Av Stefan Benjaminsson
Ack, arma författare. Du har slitit i månader, kanske till och med år, med ditt svårflirtade geni för att skänka världen litterär hugsvalelse. När som slutligen sista punkten är satt till detta mästerverk kommer någon obildad sate osvikligen fram och frågar: Vad har du valt för titel? Titeln? Ja, detta är ju den svåraste delen med författarskapet. Krig och fred är upptaget och lite för ryskt. Hamlet känns för danskt och dystert (och är väl använt av nån annan har du hört?). Så vad ska du döpa ditt alster till? Räddningen är, som alltid, Kärlek. När man tittar i våra kataloger kan man finna mängder av titlar som kombinerar ”Kärlek” med i stort sett vilket godtyckligt valt ord som helst.
Vissa kombinationer är mer populära än andra och motsatsparet Kärlek och hat vinner nog tävlingen som vanligaste Kärlek och-titel. Vi tar en bok från 1877 för att illustrera detta. Jag gillar speciellt att detta exemplar är tryckt på ett kargt, syrarikt papper som i sig själv utandas avsky för själva läsaren.
På en trygg andraplats finner vi den närbesläktade titeln Kärlek och krig som lockade minst tre författare (Kai Söderhjelm 1965, John Jakes 1987, Anders Isaksson 2009). Och då räknar jag inte ens med alla Krig och kärlek. Här är Kärlek och krig i varianten ”käck ungdomsbok” där en man rider(?) ifrån ett skepp(?).
I andra änden av känsloskalan har vi Kärlek och ädelmod från 1846. Titelsidan säger att det är ett ”Försök av Rolf Krake”. Författarnamnet är en pseudonym, kanske symbolisk sådan, där Kraken höjer sin stämma för ädelmodets kärlek. Första meningen i boken säger allt: ”Ack, kära barn, hwad du kan wara dåraktig, som sitter och gråter dina ögon alldeles förderfwade …”
Mer av en pekpinne blir det när påven proklamerar Kärlek och ansvar, tryckt 1980. Det är en etisk studie av påven Johannes Paulus II, och han tar sig från första kapitlet ”Analys av orden ’nyttja’ och ’njuta’” till sista kapitlet: ”Terapi”. Känns som en förväntad utveckling …
Min favorit är titeln som verkligen visar att man kan stoppa dit vad som helst efter Kärlek och få till en titel. Det är Kärlek och galvanoplastik från 1907. En ”utvald samling av glada historier från skilda länder”. Wikipedia beskriver galvanoplastik som: ”en process som innebär att man med hjälp av elektrolys täcker ett metallföremål med ett tunt skikt av exempelvis guld, silver, koppar, nickel, zink, krom eller tenn.” Så … Kärlek och galvanoplatsik således.
Här är några andra existerande boktitlar som bekräftar att Kärlek och Något är lösningen på alla titelproblem: Kärlek och affärer, Kärlek och död, Kärlek och trots, Kärlek och pligt, Kärlek och poesi, Kärlek och upptåg, Kärlek och vatten, Kärlek och Jord, Kärlek och Vampyrer, Kärlek och Politik, Kärlek och Längtan, Kärlek och Stöld, Kärlek och Småspik, Kärlek och Vilja, Kärlek och Äktenskap, Kärlek och Exil, Kärlek och Stolthet, Kärlek och Vänskap, Kärlek och Kärnfysik, Kärlek och Stålull, Kärlek och Hälsa, Kärlek och Trohet, Kärlek och Heder, Kärlek och Revolution, Kärlek och Pengar, Kärlek och Bullar, Kärlek och Förräderi, Kärlek och Åtrå, Kärlek och Ensamhet, Kärlek och Kön, Kärlek och Karriär, Kärlek och Främlingskap, Kärlek och Snusk, Kärlek och Orgasm, Kärlek och Ära, Kärlek och Skugga, Kärlek och dada.
Så kasta din misströstan och varför inte kalla din bok Kärlek och ablativ (uppföljaren till Kärlek och yttre lokalkasus), eller Kärlek och habsburgare (Om inavelns dragningskraft), eller Kärlek och ruccola (om relationer när fetaosten inte räcker till). Inget val kan bli fel! Min nästa bok ska därför heta Kärlek och calicivirus.