Anna Lindemark våndas denna vecka över bristen på elefantkavalleri i kulturvärlden, och skrittar i sakta mak mot Uppsala i sällskap med Johannes Bothvidi.
Många av de krigsbyten i form av böcker som svenskarna glatt tillskansade sig under 30-åriga kriget kommer från Jesuitkollegierna i Riga. Kollegierna utgjorde ett nav för motreformationen, och Jesuiternas bibliotek i Riga bildades antagligen samma år som orden installerades där, 1583. Innan biblioteket fördes bort från staden 1621, innehöll det nästan 1000 böcker, och var en av de största boksamlingarna i östersjöområdet.
Peter Backman på Uppsala UB beskriver hur Gustav II Adolf i september 1621 hade gått in i Riga och snabbt konfiskerat allt som den polske kungen och jesuitorden ägde – inklusive jesuiternas bibliotek. Senare samma höst fraktades alla böckerna över Östersjön till Stockholms slott, och 1622 donerades de till Uppsala Universitetsbibliotek, formellt grundat 1621, och i stort behov av böcker. (Jämför dagens förvärvspolicy på landets olika lärosäten!)
Transporten övervakades av Johannes Bothvidi (1575-1635), kungens fältpräst, som följde lasset hela vägen från Riga till Uppsala via Stockholm, och överlämnade det till rektorn för Uppsala Universitet, Laurentius Olai Wallius (1588-1638). Bothvidi hade då gjort en förteckning över samtliga böcker i sändningen, 893 tryckta verk och 61 manuskript, och därtill en massa annat rappel som man ”räddat” – ikoner, nattvardskärl, relikskrin osv. Kanske var listmakeriet något att sysselsätta sig med under resan? Av förteckningen får man i princip uppfattningen att allt som inte var fastskruvat togs med vid uttåget ur Riga.
En senare insats gjordes av Isak Collijn (1875-1949), verksam vid Uppsala Universitet från och med 1905, riksbibliotekarie 1916–1940, utan hatt på majoriteten bevarade porträtt. Collijn skapade efterhand en kortkatalog över böckerna på Bothvidis lista, och markerade det som han trodde kom från jesuiterna i Riga med en asterisk. Utifrån listan, gjord efter 1622, upprättade Collijn en rekonstruerad katalog över jesuiternas bibliotek i Riga (1583-1621), och identifierade böcker som troligen kommit från Riga till Uppsala och andra svenska bibliotek.
Andra svenska bibliotek! Det är ju vi! Som tredje kloss från vår klimatkontrollerade underjord presenteras här Opera av Ephraem Syrus, Harp of the Spirit, Deacon, Confessor and Doctor of the Church; Venerable Father, Hymn Writer, Teacher of the Faith. Förlåt mig, Thomas à Kempis, jag ändrar mig, DETTA är världens bästa visitkort! Att Ephraem dessutom föddes i Mesopotamien ca år 306 gör inte saken sämre.
Detta är ännu en kioskvältare. Den gode Ephraem skrev så populära verk att folk i flera hundra år efter hans död knåpade ihop fanfiction som tillskrevs helgonet själv. Bland de absoluta höjdpunkterna från hans biografi finns bland annat tredje (eh) belägringen av staden Nisibis (i dagens Turkiet) år 350, där Ephraem stod som åsyna vittne. Han berättar hur fiendens härförare Shapur II ledde om floden Mygdonis, så att stadsmurarna skulle undermineras. Men stadsborna lyckades reparera murarna illa kvickt, och för att ytterligare spä på förnedringen, gick angriparnas elefantkavalleri ner sig i det nya kärret som de själva hade åstadkommit. Detta såg Ephraem som ett mirakel och ett gudomligt ingripande, och skrev raskt en hitlåt om hur staden flöt på vattnet som Noaks ark.
Ephraem Syrus undgick också vid ett tillfälle att bli utsedd till biskop, formellt eftersom han inte tyckte att han var värdig denna ära. Istället spelade han galen för att slippa ifrån alltsammans. Man kan också uppskatta honom för hans trägna arbete med att inkludera kvinnor i gudstjänstordning och framförande av kyrkomusik, innan han dog i pesten 379.