Gästinlägg av Karin Henning, universitetsbibliotekarie vid KvinnSam.
I höst har litteraturvetaren Paul Tenngart kommit ut med en bok om Birgitta Stenbergs liv och författarskap. Den heter Världen väntar mig och är delvis baserad på Stenbergs efterlämnade material som finns bevarat i KvinnSams arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Intresset för Stenberg fick oss att gå igenom en rest av materialet som fram till nu varit ouppordnat.
Det är förfärande rörigt. En räkning från 1990-talet ligger i samma hög som en handskriven papperslapp från Paul Andersson och knappt läsliga fax från Märta Tikkanen. Men vi hittar uppmuntrande meddelanden från Birgitta som stärker oss. I ett enkätsvar vad hon mest önskar sig har hon skrivit: ”En sekreterare. Nån som kunde tänka sej att ordna mina pappersberg. Men detta kaotiska sisyfosarbete unnar jag inte ens min värsta fiende, än mindre någon trevlig människa.”
En stor del av materialet innehåller det förväntade: det är en lång rad av vänner, älskare, kärestor och bekanta som passerar förbi. Vi är i Paris, på Mallorca, Sicilien och så småningom landar vi på Åstol och i Tiveden. Birgitta skriver och tecknar oavbrutet, på baksidan av nästan färdiga bokmanus, kuvert och på brevpapper från tidskriften Kulturkontakt.
Men en sak förbluffar oss: Alla dessa bilar! Det är små och stora fotografier av olika bilmodeller, racertävlingar och kvitton från otaliga bilköp och reparationer. Vi hittar en skiss där Birgitta antecknat olika bildelar, på italienska. Det här kanske är ett exempel på det som Paul Tenngart beskriver som Birgitta Stenbergs faustiska livshållning: att ”nå full kunskap om tillvaron”. Hon lever ett intensivt liv där varje erfarenhet är av godo om det sedan kan omformas till litteratur. Skissen är målad i en anteckningsbok från 1965 under hennes tid på Sicilien, där hon var med racerföraren Gianni på biltävlingar. I ett kulturreportage från P1 beskriver hon hur hon själv gillade att köra fort på Sicilien: ”Jag har ju bytt plats med föraren, och då får inte bilen gå långsammare än… Vad var det… 160 eller något sånt där, medan man bytte plats.”
Hör mer om Birgitta Stenberg och Paul Tenngarts arbete i det här reportaget på SR P1.