Marginalia

Bibliotekarie Joakim Lilljegren om hur spanska litteraturstudier ibland ger en ingång till 1930-talets Tyskland

Den retrospektiva katalogiseringen av Iberoamerikanska samlingen pågår på Humanistiska biblioteket, för tillfället med fokus på avdelningarna för litteraturvetenskap, eller ”Littvet”. Av totalt 26 avdelningar är 24 nu sökbara i Libris och Supersök. De två där en del arbete fortfarande återstår är de enskilt största – man brukar ju spara det bästa till sist: ”Latinam Littvet” för allmän latinamerikansk litteraturvetenskap och ”Span Littvet” för spansk dito.

Bland de böcker som nyligen gjorts sökbara i våra system finns två som har stått bredvid varandra på hyllan i över 80 år. Bortom sitt egentliga innehåll (studier över två olika spanska författarskap, Cervantes resp. Valle-Inclán) kan de idag även fungera som ett illustrativt exempel på den enorma kunskapsflykt och -fördrivning som skedde i Tyskland under nazisternas styre på 1930-talet.

Den första boken heter ”Don Quijote” als Wortkunstwerk (1927) och skrevs av Helmut Hatzfeld (1892–1979). Han var litteratur- och språkvetare och finns representerad i Libris med ett tjugotal böcker. 1938 avskedades han från sin professur vid Heidelbergs universitet på grund av sitt delvis judiska påbrå. Efter att ha tillbringat en tid i Belgien fick Hatzfeld så småningom en fristad i USA, där han fortsatt bedrev sin forskning och undervisade vid Catholic University of America.

Samma år som Hatzfeld avskedades, framlade Gunter Heinrich avhandlingen Die Kunst Don Ramón María del Valle-Incláns vid Rostocks universitet. Om Heinrich vet vi inte mycket mer än att han föddes 1911 i Rostock samt var av ”arisk härstamning, protestant och tysk medborgare”, vilket noteras på bokens sista sida.

Två ögonblicksbilder alltså, av de genomgripande förändringar som genomfördes vid tyska universitet under 1930-talet. Sambandet är framkommet av en slump, då Hatzfelds och Heinrichs efternamn råkar börja på samma bokstav och deras böcker därför står intill varandra på Iberoamerikanska samlingens hyllor. För en mer omfattande överblick av hur förvisningen av tusentals judiska och oppositionella forskare från Tyskland och Österrike kom att gagna framför allt Storbritannien och Förenta staterna rekommenderas Jean Medawars och David Pykes bok Hitler’s gift: scientists who fled Nazi Germany (2001).

Bibliotekarie Emil Näslund filosoferar över tillvaron som förälder.

Att säga att det händer en del med oss när vi skaffar barn är väl århundradets underdrift. Själv har jag en dotter därhemma som vänt upp och ned både på tillvaron och på innehållet i skåp och hyllor. För att inte tala om ens egna tankar, omskakade och spretiga. Mellan trötthet, akututryckningar, koffeinintag och blöjbyten kan man ibland kosta på sig att höja ribban för tankekraften och reflektera över nu och då.

En tanke som ligger nära till hands är att jämföra sig med sin föräldrageneration; hur var det när de fick barn? Vad debatterades då? Hur skulle en bra förälder vara?

I tidningen Föräldrar & barn, tryggt förvarad i våra magasin, hittar jag åtminstone glimtar av svar. I det allra första numret, från september 1990, deklarerar chefredaktör Maria Modig att familjelivet befinner sig i ”en stor förändring”. Hon syftar på nya roller för pappor och mammor. Pappan vill nu dela på arbetet hemma. Mamman vill både yrkesarbeta och vara med sina barn. Till denna ständiga omstöpning av familjen behövs en guidande tidning, inte minst för att, som Maria Modig avrundar; ”utvecklas i din familj”.

Rent allmänt är Föräldrar & barn ganska småputtrig och förutsägbar i sitt innehåll. Längre förlossningsberättelser varvas med matnyttiga artiklar om att laga egen barnmat, välja barnböcker och gympa med baby. Allting är rikt illustrerat, ofta med generösa färgbilder. Tonen i texten är personlig och gemytlig, och alla föräldrar som intervjuas är storögt fascinerade av sina barn. Det är kort sagt en mysig babybubbla i tidskriftsform. 

Väldigt mycket av innehållet handlar om intressekonflikten arbete och barn. Redan i första numret finns en kort intervju med skådespelaren Maria Johansson, under den talande titeln Barnen är viktigare än karriär. En ännu mer slående titel har den fiktiva berättelsen Att välja mellan en dotter och dotterbolaget, lite längre fram i samma nummer.

Mer rafflande blir det i februarinumret från 1991, som stoltserar med en 12 sidor lång ”pappa-special”. Här slås det fast att ”Papparevolutionen är ett faktum” och så följer en rad bildrika uppslag med texter som ger olika perspektiv på skiftet i föräldraledigheten och familjevardagen. ”Misstänksamt dras han in i kvinnovärlden. Till blodpuddingen, sandlådan och Konsum. Och tvättstugan.”, lyder en av de ganska märkliga texterna. En annan text förklarar att närheten till barnen kan ge kraft åt papporna, och ”påminna oss om vad som är viktigt i livet”. Ett senare nummer ger svar på frågan vi alla ställt oss; Hur är Carl Bildt som småbarnspappa?

Förmodligen är det just här som tidens gång märks mest, i artikelserier som ”Farsan” och flera andra längre intervjuer med kända och okända pappor. Den underförstådda frågan är ”Men hur är det egentligen att vara pappa?” Liknande frågor till mammorna tycks vara ointressanta.

*

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson försöker få ordning på begreppen format och storlek.

Visst, det finns ett tråkigt svar. En bok är ett fysiskt objekt och som sådant kan den mätas med linjal och sägas ha en storlek, till exempel 110 mm gånger 180 mm, som är den vanliga storleken på en pocketbok. Nöjd så? Eller ska vi ta det mer intressanta svaret? Bra! För historiskt sett har en bok också ett format och ”format” är inte synonymt med ”storlek”. Låt oss reda ut det hela.

Det bokformat som kanske flest hört talas om är ”foliant”. Förkortningen ”Fol” syns en del gånger på bibliotekets hyllor och där finner ni böcker som till sin storlek är större. Betyder alltså ”foliant” att det är en stor bok? Nja, inte direkt. ”Format” har att göra med hur många gånger ett tryckark viks. När man förr tryckte en bok användes ett stort pappersark. På detta ark trycktes ett antal boksidor. Om man tryckte två boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta en gång fick man ett häfte som innehöll två blad, eller fyra boksidor. Detta format kallas folio och brukar med siffror utskrivas som 2:o.

Om man i stället tryckte fyra boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta ark två gånger fick man ett häfte med fyra blad/åtta sidor. Detta format kallades kvarto och skrivs ut som 4:o. Veks det tre gånger kallades det oktav (8:o) och har åtta blad/sexton sidor. Det säger sig självt att om man utgår från två pappersark av samma storlek och viker det ena en gång och det andra två gånger så kommer det första bli ett häfte som till sin storlek är större än det andra.

Enkelt? Fint, då kan vi komplicera det hela. Förr tillverkades papper för hand. Olika tillverkare hade olika stora formar för sitt papper. Det fanns ingen standard för hur stort ett papper för boktryck skulle vara. Detta innebar att en boktryckare kunde ha tryckark av en storlek, medan en annan tryckare hade tryckark av en annan storlek. Detta påverkade hur stora de tryckta häftena blev, men det är inte slut här, för när häftena sedan bands in till en bok skar bokbindaren bort de ojämna kanterna på häftena. Beroende på hur mycket kant, hur mycket av marginalerna på boktrycket, som skars bort förändrades storleken på den färdiga boken. En del gånger var bokbindaren generös och sparade mycket marginal, andra gånger tvärtom, som på dessa exemplar av samma tryck av Ludvig Holbergs Jüdische Geschichte … från 1747. Samma format, olika storlek.

Det här innebär att en färdig bok, tryckt i oktav, kan skilja sig i storlek från andra böcker också tryckta i oktav. Det kan till och med innebära att en bok som tryckts i kvarto, som inbunden bok har samma storlek som en bok tryckt i oktav. Det vill säga om boktryckaren av kvartoboken valt en liten satsyta för texten och bokbindaren skar bort mycket av marginalerna. Medan boktryckaren av oktavboken haft större satsyta och bokbindaren sparade mycket marginaler. Visst, det är kanske mer ovanligt med dessa exempel, men de finns. Böcker med samma format kan därför ha mycket olika storlek.

De vanligaste formaten är folio (2:o), kvarto (4:o) och oktav (8:o). Ganska vanliga är även duodecimo (12:o) och sedecimo (16:o). Sedan finns en mängd varianter och mindre storlekar ner till 128:o, vilket är ett format jag inte ens vet vad det kallas, men som i storlek är runt 40 mm gånger 25 mm. Tumregeln är att ju högre siffra formatet har desto mindre är storleken.

Det finns alltså en viss korrelation mellan en boks format och dess fysiska storlek. Förr ställde bibliotek upp alla böcker efter format, så att alla böcker i oktav stod för sig, alla kvarto för sig etc. Anledningen var att detta bäst utnyttjar bokhyllornas vertikala utrymme. Böckerna håller även bättre när de får gnida axel med sina likar. På Humanistiska biblioteket placerar vi fortfarande böcker efter format i vår raritetskammare.

Från mitten av 1800-talet och framåt har boktillverkningen standardiserats och mekaniserats, så formaten har inte längre samma betydelse. Även biblioteket försöker effektivisera, så för enkelhetens skull slänger vi in det mesta upp till folioformat i en och samma hylla, folianterna får stå för sig själv och är böckerna fånigt stora så lägger vi dem ner och kallar dem för liggfolianter. En av bibliotekets största liggfolianter är en bok om orientaliska mattor (se första bilden). Vår minsta bok är så liten att den nästan inte finns. Dess format tror jag är döpt efter det man brukar säga när man letar efter den: Var i h–e är den nu då-format!

Dagen till ära återges här ett fragmentariskt skaldestycke, funnet som efemärt manuskript (vilket är kanslisvenska för handskrivna lappar) på plan 4. Materialet utgör sannolikt någon typ av improviserat bokmärke eftersom det helt och hållet saknar koppling till sin värdpublikation.

Sidan har varit uppblött vid något tillfälle, och har oläsliga marginalanteckningar. Ingen uppgift finns om ursprunglig huvudpublikation eller tryck som den kan ha kopierats ur. Den knorvliga ortografin som synbarligen härrör från 1600-talet låter sig svårligen benas ut, men återges här efter bästa fömåga, och påminner möjligen något om vår egen arbetssituation vid valda tillfällen:

Eet skalde-försökh om hennes Qwalma Mater;

Hwad läse-frucht som ännu icke fläckats
af brune prickar uti dystre rum
den fingrasz häär av diäknetass som bläckats
i seeklers wakha oc med ryg i krumh
Iagh måå hvid edert mööte hväl förskreckas,
skal iemväl ej af wördnad bida stum

I lärde herrar medh een foth i myllan
Iagh skyndar at er sträfvan springa bij
Dit gråånat hufvud skönias kan bak hyllan
Medh hast iagh bringar åldrigt tryck, förbij
är tidh då gienom eegen ljuf förskiyllan
I mächtade att sööka deruti

Dock, haf förtröstan – intet ståhl skal bijta
i detta vittra tämpels ände-lyckth
Då gubbars lumpor byts mot hwingar hwite
Skal palimpsester endnu hwila trygt
Meed knuth i nackom gåå wi än oc slijte
förwaltande deen lärdom I ha bygt

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Att räkna ut när det är påsk är en av de svårare konsterna man kan ägna sig åt. Det har att göra med när vårdagjämningen är och hur den förhåller sig till (ecklesiastisk) fullmåne, en bra söndag, kalenderzoner och tabeller. Det är därför påsken infaller olika varje år, påstås det. Själv tror jag att det beror på att det inte finns någon som faktiskt vet när påsken infaller och varje år är en ny vild chansning som man innerligt hoppas på är den rätta tidpunkten. Låt oss inte fördjupa oss mer i det. Kort sagt, får du ett påskkort så är troligen påsken nära. Så på detta sätt önskar Marginalia Glad Påsk.

Alla påskkort är hämtade ur Herbert Blomstedt Collection.

Den 21 mars 2024 blev över 30 000 sidor (ungefär 14 hyllmeter) med protokoll från Kungliga Musikaliska Akademiens möten och sammankomster digitalt tillgängliga. Det handlar om samtliga mötesprotokoll från 1771 fram till 1924. Digitaliseringsprojekt har möjliggjorts genom stöd av Riksbankens Jubileumsfond och har därmed skapat en tämligen unik inblick i Sveriges kulturpolitik under 150 år.

Är du intresserad så kan du hitta dessa protokoll via kulturarvsportalen Alvin som för övrigt även är den plats där vi på biblioteket tillgängliggör arkiv och handskrifter. Alvin drivs som ett konsortium med universitetsbiblioteken i Göteborg, Uppsala och Lund som delägare och med en rad olika arkiv och bibliotek som medlemmar. Alvin är en fantastisk plats för att få inblick och lära sig mer inom en rad olika historiska områden.

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark hjälper våra låntagare att visa sökfältet vem som bestämmer.

*

Ny på biblioteket? Ny på universitetet?

Universitetsbibliotekets söksystem Supersök är otroligt generöst och optimistiskt. Det levererar gärna tiotusentals träffar om man har oturen att leta efter något som är skrivet av en person med ett hyggligt vanligt namn. Ännu värre blir det om man vill ha tag i något med en generisk titel, typ ”annual” eller ”report”.

Att leta böcker i våra digitala system är lite som Googlewhacking – med så få termer som möjligt ska man avgränsa sina träffar så mycket som möjligt. Det gäller samtidigt att slippa skriva in många sökord, pga man är lat effektiv.

Och de bästa termerna att använda…?

– författarens mest unika namn (helst utan diakriter bortom katalogens eget språk)
– det mest betydelsebärande ordet i titeln (helst utan diakriter bortom katalogens eget språk)
– eventuellt tryckåret, om man känner till det. Viss försiktighet anbefalles. Det kan vara fel, och det kan filtreras bort om det är ett gnälligt system som stoppar alla termer med fyra tecken eller mindre.

NEJ, bäst att inte skriva in hela titeln på boken. Vi minns fel. Vi stavar fel. Vi slarvar och skriver in en eller ett par extra bokstäver någonstans. Undvik överhuvudtaget långa söksträngar, och vanligt förekommande småord. De är lika meningsfulla vid databassökningar som bajssträngar hos räkor.

NEJ, sök inte på ISBN om det inte är ett måste. Forskare anser (källa:internet) att det finns ca 32 miljoner möjligheter att göra fel när man skriver in ett ISBN, mest på grund av att man saknar det naturliga korrekturstödet som språkigenkänning ger. Vi VET hur man stavar till Houellebecq, så vi ser automagiskt om det blir fel. Men 978-91-27-11887-4 har vi ingen automaträttning för i ögat. Vissa av oss är jättebra på långa nummerserier, men detta är kulturarvsbloggen, inte Chalmers. Hand upp, dyskalkylikerkollegor!

NEJ, använd inte ord med konstiga diakriter (prickar ringar accenter cediljer) eftersom systemet kanske inte känner av dem, kanske inte automaträttar dem, kanske inte fattar grejen med bindestreck osv. Detta är en form av språklig utarmning som man kan ha åsikter om. Ha gärna det. Supersök klarar svenska ringarÅprickar, men misstänksamhet mot diakriter är ändå en sund baslinje som ofta lönar sig.

JA, välj det av författarens namn som är mest unikt. Skriv inte Johansson om karln är straffad med ”Eggelbert” till förrätt. Sök inte på Lars, John, Anna eller Maria om upphovsoffret heter Kalenderhielm på slutet.

JA, undvik småorden. Samt: Libris websök (om man är där och letar) gillar INTE att man skriver ”och”, då gnäller systemet.

JA, trunkera med * vid osäkerhet. Klipp av ordens ändelser om de är osäkra. Kringgå tildesymbolerna med en liten stjärna! Stavade den med s eller z? Två t? Ingen vet! Trunkera på!

Har man gjort rätt nu, bör man ha en cocktail som kan se ut som ”AUDREY PERVERTED 1933” eller ”FRANZ KOKAINISMUS 1967” eller ”BEPPE GERIATRIK 1999”. Roligt, och ofta ganska respektlöst mot författaren. Detta är kortformen för den näve mental bredspektrumantibiotika vi kastar in i maskinen, det är söknätet som vi knyter olika varje gång för att passa en ny och unik typ av informationsfisk, och det bör i idealfallet ge EN träff på exakt det man letar efter.

För många träffar? Sortera kronologiskt om det går. Ofta finns funktionen ”äldst först” / ”nyast först” vilket är helt ovärderligt. Då kan man skippa resten så fort det blir 1887 och timmen är för sen för den där förstaupplagan.

En annan bra grej med flera bibliotekskataloger: kolla medietypen längst ute i endera kanten. Hur många titlar med ordet ”spine” finns det? (1.573). Men vi vill inte ha nån uppbygglig bok om civilkurage, vi längtar efter den medicinska tidksriften SPINE som har så många roliga artiklar om ryggmärgsbråck. Välj rätt medietyp, så minskar antalet träffar till en handfull.

Under avancerad sökning kan man också välja VAR man vill att informationen man matat in ska dyka upp. Om man inte fritextsöker, kan man undvika att resultatet blir nedlusat av en massa träffar på den berömde portugisiske diktaren Carlos Spine, om det nu är tidskriften SPINE man är ute efter.

Självklart är det på sin plats med systematiska litteraturöversikter (review articles) så man vet att man inte missat nåt superviktigt. Men ytterst får man kanske finna sig i att det numera är i princip omöjligt att få en komplett överblick över sitt fält, och att man – särskilt i den akademiska karriärens startfas, då man skriver om nåt smalt och angeläget som det tyvärr inte finns en enda specifik monografi om (med en titel som korrelerar med ens valda problemområde) får nöja sig med att punktera den svävande jättebubblan av akademisk text på ett ställe som verkar relevant för en själv. Därifrån kan man sedan kannibalisera referenserna i uppsatsen vid ingångshålet, och se om någon har varit gullig nog att också referera till den. Som filmtipsen på Netflix, ungefär.

Känner ni er redo? Våra databaser väntar på era genombrott!

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark om dagens kuriosakaramell ur magasinen:

Ursäkta de lortiga tjänstemannatassarna! Förlåt den suddiga mobilbilden! Allt kommer sig av min uppjagenhet å yrkets vägnar. Roligheter måste delas ögonaböj, helst innan gåshuden lagt sig.

Här Johan Arndts ”Paradijs lustgård, öfwerflödeligen medh gudachtigheet och wargehanda christelige dygder vpfylt: … transfererat och affsatt på wårt swenska tungomåål, genom (fordom) Ericum Schroderum, translatorem regni” etc etc.

Arndt känner ni till. Han var en bångstyrig tysk teolog som bitvis gick emot sin protestantiska övertygelse och irriterade livet ur en del reformerta styrande på kuppen. Hans skrifter om protestantiskt leverne och kristliga dygder trycktes i många och stora upplagor och var vitt spridda. Denna mumiebruna godbit ur Hvitfeldtska samlingen är tryckt 1674, samt försedd med bokspännen i mässing och en något tveksam proveniens, och den har en riktig röfwarhistoria insydd innanför pärmen, präntad med en för tiden orimligt prydlig antikva, som får en att misstänka att texten är av betydligt senare datum, snarast 1800-tal:

”Ännu en hendelse med denna sköna boken till then förra, som i Schlesien ha tildragit år 1645 den 25 Octobris i Creutzendorf icke långt ifrån Lischwitz. En Qvartermestare af then tappra Hr. Öfwerstens Joachim Ernst Görtz [iys/rigs] regemente hade genom eldswåda mist sin wagn, i thet elden war af en pilt wårdslöst hanterad, och hade lagt hela thet huset i aska, hwaruti wagnen stått. Elden war om nattetid blefwen lös, och hade så tagit öfwerhanden at thet war blefwit för sent at frälsa något. Dagen therefter tå Qwartermestaren sökte efter smelt ten och koppar som han haft på wagnen, fann han sin bönebok ofwan nemnde Johan Arnds Paradis Lustgård aldeles oskadd sådan som hon tilförene warit hade, ja man kunde icke kenna någon elds-lucht uppå henne. Dhenna boken skente han åt en Lieutenant, hvilken bytte bortt henne mot en hest. Dhenna hendelsen är hela thet Görtz [k]yska regimentet och många borgare i Lichwits bekant, så at om hennes wisshet ingalunda är till tiflandes [sic]. Utdragit af Scrivers Siäle-skatts femte del, andra predican [s.] 24, som önskat denna berettelsen wåro fogad jempte den förra som finnes framföre i boken.”

Det finns ingen förra berättelse infogad i boken. Har det ens funnits någon? Har sidorna fallit ur? Vilket annat mirakel kan ha skett med just det här – eller ett annat? – exemplar? Det får vi inte veta.

Värt att påminna sig om är i alla fall 30-åriga krigets diverse religiösa bevekelsegrunder, och att bokens mirakulösa bärgning ur elden säkert sågs som ett tecken på gudomligt ingripande, som visade att man hade Herren på sin sida i konflikten.

Också värt att notera är att den svenska översättningen av Paradis Lustgård utkom för första gången 1647 – och alltså INTE kan ha varit i cirkulation i den tyska leran så tidigt som 1645. Detta exemplar är dessutom en betydligt senare upplaga, tryckt 1674 i Göteborg av Amund Grefwe, stadens förste boktryckare. Det gör det ännu mindre troligt att det är det faktiska exemplaret som omtalas – eventuellt har berättaren rört ihop årtalen, samtidigt som händelsen gäller ett annat exemplar av Arndts förtjusande lilla duodes. Eller så är alltsammans lögn. En spännande, propagandistisk skröna.

Med för- och eftersättsblad ur okända räkenskapsböcker, flertalet kluddiga provenienser (bl a en ”Söfia”), och ytterligare flera hyggeligen oläsliga inskrifter på alla tomma ytor. Tillgänglig för valvlån, med smuts och allt. Välkomna!

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark skriver idag om en av universitetsbibliotekets nytillkomna specialsamlingar.

Många boksamlingar är hopkomna av nödvändighet, av slump eller plikt. Man har behövt dem för något uppenbart praktiskt: att laga människors kroppar, att undervisa studenter, eller att kunna visa på att man gjort rätt, hållit räkningen. Men så finns det samlingar som förefaller sprungna ur oförvanskad glädje, nyfikenhet och lustbetonad samlarhåg – ur ett allt uppslukande särintresse som hållit entusiasten vaken långt in på natten och brukat resultera i de allramest förtjusande, emellanåt svårtydda accessionskataloger. Det oemotståndliga, underbara inre tvånget att bemäktiga sig ännu en värld mellan två pärmar.

Esbjörn Hillberg (1940-2020) kom ursprungligen från Norrland, arbetade som ingenjör och programmerare, och var länge verksam med att ta fram tidiga logistiksystem rörande bland annat frakterna i Göteborgs hamn. Han grundade Svenska Fyrsällskapet 1996, och var dess ordförande fram till sin död. Hustrun Ulla är bosatt på Donsö och har varit instrumentell, oumbärlig i arbetet. Detta kan jag läsa mig till. Men jag hade velat fråga vilken urscen som givit upphov till detta specialintresse. Jag önskar att jag hade fått höra Esbjörn själv berätta varför han samlade böcker om fyrar. Jag tror att jag förstår, naturligtvis förstår jag. Men jag hade velat höra honom sätta ord på det.

De flesta av oss kan peka ut några privata urscener: kritiska ögonblick som format oss och angivit riktningen för vad vi sedan kommer att göra av våra liv. En plats eller en händelse, ett särskilt ljus mot en husfasad, några ord som stannat kvar och blivit fröet till ett beslut som ofta tar många år på sig att mogna. En del bosätter sig på en fyr och sköter den. En del ägnar decennier åt att samla andras berättelser och bilder. Och en del bänder sig igenom landets bokglaciär, både upprymda och förtvivlade över att uppgiften i sin helhet vida överstiger varje enskild tjänsteperson, och kommer att kvarstå långt efter att man själv blivit reducerad till en eventuell fotnot.

Esbjörn Hillbergs Fyrsamling står nu tack vare flera personers förtjänstfulla medverkan i Biomedicinska bibliotekets gula kärntorn på Medicinareberget, och katalogisering pågår, för att göra samlingen synlig och tillgänglig. Det är ett långsamt, detaljerat arbete som emellanåt sinkas av materialets fängslande natur. Till det yttre hör böckerna hemma bland de andra nyttoverk inom naturvetenskap och medicin som förvaras här, men syftet med fyrsamlingen kan omöjligen ha varit att lära sig att sköta en fyr, eller ens att dokumentera en utgivningsnisch. Snarare erbjuds man här en möjlighet att gränslöst frossa i mängder av enskilda inblickar i sådana liv som varje armchair traveller helt säkert har fantiserat om. Tonvikten ligger på äventyr.

Fyrsamlingen omfattar ca 40 hyllmeter böcker, ordnade enligt Esbjörns eget geografiska system, med världsdelar och deras respektive länder i bokstavsordning. Det mesta av materialet är på engelska och svenska, men språk från hela världen finns representerade, vilket gör katalogiseringen bitvis utmanande. Formaten är mycket varierande: här finns skönlitteratur, spel, kartor, barnböcker, teknisk dokumentation, förvaltningsdokument, romaner, manualer, fotoböcker och biografier. Efter vad vi erfar är det världens största samling av fyrmaterial, enligt muntliga uppgifter från Sjöhistoriska museet. Esbjörn är själv mycket närvarande i sitt material, i form av tillskrifter, noteringar, brev och vykort, och annan spännande efemera. Ett nätverk blir synligt, och ett livsverk.

Arbetet som fyrvaktare kanske var ensamt i första hand, men man anar att det samtidigt funnits en oerhörd gemenskap med alla dem som fyrvaktarna förmått hjälpa. En bok i samlingen är tillägnad alla de besättningar som vinkade varje gång de passerade en viss fyrplats. Familjen som skrev boken, och som skötte fyren fick dessa återkommande bevis på hur behövda de var, och hur mycket de betydde för sjöfararna.

Man tycker sig komma de här människorna väldigt nära, i deras tillvaro som är bitvis avskalad och konkret och samtidigt ofta framstår som oerhört rik. Deras berättelser, särskilt när de serveras i så många lager, blir stark medicin. Man dras med! Man blir också påmind om hur mycket av människors historia som inte dokumenterats. Hur alltför mycket stupar ner i osynlighet, och hur vi själva utgör den tunna tweedmönstrade linjen av kulturarvsadministration och minnesinstitution. Just nu är det vi, här. Man måste hålla andan en stund. Man flyttar sulorna en aning för att stå stadigare.

Jag har själv arbetat i yrken där skiktet mot döden är tunt. Man är så behövd, och man förstår direkt vad allt ska vara bra för. Det förklarar kanske människors oerhörda offervilja i de här lägena. Att hålla fyrljuset tänt är en plikt som går utanpå tjänstesamhällets stränga regler och krav. Man gör det inte för sina överordnade. Man gör det för att det är helt nödvändigt.

Bland de många berättelserna i samlingen: en om en fyrplats dit stora mängder flyttfåglar lockats av fyrljuset, och kastade sig in mot tornets väggar och glasrutor. Tydligen är detta inte alldeles ovanligt. De föll med brutna vingar och nackar i tusental runt den förtvivlade fyrvaktaren, som kastade sig in på sitt arbetsrum och tog in Paris på radion, med den gladaste dansmusik han kunde hitta. En stadig frukost på det. Han hade ersatt två företrädare som i tur och ordning behövt vårdas på anstalt efter att ensamheten på skäret blivit allt för stor. I hans anteckningar står att arbetet kräver att man inte tänker för mycket.

En annan berättelse, om hur stormvågorna kring en pelarfyr slet bort hela ståldörren från huskroppen, och fyllde de nedersta våningarna med vatten innan fyrpersonalen blev räddad med helikopter.

Samlingen bjuder också på glimtar av kustnära liv och personligheter jäms med fyrpersonalen: fiskare, skutskeppare, herring girls, sjömanshustrur, fyrmästardöttrar, valfångare och trankokare, segelmakare, repslagare, tjärkokare, skeppsgossar, kadetter, pirater och emigranter, fripassagerare och kedjefångar. De som tände falska fyrbåkar och lurade andra på grund för att tillskansa sig värdefull last. (I Bohuslän kallas detta för att vraga. Berätta gärna om du känner till något specifikt om straffsatserna för detta uråldriga näringsfång. Blev man bara ihjälslagen direkt?) Flottans små och stora flytetyg. Fyrskeppen, med egen term i Svenska Ämnesord, var spännande rörliga anordningar som också kunde agera räddningsfartyg. Segeleran, med skepp som för en förhållandevis kort tid sedan utgjorde största delen av hela världens transportväsen till sjöss. Hamnarnas än mer kritiska betydelse i ett skede då landvägarna i bästa fall var ett andrahandsalternativ.

För oss som får klaustrofobi av att befinna oss i inlandet, är det livsnödvändigt att bo vid havet. Möjligen kan något ersätta det – stora vidder, stora skogar och sjöar, en flod, höga berg. Ett andningshål som säger att världen inte bara består av motorvägar och tröstlös bebyggelse. Fyrarna med sina ofta pittoreska boställen utgör prima fastighetsunderlag för den hängivne: så mycket bättre än hemnet. Man dras med. Man önskar sig brinnande att själv få bo så avlägset, och man glömmer allt om vikten av kommunalt AV, pizza- och paketleveranser, eller för den delen wifi, som när det uteblir, kommer att bli knäckpunkten i ens drömmeri om den ultimata distansarbetsplatsen. Strindberg ska ha önskat sig att få bo på en fyr, och sitta där i ensamhet och skriva. Det har sagts att detta arrangemang kanske skulle ha blivit trevligare för hans medmänniskor, men inte nödvändigtvis för honom själv. En alltför livlig fantasi ligger en till slut i fatet där i ensamheten. Det gäller som sagt att inte tänka för mycket.

Fyrvaktarens äktenskap med naturen har inneburit långa perioder av väntan, med ett ändlöst och själsdödande polerande av glas och mässing, och så de återkommande kritiska lägena med storm, skeppsbrott, tekniska problem, fallolyckor, vinande iskristaller och desperata räddningsförsök. Ens förhoppningsfullt uppdrivna lilla trädgård, totalförstörd av vattnet och vinden. Erosionen som långsamt äter klippan under husgrunden så man till slut tvingas flytta hela fyrvaktarbostaden. Och de stilla nätterna långt från fastlandet, med himlen och havsdjupet bottenlösa, genomdragna av mörka dyningar.

Inte har det varit bara samhörighet och ihärdiga hjältedåd heller. På en kanadensisk pelarfyr roterades tvåmansbesättningen omlott, en månads tjänstgöring där man efter två veckor fick en ny arbetskamrat. Eller i det här fallet, en ny fiende. I en del fall gick osämjan så långt att det bara var tanken på den hägrande rotationen som förhindrade mord. En olycka händer så lätt? Plattformen som omgav fyrtornet med sin inbyggda bostad var tänkt som en promenadsträcka, runt runt på den lilla cirkeln av betong, men den var det naturligtvis ingen som utnyttjade. Fria vikter använde man vid den här tiden kanske mest på cirkus. Att klättra upp och ned längs den tunna stegen mot vattenytan var inte heller särskilt lockande, och förresten hindrade stormbyarna alla försök att ens öppna dörren för att ta sig en livshotande promenad. Inne i fyren satt fyrvaktaren och hans biträde och hatade varandra, med alltmer förtvinade ben, som astronauter.

Hur mycket törs man ikläda sig andra människors stretande och utmaningar? Det går fort att förledas. Man får påminna sig om att ens eget föräldraskap, hur mycket det än må kännas så, inte är ett tjugo år långt, aldrig upphörande avsnitt av krabbfiskeprogrammet Deadliest Catch, där man står i oljekläder på det ishala däcket till en fiskebåt utanför Alaska, och hela tiden riskerar att spolas över bord av nästa våg. Sälskär av Bengt Häger är en favorit, där det beskrivs hur man fick ta höjd för avdriften i den starka blåsten då man var tvungen att gå över ön till dasset i stormen och vintermörkret. Hur pappa fyrvaktarens kläder var täckta av ett tjockt pansar av is när han kom in igen efter sin inspektionsrunda, och fick låta frun och barnen knacka sönder isskorpan så att armar och ben gick att böja igen, och han kunde få av sig oljekläderna.

Som humanist i färd med att katalogisera en boksamling dras man oemotståndligt till det mänskliga, trots tonvikten på naturvetenskap. Vad står det här? Ett fyrvaktarpar som på äldre dar hade fått ett enda, efterlängtat barn drabbades av djupaste förtvivlan då den lilla drunknade vid klipporna på den ensliga ö där fyren stod. Föräldrarna kunde inte sluta förebrå sig själva över det liv de hade valt, och övervägde att lämna fyren och söka sig en ny tillvaro på fastlandet. En tid därefter, en iskall vinternatt med hård vind, blev de vittne till ett skeppsbrott just intill ön. Vädret var för hårt för att någon räddningsinsats skulle kunna göras, och de stod tillsammans och såg hur fartyget försvann i vågorna. Mycket av den last som fallit överbord kom drivande emot dem, och där var särskilt ett bylte som fångade deras uppmärksamhet: en hoprullad madrass fastbunden vid två trälårar som höll den flytande. Detta enda lyckades de bärga, och i madrassen hittade de ett spädbarn, en liten flicka som ensam hade överlevt katastrofen. Här slutade berättelsen, och jag blev stående med darrande underläpp mellan hyllorna: Hur gick det sen?? FICK HON STANNA HOS DEM??!”

Flera månader efter att jag läst om den lilla flickan i madrassen, öppnade jag återigen på måfå en helt annan bok, där berättelsen upprepades. Säkert har den beskrivits i flera böcker, och är nog en välkänd anekdot, men ändå – vilken lycklig slump! Nu var händelsen försedd med ett glädjande tillägg: visst fick hon stanna. Hon växte upp på ön hos fyrvaktarparet.

Ytterligare ett par månader senare, stötte jag på en uppgift om denna tydligen mycket spridda historia, som nu visade sig vara fabricerad, trots en del uppgifter om dess förmodade äkthet. Det fanns aldrig någon liten flicka som drev iland vid Hendricks Head i Maine, efter en storm 1870. Alltsammans är hämtat ur en roman: Uncle Terry – A Story of the Maine Coast av Charles Clark Munn, utgiven år 1900. Att historien blivit så seglivad visar hur gärna vi vill tro på en hjärtevärmande, dramatisk historia, kanske så mycket att vi skapar human interest fast det inte alls hade behövts, med tanke på hur många sanna berättelser som finns, och som är oändligt spännande.

Om det fortfarande inte finns någon avhandling om fyren som skönlitterärt motiv, är det i alla fall något vi gärna vill se. De hyllmeter romaner och noveller som fyrsamlingen omfattar, visar hur som helst att det är läskigt med fyrar. Det spökar där. Man blir mördad när man minst anar det. Saltvattendränkta gastar går och väsnas i de vackra spiraltrapporna. De senare är också rikt representerade i fotomaterialet – spiraltrapporna, inte gastarna…

Ett förvånansvärt stort antal kvinnor är uppmärksammade i det biografiska materialet, och som vanligt är de tvungna att vara dubbelt så bra som karlarna för att få vara med. Föga förvånande är det för det mesta en änka eller dotter som tar över efter en sjuk eller avliden fyrmästare, och som vanligt blir det bråk med administrationen och stränga brev med långa utläggningar om halv lön innan hon får förmånen att fortsätta arbetet, som hon undantagslöst i praktiken redan skött i åratal tillsammans med make eller far. Å tack, å tack! Många av skribenterna är också barn till fyrpersonal, och man ser viljan att dokumentera en försvinnande arbets- och livsmiljö i takt med att fyrplatserna avfolkas i takt med automatiseringen.

Trivsammare gubbar hittar man nog i farbrorföreningarna. Samlingen innehåller flera fyrpass från olika länder – små böcker i passformat där man kan samla stämplar vid alla de fyrar som man satt sig i sinnet att besöka, exempelvis alla fyrar i Polen, Baltikum eller Nordamerika. Bruket av stämplar är tydligen inte lika exotiskt som här i Sverige. Det känns ljuvligt analogt och ger bilden av de stora byggnaderna som eklektiska Pokémon att samla i långsam takt, gärna under en gruppresa med många stopp för fika. Man kan inte heller engagera sig i fyrväsendet utan att elda på sin givna celebrity crush på en av de mesta fyrgubbarna; Gustaf Dalén, fint omsjungen av musikgruppen Öbarna i listettan Blinka Fyr från 1984.

Och där är den, fotnoten till vilken jag själv är reducerad. I den höga smala blå boken om Pater Noster, utgiven 2007, står vi och målar om mistlurshuset på stegar som vinglade så mycket i vinden att Bengt Sandblom blåste omkull med pensel och allt. En liten delegation från Bohusläns Museum, under några augustidagar 2003. Vattnet är oroligt kring Pater Nosterskäret. Där ansluter den Jutska strömmen västerifrån till den nordgående Baltiska strömmen. Men det går ofta bra att bada här, på en av Sveriges bästa dykplatser. Saltet får man skölja bort med hjälp av en kastrull varmvatten och en tvättlapp i det lilla köket. Vinden ökade efterhand, och vi blev kvar ett par extra dagar tillsammans med de fridlysta stinkpaddorna i den lilla gölen mellan klipporna, innan båttaxin kunde hämta oss. Trots allt slapp vi göra pyttipaDDa av några exemplar av Epidalea calamita ihop med vår överblivna potatis.

Men hur ska det gå nu? Vad händer med fyrarna, är de dömda att vittra bort på sina utposter i brist på kulturstöd och kostsamma helhetsgrepp kring olika byggnadsvårdsinsatser? Kanske inte. Sjöfartsverket arbetar idag på ett nytt sätt med befintliga fyrar, som nu har fått nygammal aktualitet som analogt navigeringsstöd – skyddat från cyberattacker.

*

Läs mer om Svenska Fyrsällskapet, Gustaf Dalén och om fyrsällskapets lexikon.

Kulturarvssamordnare Anders Strinnholm om ett spännande förvärv

Det har ju i under slutet av förra året kommit en del pressmeddelanden om en donation av sjöatlaser som vi på Göteborgs universitetsbibliotek har fått förmånen att vara en av mottagarna av. Jag har nu äntligen fått tid att ge en första liten kort presentation av vad det är för verk det handlar om.

Bakgrunden är att mecenaten Björn Carlson (1935-2021) som grundade stiftelsen BalticSea2020 och som ligger bakom Björn Carlsons Östersjöpris för ”värdefulla bidrag till Östersjöns miljö” även var en samlare av sjökort och sjöatlaser. Det är nio av dessa verk som ingår i donationen, varav tre har tillfallit Göteborgs universitetsbibliotek.

Det äldsta exemplaret är Petter Geddas A general, and different special sea-charts of the whole East-sea, and the Schager-rack från 1694. Arbetet var ett stort och viktigt steg för att skapa bättre och säkrare sjökort och Gedda var central för insatsen kring detta. Gedda var son till lantmätaren Johan Persson Gedda, studerade en tid vid Uppsala universitet och arbetade därefter som lantmätare. Med tiden gjorde han karriär, hamnade bland annat på Amiralitetet och blev chef för Navigationskontoret i Karlskrona. Sjöatlasen räknas som ett av 1600-talets viktigaste kartverk och brukar ofta kallas för grunden, eller den moderna starten för Östersjöns sjökort. På det hela taget är det ett mycket viktigt verk.  Atlasen är tryckt i Amsterdam men bunden i ett betydligt modernare band, av en för oss okänd bokbindare (S. Jansson).

Gustaf af Klint var sjömilitär och kartograf. Han kom från en familj med långa och starka band till flottan, visade stor duglighet och steg i graderna. Han deltog i Gustav III:s ryska krig och i 1814 års krig mot Norge. Under större delen av sin karriär var han involverad i sjömätning. Hans arbete vann stor uppskattning och han blev bland annat invald i Kungliga Örlogsmannasällskapet, Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Vetenskapsakademien, samt dekorerad med en rad både svenska och utländska ordnar. Verket Hans Majt Konungen egnas Sweriges Sjö-atlas i två band från 1820 är ett imponerande arbete. Banden är lite speciella då pärmarna pryds av den tidens örlogsflagga.

Leontiy Spafarieff tjänstgjorde i ryska flottan och arbetade som hydrograf åt det ryska Amiralitetet. Han hade även ett särskilt ansvar och intresse för fyrar, då han var den ryska fyrförvaltningens första chef. Detta är något man tydligt kan se i hans Atlas of the Gulf of Finland, tryckt i  Sankt Petersburg 1817. Här har fyrarnas utseende och placering längs den Finska viken givits en mycket framträdande plats.

Tillsammans utgör dessa tre verk ett mycket viktigt tillskott till våra samlingar av sjökort/sjöatlaser. Spafarieffs Atlas of the Gulf of Finland kan också ses i relation till ett kommande inlägg här på bloggen om en annan av våra senast mottagna, större donationer, nämligen Esbjörn Hillbergs Fyrsamling.  Sammantaget gör detta oss extra glada, inte minst då Göteborgs universitet har tvärvetenskaplig havsforskning som ett av sina profilområden.