Anna Lindemark äter hellre häftstift…
I vanlig ordning vispar man förbi ett katalogkort i sin jakt på något helt annat. Det låter ofta jätteskojigt, tills det inte är det. För den som blinkar mot vårljuset och dammar av dejtingapparna låter Ernesto Wickströms lilla Handbok för förlovade (och förälskade) kanske som rolig och myspysigt föråldrad läsning. Har vi inte varit likadana sedan forntiden, säg? Vore det inte skoj?
Nä.
Boken är insorterad på signum Pedagogik – Bildning, i en tid då läsning om relationer gradvis krupit över från Religion (hylla: Moralteologi) och blivit avdramatiserat allmängods. Åtminstone i teorin.
Det framgår inte om materialet angår även de förlovade som eventuellt INTE var förälskade, eller möjligen de som VAR förälskade, men inte nödvändigtvis varit så noga med förlovningen. Heter Ernesto egentligen Ernest, eller rentav bara Ernst? Är de förment eldiga vokalerna ditpetade i efterhand, för att göra det lite roligare i den grådassiga skandinaviska efterkrigsleran och folkhemmets tristess?
Kaninhålet gapar olycksbådande bortom eftermiddagens hetsgooglande: Ernesto Wickström skrev bland annat för den svenska herrtidningen Adam, på den tiden man på allvar kunde hävda att man läste sådana för artiklarnas skull – trots ett och annat utvik signerat Varga. Under första utgivningsåret (1938) var tidningen försiktigt optimistisk till Tysklands förehavanden, men gjorde senare en nödtorftig politisk sväng i motsatt riktning, för att omsider upphöra 1952. (Ingen koppling finns förresten till det kristna livsstilsmagasinet med samma namn som gavs ut med start 2006, men körde i diket redan 2008.)
I kölvattnet av 2026 års 8:e mars känner sig undertecknad relativt jättetacksam att åtminstone ingen papperstidning idag ges ut i Sverige som erbjuder BÅDE Hitler och avklädda fruntimmer. Det går framåt?
Annat matnyttigt (?) där Wickström varit inblandad, i detta fall som översättare, är t ex tegelstenen Man och kvinna : modern handbok i kärlekslivets psykologi och teknik från 1950, då absolut ingen slapp undan tidens förkvävande moral och krav på hatt. På 501 allvarliga sidor med 32 tillhörande plansch-blad (man bäfvar) avhandlas kärlekslivets förmodade teknik av Henry Olsen, under medverkan av Olle Paulin. Som ett lämpligt alibi för den obekväme ingår även ett ”juridiskt tillägg med gällande lag rörande sexualliv, äktenskap, barn, könssjukdomar m. m.” av Ingrid Hökerberg. Och det är ju ändå det väsentliga: rätt klädd för stunden är man uppenbarligen då man är iförd endast strumpor – och lagbok.
En tjänstekvinnomässig genombläddring av Vägen till sjunde himlen levererar spännande invektiv, t ex ”små kvinnovarelser”. Det är smärtsam läsning, då Ernesto skriver med delvis samma typ av utvikningar som undertecknad själv – spretande spekulationer och killgissningar om alla möjliga kuriösa detaljer. I Ernestos fall handlar killgissningarna mest om vad kvinnor egentligen vill och tänker, vinklade som om Sjunde himlen var en handbok i marsvinsskötsel, eller ett infoblad om hur man bäst undgår att oavsiktligt ha ihjäl sin undulat.
Ernesto rekommenderar att man löser alla relationsproblem med manipulativa strategier som måtte ha legat till grund för The Game, fast i en ännu störigare efterkrigsmodell. Kom för sent med flit. Ljug. Konstruera krystade situationer som egentligen utgör test för att avslöja den tilltänktas usla karaktär. Boken riktar sig i huvudsak till manliga läsare, och på sig själv känner Ernesto andra. Emellanåt skjuter han in att om man är kvinna kan man göra likadant, fast tvärtom.
Egentligen är det så OTROLIGT deppigt att serveras exakt de avtrubbade, manipulativa och genomgiftiga tips och tricks man förväntar sig – har du slagit henne, ge henne choklad! Eller hellre ingenting. Hon kommer att förakta dig och tycka att du är svag om du ber om ursäkt! ”Svaga” män kommer alltid att falla offer för baksluga, giriga kvinnor. De senare söker primärt utnyttja makens bankkonto och brist på ryggrad i syfte att skaffa sig ännu en ny hatt. Bland kapitelrubrikerna kan märkas ”Kvinnans känslor kan utrönas”, (”…alla kvinnor reagerar i princip lika.”) ”Det är alltid ett spel när kvinnan är med” och ”Förälskelse kan vara ömsesidig”. ”Man skall aldrig appellera till en kvinnas förnuft, utan till hennes känslor, instinkter och begär. […] En kvinna önskar en man som är snäll, dvs så litet egensinnig att hon kan leda honom. Han bör vidare ha en egenskap som hon kan vara stolt över och skryta med inför sina väninnor.”
Vissa försonande drag går att skönja, då Ernesto låter släggan veva även i herrarnas led: den snåle mannen kan gott unna hustrun det hon vill ha, och istället dra ner på sitt öldrickande för att inte utarma hushållskassan.
Ernesto verkar också vara något på spåren i sina spekulationer om gemensamt boende.
”…en torparhustru i Småland är en drottning jämförd med en nygift hustru som sitter i en modern 1-rummare 7 trappor upp på Tegeluddsvägen i Stockholm. Om torparhustrun någon gång känner en längtan att vara ensam med Gud och sig själv och behöver gråta ut ett slag, så kan hon gå ut på sin egen gårdsplan eller gå och sätta sig på den stora stubben i hörnet av solgläntan bakom träden. Den lilla stockholmsfrun har ingen annan möjlighet att vara ensam än att gå och sätta sig på WC. […].” Han ser för sig ”tusenden och åter tusenden unga fästmör som med öppna ögon vandra in i 1-rumsvåningarnas känslodödande grottekvarn…” Man är böjd att hålla med, trots att man inte vill hålla med om någonting.
Boken innehåller också prov på viss medmänsklighet i avsnittet ”Bör föräldrarna underrättas och hur?”, vilket handlar om förlovning. ”Själva tillkännagivandet bör ske så skonsamt som möjligt. Rusa inte in och skrik ut nyheten under vilda glädjetjut. En svår chock kan medföra långvarigt men hos äldre människor.” Bäst är att leverera informationen genom att ”tillgripa list parad med skoningslös attack.” Men man bör presentera sig för de blivande svärföräldrarna ”mera påhängd med goda egenskaper än Göring någonsin var med ordnar.” En liknelse som eventuellt ligger närmare till hands för somliga, än den gör för andra.
Kapitlet ”Är svärmor ett problem” erbjuder intressanta lösningar – kärringen hanteras enklast genom att medelst ytterligare manipulation få henne att vilja ligga med den nye svärsonen (??!?). Man kan också pröva att behandla henne som en människa, i måttlig utsträckning. Det är tydligen också giltig manipulation, jäms med tipset om att torka disken för en gångs skull, så hon tror att man är huslig. Vilket man självklart INTE är till vardags.
Ernesto gillar inte familjemiddagar. Anar vi ett trauma bakom allt bjäbbandet? ”…hela den prestigekamp som dessa middagar är, med deras tjocka atmosfär av osande kritik, som puttrar i självgodhetens feta flott, medan skrytsamheten kokar för högtryck i väntan på att smaksättas med avundsjukans bittersöta ättika….” Who hurt you, Ernst?
E. W. må hata kvinnor, vad han än intalar sig, men detta överskuggas fullkomligt av hans rasande utfall mot kvinnans okynnesbruk av ständigt nya hattar. ”Det finns ingenting så stimulerande för en kvinna som en ny hatt” säger tyvärr mer om skribenten själv än han tror. ”’Varför kysste du mig inte när vi möttes på Storgatan idag?’ En sådan fråga kan betyda en ny hatt.” ”Ge henne gärna små problem att syssla med, GÅ MED HENNE OCH VÄLJ EN NY HATT så att hon ser att du även tar intresse i [sic] hennes små problem.”
”En kvinna kan ångra sig om hon får tänka, men aldrig om hennes känslor eggas av starka händer och läppar som brinner…” Här går bloggskribenten åt sidan en stund för att direkt vrida sig av ren kollateralskam å andras vägnar. De kvasilitterära pretentioner som ligger i öppen dag när Ernesto med tung hand och mångfaldiga klyschor beskriver kyssar, månsken, vårfåglar och parkernas till syndiga infall lockande gräsmattor och buskage blir bara uthärdliga vid tanken på att herr Wickström numera befinner sig i en helt annan himmel än den sjunde, och inte kan bidra med några fler relationstips.
Medan vi ändå skäms kommer frukosten i retur vid följande: ”Få kvinnliga skalder har dock låtit världen veta vad de kände när en manlig mustasch första gången kittlade deras överläpp. Men det är ju tänkbart att kvinnliga skalder endast håller sig till eteriska njutningar.” Rökning rekommenderas före kyssar – det är fortfarande the bad old Vipeholm Days som gäller i fråga om munhälsa.
Bloggarinnan känner vid det här laget att Ernestos bok passar allra bäst i ett djupt hål med jord ovanpå, och väljer att låta honom gräva sagda hål för egen maskin. Här ett försök till humor: ”Släpa aldrig en kvinna över golvet genom att dra henne i håret. […] Det är bättre att dra i benen.” Vi är härmed framme vid kapitlet om ”Konsten att gräla – den kan drivas till fulländning.” Det ÄR inget lästips längre! Det är en avrättning! Ernesto är inte färdig med Quinnan än. Och jag är inte färdig med Ernesto.
Vikten av att inte gräla i samband med måltider faller tillbaka på den rent medicinska förklaringen att ”gräl ökar blodtrycket och utlöser ökad avsöndring av vissa magsafter med resultat att en normal människa inte har någon fysisk möjlighet att tillgodogöra sig det han äter.” Det går alltså att svälta ut motståndaren med bordsgnäll. Kvinnor som har mens är också tokiga och kan inte se klart, så då får man inte gräla. ”Kloka män fäster aldrig något avseende vid det som sägs eller beslutas under denna tid.” Kvinnor gör såklart klokt i att framför allt inte gräla när de har köpt en ny hatt.
Kapitlet om gräl omfattar många formuleringar som ”klart till drabbning”, ”gå omedelbart till attack”, ”anfall är halva segern, nu gäller det att en gång för alla visa motståndaren att inget mänskligt är dig främmande och att din andliga beredskap står på en hög nivå.” Låter som tidiga symptom på negmaxxing hos dagens manifestation bros. Annat problematiskt är ”utveckla full stridsstyrka”, ”lömska anfall”, samt full psykopat framåt: ”betrakta grälet som en rörlig form av korsordslösning – då blir det egentligen riktigt roligt.” Sid. 115 bör läsas i sin helhet för den är så orimligt toxic att man baxnar. ”Kvinnor behöver [dock] inte lära sig att gräla. Hos dem är det en medfödd gåva.”
Inte heller bör man analytiskt bearbeta grälet i efterhand. Det är absolut förkastligt, ”ty det leder antingen till överdrivna självförebråelser eller till överdrivet agg.” Förträng allt: ”Tänk aldrig tillbaka på ett gräl, kapsla liksom in hela episoden.” Att inte tala om eländet är väl ett jättebra sätt att slippa hantera det faktum att man betett sig som en fullkomlig idiot.
Ernesto utfärdar också en varning till vissa män: om man är finkänslig och vek, högaktar kvinnan och behandlar henne med hövlighet och respekt, blir man ofta förlovad med beräknande och intriganta kvinnspersoner. Då är det risk att hon ”falskeligen utnyttjar ditt ädelmod. VILL HON HA EN NY HATT, börjar hon ett inspirerat gräl.” Som kvinna har man ett huvudsakligt skäl att inte gräla: det gör en ful, vilket stör motståndaren.
När han ber om ursäkt tar hon ut skilsmässa.
Okej, nu får vi lugna oss. ”Blyga kvinnor bör försöka övervinna sin motvilja mot att röra vid en man”, skriver Ernesto, men det är fasen inte lätt alltså. Vad har jag för alternativ att tillgå? Står det något matnyttigt i kapitlet om ”Hur den moderna kvinnan använder sina rättigheter”?
Jo då. Främst genom att manipulera mannen, tvinga honom att gå på olika hushållningsutställningar och i möbelaffärer, låtsas förtrollad och glo suggestivt på olika sängar och smörkärnor (och gärna säga nåt oanständigt), så den lättledde karln påminner sig om att det finns huslig lycka och att han ockå kan undfå sånt. ”Oh, Alfred, titta vilka ljuvliga sängar!” Bitvis når tipsen rena Inception-nivåer då det gäller att plantera att dessa helt o-unika infall varit hans egen idé. ”Motsatsåskådning” rekommenderas också, bjud honom med flit på en usel restaurang och sen på ditt goda hemlagade!
Vi måste också tröska vidare genom Ernestos skönlitterära utspel. Det finns många påhittade bifigurer i hans fauna, bland annat ”Farbror Jonatan från Barsebäck som inte tål kvinnor”, punkt, det är en rimlig hållning som ska tillmötesgås. Farbror Jonatan figurerar i avsnittet om hur man måste hantera sin svartsjuka, i förevarande fall över att få middagen inställd: man kan ju absolut inte följa med, och framför allt måste man tro på att han finns, och att det inte är en annan kvinna med i spelet. ”Svartsjukans demon kommer att hånskrattande slita alla hennes vackra tankar och skira drömmar i fladdrande trasor, med vilka han jublande matar det flammande bålets lidelsefulla smärta.” Man förväntas balla ur, ”i en pervers våldslusta att såra och kasta dy.” Ja, jag känner den. Men ”sitter du nu och blir arg och sur bara därför att farbror Jonatan råkade få lust att ha litet roligt han också en lördagskväll, så äger du inte […] förmåga att glädjas åt livets skiftande rytm. Då är du en obotlig pedant och bör gifta dig med en amanuens i något av de Kungliga Pedanteriverken med moder och tre ogifta mostrar i livet.” Man uppmanas slutligen att inte tänka på Jonatans pengar när han dött. Gösta kommer nämligen att få ärva.
Åh, Pedag Bildn, varför kommer hyllan inte med en varningsetikett? Nu blev det såhär igen! Nu sitter jag här, orimligt sugen på att likt författaren ”bränna mänskligheten på en evig eld”. Har vi ingen GU-ansluten exorcist? Det finns så mycket att citera. Läs boken! Läs inte boken! Det är svårt att alls greppa hur den tysta generationen överhuvudtaget förmådde uthärda rumtiden, så traumatiserade och förtrampade av både samhälle och medmänniskor som de måste ha varit.
