Universitetsbiblioteket har i likhet med många andra inrättningar kunnat släppa på restriktionerna sedan en tid tillbaka, och återgå till ordinarie öppettider och service. Detta är naturligtvis glädjande. Nu kan man återgå till den sortens uppgifter som kräver att man är på plats mer än bara rent andligen. Böcker väger som bekant bly, och är besvärliga att ta med sig för hemarbete.
För att knyta an till forna tiders göteborgare och deras besvär i pandemiernas spår, kan man som tröst i denna eländes tid läsa F(ritz!) Stenströms utmärkta Läkekonstens och hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen jämte historik över stadens Medicinalverk och Sundhetsväsen, utgiven 1929. För den hågade finns verket att avnjuta i sin helhet via både Gupea och Projekt Runeberg. Kapitlet ”Pestilentietider” belyser särskilt dåtidens ansträngningar för att hålla smittan i schack, och vi tar oss därför friheten att citera ett längre parti ur verket i fråga:
”Sommaren och hösten 1710 var en bedrövelsens och hemsökelsens tid över stora delar av Sveriges land. Guds vredes skålar voro rågade. Krig, hunger och dyr tid hade länge hört till dagordningen. Ytterligare en grym tyrann hade överfallit landet. Pesten hade landstigit i huvudstaden och vankade från trakt till trakt som ett utsvultet, »förgiftigt och skadligt» vilddjur, som dräpte det värnlösa folket i tusental.”
Västkusten var inte lika illa drabbad som andra delar av landet, ”trots att den gruvliga landsplågan dock redan hunnit på sin mordiska väg ner till Västergötland och Småland och sålunda befann sig endast några dagsresor från Göteborg.”
”Pestbarnet, som sades förebåda sjukdomen, hade redan föregående höst låtit se sig i Fågelås församling i norra Västergötland. Ärlig och beskedlig Anders Persson, rättare vid Almenäs gård ’därstädes, hade en tidig morgon, när han gick till sitt dagsverke, sett det lilla pestbarnet före sig på vägen, klätt i en vit, fotsid slöja. Först när han kom fram till herrgården, försvann det ur hans åsyn.”
Den lärda överheten i Göteborg insåg att det brann i knutarna och att lämpliga åtgärder borde vidtagas för att hindra smittan från att få fäste i staden. I Jönköping hade flera fall av pest blossat upp.
”Trafiken mellan Jönköping och Göteborg torde ingalunda varit obetydlig. Rotmästarne gjordes ock senare uppmärksamma på att ha ett särskilt öga på densamma samt öva noga tillsyn och examen med »sådana anländande personer och deras sundhetspass, som kommo från nämnda stad. » Man borde särskilt akta sig för sådana personers och »särskilt kvinnfolks hemliga insmygande». Denna snärt mot kvinnfolken var särskilt ämnad åt perukmakare Bizotts hustru och svägerska, som en tid förut hemkommit från jönköpingstrakten, där de besökt släktingar och vid återkomsten förmodligen i all hemlighet smugit sig in i staden till perukmästarens hus.”
”Landshövdingen och guvernören i Göteborg hette Sjöblad. Han hade varit amiral och van att kommendera sjögastar genom ropare samt var av yrke och fallenhet något barsk i tonen och på grund av snikenhet ej särdeles populär utan tvärt om illa tåld bland stadens borgerskap. Emellertid synes han vid detta tillfälle varit en mycket rapp karl och uppsatte i sin skrivelse av den 22 november 1710 klara besked till magistraten, hur han ville det skulle ordnas medelst »anstalt, medel och utvägar näst Guds tillhjälp till den smittosamma sjukdomens förekommande».”
”Guvernör Sjöblad framhöll i sin skrivelse som gott och rådsamt, att man till skydd mot anländande flyktingar och andra resande till stadens och dess invånares conservation borde först och främst vid infartsvägen till Drottningporten ungefär vid Pryssekrogen (s. k. Danska gästgivaregården i Redbergslid) låta uppföra ett tjänligt brädhus med fyrstad i mitten, varest alla ankommande resenärer utan åtskillnad till person »sina saker och kläder med annat mera samt pass och brev väl röka», innan de för dristade sig komma in i staden. Till rökningens verkställande skulle utses några personer, vilka ock borde framskaffa det för rökverket nödiga enriset och som därför kunde undfå skälig ersättning antingen av de resande eller av staden. I förbigående sagt använde man enris till rökverk ur billighetssynpunkt. Enligt vår göteborgske expert, [dåvarande stadsläkaren Georg Magirus], lämpade sig även andra mer eller mindre välluktande saker till den pestilentialiska luftens renande. Utom enekvistar och enebär, lagda på glöd, uppräknade han sålunda »malörtsfrö och kvistar, lavendel, ruta, mejram, hjärtansfröjd, rosmarin, nejlikor, angelika, bockhorn, beck och svavel antingen på elden eller i en het potta lagda».”
”Sjöblad yrkade vidare på tiggeriets inställande, all orenlighets undanhållande från gator och gårdar, nödiga livsmedelsförråds uppläggande i hemmen samt att apoteken skulle ha tillräcklig mängd av preservativer till hands för sjukdomens dämpande i överensstämmelse med Collegii medici förordning och överlämnade detta sitt betänkande till magistratens mogna övervägande. Magistraten tog sig en funderare samt inkom den 5 december med sitt svar, vari man punkt för punkt närmare ingick på de av Sjöblad föreslagna åtgärderna. Ur detta intressanta aktstycke göres härmed några utdrag av dess väsentligare delar, som följa:”
»Ehuruväl Eders Excellences gunstiga förslag om ett brädhus upprättande ongefär vid Pryssekrogen med fyrestad uti till att däruti röka de resandes saker, kläder, pass och brev etc. kan hava sina riktiga skäl och nytta med sig, så skulle vi dock oförgripligen tycka, att de resande borde tillhållas förr än där att stanna och uppehålla sig. »
”Förslag på andra platser där besökande kunde stanna och röka sig följde härpå. Skulle Excellencen icke behaga att amplektera dessa förslager, hade man också låtit besiktiga Härlanda gård som ett alternativt rökverk.”
”Löst folk och tiggare” hade man försökt förmå att återvända hem till deras födelseorter, » folk som sig här i staden uppehålla och ingen annan näring visa sig hava än deras föregivande att de binda och spinna, sömma och tvätta, gått på vallarbetet med vad mera. […] Beståendes sådana personer till en stor del utav det förra Regementets avdankade soldater, men mest soldathustrur och barn jämte deras släktingar och förvanter, dem de dragit in till sig från alla orter, förutom en del ryttares och rotebåtsmäns hustrur och anhöriga, vilka sig instuckit i staden och förstaden, göra uppehållsmedlen knappa och dyra, slå under sig, vad till näring kommer och förleda många tjänstehjon till otrohet. »
Stadens gator behövde också hållas rena från avfall och smuts, och det var » önskligt att Vallgångarne måste jämväl hyvsas och hållas rena efter den metod, som Kongliga Reglementet av år 1699 den 30 Martii påbjuder och befaller, fast det fuller har något hinder, medan arbetet i Bastionerna och Verken förehaves och sådana orter allt för mycket salvo honore till sekreta avträden brukas, i mangel av publike hus och Commoditeter på de mesta ställen. »
» Svin och lika stinkande kreatur har man här i staden icke tillåtit att driva omkring på gatorna, och torde vara nödvändigt att brännvinsbrännare, bryggare och andra förbjudes hädanefter att göda dem på stiorna, medan denna olägenheten och faran påstår, […] tillsäga stadens invånare, att de, som tänka sig här uppehålla, måtte providera sina hushåll med nödtorftiga underhållsvaror och förråd på några månader, velandes ock intet underlåta att därom vidare påminna vederbörande, att de vid olyckliga händelser av fiender eller sjukdom taga sig sådant till hörsam efterlevnad. Men dock lever man i den förhoppningen, att tillspärrandet av stadsportarne icke utan i högsta nödfall förhanden tages. »
Alla gick alltså man ur huse för att hamstra toapapper, pasta och makrill på burk, även om stadens styresmän hoppades slippa ta till hårdhandskarna och stänga stadsportarna för ovälkomna besökare.
» Ehuruväl den smittosamma sjukdomen, vilken nu uppe i landet grasserar, förnimmes vara frätande nog och bortrycker människor hopetals, när han inkommer bland folket, så är dock vår ödmjuka påminnelse, att man efter görligheten betager folket all för stor impression och inbillning därom, varigenom de kunde taga räddhåga och förskräckelse till sig, vilka gemytpassioner ofta förorsaka alterationer och rörelse i blodet och följaktligen lätteligen varda sjukdomen underkastade och där emot förtrösta dem med gott hopp till Gud, att faran genom hans nåd och människors egen aktsamhet förekommas kan. »
”Borgerskapet skulle dock snart få pröva på åtskilliga vedermödor, som skulle sätta dess tålamod på prov. Invånarnes rörelsefrihet inskränktes strax till det minsta möjliga. […] Dessa noggranna bestämmelser hade man heller ingenting att invända mot. De voro fullt i sin ordning. Det var de svåra följderna i avseende på tillförseln, som gjorde borgerskapet betänksamt gentemot dess guvernörs rigorösa föranstaltningar. ”
”Vintern 1710—11 blev kall och bister. Visserligen ansågs detta ur hälsosynpunkt på sätt och vis vara ganska förmånligt och magistraten uttryckte sin tacksamhet över, att »Gud nu har välsignat oss med sådant vinterväder, som har rensat luften». Men den ihållande kylan hade ock till följd, att det började tryta på bränsle. Lantbefolkningen hade så gott som försvunnit från staden med sina produkter.”
”Göteborg var faktiskt nästan som en belägrad stad, innesluten av sitt eget vaktmanskap både från sjö- och landsidan. Vid utposterna på lerums- och landvettersvägarne stodo vakter i beredskap att hindra forbönderna, även om de voro försedda med sundhetssedel från prästerskapet. Kungsporten var helt tillbommad och kvarnvägen från Mölndal avstängd för körslor liksom dess fortsättning söderut, »avenyen från Halland», var spärrad. Genom dylikt allmogens hindrande och trakasserande och tillförselns upphörande hotades borgerskapet och särskilt den fattigaste befolkningen av knapphet och »mangel på nödvändiga sorter» så till livsuppehälle som annan hushållsförnödenhet, särskilt brännekol och ved.”
Under februari noterades inga pestfall, men läget var svårt nog ändå.
”Det rådde redan så stor knapphet och åtstramning på livsmedelsmarknaden, att om det ankomme någon liten sändning av underhållsvaror till torget, blev där ett rev om dem bland den gemene hopen, varigenom underhållskostnaderna för den övriga befolkningen stegrades. Dylikt hava »främmande från sjösidan dagligen anskådat», som »intet ringa skadar staden».”
”Dessutom hade staden » till följd av portarnes och farvägarnes tillstängande och spärrande kommit i det rop och rykte, som om pesten och farsoten redan vore inom dess murar » . […] Göteborg undgick dock alltjämt som genom ett under nedsmittning.”
”Bland resande från landsorten, som i dessa turbulenta tider anlände till staden, befann sig ock Ahasverus Hedenborg, praestantissimus Dominus studiosus, i sin kappsäck försedd med sundhetspass av Pastor i Medelplana, Samuel Lanerius, daterat 10 mars 1711, att »han kommer ifrån sin ort, varifrån intet besmitteligt är att befara Gudi lov, Gud nådeligen förskone landet från sådana plågor. » Vid överlämnandet av detta efter vederbörlig behandling förmodligen starkt enris-
doftande pass, bifogade nämnde studiosus Ahasverus Hedenborg även sin skriftliga hyllningsadress till stadens magistrat, i vars anställning han hade löfte att komma.”
”Man vore frestad […] betyga sin utomordentliga högaktning för en dylik magistrat som enigt, klokt och besinningsfullt visste att handhava ärendena och övervinna svårigheterna under ovan beskrivna ytterst brydsamma förhållanden samt lyckades facilitera det svåra läget och rädda befolkningen undan den värsta nöden. Som så ofta visade sig även vid detta tillfälle, att när nöden var som störst, så var hjälpen närmast. Namnen på medlemmarne i denna högädla magistrat böra hugfästas. De voro: Hans von Gerdes, Wilhelm Silentz, H. Beckman, J. Wadst, Sebastian Tham, Frans Schröder, H. Böker, W. Utfall och Erik Cederbourg. Denna magistrats diktan och traktan gick framför allt ut på, att trots »de try plågorna» hemsökte landet, med andra ord, att det rådde krig, pest samt hunger och dyr tid, med alla till buds stående medel hålla sjöfarten uppe. Den hade därvid fullt stöd av stadens borgerskap och trafikanter eller större köpmän. Dessa senare hade till så mycket kraftigare verkan betygat, att ifall man under rådande svåra förhållanden »alldeles modet fäller och låter händerna falla », så skulle detta ha till följd »undersåtarnes och gemene bästas undergång ».”
”Man begärde därför ett återupprättande av den lamslagna sjöfarten och fri konvoj för handelsfartygen, helst man under fredens år, då ingen konvoj tarvades fått betala dryga konvojpenningar. »Navigare necesse est, non vivere», (att segla är nödvändigare än att leva) var en sanning, som den handgripliga erfarenheten snart övertygade magistraten om. Det var tre varuslag på vilka de i vidrig händelse snart skulle komma att crepera, nämligen salt, spannmål och vin. Det allra svåraste hindret för sjöfart och utländskt varuutbyte befanns vara de oförmånliga rykten, som utomlands voro i svang, att kontagionen inritat sig i Göteborg och att de göteborgske handelsskutorna ansågos föra pest i lasten. Magistraten fann sig till slut nödd och tvungen att söka avliva dylika skadliga rykten genom att utfärda en attest, adresserad till de utländska
hamnmyndigheterna med den sanningsenliga upplysningen, att denna orten var från den skadliga farsoten ren och obesmittad.”
”För den gången var pestfaran över. Än lyckligare var, att pesten aldrig senare fått fäste och utbredning i Sveriges rike. Ovisst är att säga, om den verkligen tidigare någon gång gästat Göteborg, fast det ju kan tyckas märkvärdigt, att en stad med så livlig sjöfart och så utsatt läge kunnat gå fri från påhälsning av pestråttorna från smittade hamnar. Dock finns det dunkla uppgifter om pesttider i stadens annaler.”
”Redan så tidigt som 1624 skulle pesten gästat den nya staden. På hösten samma år hade pestfall rapporterats från Västergötland. Under en vistelse i Vadstena utfärdade konung Gustav II Adolf den 20 september ett patent (öppen skrivelse) till ståthållaren Axel Drake, om de åtgärder, som borde vid tagas, att den ej måtte kringspridas.
»Befalle Eder fördenskull att I låten allvarligen strängeligen påbjuda och befalla, att icke någer fördristar sig till att förfoga sig utom de socknar eller härader, där pestilenzien är itänd och till någer obesmittad ort begiva varken med köpenskap eller någer annan hantering utan hålla sig alldeles stilla till dess vi få si, vad medel Gud den allsmäktige täckes att göra. Och på det med detta så mycket bättre och nogare oppsikt hållas kan, skole I tillsäga alle länsmän och gästgivare det de granneligen rannsaka och förfara, vad slags folk, som resa av och an, att de icke tillstädja någer, eho han ock är, att begiva sig ifrån de befängde orter; och vele vi, att I vid var länsmansgård låta upprätta en kista eller ock förordna en bod, och där någer sedan understår sig att begiva sig in på de obefängda orter, då skole I låta antasta honom och där insätte på (—) veckors tid vid vatten och bröd. Och därhän emellertid dör, då skole I låte uppbränna både liket och huset däruti det ligger. Och där några varor kommer ifrån samma orter, dem skole I ock strax uppbränna låta, dock att I detta allt först förkunna och allvarligen varna låta. Uti lika måtto befalle vi, att I allvarligen låte förbjuda alle gravöl, på det att sjukdomen av sådane samkvämer icke må förvidgas.»
”Det var strängt med besked, förmodligen också hälsosamt och nyttigt. I slutet av samma år kom till regeringens kännedom, att »Gud allsmäktig haver kastat sitt faderliga ris på våra undersåtar, de göteborgare ».”
”Det ser dock verkligen ut som 1638 varit ett pestår. Redan i juli 1637 sände förmyndarregeringen en varning till stadens burggreve och rådsförvanter, att man borde taga sig till vara för danska resenärer, då Pestis starkt passerade i danska orter och särskilt i Köpenhamn. Man befallde därför att hålla grann uppsikt med skepp, som kommo från sagda land och stad och god vakt i portarne, att ingen från Köpenhamn måtte landsvägen komma in i staden och föra dem sjukdomen på halsen. På nyåret 1638 anlände ytterligare en skrivelse till samma adressater från förmyndarregeringen, som förnummit att Gud allsmäktig kastat sitt ris på några människor, dess undersåtar i Göteborg, samt att den häftiga och smittosamma Pestilentzien redan hade inritat sig i fem gårdar därstädes. Därjämte bifogades några i allmänna ordalag givna förhållningsregler, bland annat, att portarne till dylika gårdar skulle igenslutas och stängda hållas natt och dag och att man på taken skulle låta sätta ett särdeles kännetecken varjom och allom till åtvarning så länge och intill dess, att sjukdomen sig antingen något lindrade eller alldeles stillade. Samma år var pesten i Stockholm; där var det föreskrivet att krita kors på dörrarne av de nedsmittade husen eller hänga vita lakan utanför dem.”
”1654 anmärker [Göteborgs stadsläkare Georg] Magirus att bästa preservativet var, »när överheten förbjuder alla tillfällen till allmänna luftens förruttnande och förgiftande och påbjuder hålla allerstädes renligt, så att av allmänna gator all track, orenlighet och slemhet, i vilken Pestilentien ligger fördold, utföres ur staden ». »Luften hemma i husen, i stuvor och sängkamrar kan rensas med eldgörande av god ved såsom eneträ, fur, bok, ask. » »Så måste ock vädret antingen det är regnaktigt sunnan efter eller blåser från förgiftad ort — med tilltäppta fönster och dörrar uteslutas, men nordan och östan, om det är klart, måste genom öppna fönster inlåtas att genomblåsa husen. » »Dessförutom bör man afton och morgon välluktande saker i husen upptända. » »På apoteken finnas ock särskilt beredda ljus för att röka med. » Därmed fick man låta sig nöjas i avseende på bostadshygienen.”
Vartill hörer de skenheliga munkarna och andra stråtelöpare, som av vidskepelse betagne, därmed andra förföra och sätta svärdsbrev, beläten, dödas avlevor och annat sådant fick-fack, det de skola hänga på halsen.
”Magirus skriver även: »Ännu är ingen funnen, som haver något visst besynnerligt och egentligt medikament emot Pestilentien kunnat framte. I känslan av sin egen vanmakt att kunna bemästra den hemska sjukdomen satte Magirus ock som motto på sin lilla bok (se referens nedan): »Varken örter eller plåster helade dem utan Ditt ord, Herre, som alla helar, ty Du haver våld både över liv och död ».”
”Magirus hade ingen synnerlig tilltro till de mycket brukade amuletterna eller giftskilder. »Somliga», skriver han, »äro vidskepliga av en part uppdiktade, icke så mycket att borttaga sjukdomar som penningarna ur pungen. Vartill hörer de skenheliga munkarna och andra stråtelöpare, som av vidskepelse betagne, därmed andra förföra och sätta svärdsbrev, beläten, dödas avlevor och annat sådant fick-fack, det de skola hänga på halsen. Allt sådant är platt olidligt och ogudaktigt, efter som det drager en människas förtröstan från Gud, som skaparen är, in på blotta creaturet. Somliga äro naturliga, vilka ändock de hava föga kraft, äro dock i den mån nyttige, att de giva någorlunda mod och dristighet dem, som dem bära, och liksom inbilla genom ibland smittosamma sjukdomar ett friskt mod, vilket mycket hjälper till att fördriva förgiftig sjukdom». ”
”Förgäves finner man vare sig hos Magirus eller andra göteborgska källor några upplysningar om 1600-talets karantänsväsen. Under peståren 1710—11 innebar ju själva kriget ett slags permanent karantän gentemot Danmark och torde i själva verket varit den egentliga anledningen till att Göteborg undslapp en invasion av köpenhamnska pestråttor och dess vidare följder. Först 1768 finner man närmare redogjort om karantän för Göteborgs vidkommande, [och] noggranna bestämmelser om tillvägagångssättet vid karantänen utfärdades först den 7 November 1808:”
”För att så vitt görligt undvika personlig beröring skulle varje skeppare i ty fall vara försedd med en blecklåda, nio tum i längd, med fastsittande järnkedja för att i denna nedlägga sina skeppspapper och andra viktiga dokument, sedan de förut blivit väl genomdränkta med ättika, därefter skulle han binda ett snöre i kedjan och nedsänka lådan så djupt i sjön, att en del av snöret kom under vatten. Därefter halades lådan med en tång över till lotsbåten, snöret borde avklippas tätt vid kedjan under nogsamt aktgivande på att man ej rörde vid det med händerna. Visade det sig, att skeppet kom från pestsmittad eller misstänkt ort, överlämnades av lotsarne till skepparen en svart flagga, som denne omedelbart måste hissa. Nattetid, när den svarta flaggan ej längre syntes, skulle skeppet ha en »lysande lykta » hissad.”
*
Vi anser oss nu tryggt kunna släcka den lysande lykta som tidigare varnat bibliotekets besökare för eventuell pestilens, och hälsar er fortsatt välkomna att åter botanisera i samlingarna!
*Magirus, Georgius von Hattingen, 1600-t.. – Kort vnderrättelse om then fast förskräckelige och fahrlige siukdomen pestilentien, … / sammanfattat aff: Georgio Magiro. – 1654