Månad: november 2022

Idag arbetar katalogisatören (hej!) med en hög med böcker som ska direkt in i slutet magasin. Dem kan man alltså inte hitta av en slump när man går och botaniserar i hyllorna. Emellanåt får man frågan om vi inte bara kan ha alla böcker framme, i bokstavsordning? Nej, för att skydda samlingarna behöver de stå bakom kulisserna i vissa fall, åtminstone det som är gammalt och skört. Det är också nödvändigt att hålla de publika utrymmena lite mer luftiga än de emellanåt ganska tätmöblerade magasinen, om någon överhuvudtaget ska kunna komma in i huset.

Men vad är det som hamnar i slutet magasin? Det beror på. Ibland kan det handla om att saker inte är till utlån, utan måste skyddas. De kanske är värdefulla, eller kontroversiella, eller allmänt stöldbegärliga. (The Satanic Bible! Reinfeldts indragna Det sovande folket!)

Eller så håller vi på dem på grund av något annat. Detta behandlas utförligare i Marginalias tidigare inlägg Ej hemlån. Kokböcker har en tendens att komma tillbaka med oidentifierbara fläckar på. Övningsböcker får mystiska understrykningar och vikta hörn, och kommer tillbaka med alla exemplen ifyllda. Vi lånar inte heller ut skönlitteratur på svenska. Att hålla dig med deckare faller utanför vårt uppdrag, och vi hänvisar i dessa fall med varm hand till stadsbiblioteket.

Men om materialet inte är ekonomiskt värdefullt eller uråldrigt då? Det finns så infernaliskt många böcker som vi ändå inte har i öppna magasin. De kan vara hårt nischade, sannolikt mindre intressanta för det stora flertalet, eller har helt enkelt andra egenskaper som gör att vi väljer att inte exponera dem. Placering i slutet magasin kan sägas vara nyttig för urvalet som presenteras i öppen hylla.

”Men säg nu!” säger du. ”Vad är det som inte får vara med? Jag gillar ju böcker om kornischer, icke-euklidisk knappologi och undulatyoga!
Jag missar väl inget viktigt??!?”

Några vanliga kategorier i slutet magasin är följande:

– Mindre stringenta skrifter från ett brett urval av olika trossamfund. Här har vi alltifrån svävande orber, faran med kraftledningar och djurens andliga gåvor, till monoteistisk hyperdokumentation, straffpredikningar från Utah, Korpelasektens historia samt instruktioner för hur man botar olika krämpor med hjälp av mer ifrågasatta terapimetoder.

– Otroligt nischade, personliga hembygdsböcker om enskilda tuvor i exempelvis Gästrikland. Missförstå mig inte. Några av mina absoluta favoritböcker är Byskomakaren Jonas Stolts minnen, Dan Korns böcker om människor som lever på ålderdomliga vis i Västergötland, och Kvinnor i väglöst land av Lilian Ryd. I love the hembygden! Men vi har fingret i hålet i dammen här. Det finns inte rum för samtliga utläggningar om vad som kanske hände i just den här slänten i Ucklum 1856, och vi har inte plats i de publika utrymmena för resonemanget om vilka kor som egentligen betade av kronoskogen, och vilka som inte gjorde det. Däremot har vi faktiskt oerhört mycket plats i de öppna magasinen för just litteratur om äldre textilredskap, särskilt sådant som rör fynd av sländtyngder. För det finns det ju faktiskt en väldigt stor publik efterfrågan på. Åtminstone känns det som att det är så, för just den här orimligt textilintresserade katalogisatören.

– Minnesböcker över olika idrottssällskap, eller publikationer i stil med ”Våra fotbollshjältar.” I som här inträden, den valutan gäller inte här. Nu är ni på biblioteket, där nördarnas regemente drabbar er! Ta era medaljer och gå ner till magasin 31, i våra underjordiska våningar.

– Konstkataloger som man får läsa baklänges, upp och ner i och skenet av ett svart ljus för att kunna utröna upphovet till. Ingen titelsida. Ingen kolofon. Ingen person eller institution som säger sig ha producerat verket. Inget ISBN. Inga sidnumreringar, så man får sitta och RÄKNA, just det. En kommunlogotyp på baksidan? Två fiskar i kors över en gråtande socialassistent, är inte det typ Brommas vapen? Vad handlar det om? Vad vill ni mig?? Man ser för sitt inre öga hur katalogisatörerna på diverse andra bibliotek håller fram de här sladdriga broschyrerna mellan tumme och pekfinger, och ba’ ”Njaaa, jag vet inte om jag vill lägga in den här i Libris just nu, vi avvaktar så länge och ser om dom som katalogiserar på GU råkar ta den…”
Och det är där undertecknad kommer in. Med smak för osynliga kolofoner.

– Självhjälpsböcker. Vi ber vänligt om att få understryka att skrivande är terapi, en underbart läkande sysselsättning som kan hjälpa folk genom nästan vad mörker som helst, och något som varmt kan rekommenderas. Självhjälpsböcker behövs, i viss utsträckning. Däremot kanske inte ALLA som jobbat med sig själva behöver ge ut en bok – samma bok, med en solnedgång på omslaget.

– Romaner och fackböcker utgivna på eget förlag. Sedan print on demand-fenomenet och egenutgivningen gjorde sitt intåg är detta en enormt stor del av det svenska trycket. Tolvhundra sidor fantasy om alver i motljus? Obefintlig layout? Kreativt val av typsnitt?
Ja. Magasin 31.  

-Material som berör militärhistoria (90% Pappornas Julbok med extra Hitler). Förlag som ägnar sig åt denna utgivning brukar ha en särskild uppfattning om hur en bok bör se ut. Det här med titelblad är t ex helt okänt, vilket skapar problem. Var ska man hämta uppgifterna till katalogposten? Hur inverkar det hela på intrycket av akademisk spänst och giltighet? I kontrast till inbindningen i vattrad syntet (”Håller för 1000 genomläsningar”) och guldsnörena och de små stämplarna med vapensköldar och allt annat farbrormys som är brukligt i sammanhanget, så framstår layoutvalen som svårförståeliga. Dessutom ramlar våra klisterlappar med hylluppställningar hela tiden av böcker som är inbundna så här, för de fäster inte på den vattrade ”siden”plasten.
     Till saken hör också att det inte finns NÅGOT utrymme att sätta vår ganska omfattande arsenal av streckkoder, larmchip, interna exlibris, stämplar och annat bös, för varenda millimeter av vartenda försättsblad (och alla andra ytor) är täckta av kartor, som visar olika truppförflyttningar i Sudettyskland. Hallå?? Vill ni kunna bevara detta verk för evigheten så får ni ju ge bibblan en chans! Vi vill verkligen göra det möjligt! Sätt in ett extra blad för kartan, vi ber!  
     I dagsläget väljer jag att på eget initiativ foga in ett litet mysterium i varje bok, och helt enkelt smaska dit vårt kreditkortsstora exlibris rätt över Ladoga, eller över nån klarröd pilsallad som pekar mot Moskva. Nu kan ni ju få undra hur det gick!

Ja. Välkommen! Du har väl med dig lånekortet?

Antingen sjukt torrt, eller vanvettigt rafflande. Vi kan inte bestämma oss. #näringslivetsarkivråd #landetsbästaafterwork #partydjur

Här och här och här är något instucket mellan pärmarna. Det kikar fram när man öppnar omslaget. Det avviker från det prydliga snittet. Det faller till golvet när man hetsbläddrar för att hitta en referens man missat. Allt det där lösa som inte är en del av själva boken kallar biblioteket för efemera.  

Är det en tidigare privatägd bok blir det lösa skrofset nästan orimligt relevant, hur futtigt det än kan verka med tanke på vad det består av. Brev, kvitton, nedkrafsade anteckningar och kolapapper ger en bättre (?) bild av den tidigare ägarens förhållande till sina böcker. Det är inte bara värdsliga uppgifter om pris, inköpsställe och passiv-aggressiva julgåvor som framträder för den som har tid att studera uppgifterna på eventuella lösa lappar instuckna i böckerna som utgör en samling. Oväntade sammanhang klarnar. För den insatte är det helt uppenbart varför ett visst tidningsklipp är interfolierat på sid 121, trots att det inte är en recension av verket. För den oinvigde är det bara roligt. Plötsligt står man ansikte mot ansikte med en sedan länge avsomnad donator, som framträder på cyanotyp. Ett liv bortom boksamlingen, illustrerat av eventuellt hjärtskärande foton föreställande a) barnlik i kista, b) sommarnöje med orimligt käcka tröjor, eller c) en husfasad som måste korreleras mot google maps för att kännas igen som bokägarens första egna lya, komplett med franska cigaretter och upprorsskrifter.   

Böcker som cirkulerar har en annan typ av, om man så vill, mer efemär efemera, som inte sparas annat än av bibliotekarier med sinne för det oväntade. En anslagstavla med ”fynd” är inte ovanligt bakom kulisserna. Hittar man spår av föregående låntagare blir man förhoppningsvis glad, utan att drabbas av en impuls att kasta sig över handspriten som biblioteket tillhandahåller. Har man tur som låntagare och stöter på efemera, är ett kvarglömt något nästan som ett hemligt meddelande från en annan som haft samma ärende som man själv. Extra spännande om det är en bok man älskar.

Artificiell efemera av en viss, äldre karaktär (till 90% bestående av diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial, samt omslagspapper till franska tvålar), lever ett eget liv på olika sociala medieplattformar. Idag ingår denna specifika materialtyp som en viktig beståndsdel i scrapbooking, junk journaling och andra besläktade klipp-och-klistraaktiviteter med egna hashtaggar. Den som inte har tålamod att skörda sin efemera i det vilda, kan köpa diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial (samt omslagspapper till franska tvålar) på etsy, i paket om 50 fladdriga dyrgripar åt gången. Det ger, om man så vill, en lite mer sammanhållen estetik åt ens färdigklistrade scrapbook, än om man väljer att fylla den med gamla beställningskvitton från förra månaden, vilket är den överlägset vanligast förekommande typen av efemera i Humanistiska bibliotekets kurslitteratur. Här går man och håller på bibliotekssekretessen som om det rådde kallt krig i alla led, och så är folk själva så obenägna att breda ut rökridåer kring sin egen lånehistorik!

[Med anledning av ovanstående drar sig biblioteket också med värme till minnes damen som av hela sitt hjärta ville veta VEM, VEM!! som nu köade på en bok hon hade lånat, så att hon måste komma in med den. I hela sitt liv hade hon älskat denna bok, hennes favorit, men hon kände ingen annan som läst den, eller ens kände till den. ”Jag vill ju bara TALA med denna människa! Dricka te med dem!” Bibliotekssekretessen sätter obevekligen punkt för alla sådana uppgifters utlämnande, och det är banne mig tragiskt ibland. Närbesläktat tankespår: Kanske borde Goodreads utveckla en datingapp baserad på vilka betyg man har gett olika böcker?]

Det är nog så att den gängse uppfattningen om efemera är relativt romantisk. Man föreställer sig vackert illustrerade sidor ur brev med reseskildringar (tuschteckning av pittoresk sydeuropeisk gjutjärnsbalkong med vildvin, check), sublimt layoutade ångbåtsbiljetter med inställsamt tydlig marknadsföring på liten yta (Res bekvämt med toppmodern hjulångare från det natursköna Byxelkrok! Smörgåsar! Brännvin! Grosshandlare och trotsiga ungmör i folkdräkt utlovas som resesällskap! Medtag parasoll och fadermördare!), eller varför inte en skör liten ängsblomma, ömt pressad mellan de månghundraåriga bladen på någon liten postilla med målad pärm? Det är väl detta som folk hoppas på att hitta i sitt paket från etsy, utöver de falska spåren av en upphaussad visit till Paris till och med before it was cool.

Ja, det kan man tro.

De vanligast förekommande typerna av efemera i Humanistiska bibliotekets specialsamlingar är, i ingen speciell ordning:

Anteckningar på linjerat papper som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna.
Kvitton med glada tillrop från antikvariatsbokhandlare.
Plastfickor som exploderar i ett moln av plastflingor när man tittar på dem.
Lösa fotografier som fallit ur ett annat verk.
Recensioner ur dagspressen som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna OCH exploderar i ett moln av pappersmüsli när man tittar på dem.
Brev och vykort som borde återföras till ett personarkiv som vi aldrig hört talas om och som kan vara helt teoretiskt.
Tabeller och kartor som borde återföras till ett annat verk som vi inte kan spåra och kanske inte har.
Högtravande donationsbrev (”Bäste broder…!”) från bakom och framför (bakom?) järnridån, med stämplar.
Spår av tidigare avbruten katalogisering på annan (okänd) enhet som vi eventuellt måste förhålla oss till.  

Och gem. ROSTIGA GEM.

De vanligast förekommande typerna av efemera i återlämnade biblioteksböcker* är, i ingen speciell ordning:

Förra låntagarens hämtlapp.
Förrförra låntagarens hämtlapp.
En snöstorm av postits med studieanteckningar som tas bort under stön och morr av personalen.
En förvånansvärt stor mängd ”pepplappar” och annat gulligt från partners som rimligen hoppats att deras söta lapp med ett hjärta skulle bli hittad och läst, och inte bara nedmölad i bokinkastet inuti ett hundörat ex av Lärande i Praktiken, Roger Säljö, hundraförtitvådje uppl.
Kvitton från olika fik där man druckit kaffe under studierna.
Vårt eget informationsmaterial, i brist på andra bokmärken.

Och det ska vi vara glada för. Efemera kan nämligen vara något extremt dåligt när det är som sämst. Förutom de tiotusen plastflikarna för annotering som ibland sitter kvar i återlämnat material (mer stön och morr), ger en snabb sökning på ”worst things found in library books” en eftermiddags festlig läsning. Och en ny tur till handspritspumpen. Purjolöksremsor, prillor, använda (mindre) klädesplagg, ziplocpåsar med okänt innehåll, platta insekter och stekta ägg hör till Marginalia-stabens egna tveksamma erfarenheter.

Avvikelser kan förekomma. Variationen är stor.
(*Källa: Man har ju sett en del. Man har fått böcker återlämnade av raggarna, va. Man har fått böcker återlämnade av modsena, va.)

För den som nu inte bara springer raka vägen till etsy-appen för att söka på ”french soap ephemera pack” finns t ex följande resurser: Brittisk efemera och Amerikansk efemera (den franska finns som sagt på Etsy…).

Ja.

Grymma visitkort. Gubbröra. Samt en påminnelse om att den enes makulatur är den andres jätteindustri alt sjukt smala specialintresse! #hotdipgalvanizersarehot

Med detta inlägg vill vi uppmärksamma att det är Arkivens dag den 12 november, en dag då arkiv runt om i Norden bjuder in dig till öppet hus. Passa på att få en glimt av vad som förvaras i arkiven, fängslas av spännande och intressanta dokument och berättelser från det förflutna. Arkivens dag infaller årligen i de nordiska länderna den andra lördagen i november och är ett samarbete mellan arkivens alla sektorer och omfattar alla typer av arkivinstitutioner. Arkivsektorn vill med denna dag lyfta fram arkivens verksamhet för att öka medvetenheten om samhällets minne över det förflutna. Men också belysa arbetet med att säkerställa att den information som skapas idag bevaras för framtiden.

Varje år utlyses också ett tema för att visa på den mångfald och möjligheter som arkiven erbjuder. Årets tema är ”Myter och mysterier” och vi har i en utställning valt att fokusera på okända avsändare till brev som finns i våra personarkiv, var och en som ett olöst mysterium tills det att avsändarens identitet är avslöjad. I vår entré kan du kan se ett axplock av brev med okända avsändare ur några av de personarkiv som finns på Humanistiska biblioteket.

Bilderna är utsnitt från brev ur Evert Taubes arkiv, skalden Nils Ferlins papper och Barbro Alvings samling.

Signerat: Anna Svensson och Sarah Höilund, Humanistiska biblioteket.

Idag skriver Sanna Hellgren, Kvinnsam, för Marginalia.

”På dagens datum den 8 november för 100 år sedan föddes författaren och samhällsdebattören Ingrid Sjöstrand. Hon skrev prosa, poesi och dramatik för både barn och vuxna, och var engagerad i kvinno-, freds- och miljörörelsen.

Sjöstrand föddes i Jämtland, men växte upp i Stockholm. Efter studentexamen 1942 utbildade hon sig i Uppsala till lärare i svenska och historia och undervisade under några år vid olika skolor. Under 1950-talet gjorde hon sig känd under signaturen ”Jeppa” när hon skrev kåserier för tidskriften Idun varje vecka i 15 års tid. Under 1969 publicerade Sjöstrand sin första diktsamling för barn, och i och med detta myntade hon begreppet ”fundror”, korta orimmade dikter om livets små och stora frågor.

Hon hade ett starkt engagemang för barns uppväxtmiljö, och utvecklade en modell för kollektiv boendeform som hon kallade ”samhem”. Modellen lanserades i debattboken ”Samhem. En bok om mänsklig miljö i mänsklig skala” från 1973.

Under 1970-talet växte Sjöstrands freds- och miljöengagemang, särskilt kampen mot kärnkraft och kärnvapen. Hon var även en av de som tog initiativ till Kvinnokamp för fred, 1979 (senare Kvinnor för fred) och hon deltog bland annat i de samnordiska fredsmarscherna från Stockholm till Moskva och Minsk 1982, och från New York till Washington 1983. Det politiska engagemanget syns väl i hennes poesi, bland annat ”Det blåser en sol” från 1979 där de numera välkända orden ”Elda under din vrede” publicerades för första gången. Ingrid Sjöstrand avled i Uppsala 2020.

Ingrid Sjöstrands arkiv finns hos KvinnSam och innehåller 35 volymer med manuskript, brev, tidningsklipp, anteckningar med mera. En anmärkningsvärd detalj är att Sjöstrands miljöengagemang genomsyrar hela arkivet, då nästan alla dokument är återanvända papper som hon använt baksidan av.”

Läs mer om Ingrid Sjöstrand här:

Ingrid Sjöstrands arkiv i ALVIN.
Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Avvikelser och slumpartade samband stiger fram ur de manuella katalogerna när man sätter sig med dem. En av alla saker man ofta lägger märke till är ovanligt korta liv, eller till exempel folk som haft den orimliga pricksäkerheten att dö dagen efter sin hundraårsdag (man tänker sig att den avlöpt med tillbörligt firande, och att insomnandet eventuellt varit en följd av festligheterna).

Ur korrespondenskatalogen: Liedström, Per Olof. ”Botaniker, präst.” 1800-1845.

Hej, säger jag helt stillsamt genom alla lagren av tid och gula kartongkort. Varför dog du så ung? Gifte du dig aldrig? Hade du hellre velat vara botaniker än präst?

En första sökning har en enda omedelbar träff att erbjuda. Resultatlistans knapphet är vemodig. Inget foto. Men i Nya Botaniska Notiser, 1846 – s. 30-31, står att läsa:

II. Hvarjehanda

– Under loppet af sistförflutna året förlorade Flora en visserligen obemärkt men ifrig dyrkare i Sverige. Komministern i Gunnilbo i Vestmanland Per Olof Liedström. Född d. 25 Aug. 1800 i Vesterås, der hans fader var Hattmakare, studerade han först vid läroverket i nämnde stad, hvarefter han vid Upsala universitet genomgick den prästerliga lärokursen. Sedermera tjenstgjorde han som pastorsadjunkt dels i Harakers församling, dels i Smedjebacken, på hvilket sednare ställe han år 1833 blef skolföreståndare, i hvilken egenskap han fungerade till Maj 1843, då han mottog Komministraturen i Gunnilbo, der krampkolik med åtföljande slag ändade hans lif d. 16 Juni 1845.

Krampkolik? Wikipedia. Mest står det om kolik hos hästar, så rimligen är det en äldre medicinsk term då man använder det om människor. ”Så kallad krampkolik beror på störningar i de impulser, som från de stora nervcentra i bukhålan når tarmväggen. Denna form är vanlig och särskilt smärtsam, men är lätt att behandla.”

– Ehuru tyst och sluten i större sällskapskretsar, utmärkte dock qvickhet och humor hans umgänge med förtroligare vänner; djupt känslig för allt skönt och ädelt var han entusiast för naturen och dess studium; redan från ungdomsåren älskade han botanik och entomologi, till hvilkas idkande han under en sednare tid än ytterligare lifvades och uppmuntrades af Prof. P. F. Vahlberg, Häradshöfding C. G. Kröningssvärd och Doktor C. J. Hartman, hvilken sistnämnde riktade hans håg åt mossorna, för hvilka han egde ett skarpt öga och som blefvo hans favoritstudium.

Riktade hans håg åt mossorna. Orimligt fridfullt. Axlarna sjunker bara man läser det. Jag kan se portören liggande i lingonriset, smörgåspaketet och anteckningsboken där en myra kryper över sidan.

– Saknande all enskild förmögenhet, använde han de små besparingar han kunde göra, dels till understöd åt behöfvande som visade flit och håg för studier, dels till företagande af mindre resor, såsom några gånger till fjälltrakterne i Dalarne och angränsande del af Norge samt till Kinnekulle. Han riktade Dalarnes flora med Saxifraga rivularis, Ranunc. aconitifolius, Schistotstega, Tayloria och ett betydligt antal Jungermanniae anmärkta i Hartmans Flora 4:e upplagan.

– Ingalunda fallen att vidt och brett omorda sina uptäckter var han i sina bref ytterst lakonisk, men meddelade gerna af sina fynd till andra vetenskapens älskare.

Göteborgs universitetsbiblioteks handskriftsarkiv bevarar ett enda brev från P. O. Liedström. Hans framställan är i detta fall mer ödmjuk än lakonisk, men ger en glimt av hans utfärder i skog och mark.