Kategori: Okategoriserade

Här och här och här är något instucket mellan pärmarna. Det kikar fram när man öppnar omslaget. Det avviker från det prydliga snittet. Det faller till golvet när man hetsbläddrar för att hitta en referens man missat. Allt det där lösa som inte är en del av själva boken kallar biblioteket för efemera.  

Är det en tidigare privatägd bok blir det lösa skrofset nästan orimligt relevant, hur futtigt det än kan verka med tanke på vad det består av. Brev, kvitton, nedkrafsade anteckningar och kolapapper ger en bättre (?) bild av den tidigare ägarens förhållande till sina böcker. Det är inte bara värdsliga uppgifter om pris, inköpsställe och passiv-aggressiva julgåvor som framträder för den som har tid att studera uppgifterna på eventuella lösa lappar instuckna i böckerna som utgör en samling. Oväntade sammanhang klarnar. För den insatte är det helt uppenbart varför ett visst tidningsklipp är interfolierat på sid 121, trots att det inte är en recension av verket. För den oinvigde är det bara roligt. Plötsligt står man ansikte mot ansikte med en sedan länge avsomnad donator, som framträder på cyanotyp. Ett liv bortom boksamlingen, illustrerat av eventuellt hjärtskärande foton föreställande a) barnlik i kista, b) sommarnöje med orimligt käcka tröjor, eller c) en husfasad som måste korreleras mot google maps för att kännas igen som bokägarens första egna lya, komplett med franska cigaretter och upprorsskrifter.   

Böcker som cirkulerar har en annan typ av, om man så vill, mer efemär efemera, som inte sparas annat än av bibliotekarier med sinne för det oväntade. En anslagstavla med ”fynd” är inte ovanligt bakom kulisserna. Hittar man spår av föregående låntagare blir man förhoppningsvis glad, utan att drabbas av en impuls att kasta sig över handspriten som biblioteket tillhandahåller. Har man tur som låntagare och stöter på efemera, är ett kvarglömt något nästan som ett hemligt meddelande från en annan som haft samma ärende som man själv. Extra spännande om det är en bok man älskar.

Artificiell efemera av en viss, äldre karaktär (till 90% bestående av diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial, samt omslagspapper till franska tvålar), lever ett eget liv på olika sociala medieplattformar. Idag ingår denna specifika materialtyp som en viktig beståndsdel i scrapbooking, junk journaling och andra besläktade klipp-och-klistraaktiviteter med egna hashtaggar. Den som inte har tålamod att skörda sin efemera i det vilda, kan köpa diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial (samt omslagspapper till franska tvålar) på etsy, i paket om 50 fladdriga dyrgripar åt gången. Det ger, om man så vill, en lite mer sammanhållen estetik åt ens färdigklistrade scrapbook, än om man väljer att fylla den med gamla beställningskvitton från förra månaden, vilket är den överlägset vanligast förekommande typen av efemera i Humanistiska bibliotekets kurslitteratur. Här går man och håller på bibliotekssekretessen som om det rådde kallt krig i alla led, och så är folk själva så obenägna att breda ut rökridåer kring sin egen lånehistorik!

[Med anledning av ovanstående drar sig biblioteket också med värme till minnes damen som av hela sitt hjärta ville veta VEM, VEM!! som nu köade på en bok hon hade lånat, så att hon måste komma in med den. I hela sitt liv hade hon älskat denna bok, hennes favorit, men hon kände ingen annan som läst den, eller ens kände till den. ”Jag vill ju bara TALA med denna människa! Dricka te med dem!” Bibliotekssekretessen sätter obevekligen punkt för alla sådana uppgifters utlämnande, och det är banne mig tragiskt ibland. Närbesläktat tankespår: Kanske borde Goodreads utveckla en datingapp baserad på vilka betyg man har gett olika böcker?]

Det är nog så att den gängse uppfattningen om efemera är relativt romantisk. Man föreställer sig vackert illustrerade sidor ur brev med reseskildringar (tuschteckning av pittoresk sydeuropeisk gjutjärnsbalkong med vildvin, check), sublimt layoutade ångbåtsbiljetter med inställsamt tydlig marknadsföring på liten yta (Res bekvämt med toppmodern hjulångare från det natursköna Byxelkrok! Smörgåsar! Brännvin! Grosshandlare och trotsiga ungmör i folkdräkt utlovas som resesällskap! Medtag parasoll och fadermördare!), eller varför inte en skör liten ängsblomma, ömt pressad mellan de månghundraåriga bladen på någon liten postilla med målad pärm? Det är väl detta som folk hoppas på att hitta i sitt paket från etsy, utöver de falska spåren av en upphaussad visit till Paris till och med before it was cool.

Ja, det kan man tro.

De vanligast förekommande typerna av efemera i Humanistiska bibliotekets specialsamlingar är, i ingen speciell ordning:

Anteckningar på linjerat papper som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna.
Kvitton med glada tillrop från antikvariatsbokhandlare.
Plastfickor som exploderar i ett moln av plastflingor när man tittar på dem.
Lösa fotografier som fallit ur ett annat verk.
Recensioner ur dagspressen som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna OCH exploderar i ett moln av pappersmüsli när man tittar på dem.
Brev och vykort som borde återföras till ett personarkiv som vi aldrig hört talas om och som kan vara helt teoretiskt.
Tabeller och kartor som borde återföras till ett annat verk som vi inte kan spåra och kanske inte har.
Högtravande donationsbrev (”Bäste broder…!”) från bakom och framför (bakom?) järnridån, med stämplar.
Spår av tidigare avbruten katalogisering på annan (okänd) enhet som vi eventuellt måste förhålla oss till.  

Och gem. ROSTIGA GEM.

De vanligast förekommande typerna av efemera i återlämnade biblioteksböcker* är, i ingen speciell ordning:

Förra låntagarens hämtlapp.
Förrförra låntagarens hämtlapp.
En snöstorm av postits med studieanteckningar som tas bort under stön och morr av personalen.
En förvånansvärt stor mängd ”pepplappar” och annat gulligt från partners som rimligen hoppats att deras söta lapp med ett hjärta skulle bli hittad och läst, och inte bara nedmölad i bokinkastet inuti ett hundörat ex av Lärande i Praktiken, Roger Säljö, hundraförtitvådje uppl.
Kvitton från olika fik där man druckit kaffe under studierna.
Vårt eget informationsmaterial, i brist på andra bokmärken.

Och det ska vi vara glada för. Efemera kan nämligen vara något extremt dåligt när det är som sämst. Förutom de tiotusen plastflikarna för annotering som ibland sitter kvar i återlämnat material (mer stön och morr), ger en snabb sökning på ”worst things found in library books” en eftermiddags festlig läsning. Och en ny tur till handspritspumpen. Purjolöksremsor, prillor, använda (mindre) klädesplagg, ziplocpåsar med okänt innehåll, platta insekter och stekta ägg hör till Marginalia-stabens egna tveksamma erfarenheter.

Avvikelser kan förekomma. Variationen är stor.
(*Källa: Man har ju sett en del. Man har fått böcker återlämnade av raggarna, va. Man har fått böcker återlämnade av modsena, va.)

För den som nu inte bara springer raka vägen till etsy-appen för att söka på ”french soap ephemera pack” finns t ex följande resurser: Brittisk efemera och Amerikansk efemera (den franska finns som sagt på Etsy…).

Ja.

Grymma visitkort. Gubbröra. Samt en påminnelse om att den enes makulatur är den andres jätteindustri alt sjukt smala specialintresse! #hotdipgalvanizersarehot

Med detta inlägg vill vi uppmärksamma att det är Arkivens dag den 12 november, en dag då arkiv runt om i Norden bjuder in dig till öppet hus. Passa på att få en glimt av vad som förvaras i arkiven, fängslas av spännande och intressanta dokument och berättelser från det förflutna. Arkivens dag infaller årligen i de nordiska länderna den andra lördagen i november och är ett samarbete mellan arkivens alla sektorer och omfattar alla typer av arkivinstitutioner. Arkivsektorn vill med denna dag lyfta fram arkivens verksamhet för att öka medvetenheten om samhällets minne över det förflutna. Men också belysa arbetet med att säkerställa att den information som skapas idag bevaras för framtiden.

Varje år utlyses också ett tema för att visa på den mångfald och möjligheter som arkiven erbjuder. Årets tema är ”Myter och mysterier” och vi har i en utställning valt att fokusera på okända avsändare till brev som finns i våra personarkiv, var och en som ett olöst mysterium tills det att avsändarens identitet är avslöjad. I vår entré kan du kan se ett axplock av brev med okända avsändare ur några av de personarkiv som finns på Humanistiska biblioteket.

Bilderna är utsnitt från brev ur Evert Taubes arkiv, skalden Nils Ferlins papper och Barbro Alvings samling.

Signerat: Anna Svensson och Sarah Höilund, Humanistiska biblioteket.

Idag skriver Sanna Hellgren, Kvinnsam, för Marginalia.

”På dagens datum den 8 november för 100 år sedan föddes författaren och samhällsdebattören Ingrid Sjöstrand. Hon skrev prosa, poesi och dramatik för både barn och vuxna, och var engagerad i kvinno-, freds- och miljörörelsen.

Sjöstrand föddes i Jämtland, men växte upp i Stockholm. Efter studentexamen 1942 utbildade hon sig i Uppsala till lärare i svenska och historia och undervisade under några år vid olika skolor. Under 1950-talet gjorde hon sig känd under signaturen ”Jeppa” när hon skrev kåserier för tidskriften Idun varje vecka i 15 års tid. Under 1969 publicerade Sjöstrand sin första diktsamling för barn, och i och med detta myntade hon begreppet ”fundror”, korta orimmade dikter om livets små och stora frågor.

Hon hade ett starkt engagemang för barns uppväxtmiljö, och utvecklade en modell för kollektiv boendeform som hon kallade ”samhem”. Modellen lanserades i debattboken ”Samhem. En bok om mänsklig miljö i mänsklig skala” från 1973.

Under 1970-talet växte Sjöstrands freds- och miljöengagemang, särskilt kampen mot kärnkraft och kärnvapen. Hon var även en av de som tog initiativ till Kvinnokamp för fred, 1979 (senare Kvinnor för fred) och hon deltog bland annat i de samnordiska fredsmarscherna från Stockholm till Moskva och Minsk 1982, och från New York till Washington 1983. Det politiska engagemanget syns väl i hennes poesi, bland annat ”Det blåser en sol” från 1979 där de numera välkända orden ”Elda under din vrede” publicerades för första gången. Ingrid Sjöstrand avled i Uppsala 2020.

Ingrid Sjöstrands arkiv finns hos KvinnSam och innehåller 35 volymer med manuskript, brev, tidningsklipp, anteckningar med mera. En anmärkningsvärd detalj är att Sjöstrands miljöengagemang genomsyrar hela arkivet, då nästan alla dokument är återanvända papper som hon använt baksidan av.”

Läs mer om Ingrid Sjöstrand här:

Ingrid Sjöstrands arkiv i ALVIN.
Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Avvikelser och slumpartade samband stiger fram ur de manuella katalogerna när man sätter sig med dem. En av alla saker man ofta lägger märke till är ovanligt korta liv, eller till exempel folk som haft den orimliga pricksäkerheten att dö dagen efter sin hundraårsdag (man tänker sig att den avlöpt med tillbörligt firande, och att insomnandet eventuellt varit en följd av festligheterna).

Ur korrespondenskatalogen: Liedström, Per Olof. ”Botaniker, präst.” 1800-1845.

Hej, säger jag helt stillsamt genom alla lagren av tid och gula kartongkort. Varför dog du så ung? Gifte du dig aldrig? Hade du hellre velat vara botaniker än präst?

En första sökning har en enda omedelbar träff att erbjuda. Resultatlistans knapphet är vemodig. Inget foto. Men i Nya Botaniska Notiser, 1846 – s. 30-31, står att läsa:

II. Hvarjehanda

– Under loppet af sistförflutna året förlorade Flora en visserligen obemärkt men ifrig dyrkare i Sverige. Komministern i Gunnilbo i Vestmanland Per Olof Liedström. Född d. 25 Aug. 1800 i Vesterås, der hans fader var Hattmakare, studerade han först vid läroverket i nämnde stad, hvarefter han vid Upsala universitet genomgick den prästerliga lärokursen. Sedermera tjenstgjorde han som pastorsadjunkt dels i Harakers församling, dels i Smedjebacken, på hvilket sednare ställe han år 1833 blef skolföreståndare, i hvilken egenskap han fungerade till Maj 1843, då han mottog Komministraturen i Gunnilbo, der krampkolik med åtföljande slag ändade hans lif d. 16 Juni 1845.

Krampkolik? Wikipedia. Mest står det om kolik hos hästar, så rimligen är det en äldre medicinsk term då man använder det om människor. ”Så kallad krampkolik beror på störningar i de impulser, som från de stora nervcentra i bukhålan når tarmväggen. Denna form är vanlig och särskilt smärtsam, men är lätt att behandla.”

– Ehuru tyst och sluten i större sällskapskretsar, utmärkte dock qvickhet och humor hans umgänge med förtroligare vänner; djupt känslig för allt skönt och ädelt var han entusiast för naturen och dess studium; redan från ungdomsåren älskade han botanik och entomologi, till hvilkas idkande han under en sednare tid än ytterligare lifvades och uppmuntrades af Prof. P. F. Vahlberg, Häradshöfding C. G. Kröningssvärd och Doktor C. J. Hartman, hvilken sistnämnde riktade hans håg åt mossorna, för hvilka han egde ett skarpt öga och som blefvo hans favoritstudium.

Riktade hans håg åt mossorna. Orimligt fridfullt. Axlarna sjunker bara man läser det. Jag kan se portören liggande i lingonriset, smörgåspaketet och anteckningsboken där en myra kryper över sidan.

– Saknande all enskild förmögenhet, använde han de små besparingar han kunde göra, dels till understöd åt behöfvande som visade flit och håg för studier, dels till företagande af mindre resor, såsom några gånger till fjälltrakterne i Dalarne och angränsande del af Norge samt till Kinnekulle. Han riktade Dalarnes flora med Saxifraga rivularis, Ranunc. aconitifolius, Schistotstega, Tayloria och ett betydligt antal Jungermanniae anmärkta i Hartmans Flora 4:e upplagan.

– Ingalunda fallen att vidt och brett omorda sina uptäckter var han i sina bref ytterst lakonisk, men meddelade gerna af sina fynd till andra vetenskapens älskare.

Göteborgs universitetsbiblioteks handskriftsarkiv bevarar ett enda brev från P. O. Liedström. Hans framställan är i detta fall mer ödmjuk än lakonisk, men ger en glimt av hans utfärder i skog och mark.

#fleksnes #jaghör #vaddusäger

#tidigSF #jordenfrånmånen #läsmerhär

Katalog 58- innehåller maskinskrivna kort från 1958 och framåt, och är nu i det närmaste helt och hållet synliggjord i vår onlinekatalog. Korten har makulerats vartefter de har ”lagts in på data.”

Men! En regel under arbetet har varit att man måste spara de kort som får en att höja på ögonbrynet. Oavsett varför.

Idag välkomnar Marginalia än en gång Karin Emanuelsson, Biomedicinska biblioteket. Karin skriver:

I sin trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, ställer sig Jonas Gardell kritisk till hur det svenska samhället bemötte människor som insjuknat i den nya sjukdomen AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome, vilket egentligen betecknar sjukdomsförloppets slutstadium) under mitten av 1980-talet. Författaren ger en dyster bild av hur de smittade bemöttes av såväl sjukvården som samhället i stort.

Romanserien fick mig att fundera på den facklitteratur inom ämnet som ingår i beståndet på Biomedicinska biblioteket och hur den speglar synen på den nya ”farsoten”, vilken i Sverige för första gången rapporterades i november 1982.

Hur såg synen på den nya sjukdomen ut från medicinskt perspektiv? Hur funderade man kring sjukdomens ursprung, smittvägar, riskgrupper och åtgärder för att minska epidemins framfart?

Vilka fördomar och vanföreställningar kunde återfinnas i våra egna samlingar?

Flera av böckerna inom ämnet på Biomedicinska biblioteket är skrivna på 1980-talet och avslöjar en anmärkningsvärt okänslig syn på dem som drabbades av AIDS. Detta gäller såväl inom sjukvård som samhället i stort och texterna känns betydligt äldre än sina drygt 35 år.

Sjukdomens ursprung

”AIDS-epidemin är något som i allra högsta grad berör oss alla. Antingen vi önskar det eller ej…”, skriver Michael G. Koch, leg. läkare och tidigare verksam inom neurofysiologi och cybernetik, i förordet till boken ”AIDS: fakta om en farsot” som gavs ut 1986.

Den nya sjukdomen fick helt klart en stor plats i det svenska medvetandet och det sätt på vilket smittan spreds påverkade också arbetet med informationskampanjerna. Det diskuterades hur man skulle kunna komma åt de riskgrupper som var särskilt utsatta, och stor möda lades på att formulera sig på ett sätt som fick dem att på allvar ta till sig informationen.

De första fallen i västvärlden rapporterades från USA; i maj 1980 uppsökte en ung man Mount Sinai Medical Center i New York. Han led av flera märkliga besvär: han var mager och hade lilafärgade knutor på kroppen. Patienten dog en kort tid senare, och flera patienter med liknande symptom började dyka upp på sjukhusen.

När det gäller sjukdomens ursprung fanns det en allmän uppfattning om att smittan kom från något av Afrikas länder. En gissning var att viruset hade funnits bland afrikanska människor, men inte i någon aggressiv form. Däremot var det svårt att datera debuten för sjukdomen på den afrikanska kontinenten, eftersom flera sorters sjukdomar ibland uppvisar samma symptom. Utan att veta säkert att det var AIDS som låg bakom, hade det sedan lång tid i flera afrikanska länder rapporterats om sjukdomstecken som förknippats med AIDS.

1977 berättades det om en patient från ett afrikanskt land som insjuknade och dog året efter; även hans två barn hade mist livet i det som såg ut att vara en tydlig immunitetsdefekt.

Någon exakt tidpunkt för när sjukdomen först uppträdde i exempelvis Zaire, Tchad och andra centralafrikanska länder hade inte kunnat fastställas vid den här tiden, men i dokumentet ”Rapporter om AIDS”, utgiven av Centers for Disease Control (CDC) – möjligen en motsvarighet till Folkhälsomyndigheten i Sverige – fanns i alla fall föreställningen om att smittan kunde ha härstammat från grön markatta, och att sjukdomen existerade i nämnda länder åtminstone vid 70-talets mitt. Apan, som har hållits som husdjur i vissa afrikanska länder, misstänktes överföra viruset till människan.

Smittvägar

Att AIDS smittade genom blod stod tidigt klart. Man visste också att den smittade kunde vara besvärsfri och obehandlad, och på så sätt föra viruset vidare. Vid den här tiden, omkring 1986, fanns det en stor osäkerhet kring hur intensiv kontakt som krävdes för att viruset skulle kunna vandra vidare. Exempelvis diskuterades frågan om saliv och insekter – var detta en smittväg?

I ”Stockholms stads åtgärdsprogram mot HIV/AIDS” från 1987, konstateras det att sociala kontakter inte innebar risk för smitta. Kyssar, gemensam användning av rakhyvel, tandborste, kam osv har inte kunnat visa på smittöverföring. Man svävade i ovisshet under en längre period innan detta kunde fastlås.

Riskgrupper

Det som diskuterades flitigt i den litteratur om AIDS som kom ut runt 1985 – 87, var de olika riskgrupperna. Bland annat står det att läsa att den grupp som drabbats hårdast av AIDS är de homosexuella.  ”Sexuell promiskuitet, ett stort antal partners, är alltså avgörande för risken att drabbas av AIDS”, skriver författarna Mats Nilsson och Marcel Westerlund i boken AIDS, utgiven av IMI (Institutet för medicinsk information) 1985.  Vidare skriver man att med homosexuella som riskgrupp menas här givetvis inte lesbiska kvinnor. När vi talar om homosexuella som riskgrupp avses icke-monogama män, särskilt de med många partners.

AIDS höll nu också på att bli en sjukdom bland den ”allmänna” befolkningen, det vill säga de som tillhörde den heterosexuella delen. Forskarna i USA betraktade först inte heterosexuella kvinnor som en riskgrupp, såvida kvinnorna inte var drogmissbrukare eller prostituerade, men siffrorna från New York 1986 visade dock på en utveckling som skenade iväg: AIDS var nu den största dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 25 – 29 år.

AIDS-fallen i New York delades också in följande grupper: 46 % var vita, 30 % svarta och 22 % spansktalande. Överhuvudtaget tycktes behovet av att kategorisera människor vara stort när det gällde den här sjukdomen.

I oktober 1986 hölls en stor internationell konferens, ­Aids­ – föreställningar om en verklighet, i Stockholm. Här diskuterades medicinska, sociala, politiska och kulturella konsekvenser av sjukdomen.

Biskop Krister Stendahl uttalade sig under konferensen om AIDS och menade att sjukdomen mer än någon annan i mänsklighetens historia föreföll identifieras med vissa grupper. Kanske är detta baksidan av den moderna medicinska kunskapen, för vem vet om det fanns en koppling mellan digerdöden och intim beröring? Här kommer vår medmänsklighet att prövas hårt, menade biskopen. På samma sätt som Bibelns spetälskesjuka blev en utstött grupp i samhället, fanns risken att människor med aidssmitta råkade ut för samma sak.

I facklitteraturen från 1980-talet talades det alltså mycket om de grupper som i första hand smittades av AIDS, och eftersom homosexualitet fortfarande till så stor del var förknippat med skuld vid denna tidpunkt, fanns det en problematik kring kontakten med vården för dessa grupper. Man ville helt enkelt inte avslöja sin sexuella läggning och lät alltså bli att uppsöka läkare.

Åtgärder för att minska smittan

I det åtgärdsprogram som tidigare nämnts, ”Stockholms stads åtgärdsprogram mot HIV/AIDS”, hade en arbetsgrupp tillsatts, bestående av representanter från olika myndigheter.

Man arbetade med olika insatser för att sprida information om AIDS. Sveriges invånare delades upp i grupper, där några exempel utgjordes av allmänheten, barn, och homosexuella /bisexuella män samt prostituerade och deras kunder.

Informationen såg olika ut för de olika grupperna. För allmänheten satsade man på masskommunikation som skulle ske genom affischer, radio och TV. Här hade journalisterna ett stort ansvar.

När det gällde insatserna för att begränsa smittspridning till barn, rekommenderade mottagningen vid Huddinge sjukhus att smittade, gravida kvinnor skulle göra abort. Detta är en åtgärd som vi idag nog betraktar som häpnadsväckande och den säger en hel del om hur man såg på den nya farsoten under 1980-talet.

Läkare mot AIDS arbetade aktivt med att få homosexuella/bisexuella män att testa sig, och när det gällde insatserna för prostituerade bedrev man uppsökande verksamhet, där man hade två syften: att få bort kvinnorna från gatan, och att hjälpa dem ur missbruk. En åtgärd som övervägdes för att försvåra sexhandeln var att eventuellt stänga av några av innerstadens gator för att på så vis försvåra för sexköparna. Det är oklart om detta någonsin genomfördes. Det var även tal om att annonsera om AIDS i s.k. herrtidningar.

I en rapport från arbetsgrupp tillsatt av AIDS-delegationen ”Information om HIV/AIDS” vände man sig specifikt till värnpliktiga och föreslog bland annat att korta ”video-spotar” skulle visas före långfilmerna ute på militärförbanden. I väntan på en särskild film för de unga männen föreslog AIDS-delegationen att filmen ”Steget före virus” skulle visas.

1980-talet var en tid då de allra flesta genomgick värnpliktsutbildning och på så vis nådde man ut till en majoritet.

Det är lätt att dra slutsatsen att merparten av befolkningen drabbades av något slags panik inför den nya sjukdomen under 1980-talets mitt, men precis som under vår senaste pandemi rådde det delade meningar även om en sjukdom som AIDS.

 Ett exempel är Aftonbladets reporter Anette Kullenberg, som i en krönika i maj 1985, raljerar i tidningen över de samhällsinsatser som i hennes ögon framstod som absurda. Rubriken lyder ”Man behöver inte bli särskilt krasslig av lite aids”.

På samma sätt som under vår senaste globala pandemi, ledde åsiktsskillnader under AIDS-eran inte sällan till splittring i befolkningen. Förmodligen är detta en ofrånkomlig situation som vi nog får betrakta som en normal följd vid ett hot av en sådan omfattning.

I samband med Armeniens självständighetsdag den 21 september, återger Marginalia här en text av Magnus Ljunggren, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Berättelsen om armeniske Stepan och svenska Selma är tidigare publicerad i Östbulletinen nr 4, årg. 15 (2011).

Den armeniska samlingen är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar.

*

För armenier är Ordet heligt. Detta folk har genom historien levt med en ständig ångest för utplåning, om och om igen härtaget av mäktiga grannar. Om man inte överlevde skulle åtminstone böckerna finnas kvar och vittna. Redan på 400-talet hade man ett eget skriftspråk, på 500-talet översattes Aristoteles. Vissa antika författares originalverk försvann – men de är bevarade på armeniska.

Stepan Gapetsian hette en ung armenier som föddes i Konstantinopel 1845 och gick i klosterskola i Venedig. Sedan bröt han – åtminstone tillfälligt – med den armeniska uniatkyrka han tillhörde och flyttade till Paris. Där tog han sig förnamnet Norayr (’Ny man’) och efternamnet Byuzandatsi (’Bysantinaren’) och utbildade sig, symboliskt nog, till lexikograf. Hans livsprojekt blev skapandet av en väldig fransk-armenisk ordbok, med utförliga etymologiska kommentarer.

1881 gifte sig Norayr Byuzandatsi med den svenska judinnan Selma Jacobsson som hade studerat fotografering i Paris. De kom att slå sig ner på Arsenalsgatan mitt i Stockholm. Selma öppnade en framgångsrik ateljé först på Drottninggatan och sedan  på Fredsgatan. Hon bedrev både porträtt-fotografering och berättade i bild om svenskt folkliv. Idag finns en stor del av hennes kollektion på Nordiska museet. Så småningom gavs Selma i uppdrag att avbilda kungafamiljen. Nu utnämndes hon till hovfotograf. Samtidigt stöttade hon hela tiden Norayr i hans arbete. 1884 kunde han – för hennes pengar – ge ut sitt lexikaliska pionjärverk i Konstantinopel.

Sommaren 1887 kom så den store (och alldeles osedvanligt produktive) marinmålaren och Petersburgsprofessorn Ivan Ajvazovskij till Stockholm, på inbjudan av  paret. Selma fotograferade honom. Ajvazovskij ställde ut i två månaders tid – och hela behållningen gick till en emigranttidskrift, K’nnazer (Kritikern), som Norayr lyckades driva i ett par år. Ajvazovskij – egentligen Ovanes Ajvazian, armenier på  både fäderne och möderne – finansierade gärna med sina utställningar ute i Europa den armeniska sak han kände så starkt för. På Grand Hotels balkong satt Ajvazovskij och målade av Kungliga slottet i skym-ningsljus; han har själv berättat om det i  brev. Den tavlan försåldes häromåret på Stockholms Auktionsverk för två miljoner kronor. Intresset för slottet kom sig kanske framför allt av det faktum att Selmas bror, arkitekten Ernst Jacobsson, var dess intendent.

På 1890-talet rapporterade Norayr vid återkommande tillfällen om turkiska övergrepp  på armenier och varnade – i bl.a. Stockholms Dagblad och Aftonbladet – för en upptrappning av det ottomanska våldet. Selma var honom behjälplig också i detta.

1899 dog Selma i förtid, bara 58 år gammal. I Iduns dödsruna talas det om hennes hängivenhet, hennes helhjärtade inlevelse i allt vad hon företagit sig. Vad kunde Norayr göra? Han hade aldrig varit riktigt hemma i Stockholm. Han valde att så småningom återvända till sin uppväxts Venedig. Där fortsatte han med sitt lexikografiska arbete. Så inträffade det turkiska folkmordet på mellan en halv och en miljon armenier 1915. Det tycks ha gjort slut på Norayrs livsvilja. Det var som om han hela tiden hade anat vad som var på väg att hända. Han bara tynade av och dog.

I sitt testamente såg Norayr till att  posthumt återgälda Selmas många insatser för hans sak. Han skänkte familjeförmögenheten – 125 000 kronor, stora pengar den gången – och hela sitt bibliotek till Fredrika Bremerförbundet där Selma varit aktiv. En särskild stipendiefond inrättades i Selmas namn. Den levde kvar ännu på 1970-talet. Boksamlingen såldes vidare till Göteborg och kom att införlivas med det som idag är Göteborgs universitetsbibliotek.

Mitt i den unika samlingen – som armenier sedan länge vallfärdar till – tronar nu lexikonet, livsverket, vittnesbördet om det märkliga armenisk-svensk-judiska förbundet. Det är försett med Norayrs egenhändiga kommentarer och kompletteringar och tungt som en tegelsten.