Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.
September. Denna nionde månad med sjundemånadsnamn. Den vemodiga brytpunkten mellan sommar och höst; paradoxen som är ett begynnande förfall i skördetidens överflöd. Den tid då träden förvandlas till paletter som förgrund till flyttfåglarnas söderlängtande pilsiluetter. Det lyriska sinnelaget bubblar upp i själen med en sådan invokativ kraft att … man blir lätt illamående av sig själv. Precis, den September.
Känner du av detta symptom är du ingalunda ensam. Många poetiska själar på jakt efter det perfekta adjektivet och den förlösande metaforen har känt samma sak. Om vi tar oss ett dopp i de lyriska delarna av det intellektuella hav andra kallar bibliotek, finner vi ett antal diktsamlingar som låtit September styra stroferna.
Till att börja med har vi Ruben G:son Berg, Albert Henning och Josef Oliv som alla har skrivit diktsamlingar med den okonstlade titeln: September (1919, 1936 & 1945), en månad som de ger omdömet ”så kall i färgen” (G:son Berg), ”blåa månad, då allt förklarat står” (Henning) och ”[kom] september, med din svala frid/och lär mig rätt begå min sista tid” (Oliv) Här finner vi den kyliga September, men det är den befriande kylan hos ett avslöjande facit.
Det finns dock poeter som känner att ordet ”september” i sig själv inte förmår uttrycka den lyriska brygd som sjuder i deras bröst. De utnyttjar, troligen med en suck av tack, det svenska språkets sammanbindande och därmed utökande möjligheter. Vi har Edith Södergran med Septemberlyran (1918), Karl Asplund med Septemberskyar (1957) och Jacques Werup med Septemberljus (1990). Här står ljuset i fokus, som i Södergrans ”Ljusfälten”, skriven i september 1918, där hon övertygad hävdar att hennes ”ljusa horisonter stå/över jordens stormande natt”. Medan både Asplund och Werup gillar höstljuset i sina dikter ”Höstljus” och ”Höstens ljus”. Här finner vi ju den poetiska paradoxen igen: höst=det blir mörkare, men dess ljus är … ljust – ”alla gamla vanda ting/av ljuset får/en helig ring” (Asplund), ”septembers brinnande glas – /då allt tycks på väg/att bli sig självt igen” (Werup). Så höst är mörker, men ljus är Jag och Jag är bra. Bifalles!
Sedan har vi ett gäng som använder September mer som en allmänt accepterad metafor för något som inte behöver förklaras närmare. ”Hur är det?” ”Jo det är, du vet, liksom september”. ”Ah, så pass, jag fattar.” Här finner vi Fredrik Vetterlund med Sommar och September (1911) och Olle Orrje som höjer insatsen med sin samling Sommar i September (1991). Gunnar Balgård har sitt fokus på våra bevingade vänner i Flest fåglar i september (2022), medan Kristian Lundberg fokuserar framåt i samlingen Genom september (1991). Olle Nivenius har den mest avslappnade titeln i Under fikonträdet: skisser i september (1994). September tycks inte längre vara hotfull, men heller kanske inte lika hoppfull? Den finns där i utkanten av sommaren, men vi tar oss genom den och går vidare.
Låt oss inte analysera för mycket. September är till för att upplevas, poesi likaså. Så ut i lövparkerna eller häng i ett regnigt fönster med valfri tröstande dryck. Läs en dikt eller skriv ett epos, du är som synes i gott sällskap. Framför allt, låt inte det annalkande mörkret (och den där själsliga marodören november) göra dig dyster, för vi närmar oss våren igen. Titeln på detta inlägg är ju ett citat från ”Höstens vår” av Erik Axel Karlfeldt … men det visste ni väl redan.
Alla diktsamlingar som omnämns finns naturligtvis på Humanistiska biblioteket.