Sländan föll i brunnen en måndag i maj och jag följde efter mycket går ut på att retroaktivt katalogisera material samlar fickorna fulla med vit kiselsten en fot i elektronik och en i pergament i sjumilastövlar kavla upp ärmarna och börja lyft ut bröd ur en ugn som ber dig om det, plocka äpplen ur ett träd som vill ha hjälp specialsamlingar och okatalogiserat skaka bolstren genom fönstren och det snöar över världen 1621 är Göteborg en brädhög ur sådana bygger vi slott schwarze stundenbuch trollkarlens sammetsbok i midnattstimmen lägenheten vaktmästarens son och hur han levde ett liv i det humanistiska biblioteket årtionden går Urd, Verdandi och Skuld gymnasieförordningar stiftsstäder brunnen och vattnet markägarinnan rik och ensam med en son ett barn byttes mot ett annat, levde sitt liv inuti berget antecknar att ekarna finns kvar att fika intill på Orust där finns ett träd, ekorren springer med budskap längs med stammen avsätt en summa så gossar får lära sig ringar på vattnet, skeppsbrott och fulla segel dansk ur-adel en sjöjungfru som bytte till sig en röst eller var det ben spretig samling nu vet jag varför Dordi läste fader vår på danska i Långsele krigsbyten från Polen madrasser och ärtor inunder Gustav Vasa, klostren, makt barnet som åt ikapp med jätten skog och pengar en spinnrock gör tagel till guld man tar mängder av böcker från klostren från nedersta våningen leder bönstjälkar upp till entréplan, kombineras med rörpost kyrklig sångbok med baltisk notation stiger upp sånger ur djupen, det är från Inannas syster 1300-tal baltikum Ereshkigal där de tecknade för hand på pergament hunden har ögon stora som tallrikar inbundet en murinstruktion från 1648 ”italienska stjärnfort” huset rör sig på hönsben noter på pärmarna, ritningar inuti kentauren Kent Aurén 1621 Gustav II Adolf jämnar jesuitkloster med marken i rummet intill pågår ett evigt parti schack, temperaturen reglerad svenskhärjningarna i askan hittas ett hjärta av vax från ballerinan de tog hela bibliotek ledde råttor, sedan barn, in i ett berg oxkärra pumpavagn ”Strängnäsauktionen” jätten slänger en tuva ut i Vättern klippböcker från jubileumsutställningen hattmakaren fästmansband Cheshirekatten kommentarsfälten under tryckfrihetstiden 1770-tal ett hus av strå, ett av lera, ett av sten ”Grov konfekt” turkish delight kritik av kungahus styvsystern fick en hink tjära över sig ”den danska tryckfrihetssamlingen” den lilla havsfrun Doves press hustrun som blev till en uggla fiska upp ur Themsen räven lurade björnen att meta med sin långa svans William Morris och flera andra bord, duka dig nöten är Galileis brev ett mycket litet begravningsfölje syns passera under köksfönstret spionerade så mycket det gick en älg som jagas över himlavalvet spion, museiman, spion bytte ut sitt öga mot kunskap pomolog sov i hundra år hundra procent fokus päron kaninen jagar jägaren mögelsanering att samla, verka och värka Armeniska samlingen fuktskador av enbart människotårar samlade trolleriböcker en skinnpåse full av röster och jord bottnar filosofiskt i att bibliotekssystem är ett sätt att avspegla världar brödsmulor, stenar eget system näckrosdammen, en kvinna med gåsfot bibehåller den ordning som det var kommer ut från Flädermors underjord i ett regn utav guld går till lånedisken återlämnar sländan till samlingarna tar spårvagn fem mot Biskopsgården från Korsvägen
Den amerikanske poeten Louis Simpson (1923-2012) var i Sverige 1998, bland annat för att umgås med sin vän, tillika översättare Stewe Claeson. Tillsammans gjorde de en roadtrip till Västerås och hälsade på Tomas Tranströmer. En tid efteråt skrev Louis Simpson dikten ”Piano rolls”, som ingår i diktsamlingen Struggling times (2009). I Stewe Claesons exemplar av denna diktsamling har Stewe själv noterat följande:
”Detta hände 1998 när Simpan och jag besökte TT i V-ås”
En kort notering intill några korta strofer, som ändå kan skapa en bild av en trio poeter i åldrarna från 56 till 75 som umgås i Västerås och där Tranströmer, oförmögen att uttrycka sig med tal, till slut kommunicerar med musik.
Tidskriften Vagabond är känd för sina färgstarka bilder, exotiska destinationer och fokus på sånt som tilltalar den något mer äventyrliga turisten. Läsaren lockas att ge sig ut i sin omvärld, så gott som alltid en bra bit ifrån Sverige. De flesta av dagens Vagabondläsare, jag själv inkluderad, har kanske inte tagit sig igenom de tidigare årgångarna av tidskriften, från dess första år under sent 80- och tidigt 90-tal. Det har hänt en del sedan premiärnumret gavs ut 1987.
Första intrycket som drabbar den som skummar igenom utbudet av resmål och texter är den påfallande mörka bild som ges av i princip allt utanför Skandinavien. Vagabond tar läsaren med till länder som varit med om inbördeskrig (Libanon), länder som bara råkar vara extrema små diktaturer (Brunei), eller som är rent allmänt olycksbådande och instabila (Västsahara). Ett lands mörka förflutna nämns så gott som alltid – inte i en faktaruta vid sidan av, utan gärna mitt i brödtexten. Det är kolmörker som råder i de en gång slagfärdiga rubrikerna:
Ju mer man läser, desto mörkare framstår skildringarna. Vagabond beskriver nedsmutsade marknadsplatser i Guatemala, sexturism i Thailand, arg militär i Belize och korruption i den söndervittrande Sovjetunionen. När tidningens utsända åker till Lissabon pratar de med prostituerade på gatan. I artiklar om USA beskriver skribenterna hur knarkförsäljningen påverkar storstadsbarnens framtidsutsikter, och i Liverpool fokuserar de mest på hur skräpigt det är överallt. Det är en lortig, skrämmande, korrumperad och farlig omvärld som belyses – och samtidigt ska framstå som lockande.
Kontrasten mellan den ibland rena misären och texternas tydliga resefokus blir ofta …problematisk. Plötsligt stöter jag på ett reportage från Island och tänker att nu blir det gemyt, pittoreska platser och otroliga naturfoton? Texten inleds med en detaljrik skildring från ett hönsslakteri.
I Vagabonds reklam märker man också tydligt att åren gått. AIDS fanns i allas medvetande under tidningens första utgivningsår och det syns i så gott som varje nummer, inte minst i AIDS-delegationens inte sällan smålustiga (!) upplysningar.
Gamla Vagabond bjuder också på ett myller av kontaktannonser för ressugna. Vissa söker resesällskap, vissa söker kärlek – men intrycket är att de flesta söker bägge delar.
Bonus: recensioner av cigaretter från hela världen. Mindre sannolikt inslag i dagens resetidskrifter?
Anna Lindemark iakttager wåldh, rooff, skrijande och ropande på Stockholms gator 1661.
Ursäkta bibliotekariens illa belysta konturer i tillplattningsglaset. Vi gör så gott vi kan.
”Wij Carl medh Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung och arff-förste, Storförste til Finland, Hertigh uthi Skåne, Estland, Lijffland, Karelen, Brehmen, Vehrden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wänden, Furste till Rügen, Herre öfwer Ingermanland och Wismar ; Så ock Pfalz-Grefwe wid Rhein i Beyern, till Gülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.”
Som vanligt när det börjar så här vet man att det kommer att bli FEDT, och som vanligt grämer man sig över att ens eget visitkort aldrig kommer att landa lika tungt. Nå. I högarna med ”allmänt bös” (biblioteksteknisk term) på väg in i RAR-kammarens bestånd av diverse broschyrer och fragmentariska småtryck återfinns ovanstående lilla placat, utfärdat 1661 av den förmodat utledsna småbarnsmamman och riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som till skillnad från Stockholms övriga mammor i liknande behov av lugn och ro hade mer rejäla dörrar att stänga mellan sig och de skränande kroggästerna utmed gator och gränder.
Den lille utfärdande Pfalz-Grefwen wid Rhein i Beyern, Karl XI, hade just fyllt fem år och behövde nog inte bekymra sig om moderns underbart harmsna kanslisvenska, här återgiffuen i sin helhet eftersom vi alltid, alltid stannar till längs vägen för att njuta av 1600-talets knöggliga ortografi. (Ack Swänska moders-måål! I träskor dansar du, kära töntiga, uråldriga, grovt tillhyvlade och ängsligt inlånande hemmamyskofta till språk – vokalbehängt, genomkorsat av sje-ljudens många slingrande ormar, och med en lång svans av tyskklingande, onödiga bokstäver som Hansan lämnat på den tjärdoftande kajen.)
Ahem. Var var jag? Och vad står det? Kommatering och styckeindelning är helt frivilliga, allt enligt tidens sed.
”Göre här med, såwäl alle i gemeen, som hwar och een i synnerhet, som i denne Wår Residentz-Stadh, och thess Förstäder, wistas, eller boo, det ware sigh Inlendske eller Fremmande, bekant och witterligit, at aldenstund Wij ogierna förspörie, huruledes här, esomofftast, helst om Afftonen och Nattetijdh, myckit wåldh, rooff, skrijande och ropande, jempte mehre otilbörligit föröfwande tiltager och går iswang, på Gatur och i Gränder, hwarigenom Gudz förtörnelse, och den allgemene Fredens och rohlighetens brott och kränckiande förorsakas:
Hwarföre såsom Wij til sådant billigt drage ett misshagh, och icke wele, det, i nogon motto, låta ostraffat skee och passera; altså är Wår stränge och alfwarlige Befallning, at ingen, ehoo then helst wara må, skal fördrijsta sigh, effter denne Dagh, om afftonen och Nattetijdh, något ropande eller skrijande på Gatorne, at anställa eller bruka, myckit mindre någon, med hånische Ordh, hugg, slagh, wåldh, rooff, eller annan mootwilligheet, anfalla och beswära; Efftersom Wij och icke wele hafwa tillåtit, at någon Bössa, Mosquet, eller Pistol, på förbe:de Aftons och Nattetijdh, effter sattwacht [sic] lösas skal, alt widh ther på fölliande hårde och alwarlige straff, öfwer dem, som medh något af detta ofwantalde, beslås eller laghwinnes.
Och såsom Wij hafwe, til den ända, föruthan den förrige och ordinarie, förordnat een Ryttare wacht, som så wäl i sielfwe Stadhen, som i Förstädherne och på Malmarne, skal flijtigt och noga alla Gränder och Gatur patroulliera och genom rijda, sampt alle sådane oppassa, och dhe som beträdes, behörligen förföllia och antasta: Alltså skal hwar och een taga sigh wäl til wahra, dhet han sigh emot bemelte beggie Wachter, icke uthi någon motto förgrijper och förseer, det wari sigh medh ordh eller gierningar, effter som Wÿmehrbemelte Wachter, här medh tage uthi Wår Kongl. beskydd och hägn, och icke wele, at dhe, på hwariehanda sätt, skole warda af een eller annan, högh eller lågh, violerade, hindrade eller beskimpfade, wettandes, den motwilligt wijs, så och medh berådde modhe, beträdhes, eller skiäligen öfwertygas, sådant begå, och oftbemelte Wachter, medh hugg och slagh anfaller, dermedh sigh hafwa förwerkat Lijfwet, Effter som och, der samma Wachter, til sin wehrn, nödgas någon, anten skiuta för hufwudet, eller elliest, efter omständerne, hårdeligen hantera, dee då thet måghe göra saklöse, och den som således faller, eller Dödhen undfår, wara ogildh.
Här hwar och een som detta angår hafwe sigh til effterrätta. Til yttermehre wisso, hafwer Wij detta medh Wårt Kongl. Secret, och Wår Högtährade Elskelige kiäre Fru Modhers, sampt dhe andre Wåre, och Wårt Rijkes respective Förmyndares och Regerings Underskrifft bekreffta låtit.
Gifvit på Wårt Slott Stockholm den 30. Novemb. Anno 1661. ; Hedevvig Eleonora [Med Locus Sigilli] ; Med förtryckta signaturer: Per Brahe Grefwe til Wisingsborg / Sweriges Rijkes Drotzet ; Axel Lillie / i Rijkz-Marskens stelle ; Claes Bielckenstierna / i Rijkz-Admiralens stelle ; Magnus Gabriel De la Gardie, Sweriges Rijkes Cantzler ; Gustavus Bonde, S. Rijkes Skattmestare.”
Bibliotekarie Emil Näslund blir nostalgisk över forntidens leksakskataloger.
Att barndomens leksaker har en särskild nostalgisk kvalitet kan nog de flesta av oss skriva under på. Tänk om vi kunde få återse alla de där byggsatserna, spelen, figurerna och dockorna? Men nej, det är ju i stort omöjligt. Bortsett från den lilla rest av undanstoppade leksaker som föräldrarna bevarat får vi leva på våra minnen, i väntan på tidsmaskinens lansering. Idag vill jag dock påminna om att tidsmaskinen faktiskt redan är här, i form av bibliotekets samlingar. I våra magasin har vi flera årgångar av tidningen Svensk Leksaksrevy, en branschtidning för leksakshandlare. Eftersom min barndom till stor del inträffade under 90-talet har jag kikat på nummer från 1991-94.
Och inte hittade jag en guldgruva med drömska legoslott, Disney-karaktärer med ohälsosamt böjbara armar och obehagligt gråtande dockor. Det fanns förstås också, men framför allt är Svensk Leksaksrevy en intern facktidskrift som särskilt behandlar frågor om handel och marknadsföring. Ibland vacklar den på gränsen till det filosofiska, med frågor som ”Vad är en leksak?” vilket ingen riktigt tycks ha kunnat besvara i artikeln.
För de lite äldre barnen förekommer ofta tips om olika brädspel i tidningen. 1991 trodde man starkt på det politiska spelet Minister i klister. Idag är det sorgligt bortglömt.
En mer oväntad produkt är den uppblåsbara pottan som får en blänkare inför julen 1992. Den ”ger småbarnsföräldern friheten att själv välja var barnet ska uträtta sina behov” och tidningen föreslår varuhusbesök, badutflykt och båttur som passande situationer för en POTTY.
Bekännande insändare från barn som snattat har en given plats i tidningen. Här från en ångerfull 9-åring.
Riktigt roligt och sprudlande i text och bild blir det egentligen mest när fester och andra tillställningar ska avhandlas. Här är bilder från ”leksaksriksdagen”, ett event med årsmöte och fest kombinerat, från 1992. Underhållare för kvällen: Lill Lindfors och Anders Linder
Sprudlande var ordet, både i layout och tema.
Som kontrast kan det konstateras att Svensk Leksaksrevy ibland faller ner i ett djupt allvarligt tonläge, som i denna lilla text, som fristående och okommenterad inger alla läsare en våg av ångest över vad vi gör med vår stund på jorden.
Reds. anm: Som en kolsvart fotnot kan tilläggas att alla fornsaker av äkta plast tenderar att vara så fulla av bisfenol och ftalater att de idag gör sig bäst som prydnadsföremål, hanterade med handskar. Tänk på det innan du tar ner Skeletors borg från vinden och låter den återuppstå som en återbrukad cirkulär julklapp till dina brorsbarn!
Göteborgs universitetsbibliotek presenterar idag en ny webbplats som samlar och synliggör bibliotekets omfattande kulturarvssamlingar. Syftet är att underlätta forskning och öka medvetenheten om det unika material som finns tillgängligt vid universitetsbiblioteket.
Webbplatsen ska fungera som en samlad ingång för forskare såväl nationellt som internationellt. Den ger en överskådlig och strukturerad tillgång till bibliotekets specialsamlingar, arkiv, handskrifter, kartor och annat historiskt material och informerar om hur man hittar och beställer materialet, som till skillnad från mycket annat inte alltid är sökbart i våra onlinekataloger.
Forskare vid Liverpool university lär ha utvecklat en metod för att arrangera enskilda atomer i linjer, så tunna att om en miljon av dessa streck lades intill varandra skulle de ändå inte motsvara bredden på ett vanligt blyertsstreck. Om man ordnar dessa streck till bokstäver skulle man potentiellt kunna ge ut riktigt små böcker. Läsa dem? Inte direkt, men så har vissa inom bokvärlden aldrig varit vidare intresserade av att böcker ska kunna läsas.
Riktigt så små böcker som ”atom-stora” har vi inte på Humanistiska biblioteket (fast å andra sidan, vem vet), men vår minsta bok har just blivit nedputtad från sin (lilla) tron. En ny donation har nu stulit förstaplatsen som bibliotekets minsta bok.
Den tidigare minsta boken är en volym med bönen Fader vår tryckt på en sida. Den är avsevärt större än den nya minstingen, som innehåller Abraham Lincolns tal The Gettysburg address, på hela 11 sidor. Ingen av dessa två böcker är i tryckta i traditionell mening, utan har fått texten förminskad och överförd till papper genom en fotoförminskningsprocess. Men ändå, smått blir det.
Boken är framställd av det japanska tryckeriet Toppan 1965, och kommer i en plastkapsel som hänger i en kedja, vilket är praktiskt om man vill bära boken runt halsen. Kapseln ligger i en ask som i sin tur innehåller en bokminiatyr, som dock är 35 x 35 mm stor. I denna kan man läsa den text den minsta boken innehåller. Det är nämligen inte lätt att läsa texten i fjuttboken som är 5 x 5 mm. Med lupp och stadiga fingrar går det dock att konstatera att den innehåller Lincolns tal. Toppan påstod att detta var världens minsta bok när de tryckte den. Det är väl osäkert om den är det idag, men det är i alla fall den minsta boken vi har på universitetsbiblioteket. Vad vi vet …
Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson reder ut begreppen.
Vi har alla känt av det. Det där att ländryggen protesterar illvilligt när man plockar upp hammaren för att tälja sig en smörkniv (eller hur nu smörknivstillverkning går till). Som tur är finns hjälp att få för att undvika att kroppen blir krum och krokig i förtid. Låt oss presentera: Kroppsställningar vid svensk pedagogisk snickerislöjd, av Carl Silow och Otto Salomon (1894).
Otto Salomon, självlärd slöjdpedagog och bror till Sofie Elkan, hade tydliga, programmatiska idéer om slöjdundervisning, och kan utan vidare betraktas som urfader till den svenska skolslöjden, med allt vad den fört med sig i form av garntomtar, dåligt sandpapprade skärbrädor och vingliga pallar, för att inte tala om alla de där kaststjärnorna du gjorde i metallslöjden på nittiotalet. Salomon föddes på Nääs utanför Göteborg, som än idag är en byggnads- och slöjdhistorisk huvudnod i det svenska hantverkslandskapet.
Verket ovan har tydliga illustrationer som kommer att lära dig gångstående ställning vid sågning, där du med ståtlig hållning, salig blick och knickers i tweed sågar till din träbit till fröjdefull filigran.
Du lär dig även att undvika felaktiga ställningar för slöjdande gossar, men vi tror här att ställningarna är felaktiga för alla och envar. Gör icke som gossarna på bilden utan undvik nogsamt tvärvridna händer, intillstrukna fotställningar och framför allt den så kallade mun-mot-läpp-metoden vid borrning (din tandläkare kommer att tacka dig).
Nej, se till att studera alla korrekta ställningar så att du, nästa gång du tar fram ett potentiellt livsfarligt verktyg för att snida dig en såssnipa för julbordet, gör det med den vedertagna gång-nig-stående ställningen vid täljning med bandknif.
Stefan Benjaminsson reder ut orsakerna bakom den dåliga stämningen bland bokstäverna
Hur upprörd kan man bli av en anfang? Svaret är: rätt så mycket. Under våren 1920 inträffade vad man i boktryckarkretsar kom att kalla ”Initialstriden”. Konflikten handlade om korrekt sätt att placera en anfang, eller initial, i förhållande till omgivande text. Kanske inte stoff för Homeros att skapa epik av, men tydligen explosivt. Ena falangen, ledd av göteborgstryckaren Waldemar Zachrisson, förordade att första textraden skulle bindas till anfangen, medan andra falangen, ledd av stockholmstryckaren tillika utgivaren av Nordisk boktryckarekonst Hugo Lagerström, menade att första raden och underliggande rader skulle stå i linje med varandra och inte bindas till anfangen.
De olika hållningarna i frågan. Visst har man valt sida redan nu?
Sakfrågan kan tyckas vara mindre laddad, men striden blev hätsk och totalt 15 inlägg skrevs av 11 olika skribenter under 7 månader i Nordisk boktryckarekonst. Relationen mellan Zachrisson och Lagerström blev så infekterad av diskussionen att deras fortsatta vänskap påverkades. Varför denna känslosamma positionering över en till synes trivial typografisk fråga? Striden är dock en utmärkt illustration av de föregående femtio årens utveckling inom boktryckarkonsten och handlar om mer än en subjektiv estetisk åsikt.
1800-talets förfall och motkraft
I slutet av 1800-talet var många överens om att seklet hade inneburit ett estetiskt förfall – för hantverk generellt och för boktryckarkonsten. Det uppstod en motreaktion i England i form av Arts- and Craftrörelsen som hade medeltidens estetik som förebild. Då det gällde hantverk sneglade man på gotiken, medan boktryckarna främst inspirerades av de medeltida handskrifterna och den tidiga tryckkonsten från 1455 till cirka 1550.
Från William Morris bibliotek: ett 1500-talstryck som idag bevaras i Humanistiska bibliotekets samlingar.
Det var också denna tidiga period i boktryckarkonstens historia som William Morris fastnat för när han startade sin tryckpress Kelmscott Press. Han formulerade det: ”As to the fifteenth-century books, I had noticed that they were always beautiful by force of the typography, even without the added ornament”. Morris boktryck från Kelmscott Press blev så uppskattade att han blev en frontfigur för det som många betraktade som återupptäckten av tryckkonsten.
Ur Kelmscotts produktion.
I Sverige blev Waldemar Zachrisson en tidig förkämpe för arbetet för bättre boktryck. Han gav bland annat ut Boktryckerikalender i vilken han publicerade texter om boktryckarkonst och typografi. Under 1896 upptäckte Zachrisson William Morris och Kelmscott Press. Denna upptäckt kom att definiera hela Zachrisson boktryckargärning under de kommande 30 åren.
Waldemar Zachrisson, 1861-1924.
När Hugo och Carl Lagerström startade tidskriften Nordisk boktryckarekonst 1900 stod Hugo för de typografiska diskussionerna medan Carl såg sig själv som tryckare. Redan från början skriver Hugo Lagerström om typografisk estetik med stor självsäkerhet. En av de saker som Hugo Lagerström och Waldemar Zachrisson hade olika åsikter om var William Morris storhet. Bröderna Lagerström var inte imponerade av trycken från Kelmscott Press som dömdes ut som (visserligen) vackra, men utan utvecklingsmöjligheter: ”värdefulla som grundläggande experiment, ehuru sedermera överskattade som resultat”. Däremot betraktade även Hugo Lagerström de tidiga trycken från boktryckarkonstens första 100 år som förebilder.
Hugo Lagerström, 1873-1956.
Nordisk boktryckerikalender.
När ”Initialstriden” utbryter år 1920 har Zachrisson skrivit om böcker och typografi sedan 1893, och Hugo Lagerström sedan 1900. Båda är auktoriteter på området, åtminstone vad gäller den offentliga (fackliga) diskussionen. Lagerström har inledningsvis varit uppkomlingen och Zachrisson nestorn, men sedan utgivningen av Boktryckerikalender 1910 har Zachrisson varit relativt tyst. Lagerström å sin sida har skrivit alltmer, och därtill organiserat och lett arbetet för Fackskolan för bokhantverk i Stockholm.
”så blir det tyvärr krig”
Detta är alltså utgångsläget för ”Initialstriden”: förra seklet i förfall, en vilja att återupprätta boktryckarkonsten, en förebild i den tidiga tryckproduktionen och två starka röster för typografins estetik i Sverige. Den tändande gnistan blir en incident år 1919. Hugo Lagerström publicerar oktobernumret av Nordisk boktryckarekonst och häri sin artikel ”Bruket av initialer” i vilken han redogör för sin syn på hur anfanger ska placeras. Hans huvudhållning är att första och underliggande rader skulle stå i linje med varandra.
Ur Lagerströms artikel, ”Bruket av initialer.”
Waldemar Zachrisson läste artikeln. Och reagerade. I ett personligt brev till Lagerström skrev han: ”Under senare åren har det så smugit sig i vår boktryckstypografi in del oarter, rena oskick som stört god smak och ren typografi och det är härmed som jag vill rikta en allvarlig varning och för visa vägen tillbaka till reda och ordning – i samma mening som Jean Jacques Rousseau i en tid af förfall ropade sitt bekanta ’tillbaka till naturen’”. Ledorden här är ”god smak”, ”förfall” och ”tillbaka”. Zachrisson ber Lagerström om stöd i kampen mot detta oskick, för ”gör du det icke, så blir det tyvärr krig”. Han ämnar skriva en artikel om ”oskicket”. Vad han underlåter att nämna, är att artikelns udd kommer att riktas mot Hugo Lagerström själv och Nordisk boktryckarekonst.
…så blir det tyvärr krig…
Lagerström svarar entusiastiskt på brevet, ovetande om vad Zachrisson stört sig på, och ser fram emot Zachrissons artikel som skall komma i marsnumret av Nordisk boktryckarekonst 1920. Vilket den inte gör – för nu har Lagerström läst Zachrissons inskickade artikel. Efter en irriterad påstötning från Zachrisson kommer ändå artikeln, ”Om placeringen av begynnelsebokstäver”, in i aprilnumret 1920. Den är ett direkt svar på Lagerströms artikel ”Bruket av initialer”.
Zachrissons artikel.
Det ska vara lättläst
Waldemar Zachrissons menade att en tryckt skrift ska vara lättläst och att första ordets andra bokstav därför måste bindas till anfangen. Hur säker är Zachrisson på sin åsikt? Jätte. ”Denna min uppfattning måste vara så axiomatiskt riktig att därom icke behövde diskuteras.” Att inte binda första ordet till anfangen störde textens läsbarhet, ansåg han, och han klandrade redaktörerna (dvs Hugo Lagerström) för Nordisk boktryckarekonst för detta oskick.
I den upprörda diskussion som följde är det intressant att alla var överens om åsikten att en text ska vara lättläst, och att anfanger stör läsbarheten. Hugo Lagerström menade inledningsvis att man inte störde läsbarheten då man avstod från att knyta andra bokstaven till initialen, snarare tvärtom. Störst läsbarhet åstadkom man genom att inte ha någon initial alls, medgav han, och han menade att just på grund av att varje initial störde ”läsligheten”, var man tvungen att bortse från ”läslighet” som argument i diskussionen.
Historien som facit
Bägge parternas argument handlar alltså om huruvida estetiken eller läsbarheten är viktigast. Båda sidor använder historiska exempel för att bevisa att just de har rätt. De använder dessutom exempel från samma historiska period, det vill säga böcker från vad de betraktade som guldåldern, boktryckarkonstens första hundra år, vilken i sin tur byggde sin estetik på de medeltida handskrifterna. Lagerström (och hans anhängare) ansåg att man skulle göra så som det historiskt gjorts: de gamla mästarna visste vad de gjorde. Zachrisson (och hans anhängare) menade dock att de gamla mästarna använt sig av principer som ofta bottnade i ett praktiskt tvång och inte i medvetna stilval: anfangen trycktes inte, utan där den skulle vara lämnades ett tomrum där man sedan handmålade en anfang. Bara för att tryckarna för 450 år sedan ”lämnade en jämn, öppen fyrkantig eller rektangulär glugg” för anfangens inplacering, behövde man inte tvunget göra det nu.
Två exemplar av samma tryck ur Humanistiska bibliotekets samlingar. Till vänster den reserverade platsen för anfangen, som aldrig färdigställts men indikeras med en tryckt bokstav. Till höger har anfangen målats dit.
Båda parterna hänvisade till auktoriteter på området, men då Lagerström hänvisade till de gamla mästarna, hänvisade Zachrisson till nya auktoriteter, bland andra William Morris, vilken bröderna Lagerström som sagt inte hade mycket till övers för. Hugo Lagerström försökte avpollettera Morris med att han blott var en konstnär som börjat sin bana utanför facket, och att han därmed underförstått knappast kunde anses vara en förebild inom facket. Zachrisson menade å sin sida att Morris studerat principer för ”satsytan och satsbilden, utslutningen och naturligtvis även för initialernas placering m. m.” och att dessa principer var riktiga.
Zachrisson noterade också en intressant detalj: ”Egendomligt nog har Red. i årg. 1905 och även så sent som 1913 placerat initialerna så, som här framhålles som riktigt”. Faktum är att Nordisk boktryckarekonst gjort detta i alla årgångar fram till och med 1905. I just den årgången (1905) skrev dessutom Hugo Lagerström artikeln ”Användning af initialer” i vilken han menade att det estetiskt riktiga var att raderna under översta raden började rakt under den första, men att vid ”fall af starkt mellanslagen sats” kunde det försvaras att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Och att: ”Då initialens bokstaf utgör en del af första ordet bruka vanligen de undre raderna börja någon innanför den första”. Det vill säga just det som Zachrisson menade var det rätta.
Nordisk boktryckarekonst, 1905.
Lagerström intog alltså i artikeln från 1905 en pragmatisk hållning, medan han 1919 inte nämnde möjligheten att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Artikeln från 1905 är dock en text som Hugo Lagerström översatt, men undertecknat i eget namn. Den är hämtad ur tidskriften The Printing Art, så frågan är om Lagerström själv intog den hållning som artikeln gav uttryck för, eller om artikeln bara återspeglar originaltexten i The Printing Art. Lagerström kommenterade heller aldrig Zachrissons påpekande om tidigare praxis i Nordisk boktryckarekonst. Några skribenter vill se saken från alla sidor, och framför allt sänka tonläget. Zachrisson och Lagerström kunde dock inte enas.
Vem står först är viktigare än Hur står först
Initialstriden illustrerar dels 1900-talets växande intresse för olika frågor inom yrket, och dels att diskussionerna växt sig så livskraftiga att man positionerade sig i frågorna. Det var inte bara en strid om sakfrågor, utan också om vem som skulle vara den ledande rösten i ämnet. Denna positionering blir än mer tydlig om man beaktar hur initialstriden fortsatte att infektera relationen mellan Zachrisson och Lagerström. Zachrissons mästrande formuleringar – i vilka han förminskade Lagerströms kunnande, smak och omdöme – tog Lagerström hårt. Han valde att hämnas ett år senare, i en hyllningstext till Waldemar Zachrisson inför den senares 60-årsdag. I texten lovordade Lagerström förvisso många av Zachrissons insatser, men samtidigt kritiserade han Zachrisson som person, och överhuvudtaget hela hans gärning.
Striden exemplifierar också en skiljelinje mellan historiens praktik och historiens principer. Det finns en falang som studerat de gamla mästarnas faktiska praktik och sedan kopierat denna rakt av. En annan falang har försökt utröna utifrån vilka principer de gamla mästarna tryckt sina böcker, och sedan applicerat dessa principer på de nutida boktrycken. Men principer förändras ju över tid. Bara ett tiotal år senare inträder enkelhet, nyklassicism och modernism. Men anfanger kan även fortsättningsvis vara vackra.
Ur Humanistiska bibliotekets samling av enskilda handskrifter. Flamländskt anfangmys, ca 1200-tal.
Bokexemplen i inlägget är hämtade ur Humanistiska bibliotekets samlingar, bland annat Herbert Blomstedt Collection. Breven som citeras finns i Waldemar Zachrissons arkiv vid Humanistiska biblioteket.
Bibliotekarie Emil Näslund förfasar sig över både tempora och mores.
I dessa tider av amerikansk valrörelse matas vi med opinionsundersökningar i en strid ström. Procentenheterna rör sig marginellt, och precis som när det gäller den svenska valrörelse är det inte särskilt givande att som lekman detaljstudera siffrorna, som ju ändå alltid förändras.
Samma lätt utmattande sifferexercis möts vi av i marknadsundersökningsföretaget Sifos tidskrift Opinioner & Trender. Humanistiska biblioteket förvaltar årgångarna 1989 till 1997 och det är onekligen en rik flora av partisympatier, ekonomisk oro och konsumtionsprognoser. Med andra ord; otroligt torr läsning.
Vad som dock lyfter hela tidskriften till en annan (uthärdlig) nivå är den avslutande sektionen i varje nummer. Under rubriken ”Aktuellt” görs ett svep över västvärlden där dess olika opinionsföretag får bidra med ett axplock av undersökningar som är lite mer lättsamt presenterade.
I USA i december 1990 tyckte man sig inte uppleva någon motsvarighet till den så kallade läskrisen som svenska barn och unga är i idag. En undersökning visar att nästan hälften av de tillfrågade amerikanerna tror att de kommer läsa mer i framtiden än idag. Något fler tycker också att läsning är mer avkopplande än att se på tv (!), även om tv-tittande fortfarande är det ”trevligaste sättet att tillbringa en kväll”.
I bilens förlovade land rapporteras också att 43 % av amerikanerna betraktar sin bil som något mer än bara ett transportmedel, och att 8 % någon gång bott i bilen i mer än 24 timmar.
På ett mer lokalt plan ser vi att ICA-kuriren 1991 frågade svenskarna vilken nu levande kändis de mest beundrar. Astrid Lindgren (203 röster) står då som klar vinnare, följt av drottning Silvia (161 röster). Pehr G. Gyllenhammar (44 röster) vinner på herrsidan.
Vi ser också att Sverige 1990 var oense i frågan om affärstidslagen, vars avskaffande gjorde att butiker kunde ha söndagsöppet. Fyra av tio svenskar ville återinföra lagen, och därmed butikernas söndagsstängningstvång. Fem av tio höll inte med. (Vad ville den sista tiondelen?) Mer överens var vi i frågan om hastighetsbegränsningar på motorvägar, där en majoritet tyckte att 110 kilometer i timmen skulle vara den högsta tillåtna. 5 optimistiska procent hoppades på fri fart.
England bjuder på den kanske märkligaste undersökningen, i urvalet: en lista över vad som räknas som ”ute och inne” vintern 1988. Blå jeans, mobiltelefoner och vindrickande är hett, och detsamma gäller att se på videofilm och ha en hemdator. Däremot är det ute att gå i kyrkan, röka cigarett, skriva kärleksbrev och gå på bio. Engelsmännen är dock kluvna i frågan om Ferrari-bilar, som är ungefär lika inne som ute. Huruvida Margaret Thatcher ansågs vara ”inne” eller ”ute”, valde Opinioner & Trender att inte ta upp.
För fler rafflande utredningar rekommenderas exempelvis vårt omfångsrika bestånd av riksdagstryck, naturskönt belägna på plan 6. Välkomna!
