Författare: Anna Lindemark

Men har ni något med bäring på trettonhelgen, undrar du? Klart vi har. Vi har allt, och det vi inte har, lånar vi skamlöst från pöblic dömain för att illustrera våra utgjutelser!

Innan det är dags att ta ner dekorationerna firar vi med alla tiders mest respektingivande julpynt: Judi Dench som Drottning Elizabeth I i Shakespeare in love (1998). Här snäser hon att Will gärna får skriva något mer upplyftande än den deppiga kärlekshistoria hon just suttit igenom på de hårda bakre bänkarna på The Rose.

I minsta tänkbara format: här en upplaga av Trettondagsafton, lagom stor att svälja med en Treo Brus efter helgernas rumlande. Naturligtvis kommer denna karamell ur Stig Roths miniatyrsamling, som vi kommer att återkomma till ett fullständigt orimligt antal gånger framöver.

En parentes: Värt att komma ihåg om Dench är också hennes broderier. Matthew MacFayden som spelade mot henne i Pride and Prejudice (2005) berättade för Premier Magazine: ”She makes these like needlework embroideries on set in the tedium of filming, but they are all: ’You Are a Cunt’. And she gives them as presents. And it’s Dame Judi Dench. And she is doing this beautifully, intricate, ornate [work]. You kind of see the work materializing as the shoot goes on. Like: ’You Are a Fucking Shit.'”

Nytt år! Nya visdomar! Bland bibliotekets allra mest syraanfrätta tryck hittar vi tidningspapper från 1800-talets senare hälft – av sämsta kvalitet, och dessutom gammalt nog för att under långan tid ha hunnit brytas ned till ljusbrun konfetti, som virvlar som en snöstorm genom rummet bara någon så mycket som andas ordet ”förstörandedigitalisering.”

Söndags-nisse, utgiven veckovis 1862-1924, därefter sammanslagen med Albert Engströms Strix, och delvis upphov till Grönköpings veckoblad, är en av dessa sköra skönheter. Nisse publicerades även som en rad specialnummer med anledning av årets olika högtider och diverse märkesdagar, däribland givetvis nyår.

Längre tillbaka hittar vi den (till det yttre) supergulliga publikationen här nedan, men efter ett par rader fastnar skrattet som så ofta i halsen, när man påminns om att 90% av gamla tiders humor byggde på rasism, sexism, kvinnohat, antisemitism, klassförakt och tokroliga skämt om hemlösa människor utan skor. En tröttsamhet som ju även Engströms Strix gjorde sig skyldig till.

Felet med historien är att den är så historisk. 1800-talets humor är väl lika mycket en produkt av sin tid som allt annat, men det som överlever i tryck är ju också den skärv av samhällets totala skojs som kunde uppskattas av toppskiktet av brukspatroner med snurrmustacher och förtryckarbuk – sannolikt samma grupp som hade råd att köpa sig en tidning med roliga gubbar i, till helgen.

”Nyårs-hälsningar” i tryck går tillbaka betydligt längre än de illustrerade skämten i Nisse och Strix, men den som sätter sig att läsa 1700-talets dito (på avsevärt bättre papper) hittar mest åthutningar om att ära Gudh och Foster-landhet, främst genom att hålla dansken stången, vilket torde glädja både Herran och Konungen.

Men! Vår evighetsfärd genom boktravarna upphör aldrig. Vi ser fram emot att hitta både nya sorger och glädjeämnen under 2024 års härjande i pappersflingstormen. Och lovar härmed högtidligen att förfölja er med exakt alla dumheter som härvid påträffas.

Putäll, härmed, på er, grevar och baroner!

Jenny Nyström (1854-1946), känd för sina tomtebilder och många andra julillustrationer, bodde som liten i Majorna i Göteborg, och studerade bland annat vid Kjellbergska flickskolan och vid Göteborgs Musei, Rit- och Målarskola. Som första kvinna vann hon tävlingen på Konstakademien, och skulle senare ställa ut på den stora Parissalongen år 1884.

Jennys son Curt (1893-1965) tänkte ursprungligen gå i faderns fotspår och läsa medicin. Han skulle dock ändra sig en bit in i studierna, och istället utbilda sig till illustratör och reklamtecknare, som sin mor.

Man kan stanna till vid Curts två porträtt på Wikipedia. De är barndomsbilder, målade av Jenny. Curt är klädd i tidens mode för gossar; koltar med sydda veck, och på en av bilderna en liten mössa. Kanske är det ingen slump att mössan är klarröd.

Trots att porträttfoto var en självklarhet under hela den tid som Curt Nyström Stoopendaal levde, och trots att han blev över sjuttio år gammal, är det dessa bilder som valts att representera honom. Målade av den som måste ha sett honom allra tydligast, och iakttagit honom med största omsorg. Kanske är de därför mer rättvisande än något fotografi.

God jul! Måtte ni bli sedda på samma sätt som lille Curt!

I år önskar Marginalia sina läsare glad Lucia med annat än saffransfria bullar och Nygårda julmust light! Med Sankta Lucias martyrium i åtanke vill vi gärna visa några av våra äldre bilder av (trots allt) bättre metoder för att hantera ögonrelaterade problem och sjukdomar.

Den österrikiske ögonläkaren (sist i alla alfabetisk-nationella yrkesuppräkningar i Alf Henrikssons efterföljd?) Georg Joseph Beer (1763-1821) tillskrivs bland andra förtjänster den första moderna starroperationen (”Beers operation”), samt det kirurgiska verktyg som används för att utföra ingreppet (föga förvånande benämnt ”Beers kniv”).

Beers Lehre von den Augenkrankheiten, als Leitfaden zu seinen öffentlichen Vorlesungen entworfen blev mycket känd och använd. Biomedicinska bibliotekets samlingar innehåller också en rad planscher med bilder av ögonåkommor som relaterar till verket.

Så, då var det färdigscrollat för idag! Glad Lucia och klarsynthet önskas läsaren!

I lördags var det andra helgen i november vilket innebar ännu en upplaga av Arkivens dag. Tog du chansen att besöka ett arkiv nära dig, för att lära dig mer om vårt kulturarv? 2023 års tema är ”Färg och form” och vid entrén till Humanistiska biblioteket finns en utställning med exempel på handlingar och konstverk från konstnärer och konsthandlare som har donerats till KvinnSam och Handskriftsavdelningen. Där finns teckningar och ritningar till skulpturer av Alice Nordin, korrespondens med teckningar och en akvarell från konstnären Erling Ärlingsson till konstnärs- och författarvännen Arne Gadd, en oljemålning av Ingrid Simonsson, Inge Schiölers gästbok med mera. Samtliga är axplock ur våra personarkiv som på något sätt hyllar färg och form lite extra. Kom förbi och låt dig inspireras!

Till och med den 29 november visar Humanistiska biblioteket utställningen Creatures of Gothenburg, med seriekonst av Leonard Wing.

I bibliotekets uppdrag ingår att förvalta samlingar och material som har med Göteborg att göra. I år är det också jubileumsår för staden, och därför är vi glada att kunna välkomna Leonard Wings arbete.

Creatures of Gothenburg är en drömsk och samtidigt nedtonad bildberättelse, som framför allt förmedlar en stor ömhet inför staden – med alla dess skavanker och guldkorn.  

Korridoren mot humanistiska fakulteten tillhör en av bibliotekets mest trafikerade miljöer, och här kan du passa på att sakta ner på stegen om du har vägarna förbi! Balkarna som omger motiven passar verkligen för en serie om en industristad med en lång tradition av järnhantering, som går tillbaka till 1600-talet.

Motiven går också hand i hand med vår Göteborgssamling, som berättar om stort och smått från staden under många hundra år. Bland våra andra samlingar med Göteborgstema märks t ex Oscar och Mary von Sydows samling, omkring hundra år gammal idag, samt den väsentligt äldre Hvitfeldtska samlingen, med en dramatisk historia som innehåller både krigsbyten, försvunna bibliotekskataloger och bränder där böckerna räddats genom att vräkas ut genom fönstren.

Creatures of Gothenburg är med andra ord i gott sällskap!

Gamle Fredberg ändå! Carl Rudolf utgör en ständig källa till glädje för den vars hjärta klappar lite extra för Göteborg. I tredje delen av sitt omistliga verk Det Gamla Göteborg redogör han bland mycket annat för en serie händelser som fick uppmärksamhet även i den nationella pressen kring förra sekelskiftet:

”Öarna i Göteborgs norra skärgård voro, som jag förut påpekat, före 1870-talets mitt föga kända av det stora flertalet göteborgare. För marstrandsresenärerna och sportseglarna voro de emellertid bekanta. De förra hade under sina sommarresor från och till den idylliska skärgårdsstaden sett de små ösamhällena ligga uppkastade
mellan klipporna som en samling hus på ett väldigt leksaksbord, vars röda färger bildade gladlynta inslag i ett evinnerligt grått och blått. Och sportseglarna med och utan segelsällskapets flagga hade gjort strandhugg då och då vid öarnas stränder och dess ålderstigna bryggor. Men att välja dessa öar som rekreationsorter föll ingen in.

Den närmare bekantskapen med arkipelagen därute knöts, kan man säga, med det stora sillfiskets begynnelse på 1870-talet. Fisket pågick nämligen till större delen — för göteborgsskärgårdens vidkommande — i dess fjordar och sund, och sillgrossörer och
uppköpare höllo dagligen till vid vadstängen och sillbåtar.

Med fiskhandlarna kommo ryktena till staden om Norra skärgårdens säregna skönhet, om de stora öarna i havsbandet, där Kattegatts böljor bröto sitt vita skum mot stränderna, där salt- och tångdofterna voro mera oförfalskade än vid Långedrag och Styrsö, vilka platser dittills givit flertalet göteborgare den enda föreställningen om
göteborgsskärgårdens utseende.

Den som tog initiativet till den första ångbåtsförbindelsen med Björkö var den på samma ö födde göteborgaren Carl Björkstrand. Året 1875 förmådde han en fiskare Sander i Västergård att bygga en ångbåtsbrygga och påpekade öarna genom insändare i Handelstidningen.

Intresset väcktes.

Göteborgs ångslupsbolag, som tagit södra skärgårdstrafiken på entreprenad, satte in en båt två gånger i veckan till öarna och från sommaren 1876 en gång dagligen. Och om söndagarna anordnades flera lustturer.

Man fann behag i öarna: Hönö och Öckerö med sin typiska västkustnatur, än storslagen, vild och djärv i sin struktur åt havssidan, än leende och vän i dalsänkorna; Björkö med sina grönskande ängar och skuggande träd; Grötö med sina prunkande lundar och
sina egendomliga rullstensfyllda stränder. Den som slog sig ned här för att njuta några veckors vila från stadslivets larm och buller kunde snart korrigera omdömena om öarna och dess befolkning. Fiskarna voro ett enkelt, rättframt, kärnfriskt släkte, som visserligen kunde vara nog så våldsamt, när den svenska nektarn eldat upp
sinnena, men annars både. godmodigt och strävsamt.

För den som älskade ett enkelt liv, fritt från tvång, var Norra skärgården ett Eldorado. Man bodde billigt och levde billigt. […] Det fanns emellertid ett aber: kommunikationerna. De voro så otidsenliga som möjligt. Få turer och dyra resor. Och inte heller lät trafikbolaget beveka sig till några ändringar.

Då tog det förenade badgäst- och ösamhällsintresset saken i egen hand och satte en sommar i slutet av 1880-talet en egen båt i trafik på Norra skärgården. Båten hette Lilla Edet, hade förut gått i trafik på Göta älv och var åtskilligt bekvämare än Ångslupsbolagets gamla skuta.

Det var emellertid litet trassligt med rätten till bryggorna därute. Ångslupsbolagets båtar förbjödos lägga till vid samtliga öar, men lyckades arrendera strandrätten till två bryggor: en på Kalvsund och en på Öckerö. Och så blev det konkurrens på liv och död
mellan de båda trafikintressena.

Äldre göteborgare erinra sig helt visst detta tragikomiska bråk, som är hugfäst i
skärgårdsannalerna under rubriken Norra skärgårdens ångbåtskrig. Det påminde i någon mån om amerikanska konkurrensmetoder. Ångslups-bolaget satte ned priset till
tio öre för resan till Kalvsund och Öckerö. Konkurrenten gjorde detsamma. Och det vart en kappkörning utan like.

Göteborgarna voro tvärt med på galoppen. Aldrig hade Kalvsunds och Öckerö fiskarfolk kunnat drömma om en slik invasion. Varenda kåk på öarna hyrdes ut. Man bodde på vindar, i ved- och fiskarbodar. Varenda båt var fullsatt med arbetarfamiljer om
söndagarna, då en lusttur till de nämnda platserna kostade tjugo öre. Man belägrade stränder och holmar. Och varenda vik fylldes av badande människor.

Det hela var ju mycket nöjsamt och, ur folkhälsans synpunkt, mycket nyttigt. Men det hade sina risker. Ty skärgårdsborna smidde fruktansvärda vapen mot konkurrenten till deras båt. De vräkte massor av sten i farvattnet utanför bryggorna, för att på så sätt få
ångslupsbolagets båtar på grund. De bombarderade konkurrentbåtarna med sten och hindrade, i samlad trupp och beväpnade med åror och båtshakar, passagerarne att komma i land. “Kriget” nådde sin kulminationspunkt sommaren 1889 och väckte ett visst uppseende i landet.

Allmänheten hade, som sagt, nytta av konkurrensen. Ångslups-bolaget satte in flera båtar på Norra skärgården. Och det konkurrerande trafikbolaget, som till större delen bestod av skärgårdsbor, byggde två nya båtar, “Vinga“ och “Vira“, vilka gingo i tävlan med de gamla bekanta “Ejdern“, “Dufvan” och “Svalan”.

Tack vare ångbåtskriget blevo öarna kända i de vidaste kretsar och omsider mycket eftersökta rekreationsorter. Otaliga göteborgare — och andra med förresten — slogo sig ned därute om somrarna och trivdes förträffligt. Fiskarna byggde ideligen nya stugor. Och med den ökade komforten följde ökad trevnad.

Många, många äro emellertid i våra dagar med dess höga ångbåts-priser utestängda från stärkande havsvindar och friska böljors sälta, många, för vilka havets brus är något främmande, men på samma gång lockande och gripande, ungefär som det egendomliga suset i havssnäckorna, vilka sjömännen stundom föra hem från främmande land.”

*

Jo, nog kan även gammalt skvaller vara nöjsamt. Göteborgs Aftonblad skriver den 5 juli 1889 om ”brinnande konkurrenskrig”, ”strid på lif och död mellan ångbåtsbolagen” samt ”en del bullersamma uppträden på och vid båtarnes tilläggsbryggor hvarom berättas hardt när otroliga saker, både å skärgårdsbornas och ångbåtsbolagens sida…”

Ejdern, i inläggets början, är numera museifartyg och trafikerar idag främst rutten mellan Södertälje och Adelsö via Birka på Björkö.

Stefan Benjaminsson skriver:

Att trycka bilder var under många år svårt och kostsamt. Några få boktryckare strävade på med att producera bilder medelst träsnitt, andra lät helt enkelt bli: Ord får vara nog, bilder är besvärligt, var deras motto. Alois Senefelder i München var dock tillräckligt irriterade över problemet för att göra något åt det. 1798 hade han uppfunnit litografin. Det råder i och för sig en del osäkerhet om exakt vilket år det var – alla år mellan 1796 och 1799 kan anges som möjliga – men källorna enas oftast om 1798. Senefelder hemlighöll tillvägagångssättet ett tag, men 1818 publicerade han läroboken Vollständiges Lehrbuch der Steindruckerey och revolutionerade därmed 1800-talets bildtryck.

Litografiska tryck i färg fick vänta nästan 20 år på att utvecklas till en kommersiellt gångbar teknik, men trots detta kunde man hitta bilder i färg, tack vare att litografierna kolorerades. En ny tilläggsdonation till Humanistiska bibliotekets specialsamling Herbert Blomstedt Collection är ett förträffligt exempel på både litografier och utsökt kolorering. Det är Voyage pittoresque dans le Royaume des Pay Bas (1825) och dess uppföljare Chateaux et monumens des Pays-Bas Faisant suite au Voyage pittoresque (1830).

Böckerna visar vyer, monument, städer, slott och landskap från Nederländerna. Bilderna är ofta detaljrikt tecknad av Otto de Howen, med människor, djur, redskap och nöjen. Allt är tryckt i Bryssel av J. B. A. Jobard och med litografier av Jean-Baptiste Madou. I de fyra banden finns sammanlagt 408 kolorerade litografier och 8 kartor. Sammantaget utgör dessa band ett ovanligt komplett och ovanligt fint exempel på de tidiga litografitrycken.

Aleister Crowley skulle ha fyllt 148 år idag, på gott och ont. För den som sedan länge har slut på tålamod med telemitiska krympmagiker och/eller privilegierade brittiska gossar med för mycket markservice, pengar och fritid, påminner vi om att Bilden Med Tehuvan samt flera andra skrattiga foton av AC är en omistlig del, inte minst, av vårt musikarv i form av bandfoton.

Ja, jag hör vad ni säger. Seriösa studier av en historisk person. Omfattande litterär output med extra allt. Banbrytande inom alla möjliga sorters knark, spökel och hittepå. Västvärldens esoteriske nestor. Jag hör. Det är bara det att hans textproduktion kan få en att tvivla på resonemangen. Men roligt är det, ibland.

Crowleys fd hus, Boleskine House, var nyligen till salu, och kommer nu att rustas upp efter att grundligt ha eldats ner både 2015 och 2019. Vilken Crowley-relaterad kursverksamhet som än planeras här, gör man nog klokt i att återställa taket, om syftet är att få folk att medverka i något som helst tillstånd av avkläddhet.

Som alla andra Gubbar™ har Crowley som sagt också skrivit en lång rad riktigt röriga och relativt ogenomträngliga böcker, som ni kan få titta på i vår läsesal eller rentav ta hem för studium i (snälla nej) badkaret. Svarta ljus från Lagerhaus kan väljas till för en extra kostnad! Mönster till tehuva kan uppbringas på begäran! Do what thou wilt!

Den 5 oktober 1789 marscherade stora skaror upprörda franska kvinnor mot Versailles. De hade samlats på gatorna i Paris och protesterade mot brödpriserna, och mot bristen på bröd överhuvudtaget. Uppbådet var inte spontant, men det såg nog ut så – kvinnorna marscherade med köksknivar och andra tillhyggen i händerna, och tvingade en av stadens kyrkor att ringa i klockorna för att samla fler människor.

Tre månader tidigare hade man stormat Bastiljen. Nu beväpnade sig kvinnorna genom att plundra stadshuset, vars kvartermästare hängdes i en lyktstolpe då han försökte hindra att man tömde husets krutförråd (han överlevde). Kvinnorna tågade därifrån mot slottet en dryg mil bort. När de anlände sex timmar senare, hade ryktet fått tiotusentals människor, både kvinnor och män, att ansluta sig till dem. Man anar högafflarna i oktoberdimman.

Revolutionärerna bröt sig in i slottet och dödade ett par vakter. Det var inte långt ifrån att man lyckades ta Marie Antoinette till fånga. Så småningom tvingade man kungaparet att träda fram och höra på folkets klagomål.

När man står på Willys den 5 oktober 2023 och vänder på ett paket Hönökaka, känner man sig innerligt förbunden med kvinnorna i deras raseri.

För fler exempel på kvinnors vrede, verk och visdom, hänvisar vi som alltid till Kvinnsams arkiv, samlingar och elektroniska resurser.