I dag är det exakt 80 år sedan den chilenska poeten Gabriela Mistral anlände till Göteborgs hamn, på väg till Stockholm för att som första latinamerikan någonsin ta emot Nobelpriset i litteratur. I Göteborgs universitetsbiblioteks samlingar finns ett signerat bokexemplar som härrör från hennes Sverigebesök, ”Till Göteborgs iberoamerikanska institut, med tillgivenhet och respekt för dess arbete / Gabriela Mistral”:
I Göteborgs hamn möttes Mistral av bland andra Matilde Goulard, spansklärare och tillförordnad föreståndare för stadens Iberoamerikanska institut. Institutets grundare och ordinarie föreståndare, Nils Hedberg, befann sig vid tillfället i Brasilien, men Mistral fick tillträde till hans lägenhet på Rosengatan för att kunna gå igenom alla telegram som väntade på henne efter Atlantresan och för att hålla en presskonferens. Tidigare i år invigdes en minnesskylt på byggnadens fasad:
Goulard kom att följa med Mistral som tolk på hennes nästan månadslånga vistelse i Sverige, till Stockholm där hon tilldelades Nobelpriset den 10 december, och till Värmland där de besökte Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka under mellandagarna.
På bilden ovan syns Mistral och Goulard framför Lagerlöfs grav på Östra Ämterviks kyrkogård. Med på Värmlandsresan var också författaren och akademiledamoten Elin Wägner – det är ur hennes samling vid KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek, som fotot ovan är hämtat.
Dagens lucka kommer från vår magasinsnestor Magnus Bergius.
Smällkaramellen – Humoristernas julsalong
En jultidning från 1953 och i kalla krigets skugga, vilket väl passar detta mörka år.
Märkligt nog är Per Anders Fogelström redaktör för lustifikationerna. Han har kanske aldrig uppfattats som en humorist, men förlagsarbetet var måhända ett brödjobb.
I en pappkapsel i bibliotekets raritetsmagasin finns tre bokband med Emilie Flygare-Carléns berättelser Ett lyckligt parti, Inom sex veckor och Familjen i dalen. Under mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest lästa och spridda författare. Hon var inte bara ett tidigt exempel på en självförsörjande författare utan också ovanlig såtillvida att hon, till skillnad från sina samtida kvinnliga författare, publicerade sig under sitt eget namn. Läs gärna den eminenta artikeln om henne i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EmilieFlygareCarlen
Det vi ska göra idag är att titta mer på Familjen i dalen och på Emilie Flygare-Carléns kreativa eftertankar om sina redan publicerade texter. De ovan nämnda bokbanden var nämligen författarens egna exemplar av förstaupplagorna, som hon inför en utgåva av hennes samlade romaner 1882–1890 korrigerade. En skillnad som man möter redan på titelbladet är att hon ändrat sitt författarnamn från Carlén till Flygare-Carlén.
I det stora hela är det inte många eller markanta ändringar som gjorts, men en av karaktärerna byter i alla fall namn från Ragnar till Reinhard. Varför Emilie Flygare-Carlén tröttnat på det första R-namnet till förmån för det andra framgår inte av korrekturen. I det flesta fall byts ett ord mot ett annat, som ordet ”djerf” som byts till ”modig”, ”kontant sant” blir ”fullkomligt sant”. En del gånger ändrade hon sig, som när hon övervägde hon att byta ”lurande öga” till ”spejande öga” men strök över korrekturen. Och mycket riktigt är det fortfarande ett ”lurande” öga som finns i andra upplagan. Ändringarna påverkar kanske inte berättelsen i sig, men är intressanta att reflektera över. På sidan 20 finns meningen: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor.” Om det är av omtanke om tjocke Trystedt, eller av insikten att de flesta människor torde vara herremanslikare än någon som uppenbarligen är ”en plåga för alla människor”, är oklart. I andra upplagan har denna mening i alla fall blivit: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än några af alla de herrar jag sett.”
Andra ändringar gör att man anar en författare som är på jakt efter precision. På sida 42 finns en ”gammal enkling” som är ”liksom lite” förmögen. Detta vill Flygare-Carlén initialt ändra till en tidlös ”enkling” som var ”något” förmögen i korrekturen. I slutändan landar det hela på att han kort och gott var förmögen, utan närmare precision. I andra upplagan formuleras det summariskt: ”Han var också förmögen”. Vi ser även spår av en författare som börjar tona ner. Om det berodde på att Emilie Flygare-Carlén med åldern kände att emotioner gör sig bäst med små medel, är svårt att sia om, men på sidan 46 blir ”ett skutt i glädjen” i andra upplagan det något mer behärskade ”en rörelse av tillfredsställelse”. Och på sidan 23 finner vi att någon som redan tidigare för sig själv lett ”i mjugg”, i andra upplagan förpassar leendet än mer bort från offentligheten och ler ”inom sig”.
Det finns ändringar där tonfallet förändras, som på sidan 69 där vi finner ”den der lilla flick ungen” som ”är alldeles för mycket söt” och som i andra upplagan blir ”den där lilla varelsen” som ”är alldeles för mycket ljuv och intagande”. På sidan 72 uppgraderas förtvivlan från att vara ”blott ett enda steg till vansinne” till att vara ”blott ett enda steg till döden”. Att varna för att man kan bli vansinnig när man förtvivlar var troligen inte avskräckande nog. Det finns även ändringar som är svårare att förstå det bakomliggande motivet till. Som på sidan 58 där en kopp ”te” ändras till en kopp ”kaffe”, så där utan vidare. Måhända ett tecken på kaffets och teets förändrade kulturella status de senaste 30 åren?
Förordet till första upplagan har inget korrektur, men har nyskriven not i vilken Emilie Flygare-Carlén säger att förordet får vara kvar som en tidsbild. Hon understryker detta än en gång i ett meddelande till förläggaren: ”Förordet synes mig icke vara obehörigt. Det ställer sig som en tidsbild mot det närvarande. Om förläggaren tycker annorlunda står det honom fritt att utesluta det. Men det ger lif åt det hela.” Förläggare såg uppenbarligen inget behov av extra liv, för han valde att utesluta förordet i andra upplagan. Alla dessa korrekturanteckningar ger hur som helst liv åt Emilie Flygare-Carléns kreativa arbete som författare.
I natt läste jag ut Tracy Bormans senaste bok om drottning Elisabeth I och successionsordningen, The Stolen Crown. Den är baserad på samtida historieskrivning, korrespondens, ögonvittnesskildringar med mera. Historikern William Camden (1551–1623) fick 1607 i uppdrag att skriva om Elisabeths regeringstid. Det blev ett livslångt projekt med problem som hörde uppdraget till. Camden var en samvetsgrann historiker och det var viktigt för honom att skriva det som han uppfattade som sanningen. Camden var även en stor beundrare av drottningen. Efter Elisabeths död 1603, var den skotske kungen James VI (= James I av England) snudd på desperat att i engelsmännens ögon framstå som den rättmätige tronföljaren, vilket i korthet ledde till att han påverkade [läs: tvingade] Camden att i Elisabeths Annales skriva om delen om successionsordningen.
Camden parerade pressen från James I genom att 1615 endast publicera bok 1–3 Annales rerum Anglicarum et Hibernicarum regnante Elizabetha, ad annum salutis M.D. LXXXIX, som täcker Elisabeths regeringstid fram till och med år 1588.
Den fjärde boken som behandlar åren 1589–1603, blev färdigställd två år senare, 1617, men Camden drog ut på arbetet så mycket han bara kunde. Han försökte släta över kungens censur och påhittade inlägg och ursäktade sig i inledningen för den insatta läsaren, som han hoppades skulle förstå varför han delvis hade ljugit i annalerna.
Camden dog 1623, men hade dessförinnan skickat sitt originalmanuskript till en vän i Frankrike. Boken, del 4, kom alltså att publiceras först 1625, då James I avlidit. För att ändå vara på den säkra sidan publicerades den i Leiden. En utgåva tryckt i London gavs ut först 1627. Borman fördjupar sig i turerna kring Camdens våndor, manuskripten och publiceringarna, men mer om det i The stolen crown.
Döm om glädjen som spred sig i nattmörkret då jag upptäckte att Humanistiska biblioteket äger både 1615 års utgåva tryckt i London, sammanbunden med bok 4 från 1627, samt den senare upplagan, Rerum anglicarum et hibernicarum annales regnante Elisabetha, ”ultima editio” från 1639, tryckt i Leiden.
Ett oerhört spännande stycke historia och en tidig julklapp till alla anglofiler.
”For Stewe Claeson for the finest collection of American poetry in Scandinavia – in friendship –“
Dedikationen ovan finns i diktsamlingen Paradise poems av Gerald Stern, som ingår i Stewe Claesons amerikanska boksamling på Humanistiska biblioteket. Stewe Claesons samling består främst av poesi av amerikanska författare, men den innehåller även en mindre samling böcker om den amerikanska ursprungsbefolkningen, samt Stewes egen produktion. Poesidelen består av drygt 1300 böcker, som Stewe Claeson under sitt liv samlat kärleksfullt, så att resultatet enligt Gerald Stern blivit den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien. En del av dessa böcker köpte Stewe, en del fick han som gåva av vänner, förläggare, andra översättare och, inte minst, från författarna själva. Genom åren utvecklades även vänskap mellan honom och många av de författare han översatte, vilket märks på alla de dedikationer som finns i böckerna.
En lite annorlunda, kanske på gränsen till morbid, dedikation står Mark Strand för i sin diktsamling The monument, i vilken han ritat ett par gravstenar som bär Stewes och Marks namn. Mark tycktes ha haft stora förhoppningar om att hans järnhälsa och goda gener skulle föra honom ända till år 2281, men han dog trots allt redan 2014. I en annan av sina diktsamlingar, The continuous life, har Mark själv skrivit in korrektur, dock osäker på om hans minne av de egna dikterna var korrekt.
Stewe översatte, bland andra, nobelpristagaren Louise Glück. I diktsamlingen Winter recipes from the collective har hon skrivit en vänskaplig dedikation till Stewe. I samma samling finns några av Stewes understrykningar, som knyter rader till varandra.
En poet som Stewe ägde många böcker av var Louis Simpson. Ett stort antal av dessa innehåller dedikationer, men den som kan vara värd att lyfta här är en i vilken Louis uppmanar Stewe att ignorera alla dikter utom en. Det är i det tunna dikthäftet Wei Wei and other friends. ”Read ’Wei Wei’ and ignore the others, please”, ber han Stewe, eventuellt ett utslag av kreativ ånger eller butter blygsamhet.
William Pitt Root är ännu en av de poeter som Stewe ägde ett antal samlingar av. På titelsidan av Strange angels har William skrivit en dedikation till Stewe och Ingela och sänder dem ”transcontinental archangelical love (& just a pinch of devilish mischief…). Andra dedikationer tycks anknyta till tidigare tillfällen Stewe träffat författarna och blinkar diffust åt samtal de haft. En av de längre dedikationerna står Pamela Uschuk för i sin diktsamling Blood flower. Även denna riktas till både Stewe och Ingela och i dedikationen målar Pamela upp ökenlandskapet runt sitt hem.
Stewe gjorde även noteringar i böckerna, sällan utförliga och sällan många i en och samma bok, men noteringarna förekommer genomgående i samlingens böcker. Noteringarna faller inom två kategorier: översättningar eller kommentarer. Översättningarna är i de flesta fall enstaka ord eller en enstaka mening, som om Stewe testar diktens möjligheter för det svenska språket eller om det enbart handlar om att han i läsandets ögonblick insåg vad den svenska översättningen skulle kunna vara. Andra gånger har Stewe översatt flera rader, som i dikten ”Horses” i Luis Alberto Urreas diktsamling The fever of being.
På sidan 47 i samma bok har Stewe testat ett par svenska varianter för att översätta ”Soul-mine”, och i marginalen noterat både ”själens gruvor” och ”själa-gruvor”. Detta testöversättande finner man i många av böckerna i samlingen. Det är som sagt sällan långa fraser, oftast bara enstaka ord, men det finns även exempel på när Stewe översatt en hel dikt direkt i marginalen, som dikten ”Towards the end of summer” i The new physics av Al Zolynas.
Vid sidan av dedikationerna och översättningarna finns kommentarer av poesin. I Richard Jacksons diktsamling Resonance har Stewe noterat: ”En överraskande bra diktsamling – nedlusad med ’uppslag’ och tanketrådar …” I början av antologin Contemporary american poetry: ”En av de viktigaste böcker jag köpt på det aningslösaste (?) sätt”. Vad nu detta betyder. Andra gånger ställer han sin kluven till en dikts värde för en vidare läsekrets, som i Pamela Uschuks diktsamling Blood flower, där Stewe noterat intill dikten Burying Happy, en dikt om begravningen av en tam varg: ”En dikt som denna blir extra stark för dem som kände Happy (och Lulu) – men hur reagerar andra? Intressant problematik?” Boken innehåller ytterligare några kommentarer av Stewe.
Stewe alternerar mellan understrykningar och kommentarer. Vad som föranlett det ena eller det andra är väl inte helt tydligt. Vissa gånger tycks det mig som att för rader som tilltalade Stewe nöjde han sig med en understrykning, och för det som skavde eller fick iväg hans tankar på strövtåg skrev han en kort notering. I David Wohans diktsamling Icehouse lights finns exempel på allt.
Kommentarerna kan även vara kortast möjliga, som ett enkelt ”Fint” eller ”Bra” intill ett stycke poesi. I Selected poetry from the best of independent presses (1996) har Stewe skrivit ”Ja” eller ”Nej” efter dikterna, till synes en minnesanteckning om dikten tilltalat honom eller inte. En instoppad lapp i New poets of the American west, utgiven 2010 när Stewe Claeson var 68 år, antyder att ju äldre han blev desto mindre intresserad blev han av att kommentera. På lappen reflekterar Stewe över sin egen relation till dikter: “Sitter och läser en am[erikansk] dikt som alltid. En gång ville jag beskriva det jag läste m[er] stilmässigt, skolmässigt, litteraturhistoriskt osv. Men inte nu. Dikterna representerar inte, de är. Antingen bra eller ointres[santa].”
Marginalian i poesiböckerna i Stewe Claesons amerikanska boksamlingen ger fragmentariska inblickar i en översättares läsning och relation till poesin. En stor majoritet av böckerna finns inte på några andra offentliga bibliotek i Sverige, vilket gör att man kan instämma i Gerald Sterns åsikt att Stewe Claesons poesisamling verkligen är den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien.
Stewe Claesons amerikanska boksamling finns tillgänglig för läsesalslån. Du finner de enskilda böckerna enkelt i vår katalog genom att söka på frasen ”Stewe Claesons amerikanska boksamling”.
Ny termin, nytt läsår, nytt litteraturår. Vissa menar att 1925 var det bästa litteraturåret. Det är kanske poänglöst att utse något sådant, men eftersom 1925 är jämna fina 100 år tillbaka, låt oss kika på vad 1925 hade att erbjuda för litterära sällsamheter.
Till att börja med har vi två litterära tungviktare i form av Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway och F. Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby. Sedan lägger vi till Franz Kafkas roman Der Prozess (Processen) som ges ut postumt 1925. Med den början kan man sluta sig till att 1925 blir ett svårslaget litterärt år, men låt oss fortsätta. Utgivningen av Marcel Prousts långa romancykel À la recherche du temps perdu, började nu nå sitt slut i och med att Albertine disparue (Rymmerskan) del 6 av 7 ges ut postumt. Proust själv hade dött 1922.
Vi finner även Gertrud Steins modernistiska roman The Making of Americans, som hon skrev mellan 1903 och 1911. Det dröjde dock till 1924 då hon, uppmuntrad av både Ernst Hemingway och Ford Madox Ford, valde att publicera den, först med några utdrag ur boken i The Transatlantic Review. Sedan 1925 publicerades romanen, förkortad till drygt 400 sidor, vilket är futtigt jämfört med de nästan 1000 sidor som romanen egentligen är på.
Hemingway själv gör sin egentliga debut 1925. År 1923 hade han gett ut Three stories and ten poems i en begränsad upplaga om 300 exemplar och året därpå en samling av litterära vinjetter, med titeln in our time (med idel gemener) även den i begränsad upplaga. Den endast 32 sidor långa boken skulle ha tryckts i 300 exemplar, men tryckningen gick fel och endast 170 släpptes till försäljning. Så till 1925 då Hemingways första novellsamlingen, också med titeln In our time, gavs ut på kommersiellt förlag.
Som ni märker av det ovanstående var det runt 1925 som 1900-talets litterära uttryck började ta form. En av detta års modernistiska romaner var John Dos Passos Manhattan transfer. Passos hade inspirerats av både James Joyce Ulysses (1922) och T. S. Eliots The Waste land (1922) och av filmregissören Sergei Eisensteins kollageteknik. Apropå film så gav Thea von Harbou ut science fiction-romanen Metropolis detta år, 1925. Romanen filmatiserades senare av Fritz Lang med manus av von Harbou. Det blev den stilbildande filmen med samma namn som romanen: Metropolis. Som parentes sagt fick den kvinnliga roboten i filmen senare stå modell för C3PO i Star Wars.
På ett personligt plan är jag nöjd med att finna att P. G. Wodehouse också glimtar till 1925, med Carry on, Jeeves. Å andra sidan, med över 90 publicerade böcker på knappt 75 år finns det få årtal på 1900-talet som Wodehouse inte publicerat sig på. Wodehouse kan inte anklagas för att höra till den modernistiska skaran av författare, men som Stephen Fry sagt är Wodehouse litterära stil ”pure word music”. Och det är alltid värt att lyfta fram.
“He looked haggard and careworn, like a Borgia who has suddenly remembered that he has forgotten to shove cyanide in the consommé, and the dinner-gong due any moment.”
