Årets välförtjänte nobelpristagare beskrivs i gårdagens DN av Jens Christian Brandt som ett riktigt lyckopiller:
När Dramaten sätter upp den ungerske författaren László Krasznahorkais roman ”Motståndets melankoli” från revolutionsåret 1989 finns ingen scen, bara ett ödsligt rum där skådespelare och publik tar plats i en terapeutisk cirkel som om vi alla var AA, som om vi samlats här för att bekänna, hur mycket som gått sönder, hur envetet allt lagts i spillror.
Kanske är golvet därför orubbligt grått, aska strödd på betong. I taket kryper en övervakningskamera maskerad till strålkastare sakta runt. Längs väggarna hänger kläder; på en krok folkdräkt, på en annan någon sorts ekipering med slokhatt som eventuellt (det är bara en gissning) burits av herdar i Karpaterna.
Vi ser fram emot att fördjupa oss i dessa muntra tongångar under höstens regniga dagar, och jobbar även på att lära oss stava till: László Krasznahorkai. Gör bättre själv, den som kan!
Har du några regniga dagar över i sommar då du känner för att koppla av i en av UB:s fåtöljer med en bok som har både spänning, humor, oväntade vändningar och massor av 50-talsnostalgi? I så fall rekommenderar vi The winds of time (1957) av antropologen och science fiction-författaren Symmes Chadwick Oliver (1928-1993). Tack vare en donation finns boken nu på UB tillsammans med Another kind (1955), Unearthly neighbors (1960), och The edge of forever (1971), även dessa av Chad Oliver. Jag lovar, du kommer inte att bli besviken!
The Winds of time kom ut 1957 och var Olivers andra bok. Här beskriver han sin samtid så som den uppfattas av den kedjerökande läkaren Wes Chase och utomjordingen Arvon. Wes och hans hustru Joan anländer till den den lilla stuga de hyrt för sommaren i den sömniga staden Lake City i Colorado, och genast kastas vi in i 1950-talets USA:
The cabin was a neat compromise. For the man. Fed up to the gills with the stinks of the city and afflicted with the annual back-to-nature bug, it had yellow pine walls with prominent rustic knotholes. For the woman, resigned to another season of losing her husband to a series of glassy-eyed trout, it offered an electric refrigerator, a moderately efficient gas stove, a shower with hot water, and inner-spring mattresses on the beds.
Wes ger sig snabbt ut i de natursköna och orörda omgivningarna – nå ja, nästan – orörda: ”There was only one sign that a man had ever been in this spot before – an empty, dirt-streaked jar that had held salmon eggs lying by a rock. He had tossed it there himself a week ago.” Snart vänder fiskelyckan till olycka när en hagelstorm tvingar Wes att söka skydd i en grotta. Våt och eländig drömmer han om vad de flesta kanske drömde om vid denna tid: ”…a hot shower, breakfast with steaming-hot coffee, and a round of antibiotics from his bag.”
Och Wes äventyr slutar inte här. Grottan är bebodd av omänskliga varelser och han tas tillfånga. Men istället för att drabbas av panik iakttar han varelserna med vetenskaplig noggrannhet: ”Wes ticked them of: mandible, maxilla, zygomatic arch, nasal cavity, orbits, frontal bone…” och funderar på uttrycket i deras ögon: hat, hunger eller hopp? Snart upptäcker han oanade likheter mellan utomjordingarna och sig själv, såsom en begivenhet på choklad, böcker och filosofi. Och kan det vara så att han till och med har något av lära av besökarna från yttre rymden? Som Arvon från planeten Lortas säger: “No great civilization ever grew in just one sealed area, with only its own ideas to keep it going.”
Chad Oliver anses vara en av de författare som tillsammans med bland andra Ursula K Le Guin lanserade antropologisk science fiction. Till skillnad från de övriga var Oliver även verksam som antropolog under hela sitt liv, med en professur i ämnet vid University of Texas i Austin. Även om Oliver ansträngde sig för att separera sitt fiktiva och akademiska skrivande, bland annat genom att publicera sina SciFi-böcker under namnet Chad Oliver, och sin vetenskapliga produktion under namnet Symmes C. Oliver, är det just Olivers akademiska arbete och professionella karriär som antropolog som gör hans SciFi-böcker extra intressanta. Donationen följer Olivers skönlitterära författarskap mellan 1955 och 1971, då det också utvecklades och förändrades i takt med hans professionella erfarenheter. I efterordet till The edge of forever skriver han själv om sina tidiga verk:
”I was struck by the idealism, the enthusiasm, and the occasional certainty of that other Oliver. Not a bad guy, really, but I could have some lively arguments with him now. I am not as sure as he was.”
The winds of time finns tillgänglig som läsesalslån på UB. Vill du läsa mer om Chad Oliver rekommenderas även Samuel Gerald Collins, Scientifically Valid and Artistically True: Chad Oliver, Anthropology, and Anthropological SF, Science Fiction Studies 31, nr 2 (2004): 243–63.
Sländan föll i brunnen en måndag i maj och jag följde efter mycket går ut på att retroaktivt katalogisera material samlar fickorna fulla med vit kiselsten en fot i elektronik och en i pergament i sjumilastövlar kavla upp ärmarna och börja lyft ut bröd ur en ugn som ber dig om det, plocka äpplen ur ett träd som vill ha hjälp specialsamlingar och okatalogiserat skaka bolstren genom fönstren och det snöar över världen 1621 är Göteborg en brädhög ur sådana bygger vi slott schwarze stundenbuch trollkarlens sammetsbok i midnattstimmen lägenheten vaktmästarens son och hur han levde ett liv i det humanistiska biblioteket årtionden går Urd, Verdandi och Skuld gymnasieförordningar stiftsstäder brunnen och vattnet markägarinnan rik och ensam med en son ett barn byttes mot ett annat, levde sitt liv inuti berget antecknar att ekarna finns kvar att fika intill på Orust där finns ett träd, ekorren springer med budskap längs med stammen avsätt en summa så gossar får lära sig ringar på vattnet, skeppsbrott och fulla segel dansk ur-adel en sjöjungfru som bytte till sig en röst eller var det ben spretig samling nu vet jag varför Dordi läste fader vår på danska i Långsele krigsbyten från Polen madrasser och ärtor inunder Gustav Vasa, klostren, makt barnet som åt ikapp med jätten skog och pengar en spinnrock gör tagel till guld man tar mängder av böcker från klostren från nedersta våningen leder bönstjälkar upp till entréplan, kombineras med rörpost kyrklig sångbok med baltisk notation stiger upp sånger ur djupen, det är från Inannas syster 1300-tal baltikum Ereshkigal där de tecknade för hand på pergament hunden har ögon stora som tallrikar inbundet en murinstruktion från 1648 ”italienska stjärnfort” huset rör sig på hönsben noter på pärmarna, ritningar inuti kentauren Kent Aurén 1621 Gustav II Adolf jämnar jesuitkloster med marken i rummet intill pågår ett evigt parti schack, temperaturen reglerad svenskhärjningarna i askan hittas ett hjärta av vax från ballerinan de tog hela bibliotek ledde råttor, sedan barn, in i ett berg oxkärra pumpavagn ”Strängnäsauktionen” jätten slänger en tuva ut i Vättern klippböcker från jubileumsutställningen hattmakaren fästmansband Cheshirekatten kommentarsfälten under tryckfrihetstiden 1770-tal ett hus av strå, ett av lera, ett av sten ”Grov konfekt” turkish delight kritik av kungahus styvsystern fick en hink tjära över sig ”den danska tryckfrihetssamlingen” den lilla havsfrun Doves press hustrun som blev till en uggla fiska upp ur Themsen räven lurade björnen att meta med sin långa svans William Morris och flera andra bord, duka dig nöten är Galileis brev ett mycket litet begravningsfölje syns passera under köksfönstret spionerade så mycket det gick en älg som jagas över himlavalvet spion, museiman, spion bytte ut sitt öga mot kunskap pomolog sov i hundra år hundra procent fokus päron kaninen jagar jägaren mögelsanering att samla, verka och värka Armeniska samlingen fuktskador av enbart människotårar samlade trolleriböcker en skinnpåse full av röster och jord bottnar filosofiskt i att bibliotekssystem är ett sätt att avspegla världar brödsmulor, stenar eget system näckrosdammen, en kvinna med gåsfot bibehåller den ordning som det var kommer ut från Flädermors underjord i ett regn utav guld går till lånedisken återlämnar sländan till samlingarna tar spårvagn fem mot Biskopsgården från Korsvägen
Den amerikanske poeten Louis Simpson (1923-2012) var i Sverige 1998, bland annat för att umgås med sin vän, tillika översättare Stewe Claeson. Tillsammans gjorde de en roadtrip till Västerås och hälsade på Tomas Tranströmer. En tid efteråt skrev Louis Simpson dikten ”Piano rolls”, som ingår i diktsamlingen Struggling times (2009). I Stewe Claesons exemplar av denna diktsamling har Stewe själv noterat följande:
”Detta hände 1998 när Simpan och jag besökte TT i V-ås”
En kort notering intill några korta strofer, som ändå kan skapa en bild av en trio poeter i åldrarna från 56 till 75 som umgås i Västerås och där Tranströmer, oförmögen att uttrycka sig med tal, till slut kommunicerar med musik.
Tidskriften Vagabond är känd för sina färgstarka bilder, exotiska destinationer och fokus på sånt som tilltalar den något mer äventyrliga turisten. Läsaren lockas att ge sig ut i sin omvärld, så gott som alltid en bra bit ifrån Sverige. De flesta av dagens Vagabondläsare, jag själv inkluderad, har kanske inte tagit sig igenom de tidigare årgångarna av tidskriften, från dess första år under sent 80- och tidigt 90-tal. Det har hänt en del sedan premiärnumret gavs ut 1987.
Första intrycket som drabbar den som skummar igenom utbudet av resmål och texter är den påfallande mörka bild som ges av i princip allt utanför Skandinavien. Vagabond tar läsaren med till länder som varit med om inbördeskrig (Libanon), länder som bara råkar vara extrema små diktaturer (Brunei), eller som är rent allmänt olycksbådande och instabila (Västsahara). Ett lands mörka förflutna nämns så gott som alltid – inte i en faktaruta vid sidan av, utan gärna mitt i brödtexten. Det är kolmörker som råder i de en gång slagfärdiga rubrikerna:
Ju mer man läser, desto mörkare framstår skildringarna. Vagabond beskriver nedsmutsade marknadsplatser i Guatemala, sexturism i Thailand, arg militär i Belize och korruption i den söndervittrande Sovjetunionen. När tidningens utsända åker till Lissabon pratar de med prostituerade på gatan. I artiklar om USA beskriver skribenterna hur knarkförsäljningen påverkar storstadsbarnens framtidsutsikter, och i Liverpool fokuserar de mest på hur skräpigt det är överallt. Det är en lortig, skrämmande, korrumperad och farlig omvärld som belyses – och samtidigt ska framstå som lockande.
Kontrasten mellan den ibland rena misären och texternas tydliga resefokus blir ofta …problematisk. Plötsligt stöter jag på ett reportage från Island och tänker att nu blir det gemyt, pittoreska platser och otroliga naturfoton? Texten inleds med en detaljrik skildring från ett hönsslakteri.
I Vagabonds reklam märker man också tydligt att åren gått. AIDS fanns i allas medvetande under tidningens första utgivningsår och det syns i så gott som varje nummer, inte minst i AIDS-delegationens inte sällan smålustiga (!) upplysningar.
Gamla Vagabond bjuder också på ett myller av kontaktannonser för ressugna. Vissa söker resesällskap, vissa söker kärlek – men intrycket är att de flesta söker bägge delar.
Bonus: recensioner av cigaretter från hela världen. Mindre sannolikt inslag i dagens resetidskrifter?
Anna Lindemark iakttager wåldh, rooff, skrijande och ropande på Stockholms gator 1661.
Ursäkta bibliotekariens illa belysta konturer i tillplattningsglaset. Vi gör så gott vi kan.
”Wij Carl medh Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung och arff-förste, Storförste til Finland, Hertigh uthi Skåne, Estland, Lijffland, Karelen, Brehmen, Vehrden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wänden, Furste till Rügen, Herre öfwer Ingermanland och Wismar ; Så ock Pfalz-Grefwe wid Rhein i Beyern, till Gülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.”
Som vanligt när det börjar så här vet man att det kommer att bli FEDT, och som vanligt grämer man sig över att ens eget visitkort aldrig kommer att landa lika tungt. Nå. I högarna med ”allmänt bös” (biblioteksteknisk term) på väg in i RAR-kammarens bestånd av diverse broschyrer och fragmentariska småtryck återfinns ovanstående lilla placat, utfärdat 1661 av den förmodat utledsna småbarnsmamman och riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som till skillnad från Stockholms övriga mammor i liknande behov av lugn och ro hade mer rejäla dörrar att stänga mellan sig och de skränande kroggästerna utmed gator och gränder.
Den lille utfärdande Pfalz-Grefwen wid Rhein i Beyern, Karl XI, hade just fyllt fem år och behövde nog inte bekymra sig om moderns underbart harmsna kanslisvenska, här återgiffuen i sin helhet eftersom vi alltid, alltid stannar till längs vägen för att njuta av 1600-talets knöggliga ortografi. (Ack Swänska moders-måål! I träskor dansar du, kära töntiga, uråldriga, grovt tillhyvlade och ängsligt inlånande hemmamyskofta till språk – vokalbehängt, genomkorsat av sje-ljudens många slingrande ormar, och med en lång svans av tyskklingande, onödiga bokstäver som Hansan lämnat på den tjärdoftande kajen.)
Ahem. Var var jag? Och vad står det? Kommatering och styckeindelning är helt frivilliga, allt enligt tidens sed.
”Göre här med, såwäl alle i gemeen, som hwar och een i synnerhet, som i denne Wår Residentz-Stadh, och thess Förstäder, wistas, eller boo, det ware sigh Inlendske eller Fremmande, bekant och witterligit, at aldenstund Wij ogierna förspörie, huruledes här, esomofftast, helst om Afftonen och Nattetijdh, myckit wåldh, rooff, skrijande och ropande, jempte mehre otilbörligit föröfwande tiltager och går iswang, på Gatur och i Gränder, hwarigenom Gudz förtörnelse, och den allgemene Fredens och rohlighetens brott och kränckiande förorsakas:
Hwarföre såsom Wij til sådant billigt drage ett misshagh, och icke wele, det, i nogon motto, låta ostraffat skee och passera; altså är Wår stränge och alfwarlige Befallning, at ingen, ehoo then helst wara må, skal fördrijsta sigh, effter denne Dagh, om afftonen och Nattetijdh, något ropande eller skrijande på Gatorne, at anställa eller bruka, myckit mindre någon, med hånische Ordh, hugg, slagh, wåldh, rooff, eller annan mootwilligheet, anfalla och beswära; Efftersom Wij och icke wele hafwa tillåtit, at någon Bössa, Mosquet, eller Pistol, på förbe:de Aftons och Nattetijdh, effter sattwacht [sic] lösas skal, alt widh ther på fölliande hårde och alwarlige straff, öfwer dem, som medh något af detta ofwantalde, beslås eller laghwinnes.
Och såsom Wij hafwe, til den ända, föruthan den förrige och ordinarie, förordnat een Ryttare wacht, som så wäl i sielfwe Stadhen, som i Förstädherne och på Malmarne, skal flijtigt och noga alla Gränder och Gatur patroulliera och genom rijda, sampt alle sådane oppassa, och dhe som beträdes, behörligen förföllia och antasta: Alltså skal hwar och een taga sigh wäl til wahra, dhet han sigh emot bemelte beggie Wachter, icke uthi någon motto förgrijper och förseer, det wari sigh medh ordh eller gierningar, effter som Wÿmehrbemelte Wachter, här medh tage uthi Wår Kongl. beskydd och hägn, och icke wele, at dhe, på hwariehanda sätt, skole warda af een eller annan, högh eller lågh, violerade, hindrade eller beskimpfade, wettandes, den motwilligt wijs, så och medh berådde modhe, beträdhes, eller skiäligen öfwertygas, sådant begå, och oftbemelte Wachter, medh hugg och slagh anfaller, dermedh sigh hafwa förwerkat Lijfwet, Effter som och, der samma Wachter, til sin wehrn, nödgas någon, anten skiuta för hufwudet, eller elliest, efter omständerne, hårdeligen hantera, dee då thet måghe göra saklöse, och den som således faller, eller Dödhen undfår, wara ogildh.
Här hwar och een som detta angår hafwe sigh til effterrätta. Til yttermehre wisso, hafwer Wij detta medh Wårt Kongl. Secret, och Wår Högtährade Elskelige kiäre Fru Modhers, sampt dhe andre Wåre, och Wårt Rijkes respective Förmyndares och Regerings Underskrifft bekreffta låtit.
Gifvit på Wårt Slott Stockholm den 30. Novemb. Anno 1661. ; Hedevvig Eleonora [Med Locus Sigilli] ; Med förtryckta signaturer: Per Brahe Grefwe til Wisingsborg / Sweriges Rijkes Drotzet ; Axel Lillie / i Rijkz-Marskens stelle ; Claes Bielckenstierna / i Rijkz-Admiralens stelle ; Magnus Gabriel De la Gardie, Sweriges Rijkes Cantzler ; Gustavus Bonde, S. Rijkes Skattmestare.”
Bibliotekarie Emil Näslund blir nostalgisk över forntidens leksakskataloger.
Att barndomens leksaker har en särskild nostalgisk kvalitet kan nog de flesta av oss skriva under på. Tänk om vi kunde få återse alla de där byggsatserna, spelen, figurerna och dockorna? Men nej, det är ju i stort omöjligt. Bortsett från den lilla rest av undanstoppade leksaker som föräldrarna bevarat får vi leva på våra minnen, i väntan på tidsmaskinens lansering. Idag vill jag dock påminna om att tidsmaskinen faktiskt redan är här, i form av bibliotekets samlingar. I våra magasin har vi flera årgångar av tidningen Svensk Leksaksrevy, en branschtidning för leksakshandlare. Eftersom min barndom till stor del inträffade under 90-talet har jag kikat på nummer från 1991-94.
Och inte hittade jag en guldgruva med drömska legoslott, Disney-karaktärer med ohälsosamt böjbara armar och obehagligt gråtande dockor. Det fanns förstås också, men framför allt är Svensk Leksaksrevy en intern facktidskrift som särskilt behandlar frågor om handel och marknadsföring. Ibland vacklar den på gränsen till det filosofiska, med frågor som ”Vad är en leksak?” vilket ingen riktigt tycks ha kunnat besvara i artikeln.
För de lite äldre barnen förekommer ofta tips om olika brädspel i tidningen. 1991 trodde man starkt på det politiska spelet Minister i klister. Idag är det sorgligt bortglömt.
En mer oväntad produkt är den uppblåsbara pottan som får en blänkare inför julen 1992. Den ”ger småbarnsföräldern friheten att själv välja var barnet ska uträtta sina behov” och tidningen föreslår varuhusbesök, badutflykt och båttur som passande situationer för en POTTY.
Bekännande insändare från barn som snattat har en given plats i tidningen. Här från en ångerfull 9-åring.
Riktigt roligt och sprudlande i text och bild blir det egentligen mest när fester och andra tillställningar ska avhandlas. Här är bilder från ”leksaksriksdagen”, ett event med årsmöte och fest kombinerat, från 1992. Underhållare för kvällen: Lill Lindfors och Anders Linder
Sprudlande var ordet, både i layout och tema.
Som kontrast kan det konstateras att Svensk Leksaksrevy ibland faller ner i ett djupt allvarligt tonläge, som i denna lilla text, som fristående och okommenterad inger alla läsare en våg av ångest över vad vi gör med vår stund på jorden.
Reds. anm: Som en kolsvart fotnot kan tilläggas att alla fornsaker av äkta plast tenderar att vara så fulla av bisfenol och ftalater att de idag gör sig bäst som prydnadsföremål, hanterade med handskar. Tänk på det innan du tar ner Skeletors borg från vinden och låter den återuppstå som en återbrukad cirkulär julklapp till dina brorsbarn!
Göteborgs universitetsbibliotek presenterar idag en ny webbplats som samlar och synliggör bibliotekets omfattande kulturarvssamlingar. Syftet är att underlätta forskning och öka medvetenheten om det unika material som finns tillgängligt vid universitetsbiblioteket.
Webbplatsen ska fungera som en samlad ingång för forskare såväl nationellt som internationellt. Den ger en överskådlig och strukturerad tillgång till bibliotekets specialsamlingar, arkiv, handskrifter, kartor och annat historiskt material och informerar om hur man hittar och beställer materialet, som till skillnad från mycket annat inte alltid är sökbart i våra onlinekataloger.
Forskare vid Liverpool university lär ha utvecklat en metod för att arrangera enskilda atomer i linjer, så tunna att om en miljon av dessa streck lades intill varandra skulle de ändå inte motsvara bredden på ett vanligt blyertsstreck. Om man ordnar dessa streck till bokstäver skulle man potentiellt kunna ge ut riktigt små böcker. Läsa dem? Inte direkt, men så har vissa inom bokvärlden aldrig varit vidare intresserade av att böcker ska kunna läsas.
Riktigt så små böcker som ”atom-stora” har vi inte på Humanistiska biblioteket (fast å andra sidan, vem vet), men vår minsta bok har just blivit nedputtad från sin (lilla) tron. En ny donation har nu stulit förstaplatsen som bibliotekets minsta bok.
Den tidigare minsta boken är en volym med bönen Fader vår tryckt på en sida. Den är avsevärt större än den nya minstingen, som innehåller Abraham Lincolns tal The Gettysburg address, på hela 11 sidor. Ingen av dessa två böcker är i tryckta i traditionell mening, utan har fått texten förminskad och överförd till papper genom en fotoförminskningsprocess. Men ändå, smått blir det.
Boken är framställd av det japanska tryckeriet Toppan 1965, och kommer i en plastkapsel som hänger i en kedja, vilket är praktiskt om man vill bära boken runt halsen. Kapseln ligger i en ask som i sin tur innehåller en bokminiatyr, som dock är 35 x 35 mm stor. I denna kan man läsa den text den minsta boken innehåller. Det är nämligen inte lätt att läsa texten i fjuttboken som är 5 x 5 mm. Med lupp och stadiga fingrar går det dock att konstatera att den innehåller Lincolns tal. Toppan påstod att detta var världens minsta bok när de tryckte den. Det är väl osäkert om den är det idag, men det är i alla fall den minsta boken vi har på universitetsbiblioteket. Vad vi vet …
Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson reder ut begreppen.
Vi har alla känt av det. Det där att ländryggen protesterar illvilligt när man plockar upp hammaren för att tälja sig en smörkniv (eller hur nu smörknivstillverkning går till). Som tur är finns hjälp att få för att undvika att kroppen blir krum och krokig i förtid. Låt oss presentera: Kroppsställningar vid svensk pedagogisk snickerislöjd, av Carl Silow och Otto Salomon (1894).
Otto Salomon, självlärd slöjdpedagog och bror till Sofie Elkan, hade tydliga, programmatiska idéer om slöjdundervisning, och kan utan vidare betraktas som urfader till den svenska skolslöjden, med allt vad den fört med sig i form av garntomtar, dåligt sandpapprade skärbrädor och vingliga pallar, för att inte tala om alla de där kaststjärnorna du gjorde i metallslöjden på nittiotalet. Salomon föddes på Nääs utanför Göteborg, som än idag är en byggnads- och slöjdhistorisk huvudnod i det svenska hantverkslandskapet.
Verket ovan har tydliga illustrationer som kommer att lära dig gångstående ställning vid sågning, där du med ståtlig hållning, salig blick och knickers i tweed sågar till din träbit till fröjdefull filigran.
Du lär dig även att undvika felaktiga ställningar för slöjdande gossar, men vi tror här att ställningarna är felaktiga för alla och envar. Gör icke som gossarna på bilden utan undvik nogsamt tvärvridna händer, intillstrukna fotställningar och framför allt den så kallade mun-mot-läpp-metoden vid borrning (din tandläkare kommer att tacka dig).
Nej, se till att studera alla korrekta ställningar så att du, nästa gång du tar fram ett potentiellt livsfarligt verktyg för att snida dig en såssnipa för julbordet, gör det med den vedertagna gång-nig-stående ställningen vid täljning med bandknif.
