Månad: oktober 2023

Gamle Fredberg ändå! Carl Rudolf utgör en ständig källa till glädje för den vars hjärta klappar lite extra för Göteborg. I tredje delen av sitt omistliga verk Det Gamla Göteborg redogör han bland mycket annat för en serie händelser som fick uppmärksamhet även i den nationella pressen kring förra sekelskiftet:

”Öarna i Göteborgs norra skärgård voro, som jag förut påpekat, före 1870-talets mitt föga kända av det stora flertalet göteborgare. För marstrandsresenärerna och sportseglarna voro de emellertid bekanta. De förra hade under sina sommarresor från och till den idylliska skärgårdsstaden sett de små ösamhällena ligga uppkastade
mellan klipporna som en samling hus på ett väldigt leksaksbord, vars röda färger bildade gladlynta inslag i ett evinnerligt grått och blått. Och sportseglarna med och utan segelsällskapets flagga hade gjort strandhugg då och då vid öarnas stränder och dess ålderstigna bryggor. Men att välja dessa öar som rekreationsorter föll ingen in.

Den närmare bekantskapen med arkipelagen därute knöts, kan man säga, med det stora sillfiskets begynnelse på 1870-talet. Fisket pågick nämligen till större delen — för göteborgsskärgårdens vidkommande — i dess fjordar och sund, och sillgrossörer och
uppköpare höllo dagligen till vid vadstängen och sillbåtar.

Med fiskhandlarna kommo ryktena till staden om Norra skärgårdens säregna skönhet, om de stora öarna i havsbandet, där Kattegatts böljor bröto sitt vita skum mot stränderna, där salt- och tångdofterna voro mera oförfalskade än vid Långedrag och Styrsö, vilka platser dittills givit flertalet göteborgare den enda föreställningen om
göteborgsskärgårdens utseende.

Den som tog initiativet till den första ångbåtsförbindelsen med Björkö var den på samma ö födde göteborgaren Carl Björkstrand. Året 1875 förmådde han en fiskare Sander i Västergård att bygga en ångbåtsbrygga och påpekade öarna genom insändare i Handelstidningen.

Intresset väcktes.

Göteborgs ångslupsbolag, som tagit södra skärgårdstrafiken på entreprenad, satte in en båt två gånger i veckan till öarna och från sommaren 1876 en gång dagligen. Och om söndagarna anordnades flera lustturer.

Man fann behag i öarna: Hönö och Öckerö med sin typiska västkustnatur, än storslagen, vild och djärv i sin struktur åt havssidan, än leende och vän i dalsänkorna; Björkö med sina grönskande ängar och skuggande träd; Grötö med sina prunkande lundar och
sina egendomliga rullstensfyllda stränder. Den som slog sig ned här för att njuta några veckors vila från stadslivets larm och buller kunde snart korrigera omdömena om öarna och dess befolkning. Fiskarna voro ett enkelt, rättframt, kärnfriskt släkte, som visserligen kunde vara nog så våldsamt, när den svenska nektarn eldat upp
sinnena, men annars både. godmodigt och strävsamt.

För den som älskade ett enkelt liv, fritt från tvång, var Norra skärgården ett Eldorado. Man bodde billigt och levde billigt. […] Det fanns emellertid ett aber: kommunikationerna. De voro så otidsenliga som möjligt. Få turer och dyra resor. Och inte heller lät trafikbolaget beveka sig till några ändringar.

Då tog det förenade badgäst- och ösamhällsintresset saken i egen hand och satte en sommar i slutet av 1880-talet en egen båt i trafik på Norra skärgården. Båten hette Lilla Edet, hade förut gått i trafik på Göta älv och var åtskilligt bekvämare än Ångslupsbolagets gamla skuta.

Det var emellertid litet trassligt med rätten till bryggorna därute. Ångslupsbolagets båtar förbjödos lägga till vid samtliga öar, men lyckades arrendera strandrätten till två bryggor: en på Kalvsund och en på Öckerö. Och så blev det konkurrens på liv och död
mellan de båda trafikintressena.

Äldre göteborgare erinra sig helt visst detta tragikomiska bråk, som är hugfäst i
skärgårdsannalerna under rubriken Norra skärgårdens ångbåtskrig. Det påminde i någon mån om amerikanska konkurrensmetoder. Ångslups-bolaget satte ned priset till
tio öre för resan till Kalvsund och Öckerö. Konkurrenten gjorde detsamma. Och det vart en kappkörning utan like.

Göteborgarna voro tvärt med på galoppen. Aldrig hade Kalvsunds och Öckerö fiskarfolk kunnat drömma om en slik invasion. Varenda kåk på öarna hyrdes ut. Man bodde på vindar, i ved- och fiskarbodar. Varenda båt var fullsatt med arbetarfamiljer om
söndagarna, då en lusttur till de nämnda platserna kostade tjugo öre. Man belägrade stränder och holmar. Och varenda vik fylldes av badande människor.

Det hela var ju mycket nöjsamt och, ur folkhälsans synpunkt, mycket nyttigt. Men det hade sina risker. Ty skärgårdsborna smidde fruktansvärda vapen mot konkurrenten till deras båt. De vräkte massor av sten i farvattnet utanför bryggorna, för att på så sätt få
ångslupsbolagets båtar på grund. De bombarderade konkurrentbåtarna med sten och hindrade, i samlad trupp och beväpnade med åror och båtshakar, passagerarne att komma i land. “Kriget” nådde sin kulminationspunkt sommaren 1889 och väckte ett visst uppseende i landet.

Allmänheten hade, som sagt, nytta av konkurrensen. Ångslups-bolaget satte in flera båtar på Norra skärgården. Och det konkurrerande trafikbolaget, som till större delen bestod av skärgårdsbor, byggde två nya båtar, “Vinga“ och “Vira“, vilka gingo i tävlan med de gamla bekanta “Ejdern“, “Dufvan” och “Svalan”.

Tack vare ångbåtskriget blevo öarna kända i de vidaste kretsar och omsider mycket eftersökta rekreationsorter. Otaliga göteborgare — och andra med förresten — slogo sig ned därute om somrarna och trivdes förträffligt. Fiskarna byggde ideligen nya stugor. Och med den ökade komforten följde ökad trevnad.

Många, många äro emellertid i våra dagar med dess höga ångbåts-priser utestängda från stärkande havsvindar och friska böljors sälta, många, för vilka havets brus är något främmande, men på samma gång lockande och gripande, ungefär som det egendomliga suset i havssnäckorna, vilka sjömännen stundom föra hem från främmande land.”

*

Jo, nog kan även gammalt skvaller vara nöjsamt. Göteborgs Aftonblad skriver den 5 juli 1889 om ”brinnande konkurrenskrig”, ”strid på lif och död mellan ångbåtsbolagen” samt ”en del bullersamma uppträden på och vid båtarnes tilläggsbryggor hvarom berättas hardt när otroliga saker, både å skärgårdsbornas och ångbåtsbolagens sida…”

Ejdern, i inläggets början, är numera museifartyg och trafikerar idag främst rutten mellan Södertälje och Adelsö via Birka på Björkö.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Det dyker ständigt upp överraskningar på biblioteket. Det senaste året har vi gått igenom vad som finns i Konstbibliotekets magasin och där har det uppdagats en del roligt material som vi ska presentera här. Först ut är ”Det gamla Stockholm”. Det är en mapp med 23 foton uppklistrade på lika många pappersark. Fotona föreställer också mycket riktigt Stockholm. Eller gör de?

Det tar inte lång tid innan den med, åtminstone rudimentär, allmänbildning inser att det Stockholm som är avfotograferat slutade existera långt före det att den första kameran togs i bruk. Bland annat figurerar gamla slottet Tre kronor, som totalförstördes 1697 av en brand, det vill säga 201 år innan fotona togs. Något stämmer alltså inte. Vad handlar det om? Förfalskningar? En konspiration? Bevis för att tidsresor är möjliga?

Alla dessa teorier har väl sina anhängare, vi lever ju gubevars i en tid som premierar personliga hjärnfoster framför fakta, men vad fotona egentligen föreställer är en nöjespark: Ett Stockholms-land. Inför Allmänna konst- och industriutställning 1897 skapades på initiativ av arkitekt Fredrik Lilljekvist, i samarbete med kollegan Erik Hahr, en kulissvariant av hur man föreställde sig det medeltida Stockholm. Allt kryddat med statister i tidstrogna kläder, och med närhet till moderna faciliteter. Besökarna kunde på så sätt få ett intryck av hur det vara att leva i ett medeltida Stockholm, exklusive medeltida pest och sanitet, inklusive sockervadd och civiliserad blåstömning.

Det gamla Stockholm byggdes upp på ett 200 x 100 meter stort område, mestadels i skala 1:2, en del gånger 1:3, i trä, gips, riktigt taktegel, gator och gränder med stenbeläggning och allt målat för att se gammalt ut. Det fanns ett axplock av medeltida handel och hantverk – för att besökarna skulle kunna köpa sig medeltida lycka för sin egen tids pengar – samt med grisar, utan vars närvaro ingen medeltid är komplett. Historiskt korrekt var det inte alltid eftersom man saknade kunskap om hur det sett ut, och emellanåt kopierades byggnader från andra håll än Stockholm. Men ändå, det väckte fantasin för några månader.

De foton som fanns på Konstbiblioteket är tagna under vintern 1898, innan Det gamla Stockholm revs. Allt känns lite ödsligt, med snö och is, och ger ett tämligen post-apokalyptiskt intryck. Vem som fotat är oklart, men vid något tillfälle har fotona införlivats i dåvarande Slöjdföreningens samlingar, för att sedan övergå till Konstbiblioteket och nu slutligen till Humanistiska biblioteket.

Läs mer om Det gamla Stockholm, och om industriutställningar i allmänhet i: När tiden var ung : Arkitekturen och Stockholmsutställningarna 1851, 1866, 1897, 1909, av Ulf Sörenson (Stockholm: Stockholmia förlag, 1999)

Stefan Benjaminsson skriver:

Att trycka bilder var under många år svårt och kostsamt. Några få boktryckare strävade på med att producera bilder medelst träsnitt, andra lät helt enkelt bli: Ord får vara nog, bilder är besvärligt, var deras motto. Alois Senefelder i München var dock tillräckligt irriterade över problemet för att göra något åt det. 1798 hade han uppfunnit litografin. Det råder i och för sig en del osäkerhet om exakt vilket år det var – alla år mellan 1796 och 1799 kan anges som möjliga – men källorna enas oftast om 1798. Senefelder hemlighöll tillvägagångssättet ett tag, men 1818 publicerade han läroboken Vollständiges Lehrbuch der Steindruckerey och revolutionerade därmed 1800-talets bildtryck.

Litografiska tryck i färg fick vänta nästan 20 år på att utvecklas till en kommersiellt gångbar teknik, men trots detta kunde man hitta bilder i färg, tack vare att litografierna kolorerades. En ny tilläggsdonation till Humanistiska bibliotekets specialsamling Herbert Blomstedt Collection är ett förträffligt exempel på både litografier och utsökt kolorering. Det är Voyage pittoresque dans le Royaume des Pay Bas (1825) och dess uppföljare Chateaux et monumens des Pays-Bas Faisant suite au Voyage pittoresque (1830).

Böckerna visar vyer, monument, städer, slott och landskap från Nederländerna. Bilderna är ofta detaljrikt tecknad av Otto de Howen, med människor, djur, redskap och nöjen. Allt är tryckt i Bryssel av J. B. A. Jobard och med litografier av Jean-Baptiste Madou. I de fyra banden finns sammanlagt 408 kolorerade litografier och 8 kartor. Sammantaget utgör dessa band ett ovanligt komplett och ovanligt fint exempel på de tidiga litografitrycken.

Aleister Crowley skulle ha fyllt 148 år idag, på gott och ont. För den som sedan länge har slut på tålamod med telemitiska krympmagiker och/eller privilegierade brittiska gossar med för mycket markservice, pengar och fritid, påminner vi om att Bilden Med Tehuvan samt flera andra skrattiga foton av AC är en omistlig del, inte minst, av vårt musikarv i form av bandfoton.

Ja, jag hör vad ni säger. Seriösa studier av en historisk person. Omfattande litterär output med extra allt. Banbrytande inom alla möjliga sorters knark, spökel och hittepå. Västvärldens esoteriske nestor. Jag hör. Det är bara det att hans textproduktion kan få en att tvivla på resonemangen. Men roligt är det, ibland.

Crowleys fd hus, Boleskine House, var nyligen till salu, och kommer nu att rustas upp efter att grundligt ha eldats ner både 2015 och 2019. Vilken Crowley-relaterad kursverksamhet som än planeras här, gör man nog klokt i att återställa taket, om syftet är att få folk att medverka i något som helst tillstånd av avkläddhet.

Som alla andra Gubbar™ har Crowley som sagt också skrivit en lång rad riktigt röriga och relativt ogenomträngliga böcker, som ni kan få titta på i vår läsesal eller rentav ta hem för studium i (snälla nej) badkaret. Svarta ljus från Lagerhaus kan väljas till för en extra kostnad! Mönster till tehuva kan uppbringas på begäran! Do what thou wilt!

Den 5 oktober 1789 marscherade stora skaror upprörda franska kvinnor mot Versailles. De hade samlats på gatorna i Paris och protesterade mot brödpriserna, och mot bristen på bröd överhuvudtaget. Uppbådet var inte spontant, men det såg nog ut så – kvinnorna marscherade med köksknivar och andra tillhyggen i händerna, och tvingade en av stadens kyrkor att ringa i klockorna för att samla fler människor.

Tre månader tidigare hade man stormat Bastiljen. Nu beväpnade sig kvinnorna genom att plundra stadshuset, vars kvartermästare hängdes i en lyktstolpe då han försökte hindra att man tömde husets krutförråd (han överlevde). Kvinnorna tågade därifrån mot slottet en dryg mil bort. När de anlände sex timmar senare, hade ryktet fått tiotusentals människor, både kvinnor och män, att ansluta sig till dem. Man anar högafflarna i oktoberdimman.

Revolutionärerna bröt sig in i slottet och dödade ett par vakter. Det var inte långt ifrån att man lyckades ta Marie Antoinette till fånga. Så småningom tvingade man kungaparet att träda fram och höra på folkets klagomål.

När man står på Willys den 5 oktober 2023 och vänder på ett paket Hönökaka, känner man sig innerligt förbunden med kvinnorna i deras raseri.

För fler exempel på kvinnors vrede, verk och visdom, hänvisar vi som alltid till Kvinnsams arkiv, samlingar och elektroniska resurser.