Sommarföljetong del 5 – Carlo Borromeo

Anna Lindemark fortsätter att gräva en vindlande tunnel genom kulturarvets många lager, och undersöker ett exempel på äldre tiders kopieringsskydd.

Ytterligare en stad med dåliga minnen av Gustav II Adolf är Tjeckiska Olomouc/Olmutz. Därifrån har Hvitfeldtska och därigenom senare Humanistiska biblioteket tillskansat sig 4 böcker, två av dem – föga förvånande – från stadens Jesuitkollegiums bibliotek!

Vi väljer här att frångå kyrkohistorian och istället lägga bildfokus på den gulliga tuppen.

En av dessa är Catechismus ex decreto concilii Tridentini (Köln, 1581), en duplett från Strängnäsauktionen 1765. Boken utgör en av hörnstenarna för tidens idéer om hur man som katolik borde leva, och hur katolska präster skulle närma sig arbetet med själavård. Tacksamt progressiv är den i sitt förbud mot slaveri: i engelsk översättning påpekar den att ”To enslave a freeman, or appropriate the slave of another is called man-stealing.”

Inte mindre än fem olika påvar var inblandade i framtagandet av denna spännande lunta. Säkert var de rörande överens om verkets detaljer. Som initiativtagare och antagligen utmattad sammanställande redaktör medverkade Carlo Borromeo, (1538–1584). Han var ärkebiskop i Milano och blev senare helgonförklarad, vilket gör Marginalias egna skriftställare gröna av avund inför de som tydligen har privilegiet att fortsätta jobba på sitt CV även efter döden. (Fast med tanke på hur pensionssystemet ser ut att utvecklas, kanske det blir möjligt även för oss att ha någon slags postuma LinkedIn-konton eller liknande).

Det fanns viss oro angående upphovsrätten till Cathechismus då den var klar att ges ut. Påven (vi lovar att källkolla exakt vilken av de fem inblandade det gällde så fort vi är åter från semestern) hotade med att den som plankade sin egen Cathechis utan tillstånd skulle bli bannlyst av kyrkan vid brott mot kopieringsförbudet, och utan vidare slungas rätt ner i helvetet, utan att passera gå.

Ärkebiskop Carlo Borromeo

Det som en gång var Jesuitkollegiet i Olmutz är idag Tjeckiens näst äldsta universitet, grundat 1573. Idag studeras där även profana vetenskaper, och det är öppet för allmänheten, så få era Erasmusstipendier i ordning nu! Om inte annat för att kunna skryta med att ha läst vid en institution som är så gammal att den tvingats stänga inte bara på grund av Covid, utan också vid en rad pestutbrott.

30-åriga kriget ställde till det även här, och undervisningen tvingades upphöra när Mumin denandreAdolf skövlade landet i sin spetskrage. 1639 belägrade svenskarna Olmutz, och trots att 400 studenter från universitetet drog ut med bläckhorn och högafflar för att hjälpa till vid försvaret av staden, ockuperade svenskarna ändå staden 1642-1650. De tog också allt som fanns i biblioteket.

Efter krigsslutet byggde Jesuiterna upp sina institutioner i staden igen, inte minst i form av maffiga barockbyggnader för att etablera dominansen över Tjeckien. En brutal motreformation, tillsammans med pest och krig, lyckades reducera landets befolkning från 3 miljoner till 800 000 förmodligen rätt uppgivna individer. Tjeckiska var nu kätterskt att tala, ansåg de styrande, och då språket bara talades bland bönderna, var det få läs- och skrivkunniga som behärskade det. Perioden kallas ibland för the Dark Age of the Czech Nation, men det gick åtminstone bra för Jesuiterna. Deras läroanstalt har överlevt revolutioner, krig, belägringar och epidemier, och har idag 8 fakulteter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *