Författare: Anna Lindemark

Bibliotekarie Emil Näslund filosoferar över tillvaron som förälder.

Att säga att det händer en del med oss när vi skaffar barn är väl århundradets underdrift. Själv har jag en dotter därhemma som vänt upp och ned både på tillvaron och på innehållet i skåp och hyllor. För att inte tala om ens egna tankar, omskakade och spretiga. Mellan trötthet, akututryckningar, koffeinintag och blöjbyten kan man ibland kosta på sig att höja ribban för tankekraften och reflektera över nu och då.

En tanke som ligger nära till hands är att jämföra sig med sin föräldrageneration; hur var det när de fick barn? Vad debatterades då? Hur skulle en bra förälder vara?

I tidningen Föräldrar & barn, tryggt förvarad i våra magasin, hittar jag åtminstone glimtar av svar. I det allra första numret, från september 1990, deklarerar chefredaktör Maria Modig att familjelivet befinner sig i ”en stor förändring”. Hon syftar på nya roller för pappor och mammor. Pappan vill nu dela på arbetet hemma. Mamman vill både yrkesarbeta och vara med sina barn. Till denna ständiga omstöpning av familjen behövs en guidande tidning, inte minst för att, som Maria Modig avrundar; ”utvecklas i din familj”.

Rent allmänt är Föräldrar & barn ganska småputtrig och förutsägbar i sitt innehåll. Längre förlossningsberättelser varvas med matnyttiga artiklar om att laga egen barnmat, välja barnböcker och gympa med baby. Allting är rikt illustrerat, ofta med generösa färgbilder. Tonen i texten är personlig och gemytlig, och alla föräldrar som intervjuas är storögt fascinerade av sina barn. Det är kort sagt en mysig babybubbla i tidskriftsform. 

Väldigt mycket av innehållet handlar om intressekonflikten arbete och barn. Redan i första numret finns en kort intervju med skådespelaren Maria Johansson, under den talande titeln Barnen är viktigare än karriär. En ännu mer slående titel har den fiktiva berättelsen Att välja mellan en dotter och dotterbolaget, lite längre fram i samma nummer.

Mer rafflande blir det i februarinumret från 1991, som stoltserar med en 12 sidor lång ”pappa-special”. Här slås det fast att ”Papparevolutionen är ett faktum” och så följer en rad bildrika uppslag med texter som ger olika perspektiv på skiftet i föräldraledigheten och familjevardagen. ”Misstänksamt dras han in i kvinnovärlden. Till blodpuddingen, sandlådan och Konsum. Och tvättstugan.”, lyder en av de ganska märkliga texterna. En annan text förklarar att närheten till barnen kan ge kraft åt papporna, och ”påminna oss om vad som är viktigt i livet”. Ett senare nummer ger svar på frågan vi alla ställt oss; Hur är Carl Bildt som småbarnspappa?

Förmodligen är det just här som tidens gång märks mest, i artikelserier som ”Farsan” och flera andra längre intervjuer med kända och okända pappor. Den underförstådda frågan är ”Men hur är det egentligen att vara pappa?” Liknande frågor till mammorna tycks vara ointressanta.

*

Dagen till ära återges här ett fragmentariskt skaldestycke, funnet som efemärt manuskript (vilket är kanslisvenska för handskrivna lappar) på plan 4. Materialet utgör sannolikt någon typ av improviserat bokmärke eftersom det helt och hållet saknar koppling till sin värdpublikation.

Sidan har varit uppblött vid något tillfälle, och har oläsliga marginalanteckningar. Ingen uppgift finns om ursprunglig huvudpublikation eller tryck som den kan ha kopierats ur. Den knorvliga ortografin som synbarligen härrör från 1600-talet låter sig svårligen benas ut, men återges här efter bästa fömåga, och påminner möjligen något om vår egen arbetssituation vid valda tillfällen:

Eet skalde-försökh om hennes Qwalma Mater;

Hwad läse-frucht som ännu icke fläckats
af brune prickar uti dystre rum
den fingrasz häär av diäknetass som bläckats
i seeklers wakha oc med ryg i krumh
Iagh måå hvid edert mööte hväl förskreckas,
skal iemväl ej af wördnad bida stum

I lärde herrar medh een foth i myllan
Iagh skyndar at er sträfvan springa bij
Dit gråånat hufvud skönias kan bak hyllan
Medh hast iagh bringar åldrigt tryck, förbij
är tidh då gienom eegen ljuf förskiyllan
I mächtade att sööka deruti

Dock, haf förtröstan – intet ståhl skal bijta
i detta vittra tämpels ände-lyckth
Då gubbars lumpor byts mot hwingar hwite
Skal palimpsester endnu hwila trygt
Meed knuth i nackom gåå wi än oc slijte
förwaltande deen lärdom I ha bygt

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark hjälper våra låntagare att visa sökfältet vem som bestämmer.

*

Ny på biblioteket? Ny på universitetet?

Universitetsbibliotekets söksystem Supersök är otroligt generöst och optimistiskt. Det levererar gärna tiotusentals träffar om man har oturen att leta efter något som är skrivet av en person med ett hyggligt vanligt namn. Ännu värre blir det om man vill ha tag i något med en generisk titel, typ ”annual” eller ”report”.

Att leta böcker i våra digitala system är lite som Googlewhacking – med så få termer som möjligt ska man avgränsa sina träffar så mycket som möjligt. Det gäller samtidigt att slippa skriva in många sökord, pga man är lat effektiv.

Och de bästa termerna att använda…?

– författarens mest unika namn (helst utan diakriter bortom katalogens eget språk)
– det mest betydelsebärande ordet i titeln (helst utan diakriter bortom katalogens eget språk)
– eventuellt tryckåret, om man känner till det. Viss försiktighet anbefalles. Det kan vara fel, och det kan filtreras bort om det är ett gnälligt system som stoppar alla termer med fyra tecken eller mindre.

NEJ, bäst att inte skriva in hela titeln på boken. Vi minns fel. Vi stavar fel. Vi slarvar och skriver in en eller ett par extra bokstäver någonstans. Undvik överhuvudtaget långa söksträngar, och vanligt förekommande småord. De är lika meningsfulla vid databassökningar som bajssträngar hos räkor.

NEJ, sök inte på ISBN om det inte är ett måste. Forskare anser (källa:internet) att det finns ca 32 miljoner möjligheter att göra fel när man skriver in ett ISBN, mest på grund av att man saknar det naturliga korrekturstödet som språkigenkänning ger. Vi VET hur man stavar till Houellebecq, så vi ser automagiskt om det blir fel. Men 978-91-27-11887-4 har vi ingen automaträttning för i ögat. Vissa av oss är jättebra på långa nummerserier, men detta är kulturarvsbloggen, inte Chalmers. Hand upp, dyskalkylikerkollegor!

NEJ, använd inte ord med konstiga diakriter (prickar ringar accenter cediljer) eftersom systemet kanske inte känner av dem, kanske inte automaträttar dem, kanske inte fattar grejen med bindestreck osv. Detta är en form av språklig utarmning som man kan ha åsikter om. Ha gärna det. Supersök klarar svenska ringarÅprickar, men misstänksamhet mot diakriter är ändå en sund baslinje som ofta lönar sig.

JA, välj det av författarens namn som är mest unikt. Skriv inte Johansson om karln är straffad med ”Eggelbert” till förrätt. Sök inte på Lars, John, Anna eller Maria om upphovsoffret heter Kalenderhielm på slutet.

JA, undvik småorden. Samt: Libris websök (om man är där och letar) gillar INTE att man skriver ”och”, då gnäller systemet.

JA, trunkera med * vid osäkerhet. Klipp av ordens ändelser om de är osäkra. Kringgå tildesymbolerna med en liten stjärna! Stavade den med s eller z? Två t? Ingen vet! Trunkera på!

Har man gjort rätt nu, bör man ha en cocktail som kan se ut som ”AUDREY PERVERTED 1933” eller ”FRANZ KOKAINISMUS 1967” eller ”BEPPE GERIATRIK 1999”. Roligt, och ofta ganska respektlöst mot författaren. Detta är kortformen för den näve mental bredspektrumantibiotika vi kastar in i maskinen, det är söknätet som vi knyter olika varje gång för att passa en ny och unik typ av informationsfisk, och det bör i idealfallet ge EN träff på exakt det man letar efter.

För många träffar? Sortera kronologiskt om det går. Ofta finns funktionen ”äldst först” / ”nyast först” vilket är helt ovärderligt. Då kan man skippa resten så fort det blir 1887 och timmen är för sen för den där förstaupplagan.

En annan bra grej med flera bibliotekskataloger: kolla medietypen längst ute i endera kanten. Hur många titlar med ordet ”spine” finns det? (1.573). Men vi vill inte ha nån uppbygglig bok om civilkurage, vi längtar efter den medicinska tidksriften SPINE som har så många roliga artiklar om ryggmärgsbråck. Välj rätt medietyp, så minskar antalet träffar till en handfull.

Under avancerad sökning kan man också välja VAR man vill att informationen man matat in ska dyka upp. Om man inte fritextsöker, kan man undvika att resultatet blir nedlusat av en massa träffar på den berömde portugisiske diktaren Carlos Spine, om det nu är tidskriften SPINE man är ute efter.

Självklart är det på sin plats med systematiska litteraturöversikter (review articles) så man vet att man inte missat nåt superviktigt. Men ytterst får man kanske finna sig i att det numera är i princip omöjligt att få en komplett överblick över sitt fält, och att man – särskilt i den akademiska karriärens startfas, då man skriver om nåt smalt och angeläget som det tyvärr inte finns en enda specifik monografi om (med en titel som korrelerar med ens valda problemområde) får nöja sig med att punktera den svävande jättebubblan av akademisk text på ett ställe som verkar relevant för en själv. Därifrån kan man sedan kannibalisera referenserna i uppsatsen vid ingångshålet, och se om någon har varit gullig nog att också referera till den. Som filmtipsen på Netflix, ungefär.

Känner ni er redo? Våra databaser väntar på era genombrott!

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark om dagens kuriosakaramell ur magasinen:

Ursäkta de lortiga tjänstemannatassarna! Förlåt den suddiga mobilbilden! Allt kommer sig av min uppjagenhet å yrkets vägnar. Roligheter måste delas ögonaböj, helst innan gåshuden lagt sig.

Här Johan Arndts ”Paradijs lustgård, öfwerflödeligen medh gudachtigheet och wargehanda christelige dygder vpfylt: … transfererat och affsatt på wårt swenska tungomåål, genom (fordom) Ericum Schroderum, translatorem regni” etc etc.

Arndt känner ni till. Han var en bångstyrig tysk teolog som bitvis gick emot sin protestantiska övertygelse och irriterade livet ur en del reformerta styrande på kuppen. Hans skrifter om protestantiskt leverne och kristliga dygder trycktes i många och stora upplagor och var vitt spridda. Denna mumiebruna godbit ur Hvitfeldtska samlingen är tryckt 1674, samt försedd med bokspännen i mässing och en något tveksam proveniens, och den har en riktig röfwarhistoria insydd innanför pärmen, präntad med en för tiden orimligt prydlig antikva, som får en att misstänka att texten är av betydligt senare datum, snarast 1800-tal:

”Ännu en hendelse med denna sköna boken till then förra, som i Schlesien ha tildragit år 1645 den 25 Octobris i Creutzendorf icke långt ifrån Lischwitz. En Qvartermestare af then tappra Hr. Öfwerstens Joachim Ernst Görtz [iys/rigs] regemente hade genom eldswåda mist sin wagn, i thet elden war af en pilt wårdslöst hanterad, och hade lagt hela thet huset i aska, hwaruti wagnen stått. Elden war om nattetid blefwen lös, och hade så tagit öfwerhanden at thet war blefwit för sent at frälsa något. Dagen therefter tå Qwartermestaren sökte efter smelt ten och koppar som han haft på wagnen, fann han sin bönebok ofwan nemnde Johan Arnds Paradis Lustgård aldeles oskadd sådan som hon tilförene warit hade, ja man kunde icke kenna någon elds-lucht uppå henne. Dhenna boken skente han åt en Lieutenant, hvilken bytte bortt henne mot en hest. Dhenna hendelsen är hela thet Görtz [k]yska regimentet och många borgare i Lichwits bekant, så at om hennes wisshet ingalunda är till tiflandes [sic]. Utdragit af Scrivers Siäle-skatts femte del, andra predican [s.] 24, som önskat denna berettelsen wåro fogad jempte den förra som finnes framföre i boken.”

Det finns ingen förra berättelse infogad i boken. Har det ens funnits någon? Har sidorna fallit ur? Vilket annat mirakel kan ha skett med just det här – eller ett annat? – exemplar? Det får vi inte veta.

Värt att påminna sig om är i alla fall 30-åriga krigets diverse religiösa bevekelsegrunder, och att bokens mirakulösa bärgning ur elden säkert sågs som ett tecken på gudomligt ingripande, som visade att man hade Herren på sin sida i konflikten.

Också värt att notera är att den svenska översättningen av Paradis Lustgård utkom för första gången 1647 – och alltså INTE kan ha varit i cirkulation i den tyska leran så tidigt som 1645. Detta exemplar är dessutom en betydligt senare upplaga, tryckt 1674 i Göteborg av Amund Grefwe, stadens förste boktryckare. Det gör det ännu mindre troligt att det är det faktiska exemplaret som omtalas – eventuellt har berättaren rört ihop årtalen, samtidigt som händelsen gäller ett annat exemplar av Arndts förtjusande lilla duodes. Eller så är alltsammans lögn. En spännande, propagandistisk skröna.

Med för- och eftersättsblad ur okända räkenskapsböcker, flertalet kluddiga provenienser (bl a en ”Söfia”), och ytterligare flera hyggeligen oläsliga inskrifter på alla tomma ytor. Tillgänglig för valvlån, med smuts och allt. Välkomna!

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark skriver idag om en av universitetsbibliotekets nytillkomna specialsamlingar.

Många boksamlingar är hopkomna av nödvändighet, av slump eller plikt. Man har behövt dem för något uppenbart praktiskt: att laga människors kroppar, att undervisa studenter, eller att kunna visa på att man gjort rätt, hållit räkningen. Men så finns det samlingar som förefaller sprungna ur oförvanskad glädje, nyfikenhet och lustbetonad samlarhåg – ur ett allt uppslukande särintresse som hållit entusiasten vaken långt in på natten och brukat resultera i de allramest förtjusande, emellanåt svårtydda accessionskataloger. Det oemotståndliga, underbara inre tvånget att bemäktiga sig ännu en värld mellan två pärmar.

Esbjörn Hillberg (1940-2020) kom ursprungligen från Norrland, arbetade som ingenjör och programmerare, och var länge verksam med att ta fram tidiga logistiksystem rörande bland annat frakterna i Göteborgs hamn. Han grundade Svenska Fyrsällskapet 1996, och var dess ordförande fram till sin död. Hustrun Ulla är bosatt på Donsö och har varit instrumentell, oumbärlig i arbetet. Detta kan jag läsa mig till. Men jag hade velat fråga vilken urscen som givit upphov till detta specialintresse. Jag önskar att jag hade fått höra Esbjörn själv berätta varför han samlade böcker om fyrar. Jag tror att jag förstår, naturligtvis förstår jag. Men jag hade velat höra honom sätta ord på det.

De flesta av oss kan peka ut några privata urscener: kritiska ögonblick som format oss och angivit riktningen för vad vi sedan kommer att göra av våra liv. En plats eller en händelse, ett särskilt ljus mot en husfasad, några ord som stannat kvar och blivit fröet till ett beslut som ofta tar många år på sig att mogna. En del bosätter sig på en fyr och sköter den. En del ägnar decennier åt att samla andras berättelser och bilder. Och en del bänder sig igenom landets bokglaciär, både upprymda och förtvivlade över att uppgiften i sin helhet vida överstiger varje enskild tjänsteperson, och kommer att kvarstå långt efter att man själv blivit reducerad till en eventuell fotnot.

Esbjörn Hillbergs Fyrsamling står nu tack vare flera personers förtjänstfulla medverkan i Biomedicinska bibliotekets gula kärntorn på Medicinareberget, och katalogisering pågår, för att göra samlingen synlig och tillgänglig. Det är ett långsamt, detaljerat arbete som emellanåt sinkas av materialets fängslande natur. Till det yttre hör böckerna hemma bland de andra nyttoverk inom naturvetenskap och medicin som förvaras här, men syftet med fyrsamlingen kan omöjligen ha varit att lära sig att sköta en fyr, eller ens att dokumentera en utgivningsnisch. Snarare erbjuds man här en möjlighet att gränslöst frossa i mängder av enskilda inblickar i sådana liv som varje armchair traveller helt säkert har fantiserat om. Tonvikten ligger på äventyr.

Fyrsamlingen omfattar ca 40 hyllmeter böcker, ordnade enligt Esbjörns eget geografiska system, med världsdelar och deras respektive länder i bokstavsordning. Det mesta av materialet är på engelska och svenska, men språk från hela världen finns representerade, vilket gör katalogiseringen bitvis utmanande. Formaten är mycket varierande: här finns skönlitteratur, spel, kartor, barnböcker, teknisk dokumentation, förvaltningsdokument, romaner, manualer, fotoböcker och biografier. Efter vad vi erfar är det världens största samling av fyrmaterial, enligt muntliga uppgifter från Sjöhistoriska museet. Esbjörn är själv mycket närvarande i sitt material, i form av tillskrifter, noteringar, brev och vykort, och annan spännande efemera. Ett nätverk blir synligt, och ett livsverk.

Arbetet som fyrvaktare kanske var ensamt i första hand, men man anar att det samtidigt funnits en oerhörd gemenskap med alla dem som fyrvaktarna förmått hjälpa. En bok i samlingen är tillägnad alla de besättningar som vinkade varje gång de passerade en viss fyrplats. Familjen som skrev boken, och som skötte fyren fick dessa återkommande bevis på hur behövda de var, och hur mycket de betydde för sjöfararna.

Man tycker sig komma de här människorna väldigt nära, i deras tillvaro som är bitvis avskalad och konkret och samtidigt ofta framstår som oerhört rik. Deras berättelser, särskilt när de serveras i så många lager, blir stark medicin. Man dras med! Man blir också påmind om hur mycket av människors historia som inte dokumenterats. Hur alltför mycket stupar ner i osynlighet, och hur vi själva utgör den tunna tweedmönstrade linjen av kulturarvsadministration och minnesinstitution. Just nu är det vi, här. Man måste hålla andan en stund. Man flyttar sulorna en aning för att stå stadigare.

Jag har själv arbetat i yrken där skiktet mot döden är tunt. Man är så behövd, och man förstår direkt vad allt ska vara bra för. Det förklarar kanske människors oerhörda offervilja i de här lägena. Att hålla fyrljuset tänt är en plikt som går utanpå tjänstesamhällets stränga regler och krav. Man gör det inte för sina överordnade. Man gör det för att det är helt nödvändigt.

Bland de många berättelserna i samlingen: en om en fyrplats dit stora mängder flyttfåglar lockats av fyrljuset, och kastade sig in mot tornets väggar och glasrutor. Tydligen är detta inte alldeles ovanligt. De föll med brutna vingar och nackar i tusental runt den förtvivlade fyrvaktaren, som kastade sig in på sitt arbetsrum och tog in Paris på radion, med den gladaste dansmusik han kunde hitta. En stadig frukost på det. Han hade ersatt två företrädare som i tur och ordning behövt vårdas på anstalt efter att ensamheten på skäret blivit allt för stor. I hans anteckningar står att arbetet kräver att man inte tänker för mycket.

En annan berättelse, om hur stormvågorna kring en pelarfyr slet bort hela ståldörren från huskroppen, och fyllde de nedersta våningarna med vatten innan fyrpersonalen blev räddad med helikopter.

Samlingen bjuder också på glimtar av kustnära liv och personligheter jäms med fyrpersonalen: fiskare, skutskeppare, herring girls, sjömanshustrur, fyrmästardöttrar, valfångare och trankokare, segelmakare, repslagare, tjärkokare, skeppsgossar, kadetter, pirater och emigranter, fripassagerare och kedjefångar. De som tände falska fyrbåkar och lurade andra på grund för att tillskansa sig värdefull last. (I Bohuslän kallas detta för att vraga. Berätta gärna om du känner till något specifikt om straffsatserna för detta uråldriga näringsfång. Blev man bara ihjälslagen direkt?) Flottans små och stora flytetyg. Fyrskeppen, med egen term i Svenska Ämnesord, var spännande rörliga anordningar som också kunde agera räddningsfartyg. Segeleran, med skepp som för en förhållandevis kort tid sedan utgjorde största delen av hela världens transportväsen till sjöss. Hamnarnas än mer kritiska betydelse i ett skede då landvägarna i bästa fall var ett andrahandsalternativ.

För oss som får klaustrofobi av att befinna oss i inlandet, är det livsnödvändigt att bo vid havet. Möjligen kan något ersätta det – stora vidder, stora skogar och sjöar, en flod, höga berg. Ett andningshål som säger att världen inte bara består av motorvägar och tröstlös bebyggelse. Fyrarna med sina ofta pittoreska boställen utgör prima fastighetsunderlag för den hängivne: så mycket bättre än hemnet. Man dras med. Man önskar sig brinnande att själv få bo så avlägset, och man glömmer allt om vikten av kommunalt AV, pizza- och paketleveranser, eller för den delen wifi, som när det uteblir, kommer att bli knäckpunkten i ens drömmeri om den ultimata distansarbetsplatsen. Strindberg ska ha önskat sig att få bo på en fyr, och sitta där i ensamhet och skriva. Det har sagts att detta arrangemang kanske skulle ha blivit trevligare för hans medmänniskor, men inte nödvändigtvis för honom själv. En alltför livlig fantasi ligger en till slut i fatet där i ensamheten. Det gäller som sagt att inte tänka för mycket.

Fyrvaktarens äktenskap med naturen har inneburit långa perioder av väntan, med ett ändlöst och själsdödande polerande av glas och mässing, och så de återkommande kritiska lägena med storm, skeppsbrott, tekniska problem, fallolyckor, vinande iskristaller och desperata räddningsförsök. Ens förhoppningsfullt uppdrivna lilla trädgård, totalförstörd av vattnet och vinden. Erosionen som långsamt äter klippan under husgrunden så man till slut tvingas flytta hela fyrvaktarbostaden. Och de stilla nätterna långt från fastlandet, med himlen och havsdjupet bottenlösa, genomdragna av mörka dyningar.

Inte har det varit bara samhörighet och ihärdiga hjältedåd heller. På en kanadensisk pelarfyr roterades tvåmansbesättningen omlott, en månads tjänstgöring där man efter två veckor fick en ny arbetskamrat. Eller i det här fallet, en ny fiende. I en del fall gick osämjan så långt att det bara var tanken på den hägrande rotationen som förhindrade mord. En olycka händer så lätt? Plattformen som omgav fyrtornet med sin inbyggda bostad var tänkt som en promenadsträcka, runt runt på den lilla cirkeln av betong, men den var det naturligtvis ingen som utnyttjade. Fria vikter använde man vid den här tiden kanske mest på cirkus. Att klättra upp och ned längs den tunna stegen mot vattenytan var inte heller särskilt lockande, och förresten hindrade stormbyarna alla försök att ens öppna dörren för att ta sig en livshotande promenad. Inne i fyren satt fyrvaktaren och hans biträde och hatade varandra, med alltmer förtvinade ben, som astronauter.

Hur mycket törs man ikläda sig andra människors stretande och utmaningar? Det går fort att förledas. Man får påminna sig om att ens eget föräldraskap, hur mycket det än må kännas så, inte är ett tjugo år långt, aldrig upphörande avsnitt av krabbfiskeprogrammet Deadliest Catch, där man står i oljekläder på det ishala däcket till en fiskebåt utanför Alaska, och hela tiden riskerar att spolas över bord av nästa våg. Sälskär av Bengt Häger är en favorit, där det beskrivs hur man fick ta höjd för avdriften i den starka blåsten då man var tvungen att gå över ön till dasset i stormen och vintermörkret. Hur pappa fyrvaktarens kläder var täckta av ett tjockt pansar av is när han kom in igen efter sin inspektionsrunda, och fick låta frun och barnen knacka sönder isskorpan så att armar och ben gick att böja igen, och han kunde få av sig oljekläderna.

Som humanist i färd med att katalogisera en boksamling dras man oemotståndligt till det mänskliga, trots tonvikten på naturvetenskap. Vad står det här? Ett fyrvaktarpar som på äldre dar hade fått ett enda, efterlängtat barn drabbades av djupaste förtvivlan då den lilla drunknade vid klipporna på den ensliga ö där fyren stod. Föräldrarna kunde inte sluta förebrå sig själva över det liv de hade valt, och övervägde att lämna fyren och söka sig en ny tillvaro på fastlandet. En tid därefter, en iskall vinternatt med hård vind, blev de vittne till ett skeppsbrott just intill ön. Vädret var för hårt för att någon räddningsinsats skulle kunna göras, och de stod tillsammans och såg hur fartyget försvann i vågorna. Mycket av den last som fallit överbord kom drivande emot dem, och där var särskilt ett bylte som fångade deras uppmärksamhet: en hoprullad madrass fastbunden vid två trälårar som höll den flytande. Detta enda lyckades de bärga, och i madrassen hittade de ett spädbarn, en liten flicka som ensam hade överlevt katastrofen. Här slutade berättelsen, och jag blev stående med darrande underläpp mellan hyllorna: Hur gick det sen?? FICK HON STANNA HOS DEM??!”

Flera månader efter att jag läst om den lilla flickan i madrassen, öppnade jag återigen på måfå en helt annan bok, där berättelsen upprepades. Säkert har den beskrivits i flera böcker, och är nog en välkänd anekdot, men ändå – vilken lycklig slump! Nu var händelsen försedd med ett glädjande tillägg: visst fick hon stanna. Hon växte upp på ön hos fyrvaktarparet.

Ytterligare ett par månader senare, stötte jag på en uppgift om denna tydligen mycket spridda historia, som nu visade sig vara fabricerad, trots en del uppgifter om dess förmodade äkthet. Det fanns aldrig någon liten flicka som drev iland vid Hendricks Head i Maine, efter en storm 1870. Alltsammans är hämtat ur en roman: Uncle Terry – A Story of the Maine Coast av Charles Clark Munn, utgiven år 1900. Att historien blivit så seglivad visar hur gärna vi vill tro på en hjärtevärmande, dramatisk historia, kanske så mycket att vi skapar human interest fast det inte alls hade behövts, med tanke på hur många sanna berättelser som finns, och som är oändligt spännande.

Om det fortfarande inte finns någon avhandling om fyren som skönlitterärt motiv, är det i alla fall något vi gärna vill se. De hyllmeter romaner och noveller som fyrsamlingen omfattar, visar hur som helst att det är läskigt med fyrar. Det spökar där. Man blir mördad när man minst anar det. Saltvattendränkta gastar går och väsnas i de vackra spiraltrapporna. De senare är också rikt representerade i fotomaterialet – spiraltrapporna, inte gastarna…

Ett förvånansvärt stort antal kvinnor är uppmärksammade i det biografiska materialet, och som vanligt är de tvungna att vara dubbelt så bra som karlarna för att få vara med. Föga förvånande är det för det mesta en änka eller dotter som tar över efter en sjuk eller avliden fyrmästare, och som vanligt blir det bråk med administrationen och stränga brev med långa utläggningar om halv lön innan hon får förmånen att fortsätta arbetet, som hon undantagslöst i praktiken redan skött i åratal tillsammans med make eller far. Å tack, å tack! Många av skribenterna är också barn till fyrpersonal, och man ser viljan att dokumentera en försvinnande arbets- och livsmiljö i takt med att fyrplatserna avfolkas i takt med automatiseringen.

Trivsammare gubbar hittar man nog i farbrorföreningarna. Samlingen innehåller flera fyrpass från olika länder – små böcker i passformat där man kan samla stämplar vid alla de fyrar som man satt sig i sinnet att besöka, exempelvis alla fyrar i Polen, Baltikum eller Nordamerika. Bruket av stämplar är tydligen inte lika exotiskt som här i Sverige. Det känns ljuvligt analogt och ger bilden av de stora byggnaderna som eklektiska Pokémon att samla i långsam takt, gärna under en gruppresa med många stopp för fika. Man kan inte heller engagera sig i fyrväsendet utan att elda på sin givna celebrity crush på en av de mesta fyrgubbarna; Gustaf Dalén, fint omsjungen av musikgruppen Öbarna i listettan Blinka Fyr från 1984.

Och där är den, fotnoten till vilken jag själv är reducerad. I den höga smala blå boken om Pater Noster, utgiven 2007, står vi och målar om mistlurshuset på stegar som vinglade så mycket i vinden att Bengt Sandblom blåste omkull med pensel och allt. En liten delegation från Bohusläns Museum, under några augustidagar 2003. Vattnet är oroligt kring Pater Nosterskäret. Där ansluter den Jutska strömmen västerifrån till den nordgående Baltiska strömmen. Men det går ofta bra att bada här, på en av Sveriges bästa dykplatser. Saltet får man skölja bort med hjälp av en kastrull varmvatten och en tvättlapp i det lilla köket. Vinden ökade efterhand, och vi blev kvar ett par extra dagar tillsammans med de fridlysta stinkpaddorna i den lilla gölen mellan klipporna, innan båttaxin kunde hämta oss. Trots allt slapp vi göra pyttipaDDa av några exemplar av Epidalea calamita ihop med vår överblivna potatis.

Men hur ska det gå nu? Vad händer med fyrarna, är de dömda att vittra bort på sina utposter i brist på kulturstöd och kostsamma helhetsgrepp kring olika byggnadsvårdsinsatser? Kanske inte. Sjöfartsverket arbetar idag på ett nytt sätt med befintliga fyrar, som nu har fått nygammal aktualitet som analogt navigeringsstöd – skyddat från cyberattacker.

*

Läs mer om Svenska Fyrsällskapet, Gustaf Dalén och om fyrsällskapets lexikon.

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson om en jubilerande ikon.

*

Idag firar vi Charles Dickens som skulle fyllt 212 år. Dickens var en av den viktorianska erans stora författare och han lyckades kombinera melodram, humor, satir och berättarglädje på ett sätt som gjorde honom omåttligt populär.

Charles Dickens föddes 7 februari 1812 och dog 58 år gammal 1870. Barndomen var kärv, minst sagt. Familjen var fattig och inte blev det bättre när faderns skulder förpassade honom till gäldstugan och därmed tvingade lille Charles, blott 12 år, till arbete för att bidra med pengar till familjen. Arbetet var att tillverka skokräm, föga glamoröst, uselt betalt, smutsigt och ohälsosamt. Erfarenheterna gjorde honom för resten av livet till en stark förespråkare för ett mer socialt humant samhälle, något som genomsyrar de flesta av hans böcker.

Charles Dickens fick en torftig skolgång men lärde sig att stenografera, vilket gjorde att han kunde ta anställning som journalist. Under sin tid i detta yrke började han utveckla en blick för att skildra människor och förmåga att skriva satir. Han skrev en rad kortare satiriska betraktelser som publicerades i pressen, och till slut i bokform: Sketches by ”Boz,” Illustrative of Every-day Life and Every-day People. Denna bok gjorde att han som 24-åring fick möjlighet att publicera sig som skönlitterär författare. Hans debut blev den humoristiska romanen The Posthumous Papers of the Pickwick Club. Den trycktes först som följetong 1836 och publicerades i bokformat 1837. Humanistiska biblioteket har ett exemplar av förstaupplagan; ett av de första 750 som trycktes.

Berättelsen om medlemmarna i Pickwickklubben blev fantastiskt populära. Dickens fortsatte skriva i drygt 30 år, och det mesta han skrev räknas numera som klassiker. Som ni säkert förstår – biblioteket har allt. I samlingarna finns även en förstaupplaga i en senare tryckning. Denna ingår i Herbert Blomstedt Collection.

Titeln på detta inlägg? Det är en sammanfattning av en mening hämtad ur Pickwickklubben: “When a man bleeds inwardly, it is a dangerous thing for himself; but when he laughs inwardly, it bodes no good to other people.”

Idag fördjupar sig kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson i vad som rim-ligt är:

Det fanns en tid då visdom och moral skulle förmedlas till omvärlden via vers. Kort sagt: om dina slutsatser inte rimmade betraktades de som suspekta och utan grund . Idag har vi något annorlunda sanningskriterier. Jean de la Fontaine (1621—1695) var en fransk författare som byggde sin karriär på denna rimmande konst och då främst via fabler på vers.

Djuren och naturen i hans dikter speglade mänskliga karaktärsbrister, moraliska dilemman och sedelärande slutsatser. Exempelvis: i Fabeln om rävens och vargens rättegång är slutradernas sentens att ”När skurkar inför rätta strida / Har ingen rätten på sin sida”. Vilket kanske borde anammas emellanåt idag. la Fontaine blev ohemult populär och i boktermer innebar detta att det trycktes upp en mängd upplagor. Det blev á la mode bland noblessen att äga en utgåva med la Fontaines fabler. Som alla vet, är något ”á la mode” bland ”nobless” och ska visas upp, ska det visas upp med stil.

Dagens bokkonfekt är därför fyra olika utgåvor av la Fontaines fabler, tryckta av sådana där fransoser som gör resten av världens tryckkonst obsolet på förmiddagen och förtjusas över sin egen förträfflighet över ett glas vin på eftermiddagen. Först ut är Fables choisies, mises en vers (4 volymer) tryckta i Paris av Charles-Antoine Jombert 1755—1759. Enligt vissa källor är detta höjdpunkten av fransk tryckkonst under 1700-talet och de källorna har nog rätt. Vi har helskinnband i folioformat, förgylld dekor, förgylld dekor på pärmens kanter och förgyllda inre denteller, marmorerade försättsblad, ypperlig papperskvalitet och perfekta kopparsnitt (275 stycken). Förlagorna till illustrationerna är gjorda av Jean Baptiste Oudry. Allt vad en välekiperad bokhylla behöver.

Så hur överträffar man höjdpunkten av fransk tryckkonst? Man kan göra som Étienne Fessard – helt enkelt låta bli att trycka böckerna på vanligt vis och istället gravera allt. Det vill säga att allt i böckerna, bild och text, graverades och trycktes medelst kopparstick. För att förstå mödan i detta arbete måste man ha i åtanke att böcker vanligtvis trycktes med lösa typer: en typ per bokstav, en sida per tryckform. När man tryckt en sida korrekturlästes allt minutiöst. Upptäcktes ett felstavat ord bytte man enkelt ut typerna i tryckformen och tryckte igen. Om Fessard stavade fel i en kopparplåt fick han lugnt finna sig i att gravera en helt ny plåt för hela sidan … med risk för att han gjorde ett nytt fel. Det tog honom också från 1765—1775 att bli klar med hela verket: Fables choisies, mises en vers, Nouvelle édition gravée en taille-douce. Les figures par le Sr. Fessard (6 volymer). Men så bra det blev: helskinnband i oktav-format, utmärkt papper och med hela kitet av bokbandslyx.

Låt oss hoppa fram 150 år till början av 1900-talet. Där finner vi ett par utgåvor som kanske inte når upp till 1700-talsutgåvorna klass, men som är smakfulla och mer hänsynsfulla mot hushållsbudgeten. 1922 gav G. Crés ut Contes et nouvelles en vers (2 volymer). Det är en begränsad upplaga om 390 exemplar. Illustrationerna är kopierade från en upplaga från 1762 och är tecknade av den franske konstnären Charles Eisen. Eisen var en av rokokons stora franska illustratörer, och han lät sitt kreativa geni gå loss på la Fontaine. Contes et nouvelles är inte djurfabler, utan allegorisk vers med moraliska poänger, och bygger på Boccaccios noveller. Bland annat beskrivs en otippad men tydligen högst effektiv metod att skrämma djävulen med.

Bokbanden är inte lika överdådiga som 1700-talsbanden, men skäms icke för sig och inlagan har en alldeles utmärkt papperskvalitet. Jag vet, papperskvalitet är kanske inte allas raison d’être, men för en bibliotekarie med evigheten som bevarandemål är papperskvaliteten essentiell … och så är det ju rätt fint.

Hoppar vi fram blott 8 år hittar vi Louis Conrads Fables choisies mises en vers. Det är en utgåva i 3 volymer från 1930—33 som är blygsamt elegant med tidstypiska illustrationer i färg. Hela upplagan ger ett blomstrande och somrigt intryck, inklusive fina band med förgyllda blommor på ryggarna. Papperskvaliteten? Jodå, den är utmärkt.

Alla la Fontaineutgåvor i denna text är hämtade ur Humanistiska bibliotekets specialsamling Herbert Blomstedt Collection.

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark försöker varva ner inför helgen och kanske se en film. Det går sådär:

Vi gillar källor här på biblioteket. Samtidigt är det ofta så hemskt att veta saker. Inte bara på ett Lovecraftianskt sätt, så att hjärnan imploderar efter att man äntligen listat ut vems tentakler det är som sticker ut bakom solförmörkelsen. (Nyarlathoteps. Det är alltid dens tentakler. Nu vet du.)

Bänkar man sig framför en film kommer alla att se problemen med just deras expertområde. Jag är så glad att jag inte vet nåt om hästar, småskaligt jordbruk eller förbränningsmotorer. Men istället för att störa mig till blods på krattig långsvärdsfäktning, glittrig åttiotalsögonskugga på historiska prinsessor, feldaterade mekaniska uppfinningar och forensiska övertramp i närtid, sitter jag inte sällan och ylar av kollateralskam inför diverse hutlöst korkade biblioteksskildringar på film. Det är otroligt jobbigt att se sånt om man är det allra minsta lagd åt det där hållet som får en att vilja hålla ordning på saker och ting, ta fram rätt uppgifter, bry sig om referenser och källkritik, eller korrekturläsa i alla fall delar av verkligheten. Exakt de där egenskaperna som gör en till en hyfsad bibliotekarie.

En stor del av poängen med biblioteksjobbet är ju att ge folk information som är transparent, tydlig, korrekt och offentlig. Vi vill inget hellre! Och så skildras ens förmodade arbete av folk som av allt att döma aldrig satt sin fot på ett bibliotek. Det är mystiskt med bibliotek, framför allt. Mycket mystiskt. Det ska vara så, verkar filmskaparna tycka, utan att inse att mystik bara uppstår när man slarvat bort delar av diariet, eller gjort fel i katalogen. Det är alltså inget normaltillstånd.

Librarian-filmerna (ok, jag såg bara den första) är så upprörande dåliga att jag bara vill avskriva dem direkt, men där kan man åtminstone skylla på att protagonisten är helt ny på jobbet, och inte har blivit torterad med häftklamrar tillräckligt länge för att sluta försöka techno-bullshitta sig till några sociala bonuspoäng på allt för djupt vatten, eller mansplaina olika mainstreamartefakter som vi alla redan läst oss trötta om på Wikipedia. Med samma attityd till jobbet som Indiana Jones förhåller sig till arkeologi, skulle Noah Wyle bli föremål för avstängning i samma sekund som han satte en omsorgsfullt patinerad brun lågsko på våra gråa heltäckningsmattor.

Hellre då Mumiens (1999) sagolikt perfekta Rachel Weisz, som inte bara lyckas domino-riva ner samtliga hyllor i sitt eget bibliotek, utan också begår tv-trop genom att direktöversätta apgammal text till habil nutidsengelska under press.

“Look, I… I may not be an explorer, or an adventurer, or a treasure-seeker, or a gunfighter, Mr. O’Connell, but I am proud of what I am.”
“And what is that?”
“I… am a librarian.”

Men den som egentligen måste hängas ut här, är den skinntorre biblioteksgurun på Minas Tirith, i första delen av Sagan om Ringen, självklart extended edition, släpp min arm! För den gubben har uppenbarligen varit på plats sedan forntiden, och haft jättegott om tid på sig att städa. Här i människornas högborg i Midgård har man helt klart haft lediga stunder att sitta och polera ett oändligt antal valvbågar av sten, och göra silverinläggningar även på gemena knektars skramliga harnesk, men röja i biblioteket går tydligen inte. Man anar att alla pengar i stadskassan gått åt till körsbärstomater samt försvarsanläggningar kring Osgiliath. Guardian noterar inga problem med detta i en artikel från 2019.

Kan vi prata om hur jäkla dammigt det är i Minas Tiriths bibliotek? Om bristen på belysning, ventilation, hyllor och inte minst tillgänglighetsanpassade ramper, så man får kullerbytta sig ner för en snirklig trappa medan man håller en droppande kandelaber med tre brinnande ljus (eller en FACKLA!) över de uråldriga annalerna? Hur kom Gandalf ens ner för trapporna? Och vad hotade han med att förvandla den läderluvklädde bibliotekarien till, för att personalen skulle tillåta piprökning, öldrickning och förmodat smörgåssnaskande rätt över handskrifterna, i ett regn av smulor och smörkluttar?

Kan vi också prata om ordningen på materialet? Om vi befinner oss i mänsklighetens administrativa hjärta i Midgård, och de handlingar som efterfrågas rör en namngiven, upphöjd och känd regent, borde det då inte finnas ett personarkiv med dens bamsiga sigill och pergamentfnuttar? Alla möjliga oläsliga dokument UTAN misstänkt dekorativ krull på överkanten, och UTAN såna där skrattretande breda marginaler som det är på alla gamla dokument på film? Borde man inte för längesedan ha letat ut allt som hade med respektive Död Kung att göra – igen, bibliotekarien ser ut att ha registrerat exakt noll (0) semesterdagar i Primula de senaste nittio åren – och läst det och gjort det sökbart? I alla för-Youtubeska civilisationer har folk jättemycket tid att fördjupa sig i forngrejs, det är sen gammalt. Var är den Klemmingske bibliografdvärgen som borde ha indexerat skiten för evigheter sen? Hur kan de här asviktiga delarna av historien vara ett fördolt, okänt mysterium när det finns nedtecknat och angår ALLA, även de som inte läst 120 poäng Mordors Geopolitiska Historia under sin tid som utbytesstudenter på University of Gondor? Skärp er med metadatan!

På tal om ansvar, hur många andra bibliotek finns det ens i Tolkiens värld? Utöver Arwens läshörna i Vattnadal, där hon har sina bokband i färgkodad plysch utan ryggtitlar, på en öppen balkong nära ett vattenfall. De böckerna är säkert skyddade av nån alvisk motsvarighet till den där avfuktaren ”Torrbollen” från Claes Ohlson, eller möjligen av hennes inneboende godhet som läsare. Och om alverna har nåt annat megaarkiv som man kommer åt genom att boka ett tvåtimmarspass vid Galadriels tvättfat, det får vi inte veta. Min gissning är att Elrond går runt med ett enda, kritiskt USB-minne format som ett löv instoppat i ärmen på sin episka rökrock. Får man samtidigt gissa att alverna bara sparar sånt som rör dom själva, och att människornas patetiskt torftiga historieskrivning inte tas upp av de fisförnäma spetsöronen? Ungefär som med bevakningen av lokalhistoriskt material i de svenska pliktleveranserna; ner i bingen med allt som inte hör hemma på egen gård? Ni fattar ju att jag inte hänger med på hur filmerna slutar när jag måste tänka på allt det här?

Förklaringen till att ingen längre minns nåt om baktiden i Tolkiens hittepåvärld kanske faktiskt står att finna i hans biblioteksskildringar? Som Akademisk Gubbe ™ med garanterade armbågslappar borde han ha genomlidit ett stort antal bibliotek under sin livstid, och inte såna schyssta som alla får komma till, utan såna onda brittiska snorkiga där det kostar pengar och man måste vara ”rätt sorts” medborgare för att få vara med. Suck. Att då skriva ihop ett bibliotek som har noll ambition att sortera och hålla rent sitt material, och där man måste klättra ner i en spindelvävig oubliett innan man kan åkalla silverfiskarna med sitt medhavda smörgåspaket, är det hans litterära hämnd på sådana platser? En inte så subtil pik om att hålla reda på grejerna?

Jag tar det som en uppmaning, ora et labora. Var är ghostbustersdammsugaren som vi har till hyllorna? Var är mitt dvärgskägg, och min läderluva?

Idag skriver Humanistiska bibliotekets Joakim Lilljegren om dedikationer i böcker ur vår iberoamerikanska samling.

*

”Jag har många gånger upplevt hur autentiska spår i böcker tagit mig ut på en resa i tid och rum – utan att lämna läsfåtöljen.” Detta skriver författaren och läkaren Carl-Magnus Stolt i en essä i det senaste numret av den finlandssvenska tidskriften Nya Argus (nr 10–12 2023, ”Bokarkeologen”, s. 339–341). ”Spåren har varit startskottet för kreativa utforskningar av livsöden och komplexa personhistoriska samband och nätverk.” Dessa ”autentiska spår” kallas även ”exemplarspecifik information” och kan till exempel bestå av en autograf eller dedikation som vittnar om bokens proveniens och historia.

Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek har en mängd böcker med sådana spår, mycket tack vare att samlingen till en början byggdes upp genom donationer. Den har sitt ursprung i det iberoamerikanska institut som grundades i Göteborg 1939 av språkläraren och diplomaten Nils Hedberg, en energisk och extrovert polyglott som under sina fyra år som svensk pressattaché i Argentina, Chile och Mexiko byggde upp ett stort nätverk: ”Jag känner personligen de flesta betydande författarna i Spansk-Amerika utom de yngsta”, uppgav han i en intervju i DN 13 november 1960.

Institutets verksamhet bedrevs på sparlåga under dess första år p.g.a. andra världskriget, men redan 1945 inträffade en av de stora händelserna i institutets historia då den chilenska poeten Gabriela Mistral anlände till Göteborg på sin resa till Stockholm för att ta emot nobelpriset. I Göteborg togs hon emot av Matilde ”Matica” Goulard, lärare i spanska vid institutet och tillförordnad föreståndare då Hedberg vid tillfället var i Latinamerika. Om detta besök har bibliotekarien och hedersdoktorn Anna Svensson skrivit en artikel, ”’Mistral och femton böcker’”, som gavs ut i festskriften Desde Chile a Suecia (2018). Ett minne från besöket finns än idag i iberoamerikanska samlingen i form av ett signerat exemplar av Mistrals Dikter (1945).

Foto av titelbladet i Dikter: ”Till Göteborgs iberoamerikanska institut, med tillgivenhet och respekt för dess arbete / Gabriela Mistral.”

Gabriela Mistral och Matilde Goulard besöker Gustavsbergs porslinsfabrik (© Kooperativa förbundet (KF), arkiv och bibliotek). Stillbild publicerad med tillstånd från rättighetsinnehavarna (Glimtar 1946:2’55–4’04). Filmen finns tillgänglig på Filmarkivet.

Ett annat exemplar som Anna Svensson skrivit om är den argentinske författaren Macedonio Fernández Papeles de Recienvenido (1944), detta i artikeln ”Om ett försättsblad, eller, Till dubbletternas lov” i antologin Objekt och samling (2021). Exemplaret hade donerats av författaren till sin kollega, läkaren Julio César Dabove, som i sin tur skänkte det vidare till iberoamerikanska institutets bibliotek då han besökte Göteborg 1955. Exemplarets två dedikationer ”tar oss från de litterära kretsarna i 1920-talets Buenos Aires till Handelshögskolan i Göteborg på 1950-talet”, som Svensson beskriver i sin artikel.

Macedonio Fernandéz, foto: Wikimedia Commons.

Nils Hedberg och Julio César Dabove 1952 (Foto Kanold, Iberoamerikanska institutets arkiv, GU).

Det signerade försättsbladet: ”Till de kära bröderna Julio César Dabove, Santiago Dabove, favoritkonstnärer och vänner, en omfamning Macedonio Fernández juli 1944. Till biblioteket i Göteborg där den kommer att bestå, hyllning från Julia Dabove de Ruiz Gu[bortskuret] och Julio C. Dabove oktober 1955.”

Ytterligare en argentinsk författare som besökte Göteborg och som har lämnat spår i den iberoamerikanska samlingen är Jorge Luis Borges, en av dem som borde fått nobelpriset i litteratur men aldrig fick det. Hans enda Sverigebesök skedde i november 1964 – om detta kan man läsa i Oscar Hemers bok Borgesiana (2021). Redan på 1940-talet hade Hedberg träffat Borges i Buenos Aires och fått ett antal böcker donerade till institutets bibliotek, däribland ett exemplar av novellsamlingen Ficciones (1944) med en personlig hälsning till Hedberg.

Porträtt- och försättsblad i Ficciones: ”Till Nils Hedberg med nuvarande och framtida vänskap från Jorge Luis Borges, Buenos Aires 1946.”

Den som tog initiativ till Borges Sverigeresa var den colombianske litteraturvetaren och filosofen Rafael Gutiérrez Girardot, som hade vistats fyra månader i Göteborg i mitten av 1950-talet. Därefter arbetade han vid Colombias ambassad i Västtyskland, där han träffade Borges som var på föreläsningsturné i Europa. I ett brev till Hedberg den 2 oktober 1964, som finns bevarat i det iberoamerikanska institutets arkiv, skrev Gutiérrez Girardot:

”Vi pratade naturligtvis om Sverige och jag föreslog honom att besöka din institution, som, vilket du vet, är den bästa i Europa, något jag sagt till [den argentinske författaren Eduardo] Mallea och [den guatemalanske författaren Miguel Ángel] Asturias och till alla. Borges hoppade av glädje när jag lade fram idén och jag lovade att skriva till dig och be dig skriva till honom för att se vilka möjligheter det finns för honom att komma.”

Gutiérrez Girardot donerade genom åren även en stor mängd böcker till iberoamerikanska institutets bibliotek, både sina egna verk och andras. I samlingarna finns exempelvis det lilla särtrycket Die spanische Literatur (1964) med en hälsning till Hedberg. En artikel om Gutiérrez Girardots tid i Göteborg väntas utkomma i nästa nummer av Acta bibliothecae universitatis Gothoburgensis.

Rafael Gutiérrez Girardot, okänd fotograf, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 21 oktober 1960.

”Till Nils, dessa eländiga sidor, med tillgivenhet från Rafael, Bonn 25.3.64.”

Ännu en personlig hälsning till Hedberg finns i romanen En mi hambre mando yo (1959), skriven av Isabel de Palencia, spanska republikens sista ambassadör i Sverige, och utgiven i Mexiko, där Palencia levde i exil sedan nederlaget under inbördeskriget. Palencia återfinns även i ett par av KvinnSams personarkiv vid Göteborgs universitetsbibliotek (Barbro Alvings och Elisabeth Tamms samlingar) – en artikel om hennes kopplingar till Göteborg är under arbete.

”Till herr Nils Hedberg och fru med en hjärtlig hälsning från Isabel de Palencia, 26 juni 1959.”

Foto av byst av Palencia, okänd konstnär, möjligtvis med efternamnet Rubinstein. Elisabeth Tamms samling, KvinnSam, A 170 1:1.2.

Ett annat vingslag från Spaniens moderna historia finns i det exemplar av Historia de la sociedad bilbaina 1839–1965 (1965) som den svenske diplomaten Carl-Herbert Borgenstierna donerat till iberoamerikanska institutet. En lång hälsning på försättsbladet vittnar om att han fått boken av Javier Ybarra Bergé, dåvarande borgmästare i Bilbao, idag främst ihågkommen som ett av ETA:s drygt 800 offer – han kidnappades och dödades 1977.

”Till Sveriges ambassadör och min käre vän, Ers excellens Carl Herbert Borgenstierna, ett prov på tillgivenhet, som Bilbaos borgmästare och medförfattare till denna bok, utan att glömma er förtjusande hustru Anita. / Javier de Ybarra 7-IV-67.”

Målning av Javier Ybarra Bergé, Bilboko Udala/Ayuntamiento de Bilbao.

Ibland har de autentiska spåren i samlingen dykt upp av mer oavsiktliga anledningar. Ett exempel är No hay causa perdida (2012), memoarer skrivna av Colombias f. d. president Álvaro Uribe Vélez. Tanken med inköpet av den boken var att den skulle vara till hemlån och stå i öppna magasin på avdelningen ”Col Mod Pol”, tillsammans med alla andra böcker om colombiansk modern politik, men eftersom boken var slut hos förlaget tillhandahöll vår leverantör istället ett begagnat exemplar – som råkade vara signerat av författaren. En autograf från en tidigare statschef väger tungt när det kommer till bedömandet om var i biblioteket boken ska placeras, och i detta fall blev det istället slutet magasin och läsesalslån (samma låneregler gäller för de övriga nämnda signerade exemplaren ovan).

Försättsblad och omslag till No hay causa perdida: ”Lina, med tacksamhet, A. Uribe V.”

Det finns många ännu outforskade dedikationer i iberoamerikanska samlingen, bl. a. ett stort antal böcker som skänkts av den mexikanske författaren och litteraturkritikern Alfonso Reyes, den peruanske politikern Víctor Raúl Haya de la Torre och den svenske romanisten Johan Vising, den senare en av de första rektorerna vid Göteborgs högskola. Precis som Carl-Magnus Stolt skrev i sin essä kan alla dessa böcker, utöver sitt egentliga innehåll, erbjuda ytterligare resor i tid och rum.

Är du tillbaka på jobbet än? Ja, vi trodde väl det. Idag finner vi tröst i ett inlägg av Emil Näslund, hemmahörande i undervisningsteamet på Humanistiska biblioteket:

*

”Hur var det på jobbet idag?” är en fråga som de flesta av oss mellan studentbetyg och pensionsavtackning får var och varannan dag. Svaren vi ger är väl, om sanningen ska fram, rätt enahanda. Såvida inget extraordinärt hänt så rullar arbetstillvaron på. Det går sin gilla gång. I synnerhet för dem av oss som jobbar framför en dator.

Ibland när jag sitter på min arbetsplats, knapprandes på tangentbordet, kan jag slås av tanken på hur arbetslivet var förr. Hur tedde sig tillvaron för en kontorsarbetande person för hundra år sedan? På rak arm har jag inget svar. Då är det tur att vi i våra samlingar har tidskriften Kontoristen, med undertiteln Organ för Göteborgs Kontoristförening.

Stadens kontorister hade redan 1892 bildat föreningen, som på bred front drev deras arbetsrättsliga frågor. Vi ska titta på några nummer från 1923 och 1924, för att bilda oss en uppfattning om dåtidens liv som kontorist i Göteborg. Med andra ord ska vi försöka besvara frågan ”Hur var det på jobbet förr?”.

Det första som slår en läsare av tidskriften är de många annonserna, som helt dominerar förstasidan och de följande två-tre uppslagen. Vi rekommenderas att köpa Underwood Portable, en utveckling av den klassiska skrivmaskinen med samma namn, nu i mer bärbart format (väger endast fyra kilo med reshuv). Våra moderna laptopar är ju omkring fyra gånger lättare, men Underwood Portable var onekligen en smidig innovation på sin tid; ”Genast färdig att användas, sedan bärhuven avtagits. Omställning eller vikning obehövligt.”

Väl framme vid tidskriftens redaktionella material målas bilden upp av en förening med hur många förgreningar och verksamhetsområden som helst. Uppfinningsrikedomen och ambitionsnivån är enorm. Kontoristföreningens medlemmar har tillgång till egen pensionskassa, har möjlighet till hyresbidrag, får rabatt på biljetter till Stora Teatern, uppmanas att ställa upp i valet till föreningens fullmäktigeförsamling, erbjuds tyska aftnar med öl och korv och otaligt mycket mer. En kalender i slutet håller reda på alla aktiviteter. Till detta digra utbud kommer också fasta verksamheter såsom biljard, café och bibliotek. Ingen större förvåning att mottot för föreningen lyder ”Utveckling är liv; stillastående är tillbakagång och död”.

Allt som allt är det imponerande institution, som på sina håll påminner om byggandet av mönstersamhällen för arbetare. Kontorister i Göteborg kan fylla hela sin fritid med föreningsinterna aktiviteter, om så önskas. Baksidan med hela upplägget blir dock snart framträdande. Redaktionen är missnöjd med att så få medlemmar bidrar med inlägg i tidskriften, och uppmanar till bättring. Två medlemmar har donerat pengar till någon särskild del av föreningens verksamheter, och hyllas med namn och utskriven summa, som en underförstådd uppmaning till resten. En festkommitté tycker att det vore trevlig om fler medlemmar engagerade sig i dans- och sångnumren, istället för att bara komma till festerna. Och så håller det på genom varje nummer; flitiga och generösa medlemmar lyfts till skyarna, medan den stora merparten mer eller mindre explicit möts av ett milt skuldbeläggande.

Sverige fick inte lagstadgad semester förrän 1938, men även på 1920-talet kunde en kontorist ta sig några dagar eller vecka ledigt på sommaren. Då är det lätt att tänka att Göteborgs kontorister gärna såg sig om i landet och ägnade sig åt annat än vad som till vardags erbjöds i den något flåshurtiga föreningsbubblan. Men nej, inte ens då ska kontoristerna känna att föreningen brister. I majnumret 1924 ägnas en helsida åt ”Vårt sommarhem”, inackordering i pampiga villan Williamshöjd i Jonseredstrakten.

Så till sist, hur var det på jobbet för Göteborgs kontorister? Jag har ingen aning. Kontoristen skriver om allt annat än själva yrkesutövningen.

Så är ofta fallet när vi tittar på materialet i samlingarna. Vi letar svar på något, hittar intressant material, börjar läsa och försjunker i stoffet. Ursprungsfrågan kanske lämnas obesvarad, men så mycket annat har uppenbarats.