Av Stefan Benjaminsson
I en pappkapsel i bibliotekets raritetsmagasin finns tre bokband med Emilie Flygare-Carléns berättelser Ett lyckligt parti, Inom sex veckor och Familjen i dalen. Under mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest lästa och spridda författare. Hon var inte bara ett tidigt exempel på en självförsörjande författare utan också ovanlig såtillvida att hon, till skillnad från sina samtida kvinnliga författare, publicerade sig under sitt eget namn. Läs gärna den eminenta artikeln om henne i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EmilieFlygareCarlen
Det vi ska göra idag är att titta mer på Familjen i dalen och på Emilie Flygare-Carléns kreativa eftertankar om sina redan publicerade texter. De ovan nämnda bokbanden var nämligen författarens egna exemplar av förstaupplagorna, som hon inför en utgåva av hennes samlade romaner 1882–1890 korrigerade. En skillnad som man möter redan på titelbladet är att hon ändrat sitt författarnamn från Carlén till Flygare-Carlén.
I det stora hela är det inte många eller markanta ändringar som gjorts, men en av karaktärerna byter i alla fall namn från Ragnar till Reinhard. Varför Emilie Flygare-Carlén tröttnat på det första R-namnet till förmån för det andra framgår inte av korrekturen. I det flesta fall byts ett ord mot ett annat, som ordet ”djerf” som byts till ”modig”, ”kontant sant” blir ”fullkomligt sant”. En del gånger ändrade hon sig, som när hon övervägde hon att byta ”lurande öga” till ”spejande öga” men strök över korrekturen. Och mycket riktigt är det fortfarande ett ”lurande” öga som finns i andra upplagan. Ändringarna påverkar kanske inte berättelsen i sig, men är intressanta att reflektera över. På sidan 20 finns meningen: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor.” Om det är av omtanke om tjocke Trystedt, eller av insikten att de flesta människor torde vara herremanslikare än någon som uppenbarligen är ”en plåga för alla människor”, är oklart. I andra upplagan har denna mening i alla fall blivit: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än några af alla de herrar jag sett.”
Andra ändringar gör att man anar en författare som är på jakt efter precision. På sida 42 finns en ”gammal enkling” som är ”liksom lite” förmögen. Detta vill Flygare-Carlén initialt ändra till en tidlös ”enkling” som var ”något” förmögen i korrekturen. I slutändan landar det hela på att han kort och gott var förmögen, utan närmare precision. I andra upplagan formuleras det summariskt: ”Han var också förmögen”. Vi ser även spår av en författare som börjar tona ner. Om det berodde på att Emilie Flygare-Carlén med åldern kände att emotioner gör sig bäst med små medel, är svårt att sia om, men på sidan 46 blir ”ett skutt i glädjen” i andra upplagan det något mer behärskade ”en rörelse av tillfredsställelse”. Och på sidan 23 finner vi att någon som redan tidigare för sig själv lett ”i mjugg”, i andra upplagan förpassar leendet än mer bort från offentligheten och ler ”inom sig”.
Det finns ändringar där tonfallet förändras, som på sidan 69 där vi finner ”den der lilla flick ungen” som ”är alldeles för mycket söt” och som i andra upplagan blir ”den där lilla varelsen” som ”är alldeles för mycket ljuv och intagande”. På sidan 72 uppgraderas förtvivlan från att vara ”blott ett enda steg till vansinne” till att vara ”blott ett enda steg till döden”. Att varna för att man kan bli vansinnig när man förtvivlar var troligen inte avskräckande nog. Det finns även ändringar som är svårare att förstå det bakomliggande motivet till. Som på sidan 58 där en kopp ”te” ändras till en kopp ”kaffe”, så där utan vidare. Måhända ett tecken på kaffets och teets förändrade kulturella status de senaste 30 åren?
Förordet till första upplagan har inget korrektur, men har nyskriven not i vilken Emilie Flygare-Carlén säger att förordet får vara kvar som en tidsbild. Hon understryker detta än en gång i ett meddelande till förläggaren: ”Förordet synes mig icke vara obehörigt. Det ställer sig som en tidsbild mot det närvarande. Om förläggaren tycker annorlunda står det honom fritt att utesluta det. Men det ger lif åt det hela.” Förläggare såg uppenbarligen inget behov av extra liv, för han valde att utesluta förordet i andra upplagan. Alla dessa korrekturanteckningar ger hur som helst liv åt Emilie Flygare-Carléns kreativa arbete som författare.
