Marginalia

Bibliotekarie Jenny Sjögren botaniserar i KvinnSams arkiv.

Julen år 1953 ordnade Göteborgs Skolköksseminarium (senare Institutionen för hushållsvetenskap) en julbasar. Det bakades och pysslades i veckor inför tillfället. I KvinnSams arkiv hittar vi minnen från när lärare och elever hjälptes åt att för göteborgarna ordna en trevlig julbasar på Molinsgatan 6.  

Av Stefan Benjaminsson

Ni tänker på julklappar. Ni tänker på att ge bort böcker. Ni tänker kanske till och med att dessa böcker kan komma att bli senare års julklappar åt andra. Återbruk tror jag att det numera kallas. Böckerna får ofta spår av sina ägare och bladen kan på så sätt bära med sig andra tider, andra liv, som en hälsning åt framtida ägare.  

Här har vi en bibel. Det är en medeltida handskrift skriven under andra halvan av 1200-talet, troligen i norra Frankrike. Därifrån tog sig denna bibel till ett Dominikankloster i Basel. Det är fullt möjligt att det var klostret som beställde den och som därmed är förste ägare av den, men detta vet vi inte. 1487 lånade klostret ut bibeln till en broder Bartholomeo Zem Wind på obestämd tid. Detta vet vi däremot, eftersom det finns en inskription i boken om att detta skett och att uppgiften även noterats i klostrets katalog. Det finns många noteringar på ett par sidor längst bak i boken. Observera gärna den märkliga figuren som har en julgran som växer upp rätt ur skallen. 

Broder Bartholomeo återlämnade av allt att döma inte bibeln och någon gång i början av 1600-talet hamnade bibeln i Johannes Jacobus Stocherus ägo. Detta vet vi också av en inskription, som säger att han 6 augusti 164[0] (troligen i slutet av sitt liv för noteringen förtäljer att han var sjuk) gav boken till sin bror Boeclerus, Scaphusius av Argentoratum. Detta var Johannes Henricus Boeclerus (1611-1672), som för övrigt var släkt med svartkonstnären Johann Faust (1480-1540) som gav Goethe inspiration till att skriva sitt drama Faust. Jag vill väldigt gärna inbilla mig att även Faust ägt boken (den inskriptionen finns dock bara i mina förhoppningar). 

Drottning Kristina plockade Boeclerus till Sverige år 1649. Sannolikt hade han med sig denna bibel som sedan blev kvar i Sverige när Boeclerus tröttnat år 1652, för näste ägare blev George Friedrich Niehenck (1678-1752) som var präst i Christinae församling i Göteborg. Niehenck donerade i sin tur boken till Göteborgs gymnasieskola, det som sedermera blev Hvitfeltska skolan, vars bibliotek slutligen hamnade här på Göteborgs universitetsbibliotek där vi nu kan njuta av bokens handmålade anfanger. 

Den mest spännande proveniensen, en helt utan namn, kommer dock från den person som sannolikt var bibels skrivare. På sista sidan, när arbetet efter lång tid, troligen 2-3 år, till slut, äntligen var klart, råkade skrivaren trycka ett bläckfläckat finger eller tumme på pergamentet. Ett fingeravtryck pryder nu denna sida, en hälsning från 1200-talet till oss idag. 

Källa: Kleberg, Tönnes, Catalogus codicum Graecorum et Latinorum Bibliothecae Universitatis Gothoburgensis, Ed. 2., aucta et correctior, Elander, Göteborg, 1974   

Kulturarvsbibliotekarie Anna Carla Pecorella fördjupar sig i professorns dagböcker

I februari 1926 slår Svenska Institutet i Rom upp portarna. Axel Boëthius (1889-1969) – institutets första föreståndare – antecknar febrilt i sina dagböcker allt som sker och ska göras före och efter institutets invigning. Genom Boëthius dagböcker får vi en unik inblick i hur hans vardag i Rom såg ut för 100 år sedan – hans sociala nätverk, olika inköpslistor, medieuppmärksamhet, hyror och korrespondens.

Axel Boethius personarkiv är ett av de största på Humanistiska biblioteket. Arkivets förteckning hittar du här: Alvin – Professor Axel Boëthius’ papper

Av Stefan Benjaminsson

Gissningsvis kommer det finnas en mängd pocketböcker i årets alla julklappar. Bortsett från att en pocketbok är ett billigt sätt att ge bort några timmars verklighetsflykt eller verklighetsfördjupning, är pocketboken också praktisk eftersom den är så portabel. Därför blir det en pocketbok i julkalendern idag, och inte vilken som helst utan en av de allra tidigaste pocketböckerna, tryckt i Venedig 1516: Orationes lectissimae XVI, av Gregorius Nazianzenus. Titel på latin, men innehåll på grekiska. 

Aldus Manutius (ca 1449/1452-1515) var en italiensk boktryckare, verksam i Venedig och insåg tidigt att det fanns en marknad för att trycka böcker i ett litet portabelt format. Under de första 40 åren efter boktryckarkonstens införande i Europa hade böcker generellt sett ett stort format. En del var förvisso mindre, men inte så att de enkelt kunde stoppas i fickan. Aldus började i slutet av 1400-talet att systematiskt trycka upp först grekiska klassiker, sedan latinska, i ett litet format. De blev så populära att de snart kopierades och även förfalskades. Idag visar vi en av dessa tidiga pocketböcker. Just detta exemplar är 16 x 9 cm, jämfört med dagens pocketbok som är 18 x 11 cm. Boken är tryckt ett år efter Aldus död, men hans firma drevs vidare av hans änka Maria och hennes far Andrea Torresani. 

Loggan som föreställer ett ankare kring vilken en delfin slingrar sig är Aldus boktryckarmärke. Loggan symboliserar Aldus valspråk: skynda långsamt. Delfinen står för snabbhet och ankaret står för att vara bestämd i utförandet. Det ska ge intrycket av kvalitet. Bokbandet, som troligen är samtida, är ett helband i kalvskinn med blindtrycksdekor. Det har också läderremmar som gör att man kan hålla ihop bandet. Det är betydligt mer vanligt att man ser metallspännen på dessa äldre bokband, så bandet är intressant på detta sätt. 

En annan detalj som är värd att peka på är att titel/författare är utskrivet för hand på det nedre snittet. Innan man började förvara böckerna stående i en bokhylla förvarades de liggande. En del gånger låg böckerna med främre snittet utåt. Eftersom detta band har titeln skriven på det nedre snittet kan man del sluta sig till att boken förvarats med undre snittet utåt, vilket var ett italienskt särdrag. 

Ur samlingen:

Kulturarvsbibliotekarie Kristina Sevo går lätta fjät, kring magasin och hylla, hittar okatalogiserade program för Göteborgs Lucia, kring klassifikation som sol’n förlät, skuggorna ej mer ruva.

Av Stefan Benjaminsson

Idag lyfter fram vi den göteborgska bokbindaren Ella Krantz (1904-1957). Krantz utbildade sig vid Kunstbewerbeschule i Hamburg, under Franz Weisse, och i Göteborg drev hon tillsammans med Astri Leman en bokbinderifirma. Hon hade ett flertal utställningar och arbetade även som lärare i bokbinderi vid Göteborgs nya elementarläroverk för flickor. Hon var också aktiv i Soroptimisterna, som är ett världsomspännande kvinnligt nätverk. På Humanistiska biblioteket har vi runt 20 bokband som Ella Krantz bundit in. De flesta är mindre exklusiva bruksband, men vi har även ett av hennes tidiga bokband, ett utsökt skinnband till Törnrosblad: tankar och fragment av C. J. L. Almquist. 

Ur samlingarna:

Av Stefan Benjaminsson

Många förlag bryr sig inte om böckers eventuella litterära kvaliteter. Ge publiken vad de vill ha, tänker de. Nuförtiden är detta tydligen deckare, men inställningen är inte ny. I slutet av 1800-talet ville publiken ha annan typ av spänning. Richard Henry Savage var en pensionerad militär som under sista dussinet åren av sitt liv lyckades få ur sig ett 40-tal böcker, med titlar som Prince Schamyl’s Wooing, The Masked Venus, eller som här: A Daughter of Judas, i ett snyggt dekorerat band.

Savage skrev disciplinerat, från morgon till kväll, även om man kan ifrågasätta hur fokuserad han var, för han lär ha kunnat upprätthålla en konversation medan han skrev. Förlaget som gav ut Savages böcker tycks inte ha litat på säljframgång för att säkra profiten, för de såg även till att sälja reklamplats i boken, inklusive pärmens baksida. 

Flera sidor både för och efter själva romanen består av reklam, som försöker kränga kejserligt sanktionerad torskleverolja, Beethams liktornsplåster eller Edwards ”Harlene”, ett medel som inte bara producerar och räddar hår utan även återställer dess ursprungliga färg. 

Mest fascinerad blir jag av sista sidans reklam. Produkterna utlovar strålande resultat, men något i det hela gör att jag tvekar att testa vissa produkter. Bara det att samma företag säljer både ”Jackson’s benzine rect”. och ”Jackson’s rusma”, gör att jag misstänker att det är samma innehåll med olika etiketter. Men vem kan motstå beskrivningen av “Prince Albert’s cachoux”: ”Dainty morsels in the form of tiny silver bullets, which dissolve in the mouth and surrender to the breath their hidden fragrance”. Fast troligen är det väl ”Their hidden fragrance of Jackson’s benzine rect”. Så kanske: Nej tack. Och ja: ”Metallic nipple shields” är exakt vad det låter som. 

Av Stefan Benjaminsson

De flesta böcker du möter består av en bok i ett bokband. En del gånger kan ett band innehålla flera böcker, vilket kan vara ett sätt att spara in på bandmaterial och hyllplats. Sedan finns en variant som kallas dos-á-dos, (franska för rygg mot rygg). Detta är två bokband som binds samman, men vetter åt olika håll. Tänk dig att du står axel mot axel med en annan person, men med ansiktena vända åt motsatta håll. Böckerna har alltså varsin rygg och pärmframsida, men en gemensam pärmbaksida. Det finns också en ovanlig variant av denna dos-á-dos. 

Här har vi två böcker av den göteborgske skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman. Det är Dimensioner på wirke och järn til fem sorter linie-skepp … (1796), samt Dimensioner på virke och järn til nio sorter fregatter och trenne mindre bevärade fartyg … (1798). Dessa har olika format, den ena stående den andra liggande. 

Resultatet av denna variant av dos-á-dos är att de två böckerna är vridna 90 grader och det är en något förvirrande känsla att hantera bokbandet. Det är inte helt klart vad man vunnit på att binda in dessa två böcker på detta sätt, men någon gillade en gång idén.

Vad gäller innehållet tillhandahåller böckerna tydliga dimensioner för att du ska kunna bygga fem sorters linjeskepp och nio sorters fregatter (samt trenne mindre bevärade fartyg) och få den gode Chapmans gillande nick. Vissa instruktioner ger även intrycket av dadaistisk poesi. Så på julafton, med glöggmuggen i handen och blicken i ögonen på din släkt (som redan hyser en hälsosam skepsis mot dina mentala förmågor), läs högtidligt dikten: ”Rundhultens tjocklek”