I vår miniatyrsamling finns bara böcker som är små i storlek. För att räknas som en miniatyr måste en bok vara tryckt med lösa typer, och får inte vara större än 75 mm på höjden. Bibliotekets minsta bok (dock ingen äkta miniatyr, eftersom den inte är tryckt med lösa typer) är bara 5 mm hög. De vi visar här idag kan av ovanstående anledning inte räknas som äkta miniatyrer eftersom de tornar upp sig hela 83 mm (8 mm för mycket). Men det struntar vi i, för de är charmiga trots det! Pennan på bilden är med för att ge en vink om skalan.
Vi har här Walter Scotts samlade poesi i 6 band, som åtminstone är så små att de enkelt kan hållas i en hand, och de förvaras i en tjusigt illustrerad träask. Böckerna är tryckta i Glasgow av David Bryce and son 1887. Bryce and son var en skotsk firma som specialiserade sig på att trycka just miniatyrer och har förutom denna Scott-upplaga även tryckt den minsta engelska ordboken, en Shakespeare-upplaga och en Koran.
Bokbanden är samtida blå klotband med förgylld dekor. Asken de förvaras i är tillverkad i Skottland. Sådana träföremål av souvenirtyp brukar vanligtvis kallas för Mauchline Ware, eftersom en stor majoritet av dem tillverkades i den lilla orten Mauchline i sydvästra Skottland.
Fördelen med dessa böcker som är så stora som 83 mm, är att boksidorna har utrymme för att trycka en text som faktiskt går att läsa. Samtidigt är de små nog att passa var och en som enkelt vill kunna dölja bakom handflatan vad ni läser, till exempel dikten ”Rokeby”. Och ni kommer att vilja dölja det. Detta är vad poemet handlar om:
På Oswalds initiativ (men oklart varför) utför Bertram ett mordförsök på Philip (just hemkommen från en tillvaro som pirat i Sydamerika) och sätter Rokeby slott i brand. Wilfred och Matilda flyr slottsbranden med hjälp av Redmond, men Wilfred klarar sig inte oskadd. Redmond visar sig vara Philips sedan länge försvunne son (kidnappad som barn och skickad till Irland). Oswald (återigen denne Oswald) försöker tvinga Lord Rokeby att acceptera ett äktenskap mellan Wilfred och Matilda (han har eventuellt sina skäl), men Wilfred dör (av skadorna från branden). Sedan skjuter Bertram ihjäl Oswald, men dödas samtidigt själv av Oswalds män. Philip återförenas med sin son Redmond, som gifter sig med Matilda. (Eventuellt är detta ett lyckligt slut, men vem tusan kan säga med säkerhet?)
I våra samlingar har vi några äldre bokband som fortfarande är försedda med en kedja. Precis som kedjan visar har dessa böcker en gång i tiden varit fastkedjade, inte för att de i likhet med vissa böcker i fantasyromaner kunde utgöra ett hot mot omgivningen, men för att de inte skulle stjälas. Kedjorna är framför allt ett tecken på att böckerna en gång i tiden varit en del av en institution, och funnits i ett bibliotek som användes av många.
Kedjeband härrör nästan alltid från boktryckarkonstens tidiga år, då böcker fortfarande var dyra trots effektiviseringen, och det faktum att böcker nu blivit betydligt billigare att tillverka än innan. Just detta exemplar är från 1485: De proprietatibus rerum,av Bartholomäus Anglicus, skriven på 1200-talet. I boken finner vi även handdekorerade anfanger, med färger som fortfarande lyser klara.
Titeln kan fritt översättas som ”Så funkar allting” och boken är en tidig encyklopedi i vilken man kunde slå upp saker och få reda på exempelvis hur själen fungerar, vad som är grejen med fåglar, hur det här med sjukdomar och gift funkar, vad man ska tycka om färger, lukter och smaker, och så vidare. Så det är en ”bra att ha med sig-bok” på alla sätt och vis – vilket kanske var anledningen till att biblioteket såg sig tvunget att kedja fast boken för att inte någon lika klåfingrig som vetgirig låntagare skulle promenera iväg med den.
Bokbandet är ett samtida band helt i skinn och med träpärm. Bandet är slitet och genom det trasiga skinnet kan man på ryggen se de väl tilltagna binden som håller ihop alla arken till ett band. Bokbandet har även en del mässingsdetaljer, som dekorerade spännen och vackra kapitälband.
Marginalia räknar ner till jul med bokband och annat spännande ur våra samlingar. Stefan Benjaminsson bidrar med förslag på vad man kan köpa till en hårt arbetande kulturarvsbibliotekarie i julklapp.
Vi startar med Travels in Norway, Sweden, Denmark, Hanover, Germany, Netherlands &c av William Rae Wilson från 1826. Wilson var en skotsk landägare och advokat som helst ignorerade både land och lag för att istället resa. Han är också mest känd för sina resebeskrivningar, varav ovanstående är en. Bland annat passerade han Göteborg, och om denna bedårande stad skrev han att han fann klimatet hälsosamt och stärkande: ”The climate of Gothenburg, I found to be salubrious and bracing, with remarkable pure air.” Man få förmoda att han inte besökte sillsalterierna vid detta tillfälle.
Boken är inbunden av den Londonbaserade bokbinderifirman Rivière (även med stavning Riviere, Rivère och Rivere). Robert Rivière (etc) (1808-1882) var en framstående bokbindare, ursprungligen verksam i Bath och från och med 1840 i London. Hans rykte grundade sig inte så mycket på originalitet som på hans utsökta hantverksskicklighet. Det band vi ser här har sannolikt inte Robert Rivière själv varit involverad i, eftersom stämpeln ”Bound by Riviere & son” daterar bandet till efter 1880. Bandet är ett mörkgrönt marokängband med rak bård runt främre och bakre pärm. Det har en fast rygg med 5 upphöjda bind, rikt förgylld dekor, inre denteller och förgyllt övre snitt.
Vad som gör just detta bokband än mer intressant är att prenumerationsreglerna för Warren’s Public Library finns inklistrade på insidan av främre pärmen. Biblioteket var inte gratis, utan det krävdes att man prenumererade på lånerättigheter. Dessa fanns i tre klasser, från 18 shilling för 12 månader till 3 £ och 10 shilling för samma period. Förstaklass-låntagare fick plocka med sig 6 volymer per gång, oavsett ämne, medan tredje klassen fick nöja sig med 2 volymer, dock inga moderna verk.
Bokbandet ingår i Humanistiska bibliotekets Bokbandssamling. Här finns ytterligare ett exempel på ett band som Rivière står bakom.
Stefan Benjaminsson fördjupar sig i kungliga kungligheter.
De sista åren av Karl XV:s liv präglades av sjukdom och kurorter. Konungen led av tuberkulos och det var den som i september 1872 tog hans liv. Någon effektiv behandling fanns inte vid denna tid, men rikt folk tog ofta till tidens patentmedel: att åka på kurort för att dricka vatten och bada (hydroterapi) och, om läkarna så föreskrev, andas luft. Detta hjälpte oftast föga och för kungen hjälpte det som sagt inte alls. Kurortsläkarna var i alla fall begeistrade av det kungliga besöket. Troligen medvetna om att hydroterapin inte skulle hjälpa mot kungens tarmtuberkulos, fokuserade läkarna på det görbara och tröstade honom genom att skänka honom sina egna bokalster – ofta med dedikationer till konungen av Sverige (och Norge, som för tillfället befann sig i tämligen motvillig union med Sverige). En del av dessa böcker och några andra titlar ur kungens övriga samling av medicinsk litteratur ingår i Humanistiska bibliotekets Bokbandssamling.
Längst till vänster har vi Des Incidents du traitement thermo-minéral de Vichy, av François Auguste Durand, i ett mörkgrönt halvband med Karl XV förgyllda pärmexlibris. Detta kan jämföras med bokbandet längst till höger, Om Sundhedsvæsenet ombord paa danske Krigsskibe, av Frederik Vilhelm Mansa, i ett rött klotband, även detta med förgyllt pärmexlibris. Detta pärmexlibris är dock inte kung Karls utan kronprins Karls, vilket förlägger bokbandet till en tidpunkt innan Karl besteg tronen 1859. Mellan dem har vi Typhus contagieux du gros bétail, av Eugène Renault, i halvband med rygg i grön chagrin och pärmar i chagrinpressad klot, med ett förgyllt dedikationstryck på främre pärm.
Den ovannämnda, säkerligen fascinerade exposén över incidenter rörande termomineralbehandlingen i Vichy har även en dedikation på titelsidan från den stolte författaren. Denna bok uppvisar också ännu ett sätt att markera bokägande, med hjälp av blindstämpel. Denna blindstämpel återkommer i ett flertal av Karl XV:s böcker i Bokbandssamlingen.
Om det militaire medicinalvæsen av J. de Besch är ett elegant rött saffianband med förgylld dekor. Som alla böcker gör den sig bättre i verkligheten än på bild – men vad ska man göra. Marginalia är trots allt en blogg.
Här är ännu ett halvdussin av Karl XV:s böcker från Bokbandssamlingen (nummer 76, 77, 78, 81, 82, 87). En gemensam nämnare för dessa, och några till, är ”chagrin”. Chagrin är benämningen på det skinn som bandet är gjort av. Från början var chagrin vanligtvis skinn från åsna eller häst, men betecknar under senare tid oftast getskinn. Ordet kommer från franskas ord för ”sorg” (chagrin), man chagrinerade skinnet, gav det ett utseende av sorg. Passande för alla dessa böcker om sjukdom? På de två nedersta böckerna ser vi också två exempel på Karl XV:s förgyllda pärmsigill. Det större av dem syns på Vichy au point de vue de l’hygiène et du traitement, av Dr C. Gaudin. Detta band har dekorerats lite extra med förgyllda inre denteller, det vill säga en dekorbård på insidan av pärmen. Den gode doktorn och författaren har dessutom inte kunnat behärska sig utan dedikerat försättsbladet med sedvanlig högtidlighet 30 juli 1867, se nedan.
På nästa bild finner vi ett exempel på dubbla pärmmonogram. Böckerna är Unerlässliches Handbuch für Badegäste zu Ostende, och Supériorité des bains de mer contre les dérangements de santé de la femme, båda av Heinrich Noppe. Pärmmonogrammen, CXV – L-E är alltså både Karl XV:s och drottning Lovisas (Louise van Oranje-Nassau). Det framgår inte om de var på gemensam kurresa till Ostende eller om drottningen var där själv (andra titeln handlar om hur man medelst bad botar specifikt kvinnliga sjukdomar lika ineffektivt som baden botar manliga), men banden anger dem bägge som ägare. Bokbanden är för övrigt bundna i Ostende, av Deweirt. De är röda chagrinband, med förhöjd och förgylld skinndekor, dekor i blindtryck, förgylld krona och monogram, pärmdekor och inre denteller. Så … inget sparat.
Vi avslutar denna rundtur bland Karl XV:s medicinska och hydroterapeutiska bokband med ett band i sammet. Varför sammet? Hade det med ämnet att göra? Något mysigt, mjukt, värmande ämne? Boken är Origine du Cholera (om kolerans ursprung), av Axel Frederick Lassen. Så – nej. Sammet användes främst för att det var exklusivt, även om det på 1800-talet blivit mindre exklusivt. Låt gå, vi tittar på sammetsbandet, som är ett helband i röd sammet, med förgylld titel och bård, samt med blindpressad dekor och försättsblad av sidenmoiré. Varför inte, så att säga. (Hur många bakterier döljer sig i den exklusiva luggen?)
Alla böcker ovan ingår i Humanistiska Bibliotekets Bokbandssamling, med numren 76–88.
Årets välförtjänte nobelpristagare beskrivs i gårdagens DN av Jens Christian Brandt som ett riktigt lyckopiller:
När Dramaten sätter upp den ungerske författaren László Krasznahorkais roman ”Motståndets melankoli” från revolutionsåret 1989 finns ingen scen, bara ett ödsligt rum där skådespelare och publik tar plats i en terapeutisk cirkel som om vi alla var AA, som om vi samlats här för att bekänna, hur mycket som gått sönder, hur envetet allt lagts i spillror.
Kanske är golvet därför orubbligt grått, aska strödd på betong. I taket kryper en övervakningskamera maskerad till strålkastare sakta runt. Längs väggarna hänger kläder; på en krok folkdräkt, på en annan någon sorts ekipering med slokhatt som eventuellt (det är bara en gissning) burits av herdar i Karpaterna.
Vi ser fram emot att fördjupa oss i dessa muntra tongångar under höstens regniga dagar, och jobbar även på att lära oss stava till: László Krasznahorkai. Gör bättre själv, den som kan!
Har du några regniga dagar över i sommar då du känner för att koppla av i en av UB:s fåtöljer med en bok som har både spänning, humor, oväntade vändningar och massor av 50-talsnostalgi? I så fall rekommenderar vi The winds of time (1957) av antropologen och science fiction-författaren Symmes Chadwick Oliver (1928-1993). Tack vare en donation finns boken nu på UB tillsammans med Another kind (1955), Unearthly neighbors (1960), och The edge of forever (1971), även dessa av Chad Oliver. Jag lovar, du kommer inte att bli besviken!
The Winds of time kom ut 1957 och var Olivers andra bok. Här beskriver han sin samtid så som den uppfattas av den kedjerökande läkaren Wes Chase och utomjordingen Arvon. Wes och hans hustru Joan anländer till den den lilla stuga de hyrt för sommaren i den sömniga staden Lake City i Colorado, och genast kastas vi in i 1950-talets USA:
The cabin was a neat compromise. For the man. Fed up to the gills with the stinks of the city and afflicted with the annual back-to-nature bug, it had yellow pine walls with prominent rustic knotholes. For the woman, resigned to another season of losing her husband to a series of glassy-eyed trout, it offered an electric refrigerator, a moderately efficient gas stove, a shower with hot water, and inner-spring mattresses on the beds.
Wes ger sig snabbt ut i de natursköna och orörda omgivningarna – nå ja, nästan – orörda: ”There was only one sign that a man had ever been in this spot before – an empty, dirt-streaked jar that had held salmon eggs lying by a rock. He had tossed it there himself a week ago.” Snart vänder fiskelyckan till olycka när en hagelstorm tvingar Wes att söka skydd i en grotta. Våt och eländig drömmer han om vad de flesta kanske drömde om vid denna tid: ”…a hot shower, breakfast with steaming-hot coffee, and a round of antibiotics from his bag.”
Och Wes äventyr slutar inte här. Grottan är bebodd av omänskliga varelser och han tas tillfånga. Men istället för att drabbas av panik iakttar han varelserna med vetenskaplig noggrannhet: ”Wes ticked them of: mandible, maxilla, zygomatic arch, nasal cavity, orbits, frontal bone…” och funderar på uttrycket i deras ögon: hat, hunger eller hopp? Snart upptäcker han oanade likheter mellan utomjordingarna och sig själv, såsom en begivenhet på choklad, böcker och filosofi. Och kan det vara så att han till och med har något av lära av besökarna från yttre rymden? Som Arvon från planeten Lortas säger: “No great civilization ever grew in just one sealed area, with only its own ideas to keep it going.”
Chad Oliver anses vara en av de författare som tillsammans med bland andra Ursula K Le Guin lanserade antropologisk science fiction. Till skillnad från de övriga var Oliver även verksam som antropolog under hela sitt liv, med en professur i ämnet vid University of Texas i Austin. Även om Oliver ansträngde sig för att separera sitt fiktiva och akademiska skrivande, bland annat genom att publicera sina SciFi-böcker under namnet Chad Oliver, och sin vetenskapliga produktion under namnet Symmes C. Oliver, är det just Olivers akademiska arbete och professionella karriär som antropolog som gör hans SciFi-böcker extra intressanta. Donationen följer Olivers skönlitterära författarskap mellan 1955 och 1971, då det också utvecklades och förändrades i takt med hans professionella erfarenheter. I efterordet till The edge of forever skriver han själv om sina tidiga verk:
”I was struck by the idealism, the enthusiasm, and the occasional certainty of that other Oliver. Not a bad guy, really, but I could have some lively arguments with him now. I am not as sure as he was.”
The winds of time finns tillgänglig som läsesalslån på UB. Vill du läsa mer om Chad Oliver rekommenderas även Samuel Gerald Collins, Scientifically Valid and Artistically True: Chad Oliver, Anthropology, and Anthropological SF, Science Fiction Studies 31, nr 2 (2004): 243–63.
Sländan föll i brunnen en måndag i maj och jag följde efter mycket går ut på att retroaktivt katalogisera material samlar fickorna fulla med vit kiselsten en fot i elektronik och en i pergament i sjumilastövlar kavla upp ärmarna och börja lyft ut bröd ur en ugn som ber dig om det, plocka äpplen ur ett träd som vill ha hjälp specialsamlingar och okatalogiserat skaka bolstren genom fönstren och det snöar över världen 1621 är Göteborg en brädhög ur sådana bygger vi slott schwarze stundenbuch trollkarlens sammetsbok i midnattstimmen lägenheten vaktmästarens son och hur han levde ett liv i det humanistiska biblioteket årtionden går Urd, Verdandi och Skuld gymnasieförordningar stiftsstäder brunnen och vattnet markägarinnan rik och ensam med en son ett barn byttes mot ett annat, levde sitt liv inuti berget antecknar att ekarna finns kvar att fika intill på Orust där finns ett träd, ekorren springer med budskap längs med stammen avsätt en summa så gossar får lära sig ringar på vattnet, skeppsbrott och fulla segel dansk ur-adel en sjöjungfru som bytte till sig en röst eller var det ben spretig samling nu vet jag varför Dordi läste fader vår på danska i Långsele krigsbyten från Polen madrasser och ärtor inunder Gustav Vasa, klostren, makt barnet som åt ikapp med jätten skog och pengar en spinnrock gör tagel till guld man tar mängder av böcker från klostren från nedersta våningen leder bönstjälkar upp till entréplan, kombineras med rörpost kyrklig sångbok med baltisk notation stiger upp sånger ur djupen, det är från Inannas syster 1300-tal baltikum Ereshkigal där de tecknade för hand på pergament hunden har ögon stora som tallrikar inbundet en murinstruktion från 1648 ”italienska stjärnfort” huset rör sig på hönsben noter på pärmarna, ritningar inuti kentauren Kent Aurén 1621 Gustav II Adolf jämnar jesuitkloster med marken i rummet intill pågår ett evigt parti schack, temperaturen reglerad svenskhärjningarna i askan hittas ett hjärta av vax från ballerinan de tog hela bibliotek ledde råttor, sedan barn, in i ett berg oxkärra pumpavagn ”Strängnäsauktionen” jätten slänger en tuva ut i Vättern klippböcker från jubileumsutställningen hattmakaren fästmansband Cheshirekatten kommentarsfälten under tryckfrihetstiden 1770-tal ett hus av strå, ett av lera, ett av sten ”Grov konfekt” turkish delight kritik av kungahus styvsystern fick en hink tjära över sig ”den danska tryckfrihetssamlingen” den lilla havsfrun Doves press hustrun som blev till en uggla fiska upp ur Themsen räven lurade björnen att meta med sin långa svans William Morris och flera andra bord, duka dig nöten är Galileis brev ett mycket litet begravningsfölje syns passera under köksfönstret spionerade så mycket det gick en älg som jagas över himlavalvet spion, museiman, spion bytte ut sitt öga mot kunskap pomolog sov i hundra år hundra procent fokus päron kaninen jagar jägaren mögelsanering att samla, verka och värka Armeniska samlingen fuktskador av enbart människotårar samlade trolleriböcker en skinnpåse full av röster och jord bottnar filosofiskt i att bibliotekssystem är ett sätt att avspegla världar brödsmulor, stenar eget system näckrosdammen, en kvinna med gåsfot bibehåller den ordning som det var kommer ut från Flädermors underjord i ett regn utav guld går till lånedisken återlämnar sländan till samlingarna tar spårvagn fem mot Biskopsgården från Korsvägen
Den amerikanske poeten Louis Simpson (1923-2012) var i Sverige 1998, bland annat för att umgås med sin vän, tillika översättare Stewe Claeson. Tillsammans gjorde de en roadtrip till Västerås och hälsade på Tomas Tranströmer. En tid efteråt skrev Louis Simpson dikten ”Piano rolls”, som ingår i diktsamlingen Struggling times (2009). I Stewe Claesons exemplar av denna diktsamling har Stewe själv noterat följande:
”Detta hände 1998 när Simpan och jag besökte TT i V-ås”
En kort notering intill några korta strofer, som ändå kan skapa en bild av en trio poeter i åldrarna från 56 till 75 som umgås i Västerås och där Tranströmer, oförmögen att uttrycka sig med tal, till slut kommunicerar med musik.
Tidskriften Vagabond är känd för sina färgstarka bilder, exotiska destinationer och fokus på sånt som tilltalar den något mer äventyrliga turisten. Läsaren lockas att ge sig ut i sin omvärld, så gott som alltid en bra bit ifrån Sverige. De flesta av dagens Vagabondläsare, jag själv inkluderad, har kanske inte tagit sig igenom de tidigare årgångarna av tidskriften, från dess första år under sent 80- och tidigt 90-tal. Det har hänt en del sedan premiärnumret gavs ut 1987.
Första intrycket som drabbar den som skummar igenom utbudet av resmål och texter är den påfallande mörka bild som ges av i princip allt utanför Skandinavien. Vagabond tar läsaren med till länder som varit med om inbördeskrig (Libanon), länder som bara råkar vara extrema små diktaturer (Brunei), eller som är rent allmänt olycksbådande och instabila (Västsahara). Ett lands mörka förflutna nämns så gott som alltid – inte i en faktaruta vid sidan av, utan gärna mitt i brödtexten. Det är kolmörker som råder i de en gång slagfärdiga rubrikerna:
Ju mer man läser, desto mörkare framstår skildringarna. Vagabond beskriver nedsmutsade marknadsplatser i Guatemala, sexturism i Thailand, arg militär i Belize och korruption i den söndervittrande Sovjetunionen. När tidningens utsända åker till Lissabon pratar de med prostituerade på gatan. I artiklar om USA beskriver skribenterna hur knarkförsäljningen påverkar storstadsbarnens framtidsutsikter, och i Liverpool fokuserar de mest på hur skräpigt det är överallt. Det är en lortig, skrämmande, korrumperad och farlig omvärld som belyses – och samtidigt ska framstå som lockande.
Kontrasten mellan den ibland rena misären och texternas tydliga resefokus blir ofta …problematisk. Plötsligt stöter jag på ett reportage från Island och tänker att nu blir det gemyt, pittoreska platser och otroliga naturfoton? Texten inleds med en detaljrik skildring från ett hönsslakteri.
I Vagabonds reklam märker man också tydligt att åren gått. AIDS fanns i allas medvetande under tidningens första utgivningsår och det syns i så gott som varje nummer, inte minst i AIDS-delegationens inte sällan smålustiga (!) upplysningar.
Gamla Vagabond bjuder också på ett myller av kontaktannonser för ressugna. Vissa söker resesällskap, vissa söker kärlek – men intrycket är att de flesta söker bägge delar.
Bonus: recensioner av cigaretter från hela världen. Mindre sannolikt inslag i dagens resetidskrifter?
Anna Lindemark iakttager wåldh, rooff, skrijande och ropande på Stockholms gator 1661.
Ursäkta bibliotekariens illa belysta konturer i tillplattningsglaset. Vi gör så gott vi kan.
”Wij Carl medh Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung och arff-förste, Storförste til Finland, Hertigh uthi Skåne, Estland, Lijffland, Karelen, Brehmen, Vehrden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wänden, Furste till Rügen, Herre öfwer Ingermanland och Wismar ; Så ock Pfalz-Grefwe wid Rhein i Beyern, till Gülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.”
Som vanligt när det börjar så här vet man att det kommer att bli FEDT, och som vanligt grämer man sig över att ens eget visitkort aldrig kommer att landa lika tungt. Nå. I högarna med ”allmänt bös” (biblioteksteknisk term) på väg in i RAR-kammarens bestånd av diverse broschyrer och fragmentariska småtryck återfinns ovanstående lilla placat, utfärdat 1661 av den förmodat utledsna småbarnsmamman och riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som till skillnad från Stockholms övriga mammor i liknande behov av lugn och ro hade mer rejäla dörrar att stänga mellan sig och de skränande kroggästerna utmed gator och gränder.
Den lille utfärdande Pfalz-Grefwen wid Rhein i Beyern, Karl XI, hade just fyllt fem år och behövde nog inte bekymra sig om moderns underbart harmsna kanslisvenska, här återgiffuen i sin helhet eftersom vi alltid, alltid stannar till längs vägen för att njuta av 1600-talets knöggliga ortografi. (Ack Swänska moders-måål! I träskor dansar du, kära töntiga, uråldriga, grovt tillhyvlade och ängsligt inlånande hemmamyskofta till språk – vokalbehängt, genomkorsat av sje-ljudens många slingrande ormar, och med en lång svans av tyskklingande, onödiga bokstäver som Hansan lämnat på den tjärdoftande kajen.)
Ahem. Var var jag? Och vad står det? Kommatering och styckeindelning är helt frivilliga, allt enligt tidens sed.
”Göre här med, såwäl alle i gemeen, som hwar och een i synnerhet, som i denne Wår Residentz-Stadh, och thess Förstäder, wistas, eller boo, det ware sigh Inlendske eller Fremmande, bekant och witterligit, at aldenstund Wij ogierna förspörie, huruledes här, esomofftast, helst om Afftonen och Nattetijdh, myckit wåldh, rooff, skrijande och ropande, jempte mehre otilbörligit föröfwande tiltager och går iswang, på Gatur och i Gränder, hwarigenom Gudz förtörnelse, och den allgemene Fredens och rohlighetens brott och kränckiande förorsakas:
Hwarföre såsom Wij til sådant billigt drage ett misshagh, och icke wele, det, i nogon motto, låta ostraffat skee och passera; altså är Wår stränge och alfwarlige Befallning, at ingen, ehoo then helst wara må, skal fördrijsta sigh, effter denne Dagh, om afftonen och Nattetijdh, något ropande eller skrijande på Gatorne, at anställa eller bruka, myckit mindre någon, med hånische Ordh, hugg, slagh, wåldh, rooff, eller annan mootwilligheet, anfalla och beswära; Efftersom Wij och icke wele hafwa tillåtit, at någon Bössa, Mosquet, eller Pistol, på förbe:de Aftons och Nattetijdh, effter sattwacht [sic] lösas skal, alt widh ther på fölliande hårde och alwarlige straff, öfwer dem, som medh något af detta ofwantalde, beslås eller laghwinnes.
Och såsom Wij hafwe, til den ända, föruthan den förrige och ordinarie, förordnat een Ryttare wacht, som så wäl i sielfwe Stadhen, som i Förstädherne och på Malmarne, skal flijtigt och noga alla Gränder och Gatur patroulliera och genom rijda, sampt alle sådane oppassa, och dhe som beträdes, behörligen förföllia och antasta: Alltså skal hwar och een taga sigh wäl til wahra, dhet han sigh emot bemelte beggie Wachter, icke uthi någon motto förgrijper och förseer, det wari sigh medh ordh eller gierningar, effter som Wÿmehrbemelte Wachter, här medh tage uthi Wår Kongl. beskydd och hägn, och icke wele, at dhe, på hwariehanda sätt, skole warda af een eller annan, högh eller lågh, violerade, hindrade eller beskimpfade, wettandes, den motwilligt wijs, så och medh berådde modhe, beträdhes, eller skiäligen öfwertygas, sådant begå, och oftbemelte Wachter, medh hugg och slagh anfaller, dermedh sigh hafwa förwerkat Lijfwet, Effter som och, der samma Wachter, til sin wehrn, nödgas någon, anten skiuta för hufwudet, eller elliest, efter omständerne, hårdeligen hantera, dee då thet måghe göra saklöse, och den som således faller, eller Dödhen undfår, wara ogildh.
Här hwar och een som detta angår hafwe sigh til effterrätta. Til yttermehre wisso, hafwer Wij detta medh Wårt Kongl. Secret, och Wår Högtährade Elskelige kiäre Fru Modhers, sampt dhe andre Wåre, och Wårt Rijkes respective Förmyndares och Regerings Underskrifft bekreffta låtit.
Gifvit på Wårt Slott Stockholm den 30. Novemb. Anno 1661. ; Hedevvig Eleonora [Med Locus Sigilli] ; Med förtryckta signaturer: Per Brahe Grefwe til Wisingsborg / Sweriges Rijkes Drotzet ; Axel Lillie / i Rijkz-Marskens stelle ; Claes Bielckenstierna / i Rijkz-Admiralens stelle ; Magnus Gabriel De la Gardie, Sweriges Rijkes Cantzler ; Gustavus Bonde, S. Rijkes Skattmestare.”
