Anna Lindemark dras som en magnet till den jättedåliga stämningen vid Habsburgska hovet 1573, och undrar om man kan se på folks skägg om de är onda?
Ytterligare en volym som Humanistiska biblioteket kommit vid från Jesuitkollegiet i Olmutz är denna, signerad Georg Eder (1523-1586). De partibus catechismi catholici, tryckt i Köln 1570, bär på pärmen ett vapenexlibris tillhörande Stanislaus Pavlovský von Pavlovitz, en gång biskop i Olmutz, och saligen avsomnad 1598.
Författaren bakom De partibus, Georg Eder, förefaller ha varit en särskilt arg motreformator, som var osams med alla. Han var verksam i Wien, visserligen inte inom kyrkan, utan som jurist, men han ville ändå ha sin del av den motreformatoriska kakan. Hans bidrag till den allmänt jobbiga magkänslan som genomsyrade absolut hela 1500-talet omfattade härliga titlar som Evangelische Inquisition, publicerad 1573, och den ”något mindre” hetsiga Malleus Haereticorum (”Kättarhammaren”, varför har vi inga såna boktitlar numera?).
Evangelische Inquisition dedikerades till inte bara en utan två olika Habsburgska ärkehertigar, och Eder presenterade också sin bok för kejsaren. Personligen.
Som skribent kan man ibland oroa sig för hur ens arbete kommer att bemötas, och jag känner en viss tacksamhet mot Georg Eder, eftersom han för alltid givit mig en jämförelse att trösta mig med. Kejsaren tyckte att boken var helt förskräcklig, särskilt i dess attacker mot Lutheraner. Han gjorde inte bara ett allvarligt försök att konfiskera alla exemplar som redan var i cirkulation, utan förbjöd också Eder att någonsin skriva något om religion igen.
Kanske hade det gått att hålla Eder på mattan, om inte Kejsaren dött strax efter mötet (vi reserverar oss för frågor om han kan ha dött av att läsa själva boken, eller av att befinna sig i samma rum som Georg Eder, men av ovan nämnda censuråtgärder att döma, segnade han i alla fall inte direkt ned på mattan i den Kejserliga audiens-/refuseringssalen). Omedelbart efter hans frånfälle kom det en ny upplaga av Evangelische Inquisition. Planen var även att det skulle komma en uppjagande del två, men det blev aldrig så eftersom Georg Eder själv dog, eventuellt kvävd av inkvisitoriskt raseri, anno 1586.