Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark skriver idag om en av universitetsbibliotekets nytillkomna specialsamlingar.
Många boksamlingar är hopkomna av nödvändighet, av slump eller plikt. Man har behövt dem för något uppenbart praktiskt: att laga människors kroppar, att undervisa studenter, eller att kunna visa på att man gjort rätt, hållit räkningen. Men så finns det samlingar som förefaller sprungna ur oförvanskad glädje, nyfikenhet och lustbetonad samlarhåg – ur ett allt uppslukande särintresse som hållit entusiasten vaken långt in på natten och brukat resultera i de allramest förtjusande, emellanåt svårtydda accessionskataloger. Det oemotståndliga, underbara inre tvånget att bemäktiga sig ännu en värld mellan två pärmar.
Esbjörn Hillberg (1940-2020) kom ursprungligen från Norrland, arbetade som ingenjör och programmerare, och var länge verksam med att ta fram tidiga logistiksystem rörande bland annat frakterna i Göteborgs hamn. Han grundade Svenska Fyrsällskapet 1996, och var dess ordförande fram till sin död. Hustrun Ulla är bosatt på Donsö och har varit instrumentell, oumbärlig i arbetet. Detta kan jag läsa mig till. Men jag hade velat fråga vilken urscen som givit upphov till detta specialintresse. Jag önskar att jag hade fått höra Esbjörn själv berätta varför han samlade böcker om fyrar. Jag tror att jag förstår, naturligtvis förstår jag. Men jag hade velat höra honom sätta ord på det.
De flesta av oss kan peka ut några privata urscener: kritiska ögonblick som format oss och angivit riktningen för vad vi sedan kommer att göra av våra liv. En plats eller en händelse, ett särskilt ljus mot en husfasad, några ord som stannat kvar och blivit fröet till ett beslut som ofta tar många år på sig att mogna. En del bosätter sig på en fyr och sköter den. En del ägnar decennier åt att samla andras berättelser och bilder. Och en del bänder sig igenom landets bokglaciär, både upprymda och förtvivlade över att uppgiften i sin helhet vida överstiger varje enskild tjänsteperson, och kommer att kvarstå långt efter att man själv blivit reducerad till en eventuell fotnot.
Esbjörn Hillbergs Fyrsamling står nu tack vare flera personers förtjänstfulla medverkan i Biomedicinska bibliotekets gula kärntorn på Medicinareberget, och katalogisering pågår, för att göra samlingen synlig och tillgänglig. Det är ett långsamt, detaljerat arbete som emellanåt sinkas av materialets fängslande natur. Till det yttre hör böckerna hemma bland de andra nyttoverk inom naturvetenskap och medicin som förvaras här, men syftet med fyrsamlingen kan omöjligen ha varit att lära sig att sköta en fyr, eller ens att dokumentera en utgivningsnisch. Snarare erbjuds man här en möjlighet att gränslöst frossa i mängder av enskilda inblickar i sådana liv som varje armchair traveller helt säkert har fantiserat om. Tonvikten ligger på äventyr.
Fyrsamlingen omfattar ca 40 hyllmeter böcker, ordnade enligt Esbjörns eget geografiska system, med världsdelar och deras respektive länder i bokstavsordning. Det mesta av materialet är på engelska och svenska, men språk från hela världen finns representerade, vilket gör katalogiseringen bitvis utmanande. Formaten är mycket varierande: här finns skönlitteratur, spel, kartor, barnböcker, teknisk dokumentation, förvaltningsdokument, romaner, manualer, fotoböcker och biografier. Efter vad vi erfar är det världens största samling av fyrmaterial, enligt muntliga uppgifter från Sjöhistoriska museet. Esbjörn är själv mycket närvarande i sitt material, i form av tillskrifter, noteringar, brev och vykort, och annan spännande efemera. Ett nätverk blir synligt, och ett livsverk.
Arbetet som fyrvaktare kanske var ensamt i första hand, men man anar att det samtidigt funnits en oerhörd gemenskap med alla dem som fyrvaktarna förmått hjälpa. En bok i samlingen är tillägnad alla de besättningar som vinkade varje gång de passerade en viss fyrplats. Familjen som skrev boken, och som skötte fyren fick dessa återkommande bevis på hur behövda de var, och hur mycket de betydde för sjöfararna.
Man tycker sig komma de här människorna väldigt nära, i deras tillvaro som är bitvis avskalad och konkret och samtidigt ofta framstår som oerhört rik. Deras berättelser, särskilt när de serveras i så många lager, blir stark medicin. Man dras med! Man blir också påmind om hur mycket av människors historia som inte dokumenterats. Hur alltför mycket stupar ner i osynlighet, och hur vi själva utgör den tunna tweedmönstrade linjen av kulturarvsadministration och minnesinstitution. Just nu är det vi, här. Man måste hålla andan en stund. Man flyttar sulorna en aning för att stå stadigare.
Jag har själv arbetat i yrken där skiktet mot döden är tunt. Man är så behövd, och man förstår direkt vad allt ska vara bra för. Det förklarar kanske människors oerhörda offervilja i de här lägena. Att hålla fyrljuset tänt är en plikt som går utanpå tjänstesamhällets stränga regler och krav. Man gör det inte för sina överordnade. Man gör det för att det är helt nödvändigt.
Bland de många berättelserna i samlingen: en om en fyrplats dit stora mängder flyttfåglar lockats av fyrljuset, och kastade sig in mot tornets väggar och glasrutor. Tydligen är detta inte alldeles ovanligt. De föll med brutna vingar och nackar i tusental runt den förtvivlade fyrvaktaren, som kastade sig in på sitt arbetsrum och tog in Paris på radion, med den gladaste dansmusik han kunde hitta. En stadig frukost på det. Han hade ersatt två företrädare som i tur och ordning behövt vårdas på anstalt efter att ensamheten på skäret blivit allt för stor. I hans anteckningar står att arbetet kräver att man inte tänker för mycket.
En annan berättelse, om hur stormvågorna kring en pelarfyr slet bort hela ståldörren från huskroppen, och fyllde de nedersta våningarna med vatten innan fyrpersonalen blev räddad med helikopter.
Samlingen bjuder också på glimtar av kustnära liv och personligheter jäms med fyrpersonalen: fiskare, skutskeppare, herring girls, sjömanshustrur, fyrmästardöttrar, valfångare och trankokare, segelmakare, repslagare, tjärkokare, skeppsgossar, kadetter, pirater och emigranter, fripassagerare och kedjefångar. De som tände falska fyrbåkar och lurade andra på grund för att tillskansa sig värdefull last. (I Bohuslän kallas detta för att vraga. Berätta gärna om du känner till något specifikt om straffsatserna för detta uråldriga näringsfång. Blev man bara ihjälslagen direkt?) Flottans små och stora flytetyg. Fyrskeppen, med egen term i Svenska Ämnesord, var spännande rörliga anordningar som också kunde agera räddningsfartyg. Segeleran, med skepp som för en förhållandevis kort tid sedan utgjorde största delen av hela världens transportväsen till sjöss. Hamnarnas än mer kritiska betydelse i ett skede då landvägarna i bästa fall var ett andrahandsalternativ.
För oss som får klaustrofobi av att befinna oss i inlandet, är det livsnödvändigt att bo vid havet. Möjligen kan något ersätta det – stora vidder, stora skogar och sjöar, en flod, höga berg. Ett andningshål som säger att världen inte bara består av motorvägar och tröstlös bebyggelse. Fyrarna med sina ofta pittoreska boställen utgör prima fastighetsunderlag för den hängivne: så mycket bättre än hemnet. Man dras med. Man önskar sig brinnande att själv få bo så avlägset, och man glömmer allt om vikten av kommunalt AV, pizza- och paketleveranser, eller för den delen wifi, som när det uteblir, kommer att bli knäckpunkten i ens drömmeri om den ultimata distansarbetsplatsen. Strindberg ska ha önskat sig att få bo på en fyr, och sitta där i ensamhet och skriva. Det har sagts att detta arrangemang kanske skulle ha blivit trevligare för hans medmänniskor, men inte nödvändigtvis för honom själv. En alltför livlig fantasi ligger en till slut i fatet där i ensamheten. Det gäller som sagt att inte tänka för mycket.
Fyrvaktarens äktenskap med naturen har inneburit långa perioder av väntan, med ett ändlöst och själsdödande polerande av glas och mässing, och så de återkommande kritiska lägena med storm, skeppsbrott, tekniska problem, fallolyckor, vinande iskristaller och desperata räddningsförsök. Ens förhoppningsfullt uppdrivna lilla trädgård, totalförstörd av vattnet och vinden. Erosionen som långsamt äter klippan under husgrunden så man till slut tvingas flytta hela fyrvaktarbostaden. Och de stilla nätterna långt från fastlandet, med himlen och havsdjupet bottenlösa, genomdragna av mörka dyningar.
Inte har det varit bara samhörighet och ihärdiga hjältedåd heller. På en kanadensisk pelarfyr roterades tvåmansbesättningen omlott, en månads tjänstgöring där man efter två veckor fick en ny arbetskamrat. Eller i det här fallet, en ny fiende. I en del fall gick osämjan så långt att det bara var tanken på den hägrande rotationen som förhindrade mord. En olycka händer så lätt? Plattformen som omgav fyrtornet med sin inbyggda bostad var tänkt som en promenadsträcka, runt runt på den lilla cirkeln av betong, men den var det naturligtvis ingen som utnyttjade. Fria vikter använde man vid den här tiden kanske mest på cirkus. Att klättra upp och ned längs den tunna stegen mot vattenytan var inte heller särskilt lockande, och förresten hindrade stormbyarna alla försök att ens öppna dörren för att ta sig en livshotande promenad. Inne i fyren satt fyrvaktaren och hans biträde och hatade varandra, med alltmer förtvinade ben, som astronauter.
Hur mycket törs man ikläda sig andra människors stretande och utmaningar? Det går fort att förledas. Man får påminna sig om att ens eget föräldraskap, hur mycket det än må kännas så, inte är ett tjugo år långt, aldrig upphörande avsnitt av krabbfiskeprogrammet Deadliest Catch, där man står i oljekläder på det ishala däcket till en fiskebåt utanför Alaska, och hela tiden riskerar att spolas över bord av nästa våg. Sälskär av Bengt Häger är en favorit, där det beskrivs hur man fick ta höjd för avdriften i den starka blåsten då man var tvungen att gå över ön till dasset i stormen och vintermörkret. Hur pappa fyrvaktarens kläder var täckta av ett tjockt pansar av is när han kom in igen efter sin inspektionsrunda, och fick låta frun och barnen knacka sönder isskorpan så att armar och ben gick att böja igen, och han kunde få av sig oljekläderna.
Som humanist i färd med att katalogisera en boksamling dras man oemotståndligt till det mänskliga, trots tonvikten på naturvetenskap. Vad står det här? Ett fyrvaktarpar som på äldre dar hade fått ett enda, efterlängtat barn drabbades av djupaste förtvivlan då den lilla drunknade vid klipporna på den ensliga ö där fyren stod. Föräldrarna kunde inte sluta förebrå sig själva över det liv de hade valt, och övervägde att lämna fyren och söka sig en ny tillvaro på fastlandet. En tid därefter, en iskall vinternatt med hård vind, blev de vittne till ett skeppsbrott just intill ön. Vädret var för hårt för att någon räddningsinsats skulle kunna göras, och de stod tillsammans och såg hur fartyget försvann i vågorna. Mycket av den last som fallit överbord kom drivande emot dem, och där var särskilt ett bylte som fångade deras uppmärksamhet: en hoprullad madrass fastbunden vid två trälårar som höll den flytande. Detta enda lyckades de bärga, och i madrassen hittade de ett spädbarn, en liten flicka som ensam hade överlevt katastrofen. Här slutade berättelsen, och jag blev stående med darrande underläpp mellan hyllorna: Hur gick det sen?? FICK HON STANNA HOS DEM??!”
Flera månader efter att jag läst om den lilla flickan i madrassen, öppnade jag återigen på måfå en helt annan bok, där berättelsen upprepades. Säkert har den beskrivits i flera böcker, och är nog en välkänd anekdot, men ändå – vilken lycklig slump! Nu var händelsen försedd med ett glädjande tillägg: visst fick hon stanna. Hon växte upp på ön hos fyrvaktarparet.
Ytterligare ett par månader senare, stötte jag på en uppgift om denna tydligen mycket spridda historia, som nu visade sig vara fabricerad, trots en del uppgifter om dess förmodade äkthet. Det fanns aldrig någon liten flicka som drev iland vid Hendricks Head i Maine, efter en storm 1870. Alltsammans är hämtat ur en roman: Uncle Terry – A Story of the Maine Coast av Charles Clark Munn, utgiven år 1900. Att historien blivit så seglivad visar hur gärna vi vill tro på en hjärtevärmande, dramatisk historia, kanske så mycket att vi skapar human interest fast det inte alls hade behövts, med tanke på hur många sanna berättelser som finns, och som är oändligt spännande.
Om det fortfarande inte finns någon avhandling om fyren som skönlitterärt motiv, är det i alla fall något vi gärna vill se. De hyllmeter romaner och noveller som fyrsamlingen omfattar, visar hur som helst att det är läskigt med fyrar. Det spökar där. Man blir mördad när man minst anar det. Saltvattendränkta gastar går och väsnas i de vackra spiraltrapporna. De senare är också rikt representerade i fotomaterialet – spiraltrapporna, inte gastarna…
Ett förvånansvärt stort antal kvinnor är uppmärksammade i det biografiska materialet, och som vanligt är de tvungna att vara dubbelt så bra som karlarna för att få vara med. Föga förvånande är det för det mesta en änka eller dotter som tar över efter en sjuk eller avliden fyrmästare, och som vanligt blir det bråk med administrationen och stränga brev med långa utläggningar om halv lön innan hon får förmånen att fortsätta arbetet, som hon undantagslöst i praktiken redan skött i åratal tillsammans med make eller far. Å tack, å tack! Många av skribenterna är också barn till fyrpersonal, och man ser viljan att dokumentera en försvinnande arbets- och livsmiljö i takt med att fyrplatserna avfolkas i takt med automatiseringen.
Trivsammare gubbar hittar man nog i farbrorföreningarna. Samlingen innehåller flera fyrpass från olika länder – små böcker i passformat där man kan samla stämplar vid alla de fyrar som man satt sig i sinnet att besöka, exempelvis alla fyrar i Polen, Baltikum eller Nordamerika. Bruket av stämplar är tydligen inte lika exotiskt som här i Sverige. Det känns ljuvligt analogt och ger bilden av de stora byggnaderna som eklektiska Pokémon att samla i långsam takt, gärna under en gruppresa med många stopp för fika. Man kan inte heller engagera sig i fyrväsendet utan att elda på sin givna celebrity crush på en av de mesta fyrgubbarna; Gustaf Dalén, fint omsjungen av musikgruppen Öbarna i listettan Blinka Fyr från 1984.
Och där är den, fotnoten till vilken jag själv är reducerad. I den höga smala blå boken om Pater Noster, utgiven 2007, står vi och målar om mistlurshuset på stegar som vinglade så mycket i vinden att Bengt Sandblom blåste omkull med pensel och allt. En liten delegation från Bohusläns Museum, under några augustidagar 2003. Vattnet är oroligt kring Pater Nosterskäret. Där ansluter den Jutska strömmen västerifrån till den nordgående Baltiska strömmen. Men det går ofta bra att bada här, på en av Sveriges bästa dykplatser. Saltet får man skölja bort med hjälp av en kastrull varmvatten och en tvättlapp i det lilla köket. Vinden ökade efterhand, och vi blev kvar ett par extra dagar tillsammans med de fridlysta stinkpaddorna i den lilla gölen mellan klipporna, innan båttaxin kunde hämta oss. Trots allt slapp vi göra pyttipaDDa av några exemplar av Epidalea calamita ihop med vår överblivna potatis.
Men hur ska det gå nu? Vad händer med fyrarna, är de dömda att vittra bort på sina utposter i brist på kulturstöd och kostsamma helhetsgrepp kring olika byggnadsvårdsinsatser? Kanske inte. Sjöfartsverket arbetar idag på ett nytt sätt med befintliga fyrar, som nu har fått nygammal aktualitet som analogt navigeringsstöd – skyddat från cyberattacker.
*
Läs mer om Svenska Fyrsällskapet, Gustaf Dalén och om fyrsällskapets lexikon.