självförklarande: bättre ett strutsägg i handen än tio i korgen. Mottot på holländska uttrycker däremot att: En liten höna lägger ägg varje dag medan en struts bara en gång per år. Må så vara, men vad strutsen själv säger framgår inte. Hennes blick utstrålar dock någon typ av generad irritation över att bli tvingad att vara med på bild.

Sentensen bör vara: Stick ej ett finger i munnen på narr med god tandhygien?

Detta är nog min favoritbild. En vibrerande romantisk scen i trädgården, fylld med förtäckt sensualitet och poesi:
”Ska jag visa dig mina skärbönor, Marietje?”
”Åh, Armand, slika skärbönor jag sällan skådat. De dignar från grenen, Armand.”
”Ja, Marietje, de dignar som bara skärbönor kan. De dignar gröna, Marietje! Gröna!”
”Åh, Armand, får jag röra vid en skärböna? Jag aldrig förr upplevt sådan längtan efter så mogna skärbönor.”
”Marietje, Marietje, det vore mig en ära om du ville sprita mina skärbönor!”
”Åh, Armand!”

Låt oss avsluta med denna bild som jag själv har döpt till ”Arbetsveckan”, för det är uppenbart att de tre figurerna från vänster till höger representerar: Måndag, Onsdag och Fredag.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Allhems småtryckssamling är ny specialsamling på Humanistiska biblioteket. Allhems förlag grundades av den danskfödde Einar Hansen och var aktivt mellan 1932—1981. Inledningsvis bestod verksamheten av tidningsutgivning i form av Allas veckotidning och Hemmets veckotidning, och det är de inledande delarna av dessa veckotidningars titlar som utgör förlagsnamnet: Allhem. Två verk som kan betraktas som höjdpunkter i Allhems utgivning är landskapsböckerna, mer om dem nedan, samt Svenskt konstnärslexikon: Tolvtusen svenska konstnärers liv och verk i 5 band som vid tiden för utgivningen 1952—67 (och eventuellt fortfarande) var det mest påkostade uppslagsverk som getts ut i Sverige.

Serien Allhems landskapsböcker publicerades mellan 1950—1976 i totalt 30 volymer och innefattade förutom Sveriges 25 landskap även böcker om 5 städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala. Böckerna innehåller en kulturhistorisk del och en aktuell bildsvit med nytagna fotografier. Generellt kan sägas att mycket stort fokus lades på bildmaterialet. De 30 volymerna i sin helhet omfattar drygt 17 000 sidor, med sammanlagt 22 643 bilder.  Allhem gav ut 15 olika serier med fokus på flyg, geografi, konst, historiska personer, arkitektur och museum.  Utöver dess serier gav de även ut en mängd andra böcker, också med stort fokus på kultur, historia och bild. Totalt omfattar Allhems utgivning 651 titlar.

Förutom de skrifter som fanns tillgängliga i handeln ägnade sig Allhem åt trycka en mängd småskrifter. Det rör sig om program till utställningar och konferenser, om särtryck av artiklar i tidskrifter, om julhälsningar, reklamskrifter, minnesskrifter, visböcker etcetera. Dessa trycktes ofta i små upplagor och var ofta av efemär art, vilket gör att mycket av detta material har försvunnit. Detta gör Allhems småtryckssamling i sin helhet tämligen unik. De tryck som finns i Allhems småtryckssamling kommer nästan uteslutande från denna efemära tryckproduktion och sträcker sig från 1939—1992. Antalet småtryck uppgår till 89 och inkluderar också kataloger från Allhem, samt reklammaterial för enskilda verk från Allhem och ger på så sätt en överskådlig inblick i Allhems tryck- och förlagshistoria. Genom exempelvis reklammaterialet och katalogerna kan man se hur Allhem valde att marknadsföra sin utgivning, och hur de uttryckligen strävande efter att ge ut vackra böcker av hög materiell kvalitet. Sammantaget ger samlingen en ovanlig inblick i förlagets mindre kända tryckproduktion.

Allhems småtryckssamling är en donation från Kjell Petersson, grundare av bokförlaget Atlantis. Kjell Peterson övertog Allhems bildarkiv, och försäljningen av en stor del av Allhems förlagsprodukter, i samband med att Allhems förlag lade ner sin verksamhet 1981. I Humanistiska bibliotekets handskriftsarkiv finns även Kjell Petersons personarkiv.

Idag den 30e maj har två satsningar som vi på GUB är delaktiga i officiell invigning/premiär. Det är dels en fysisk utställning i våra lokaler som är ett samarbete med GPS400, Språkbanken, HDK-Valand, Hasselbladstiftelsen och Riksarkivet, samt en digital portal där vi samarbetat med GRIDH för att tillgängliggöra foton och texter på ett enkelt sätt.

Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes den 8 maj 1923 av dåvarande kung Gustaf V. Utställningen arrangerades för att högtidlighålla stadens 300-årsjubileum 1921 men på grund av de höga ambitionerna och efterdyningarna av världskriget m.m. så blev utställningen fördröjd till 1923. Nu har ju även 400-års firandet fått skjutas på till i år på grund av pandemin. Det är inte lätt att fira Göteborgs födelsedag.

Utställningen ”Här och nu – där och då: Jubileumsutställningens moderna visualisering kring Näckrosdammen 1923” har ett fokus på hur Jubileumsutställningen tog hjälp av modern grafik, typografi, fotografi och film för att sprida intresse för utställningen. Detta skedde genom album, vykort, affischer, broschyrer etc för att nå ut med sin kommunikation. Allt detta sker i en påtaglig brytningstid vad det gäller det visuella uttrycket vilket tydligt syns i det utställda materialet.

Utställningen vill ge skapa en möjlighet att ta del av hur text och bild samverkade för att sprida kännedom om Göteborgs historia, samtid och framtidsdrömmar för 100 år sedan! Huvuddelen av materialet kommer ur våra samlingar på GUB men innehåller även en del privata bidrag som exempelvis en klänning som bars på utställningen förevigad på foto.

I Jubileumsportalen finns de olika platserna utmärkta med foton och beskrivningar från utställningskatalogerna. Större delen av materialet kommer från Universitetsbiblioteket som har digitaliserat det och sedan har personalen på GRIDH byggt upp själva kartan och utvecklat gränssnittet. Via portalen är det även enkelt att hitta allt digitaliserat material som vi har här på GUB från och om jubileumsutställningen.

Vi på GU och GUB tycker det är lite extra roligt att få jobba med det här materialet då vi ju nu sitter exakt på samma plats. Minneshallen stod där nu Humansisten ligger och den enorma Huvudrestaurangen med en 15 meter lång spis och plats för 3000 gäster låg där universitetsbiblioteket nu är placerat. Vi vet också att många, inte minst göteborgare är intresserade av linbanan, bergbanan och mycket annat från utställningen så att nu kunna hjälpa till och sprida lite kunskap om denna är riktigt roligt.

Det här har varit ett unikt tillfälle att få djupdyka ned i det här materialet. Men det är inget som vi är färdiga med. Digitalisering av exempelvis tidningsklipp från både svensk och internationell press fortsätter och även digitalisering av det rikliga material som publicerades i anslutning till jubileumsutställningen. Så återkom gärna till portalen även i framtiden då det här bara är en början. Vad vi dock saknar är möjligheten att visa filmen Boman på utställningen. En komedi från 1923 som till en stor del utspelar sig på och kring utställningen. Men vem vet, det kanske vi kan lösa i framtiden? Välkomna!

Text: Stefan Benjaminsson, kulturarvsbibliotekarie på Humanistiska biblioteket

Det är fredag och helgens sociala eskapader väntar. Dags att se så där cool och inne ut som andra bara kan drömma om. Men vad göra när piercing är norm och tatueringar konservativt? Vad sägs om att smälta samman med ett träd? Eller än bättre: kapa ena benet och operera in cellosträngar mellan hakan och grenen, och ta partyt dit du går … hoppar på ett ben.

Tips från Ludvig Holberg och Nicolai Klimii iter subteraneum novam tellunis theoriam ac historiam quintae monarchiae adhuc nobis incognitae exhibens e bibliotheca B. Abelini.  D.v.s. Nils Klims underjordiska resa. Här fjärde utgåvan från 1766, i sin häftesedition vilket är sällsynt att se, men som finns i Humanistiska bibliotekets eminenta Holbergsamling.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Har du tröttnat du på att wifi-matas med strömmad underhållning? Minns du inte längre hur det var att ta eget initiativ? Handen på hjärtat, är ditt kulturella kapital inget mer än en pinsam plump på din inre parnass pittoreska sluttningar? Ta det lugnt, för det finns en lösning på dina problem: Theater-Bilderbuch.

Theater-Bilderbuch, här i fjärde upplagan från 1888, är en pop-up-bok, utgiven av J. F. Schrebier i Esslingen. Boken nöjer sig inte med att bara var pop-up, utan är samtidigt scen och manus till 4 pjäser. På detta sätt så kan du och dina (troligen motsträviga) vänner spela: Rödluvan och Vargen, Hans och Greta, De tre vise männen när de snubblar över Jesusbarnet i julnattens stjärnglans, och slutligen Hela familjen inklusive alla husdjur firar jul. En helafton med kreativa krumsprång är således räddad.

Vi börjar med Rödluvan och kastas rätt in i handlingen då huvudpersonen i sin karaktäristiska huvudbonad möter Vargen: ”Guten tag, herr Graubart.” I väntan på Rödluvan har Vargen, uppenbarligen småsugen på nått, tagit sig ett mellanmål bestående av delar av orkesterns stråksektion. Ett klokt val visar det sig, för Rödluvan låter sig inte luras av Vargens förslag att plocka blommor (för att vargen ska hinna före till den intet ont anande mormor) utan Rödluvan viker icke en tum från sin fastslagna färdplan, och snuvar på så sätt Vargen på hans kulinariska upplevelse. Vargen beklagar sig i sin slutreplik över alla lydiga barn som gör som sina föräldrar säger. Personligen beklagar jag mig över en tam omgestaltning av en klassisk skräckis.

Tack och lov har vi Hans och Greta, som erbjuder en surrealistisk föreställning. Hans använder en rad simmande änder som bro, jagad av en björn iklädd en blå halsduk som bälte med tillhörande svärd, svingade en knölpåk. Björnen ser inte nöjd ut. Greta är vid det här laget i två delar, vilket troligen tyder på att björnen redan fått tag på henne. I bakgrunden hägrar det förrädiskt lockande pepparkakshuset. Spänningen är brutal. Det är med en viss lättnad man sedan spelar upp eposet ”Die Helige Christnacht” med hela 11 roller varav 7 talande och en Jesus, 5 får och en barnorkester.

Har dina vänner fortfarande inte övergett dig så kan ni spela julscenen också. Av intresse här kan vi skåda hunden Karo föra ett gemytligt samtal med katten Mitzi som döljer sig i kulissen. Pjäsen slutar tydligen lyckligt, för sista manusanvisningen uppmanar till allmänt jubel där även Mitzi och Karo deltar.

Theater-Bilderbuch: vier Scenen für das Kinderherz mit ganz neuen Dekorationen und Text in Versen  av Franz Bonn är ett nykatalogiserat tillskott till en av våra större specialsamlingar, Herbert Blomstedt Collection. Pop-up-boken är ett charmigt boktryck i klara välbehållna färger och gör ett smått imponerande intryck då den vecklas ut. Mekaniska böcker av denna typ tenderar ofta att förstöras efter ett tag, på grund av hoplimmade smådelar och lekfull hantering. Denna bok är dock välbevarad, sånär som på några mindre skavanker, och som sådan bokhistoriskt intressant. Pop-up-boken som företeelse har anor från 1100-talet och riktade sig från början in på en vuxen målgrupp, men det var under 1800-talet som den blev populär främst som underhållning för barn. Industrialiseringen av boktryckarkonsten, men bland annat möjligheten att mer effektivt trycka i färg, gjorde att man snabbare och billigare kunde göra kolorerade böcker. Innan den färglitografiska tryckmetoden utvecklades i början av 1800-talet var det främst genom handkolorering som man kunde uppnå samma sak, en tidsödande och därmed dyr process. Handkolorering förekom sida vid sida om färglitografin fram till andra halvan av 1800-talet då färgtryck helt tog över. Som avslutning kan nämnas att baksidan av Theater-Bilderbuch gör reklam för förlagets övriga utgivning, för den som önskar fortsätta utveckla sitt kulturella kapital.

#hurgörman #hjälp #användaplanscher #tittamedögonen #vägledning #tackvilhelm

#delvis #tryckt #manfårväländrasig #stoppapressarna #halvvägs

#c-vitaminförluster #sköljförsök #tvålmedel #provkök #hemkunskapsflashbacks