Kategori: Okategoriserade

Historien om hur två Uppsalaprofessorers bibliotek hamnade i Göteborg

Göteborgs universitetsbibliotek har nyligen fått en större donation av ett bibliotek med tyngdpunkt inom arkeologi och hällristningsforskning. Biblioteket är skapat av Oscar Almgren (1869-1945) som var den förste i Sverige att utnämnas till professor i ”Nordisk och jämförande fornkunskap” vid Uppsala universitet. ”Nordisk och jämförande fornkunskap” var den gängse termen för arkeologi på den tiden. Biblioteket har senare kompletterats av Oscars son Bertil Almgren (1918-2011), även han professor i Arkeologi i Uppsala.

Biblioteket donerades 2012 till Svenskt hällristningsforskningsarkiv (SHFA) Att biblioteket donerades dit beror framför allt på Oscars, men även Bertils stora vetenskapliga intresse för hällristningar och inte minst för de i Tanum. Det är inte bara far och son Almgren som blivit intresserade av dessa, de blev klassade som ett UNESCO Världsarv 1994. När sedermera SHFA blev en forskningsinfrastruktur vid Göteborgs universitet blev frågan kring lokalisering av både verksamhet och bibliotek åter aktuell. I samband med att SHFA flyttat sin verksamhet till Humanisten vid GU blev det även naturligt att donera biblioteket och flytta det till oss på UB.

Biblioteket är värdefullt i sin egenskap av att vara ett vittnesmål rörande den breda internationella utblick och det kontaktnät som Oscar (och Bertil) Almgren hade. Vad det gäller Oscars tid är det ju en mycket viktig och formativ period för den arkeologiska vetenskapen. En mycket stor del av volymerna är signerade och med uppgifter om var och när de införskaffats. Åtskilliga är förstås även gåvor från kollegor med mer eller mindre utförliga dedikationer. Det gör det intressant att hålla ihop samlingen, och även behålla visst material trots överlapp med befintliga samlingar.

Om någon med textila intressen tycker att namnet Almgren låter bekant så stämmer det. Det är samma släkt som ligger bakom K.A. Almgrens sidenväveri. Oscar var barnbarn till Knut Almgren som grundade väveriet. Både Oscars far och farfar var förutom fabrikörer och grosshandlare även politiskt engagerade och invalda i stånds- respektive tvåkammarriksdagen.

Nu påbörjar vi arbetet mad att katalogisera samlingen och därmed göra den mer tillgänglig då den blir sökbar via Libris. Men då det är en specialsamling kommer det inte vara aktuellt med hemlån utan det är fråga om att studera dessa böcker i läsesalen. Det hade det varit oavsett då vi har en gräns på 100 år för hemlån och en stor del av dessa faller ju även under det kriteriet.

Jenna Harju Konservator på universitetsbiblioteket skriver om en ny donation av böcker om den tidiga förlossningsvården.

När vetenskapen fick medvind under 1600-talet började läkare intressera sig mer för barnafödande, vilket ledde till att jordegummors gamla kunskaper sattes på pränt i böcker. Biomedicinska biblioteket har nyligen fått en donation från institutionen för vårdvetenskap och hälsa av några tidiga exemplar.

Böckerna visar på hur förlossningsvården utvecklats från att främst bygga på muntlig tradition till att bli ett erkänt vetenskapligt fält.

Bland donationen finns Johan von Hoorns verk från 1697, med den långa titeln ”Den swenska wäl-öfwade jord-gumman hwilken grundeligen underwijser huru med en hafwande handlas, en wåndande hielpas, en barna-qwinna handteras, och det nyfödda barnet skiötas skal”. Boken lyfte för första gången fram barnafödandets teori och praktik, ett ämne som tidigare förvaltats muntligt av barnmorskor. Författaren Johan von Hoorn (1662-1724) ansågs vara den vetenskapliga förlossningskonstens fader i Sverige. Han grundlade den vetenskapliga obstetriken och ordnade det svenska förlossningsväsendet. Boken är den första svenska handboken för barnmorskor, samt det första kompletta medicinska lärobok att publiceras i Sverige.

Den nya förlossningsvården kom att bli ett fält dominerat av universitetsutbildade män, vilket återspeglas i den vetenskapliga litteraturen. Däremot finns det exempel på kvinnliga författare, bland annat två böcker av den tyska hovbarnmorskan Justine Siegemund (1636-1705) som byggde på hennes erfarenheter kring komplicerade förlossningar. Hennes manualer var skrivna på tyska och vände sig främst till praktiserande barnmorskor. Hennes böcker kom att bli några av de mest använda förlossningsmanualerna från den tiden.

Som konservator vill jag säkerställa att bokens värde som historisk källa inte går förlorat utan att boken långsiktigt bevaras för framtida generationer. Därför gör jag så få förändringar som möjligt för att inte riskera att förändra bokens karaktär.

Konserveringen av böckerna kommer bland annat innefatta rengöring, samt lagning av revor. Johan von Hoorns bok har varit välanvänd vilket lett till att pärmen lossnat från inlagan. Här gäller det att göra så liten inverkan som möjligt i originalmaterialet men samtidigt se till att boken klarar av hantering i specialläsesalen. Äldre och rara böcker förvaras i universitetsbibliotekets klimatanpassade magasin på Humanistiska biblioteket, men kan beställas fram till den övervakade specialläsesalen. Böckerna kan vara av intresse för alla som är intresserade av historisk förlossningsvård. 

Biomedicinska biblioteket har sedan tidigare en boksamling från Sahlgrenska sjukhusets grundare Pehr Dubb. Boksamlingen har ett stort medicinhistoriskt och lokalhistoriskt värde. Samlingen återspeglar hans tids dagsaktuella ämnen som plågade samtidens Europa, såsom veneriska sjukdomar och gula febern. Samlingen innehåller även böcker om den tidens nya idéer och uppfinningar som elektrisk behandling och magnetism, fältmedicin och fältkirurgi, hygien, biologi och tekniska uppfinningar med mera.

31 mars 1881 föddes skådespelerskan Maria Schildknecht i Stockholm. Efter avslutad utbildning vid Dramatiska teaterns elevskola arbetade hon på flera olika teatrar i både Uppsala och Stockholm. I 26 år arbetade hon på Dramaten. 1936 började hon skådespela på Göteborgs stadsteater där hon blev kvar i några decennier.

Maria Schildknecht donerade sitt och sin make Helge Wahlgrens arkiv till Göteborgs universitetsbibliotek. Arkivet heter Skådespelarna Maria Schildknecht och Helge Wahlgrens papper och finns att beställa genom Handskriftsavdelningens formulär på universitetsbibliotekets webbplats. https://www.ub.gu.se/sv/hitta-material/handskrifter/bestall-handskrifter-och-arkiv

Läs mer om skådespelerskan på : https://www.skbl.se/sv/artikel/MariaSchildknecht/

Inlägg av Sarah Höilund, arkivarie vid bibliotekets handskriftsamlingar.

Handskriftsavdelningen på Göteborgs UB förvärvar kontinuerligt arkivmaterial och antalet accessioner varierar årligen. Under 2021 tog vi emot 29 stycken, och det handlade såväl om handskriftsmaterial från helt nya arkivbildare som kompletterande material från arkivbildare vilka redan finns i vårt bestånd.

En av fjolårets större kompletterande accessioner var litteraturprofessorn Kurt Aspelins (1929-1977) arkiv. Detta berikar det befintliga Kurt Aspelin-beståndet med i huvudsak hans egna manuskript, arbetsmaterial, tidningsklipp, biographica samt en omfångsrik korrespondens. Den första Aspelin-accessionen, som förvaras här sen tidigare, innehåller svar till en författarenkät som han sammanställde och skickade till flertalet samtida författare i Sverige under slutet av 1960-talet. Sammantaget finns här alltså gott om stoff att fördjupa sig i för den som vill forska på Aspelin och hans arbete som spänner över ett brett fält av yrkestitlar; litteraturhistoriker, kritiker, forskare, lärare, introduktör, teoretiker och inte minst skribent.

År 1967 disputerade Aspelin på en avhandling om 1830-talets svenska litteraturkritiska debatt och samma år blev han docent vid litteraturvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Han verkade inom marxistisk litteraturteori och blev en viktig introduktör av strukturalistiska, semiotiska och anti-biografiska idéer inom litteraturvetenskapen under 1970-talet genom till exempel hans verk ”Textens dimensioner: problem och perspektiv i litteraturstudiet” (1975). Nils Åke Nilsson recenserar boken i Samlaren (årgång 96, 1975): ”Som ett förargelsens hus som ingen kan gå likgiltigt förbi har den utan tvivel sin plats i dagens svenska litteraturdebatt.”

I det kompletterande arkivmaterialet går det även att hitta material om hans politiska engagemang. Tidigt involverade sig Aspelin i Svenska Clarté-förbundet, vilket under 1960-och 1970-talet lade sig i den kommunistiska fåran. Han kom att få stor betydelse för den svenska vänstern. Sin bana som flitig skribent inledde han också tidigt. Aspelin skrev och publicerade artiklar och essäer med analyser av svenska och utländska författare utifrån en radikal ståndpunkt, men även kulturartiklar för bland annat Ny Dag och Aftonbladet. En stor del av hans publicerade tidningsartiklar finns nu i en klippsamling i Kurt Aspelins arkiv.

Den glimt som undertecknad fått av Aspelin genom ordnandet av handskriftsmaterialet tecknar en uppskattad lärare och kunskapskälla som inspirerade och uppmuntrade många av sina studenter, men också en färgstark och viktig röst i samtidens svenska litteraturdebatt och forskningssamhälle. Litteraturforskaren Torkel Stålmarck skriver: ”Redan hans vetenskapliga hållning, det intensiva engagemanget, allvaret och respekten inför konstverket, tror jag har haft utomordentligt stor betydelse för vårt forskningsklimat.”

Dagens särtryck är Gamla Bergsmansvisor av Nils Dencker, hämtat ur Med Hammare och Fackla II, årsbok utgiven av Sancte Örjens Gille.

”För den, som vill hämta skatter ur den rikt givande gruva våra gamla folkliga visor utgöra, blir bergsmanssången ett sällsynt fynd. […] Något särskilt behov av yrkesvisor hade våra svenska bergsmän förmodligen icke i de gamla tiderna. I arbetet eller under färden ned i och upp ur gruvan sjöngo de sina psalmer, som uttryckte vad deras hjärtan fordrade. När Anders Rhyzelius som ung student vistades vid Sala gruva år 1702 ljöd under nedfärden i den fritt i schaktet hängande bergtunnan På tig hoppas jag, o HERre kiär (nya psalmboken nr 226) och vid uppfärden Wår Gud är oss en Wäldig borg. […]

Ännu på 1800-talet sjöngos psalmer vid Sala gruva under färderna i hisstunnan. Disponenten, fil. d:r Carl Sahlin har varit vänlig meddela mig följande anteckning härom: ’Dåvarande styresmannen för Sala grufva och silfververk, sedemera landshöfding Th. Nordström omnämner psalmsången vid upp- och nedfärd i öppen bergtunna i Kristinas eller Karl XI:s schakt. Äfven jag har år 1889 varit med om en nedfärd i Kristinas schakt under psalmsång. Den var då arrangerad i anledning af bergselevernas besök och befaring af grufvan, men sång användes då icke längre i hvardagslag. Psalmen ljöd emellertid vackert i det stora och djupa schaktet, där ett kraftigt eko var till finnandes.’”

Gästinlägg av Sanna Hellgren, universitetsbibliotekarie på KvinnSam.

Konstnären Ewy Palm (1925-2018) var i slutet av 80-talet riktigt trött på konstvärldens mansdominans, och den backlash som blivit efter den starka kvinnorörelsen på 1970-talet. I New York hade hon sett en affischutställning av den anonyma konstnärsgruppen Guerrilla Girls, som kritiserade den mansdominerade konstbranschen. Ewy beställde utställningen till Sverige, och den turnerade mellan Stockholm, Mölndal, Norrköping, Karlstad, Kalmar, Lund och Skellefteå åren 1990-1992. Utställningen fortsatte sedan ut i Norden till Oslo, Helsingfors, Köpenhamn och Reykjavik med Ewy som samordnare. Efter detta hamnade utställningen sen i KvinnSams arkiv, med ramar och allt, samt två volymer med tillhörande dokumentation samlat av Ewy. 2013 kom även arkivet efter Ewy själv, hennes samling är dock hittills oförtecknad.

Är det så bra att slutförvara dessa arkivhandlingar, som affischkonstverken nu utgör, i ramar? Nja. Tar det mycket värdefullt utrymme? Ja. Var det dags att åtgärda detta? Absolut, helst igår. Vi har nu monterat affischerna ut ur sina ramar, och skapat ny syrafri förvaring för dem med hjälp av vårt bokbinderi. Det kommer bli lättare för oss i personalen att plocka fram materialet, liksom för en användare att beskåda det. En så kallad win win situation på samtliga plan, helt enkelt.

Guerrilla Girls är fortfarande aktiva, och deras verksamhet går att ta del av här: https://www.guerrillagirls.com/

För mer information om Ewy Palm kan man läsa i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EwyMatildaPalm och även på hennes webbsida https://ewypalm.se/ . Där finns även en 20 minuter lång youtube-video vid namn ”Guerrilla Girls – En dag i Stockholm” från deras Sverigebesök i samband med utställningen.

Guerrilla Girls nordiska affischutställning-arkivet i KvinnSams samlingar finns förtecknat här: https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:115139

Gästinlägg av förstebibliotekarie Anders Larsson om en bok som bygger på material ur Otto Nordenskjölds arkiv.

Forskningsresanden Thorild Wulff skriver under den expedition till Grönland 1917 som skulle bli hans sista -”Kokade idag en härlig Multicatawny-soppa av Lazenby’s tabletter, som jag köpt i London 1912 och haft med i Kina, alltså vittberesta – ha bland annat varit 10° söder om ekvatorn och förtärdes på 82° 30’ n. br.” Denna currysoppa (Mulligatawny) i form av en sorts kakor eller tabletter var en del av provianten under denna expedition, vilken i övrigt var hänvisad till jakt av olika slag för sitt födointag. Jakten slog emellertid fel och bidrog tyvärr till expeditionens stora svårigheter och indirekt även till Thorild Wulffs död några månader senare. Den lilla episoden illustrerar på ett belysande sätt hur en ganska enkel måltid ändå kunde betyda väldigt mycket, särskilt när omständigheterna var svåra.

Proviantering och matfrågor under den ovan nämnda och en rad andra polarexpeditioner behandlas i den nyligen utkomna boken Polarexpeditionernas proviant 1872-1949 av författaren Karl-Gunnar Norén. Boken tar upp mathållningen och provianteringen på både svenska och utländska expeditioner och för Göteborgs UB handlar det om material som finns i Otto Nordenskjölds omfångsrika arkiv. Nordenskjölds expedition till Antarktis 1901-1903 var på sin tid en av de stora händelserna inom polarforskningen och ett projekt av den här omfattningen krävde givetvis proviant i en utsträckning långt utöver det vanliga. Denna expedition har således fått stor plats i Noréns bok och han går in på djupet i alla fakturor på livsmedel, proviantlistor och annan dokumentation som finns bevarade i arkivet. Att på det sättet åskådliggöra ett tidigare obeaktat material ger en spännande bild av livet på en expedition under förhållanden som vi idag har svårt att ens föreställa oss.

Nordenskjölds antarktisexpedition är i sig en historia om mirakulösa sammanträffanden och överlevnad vilka mycket väl skulle kunna bli stoff för en äventyrsfilm. Huvudgruppen av forskare övervintrade i det på plats i Antarktis uppbyggda vinterhuset som gick under namnet Snow Hill och där hade man en relativt omväxlande diet, åtminstone till en början. Så här kunde veckomenyn se ut:

Söndag.

Frukost: gröt

Middag: konservkött med potatis och grönsaker, köttsoppa och dessert.

Kväll: lapskojs.

Måndag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: fläsk och bruna bönor, havresoppa eller choklad.

Kväll: plättar.

Tisdag.

Frukost: konservkött med potatis.

Middag: torr fisk med potatis, konservsoppa, dessert.

Kväll: gröt.

Onsdag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: konservkött med grönsaker, fruktsoppa.

Kväll: lapskojs.

Torsdag.

Frukost: gröt.

Middag: ärtsoppa med fläsk, plättar.

Kväll: lapskojs.

Fredag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: blodpudding eller korv, konservsoppa.

Kväll: makaroner.

Lördag.

Frukost: paltbröd.

Middag: salt kött med potatis och grönsaker.

Kväll: fruktkräm.

Lapskojs var ett samlingsnamn på diverse matrester vilka sammanblandades till en slags röra vilken följaktligen kunde variera i sammansättning från måltid till måltid.

Emellertid visade det sig efter den första övervintringen att fartyget Antarctic, som enligt planen skulle återvända för att hämta upp forskarna på Snow Hill, hade råkat ut för problem och skruvats ner i isen i Weddelhavet och sjunkit vilket gjorde att expeditionen tvingades till ytterligare en övervintring. Tre man som sänts ut från Antarctic för att söka kontakt med Nordenskjölds grupp misslyckades med detta och tvingades övervintra i en stenhydda och livnära sig på pingvinkött i olika former samt de fåtaliga konserver de haft med sig. En annan grupp från det förolyckade fartyget Antarctic lyckades ta sig fram till den relativt närbelägna Pauletön där man genomlevde vintern med hjälp av medhavd proviant och pingvinkött i alla dess former. Expeditionen kom alltså av omständigheterna att bli uppdelad i tre olika partier vilka tvingades övervintra på skilda håll utan inbördes kännedom om varandras belägenhet.

Nu hade man inget annat att göra än att anpassa sig så gott det gick efter omständigheterna och mathållningen blev naturligtvis en annan. Hur som helst, om man ser till de övriga gruppernas förhållanden måste man nog ändå säga att männen på Snow Hill hade det jämförelsevis drägligt.

Som genom ett under blev samtliga grupper räddade i november 1903 av en argentinsk undsättningsexpedition.

Om detta och mycket annat rörande mat i dess olika former på polarexpeditioner kan man alltså läsa i Karl-Gunnar Noréns bok.

19 januari 1829 hade Johann Wolfgang Goethes drama Faust premiär på Braunschweigs hovteater. Goethe skrev de första utkasten till tragedin så tidigt som på 1770-talet, men del 1 av 2 publicerades ursprungligen först 1808.

Finns att beställa i Katalog -57.

https://ipac.ub.gu.se/katalog1957/ipac/SearchForm.jsp

…får man i brist på annan jubel och klang pigga upp sig med oväntade fynd från retrokatalogiseringen. Tack, Herr Finkelson!

Mycket av det arbete som vi utför på UB är sådant som inte syns men som är nödvändigt för att våra samlingar skall kunna användas av forskare och studenter. Vi vill ju att våra böcker, handskrifter och arkiv skall kunna användas men det medför problem. Dels är det fråga om att all användning och hantering av materialet sliter på det i varierande omfattning, men det handlar lika mycket om att skydda det mot väder och vind, mot skadedjur och mögel.

Att sanera mögel är förstås viktigt för att bevara materialet men även för att skydda låntagare och användare då det är giftigt och skadligt. Ofta är orsakerna till mögelskador att böckerna/breven/handlingarna förvarats olämpligt under ett tidigare skede. Många av de arkiv vi förvaltar har legat i fuktiga källare eller vindar under många år innan de donerades till oss. Vi försöker här på UB att skapa så bra förutsättningar som möjligt för bevarande men mycket har hänt innan något hamnar i våra hyllor. Även här kan det ju så klart ske skador från exempelvis läckande rör eller liknande problem.

Ett aktuellt exempel är arbetet med Barbro Alvings arkiv, i det här fallet en del av hennes klippsamling. Då materialet är kraftigt angripet av mögel måste det saneras under kontrollerade former av vår konservator och i ett dragskåp.

Det är ett tidskrävande arbete men nödvändigt då möglet utgör en fara både för personal och användare samt förstås även för materialet. Skall det fortsatt kunna vara tillgängligt för forskning måste vi se till att det kan ske på ett säkert och långsiktigt hållbart sätt.

Vad det gäller angrepp av skadedjur finns det nog inget bibliotek, arkiv eller museum som är helt förskonade. Det handlar mest om att försöka minimera skadorna och att skapa miljöer som gör att skadedjuren inte trivs och förökar sig. Det är ett ständigt pågående arbete och är inget som man blir färdig med.

De största problemen vi har är med långsprötad silverfisk som så många andra. Den har under de senaste åren ökat kraftigt och är ett betydligt större problem än den ”vanliga” silverfisken. Den gör både större skada och är betydligt tåligare vad det gäller klimat och är därmed svårare att bekämpa. Men det finns ju även andra skadedjur, allt från möss till strimmig trägnagare som man måste ha koll på.

De här sidorna av arbetet är kanske inte de som de flesta tänker på när det gäller ett universitetsbibliotek men de är helt nödvändiga om vi även i framtiden skall kunna bidra med information och originalkällor inom olika områden. Skall framtidens forskning kunna bedrivas om det förflutna, måste vi göra jobbet idag. Det är kort och gott det samlingsvård handlar om.