Göteborgs universitetsbibliotek presenterar idag en ny webbplats som samlar och synliggör bibliotekets omfattande kulturarvssamlingar. Syftet är att underlätta forskning och öka medvetenheten om det unika material som finns tillgängligt vid universitetsbiblioteket.
Webbplatsen ska fungera som en samlad ingång för forskare såväl nationellt som internationellt. Den ger en överskådlig och strukturerad tillgång till bibliotekets specialsamlingar, arkiv, handskrifter, kartor och annat historiskt material och informerar om hur man hittar och beställer materialet, som till skillnad från mycket annat inte alltid är sökbart i våra onlinekataloger.
För er som inte kan få nog av biblioteket kommer nu räddningen i form av en antologi som elva av oss på Humanistiska biblioteket har skrivit: Synligt och osynligt: om det unika i Göteborgs universitetsbibliotek.
Texterna i den här antologin belyser hur bibliotek tillför samlingar ett värde genom att beskriva och ordna dem, men också att bibliotekarier och arkivarier är med och påverkar bibliotekets samlingar. Elva skribenter rör sig i biblioteket och arkiven, fördjupar sig i personligt utvalda material och skildrar deras historia. Det blir till berättelser om det som inte passar in, det olämpliga, det som gömts undan. Berättelser som handlar om tomrum, tystnader, minnen, vänskap och identiteter — synligt och osynligt.
Innehåll Allt det olämpliga i ”Röda rummet”, av Linda Börjesson Böckernas hemliga liv, av Stefan Benjaminsson Zines på bibliotek, av Jacob Hurtig och Karl Pettersson ”Kvinnorörelsen är en rörelse”, av Rachel Pierce Kommunisterna i skrivbordslådan, av Sanna Hellgren Landbris Att vända om i arkiv och tro, av Karin Henning Ada Nilssons alla ansikten, av Birgitta Andréasson ”Mi querido Nils”, av Joakim Lilljegren Isen som arkiv — isen i arkivet, av Karin Pettersson Från Pelle Snusk till Pelle Snygg i bilderbokens begynnelse, av Andrea Carozzi Bjurström
Boken finns naturligtvis att låna på biblioteket, men också som e-bok på Gupea:
Det var väl lätt hänt. Du satt där i ditt senmedeltida mörker, inklämd mellan pest och kringströvande arméer, så det var naturligt att du skänkte din kväll lite ljus i form av komediläsning. Naturligtvis nöjde du dig endast med det bästa: Terentius, med sitt vackra latin, vars roliga intriger något drygt årtusende senare skulle inspirera Shakespeare och ännu senare Molière. Ytterligare senare blev Thornton Wilder inspirerad av samma pjäs du just satt dig att läsa i fladdret från bivaxljusen: Andria. Din penna och ditt bläckhorn stod vid din sida, utifall du skulle finna en rad som talade till ditt innersta och som du ville uppmärksamma i marginalen. Som till exempel, där, i akt 3.
En ettrigt pekande röd hand, som blir extra angelägen genom att det till synes brinner en liten eld under den. Här är det hett intressant: ”Amantium ire amoris redintegratio est”. Detta är viktigt, tycks du säga dig själv. Kom ihåg detta! Amantium ire amoris redintegratio est, som betyder, ungefär: Älskandes gräl förnyar kärleken. Frågan nu, kanske 500 år senare är: hur är det med dig vännen? Är pesten och krigen inte det största mörkret i ditt liv just nu? Har du grälat med din käresta och finner här ett desperat hopp om att det bara är kärleksgnabb, som inte bara kommer att gå över, utan även stärka kärleken? Älskandes gräl förnyar kärleken, tänker du innerligt genom marginalian i den medeltida handskriften på Humanistiska biblioteket. Jag hoppas att det gick bra för er, dig och din käresta.
P.S. Det vedertagna begreppet anses vara: Amantium irae amoris integratio est.
Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson
Om du vill ta dig en rimmande promenad genom Göteborg så rekommenderar vi Göteborgs-spelet från 1916. Du får uppleva en rad gamla butiker, restauranger och historisk Göteborgskt gemyt. Man kan även leka ”finn den gröna katten” om man så vill. Möjligheterna är oändliga.
Det var Carl Kylberg (1878-1952) som tecknade och målade spelplanen och gav ut spelet på eget förlag. Kylberg anses vara en av portalgestalterna i den svenska 1900-talskonsten. Han debuterade sent, 1919, men hade alltså dessförinnan testat sina konstnärliga ambitioner genom att skapa Göteborgs-spelet. Detta måtte ha blivit en formidabel succé eftersom han sedan gav sig i kast med oljefärger som glödde på duken. Spelet är tryckt av Waldemar Zachrissons litografiska tryckeri, och Zachrisson själv syns uppe i högra hörnet vid nummer 22, vars rim tvingar spelaren att stå över ett kast.
Du kan gärna här stå ett kast och tycka att Zachrisson är styv uti att trycka Med svart på vitt bevis han ger att han är främst i sitt manér.
Rimmen håller inte högsta konstnärliga nivå, men reglerna är å andra sidan enkla. Det krävs en eller två tärningar (jag rekommenderar blott en, för att spelaren ska få chansen att hamna på ruta ett). Som brickor används egentligen vad som helst man har till hands, såsom ”slantar, knappar” och dylikt. Reglerna säger att man ska satsa pengar ”till exempel 5 mark”, men varken undre eller övre gräns tycks finnas. Hamnar man på röd cirkel finns ett rim som man ovillkorligen måste följa. Man löper även risk att utgå ur spelet vid någon av de röda numren, men får börja på nytt om man satsar ytterligare 5 mark. ”Den som först uppnår talet 96 eller därutöver, vinner spelet och får kassan”. Varför spelplanen bara går till 96 och inte till jämna 100 är obegripligt, men troligen var staden inte större på den tiden. Hur som helst är det upplagt för både kvällsligt nöje och kommande släktfejder. Fram med era 5 mark!
Forskare vid Liverpool university lär ha utvecklat en metod för att arrangera enskilda atomer i linjer, så tunna att om en miljon av dessa streck lades intill varandra skulle de ändå inte motsvara bredden på ett vanligt blyertsstreck. Om man ordnar dessa streck till bokstäver skulle man potentiellt kunna ge ut riktigt små böcker. Läsa dem? Inte direkt, men så har vissa inom bokvärlden aldrig varit vidare intresserade av att böcker ska kunna läsas.
Riktigt så små böcker som ”atom-stora” har vi inte på Humanistiska biblioteket (fast å andra sidan, vem vet), men vår minsta bok har just blivit nedputtad från sin (lilla) tron. En ny donation har nu stulit förstaplatsen som bibliotekets minsta bok.
Den tidigare minsta boken är en volym med bönen Fader vår tryckt på en sida. Den är avsevärt större än den nya minstingen, som innehåller Abraham Lincolns tal The Gettysburg address, på hela 11 sidor. Ingen av dessa två böcker är i tryckta i traditionell mening, utan har fått texten förminskad och överförd till papper genom en fotoförminskningsprocess. Men ändå, smått blir det.
Boken är framställd av det japanska tryckeriet Toppan 1965, och kommer i en plastkapsel som hänger i en kedja, vilket är praktiskt om man vill bära boken runt halsen. Kapseln ligger i en ask som i sin tur innehåller en bokminiatyr, som dock är 35 x 35 mm stor. I denna kan man läsa den text den minsta boken innehåller. Det är nämligen inte lätt att läsa texten i fjuttboken som är 5 x 5 mm. Med lupp och stadiga fingrar går det dock att konstatera att den innehåller Lincolns tal. Toppan påstod att detta var världens minsta bok när de tryckte den. Det är väl osäkert om den är det idag, men det är i alla fall den minsta boken vi har på universitetsbiblioteket. Vad vi vet …
Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.
Idag 9 januari firar vi Simone de Beauvoir, som skulle fyllt 118 år. Beauvoir var en fransk filosof, romanförfattare, memoarförfattare, professor och essäist. För romanen Mandarinerna fick hon det prestigefyllda franska litterära priset Prix Goncourt. Hon är dock troligen mest känd för Det andra könet (Le Deuxième sexe), som numera räknas inte bara som en feministisk klassiker, utan en av 1900-talets viktigare böcker, som bland annat banade väg för andra vågens feminism. Boken var inte lika uppskattad av Vatikanen som bannlyste den, delvis för Beauvoirs analys av kvinnans subordinerade roll i samhället, delvis för bokens beskrivningar av den kvinnliga kroppen och lesbisk sex. Oavsett vad Vatikanen tyckte blev boken en omedelbar succé och såldes i 22 000 exemplar redan första veckan den kom ut 1949. Detta är troligen anledningen till att Humanistiska bibliotekets exemplar av Le Deuxième sexe från 1949 är från 17e upplagan. 2020 gavs den postuma romanen Les inséparables ut (på svenska De oskiljaktiga, 2021). Grattis på födelsedagen Simone de Beauvoir.
Med en AI-genererad julbild önskar vi er alla fina helgdagar. Oroa er inte för de rasade hyllorna, levande ljus på biblioteket eller den magra katten. Ingenting är som det ser ut.
Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson reder ut begreppen.
Vi har alla känt av det. Det där att ländryggen protesterar illvilligt när man plockar upp hammaren för att tälja sig en smörkniv (eller hur nu smörknivstillverkning går till). Som tur är finns hjälp att få för att undvika att kroppen blir krum och krokig i förtid. Låt oss presentera: Kroppsställningar vid svensk pedagogisk snickerislöjd, av Carl Silow och Otto Salomon (1894).
Otto Salomon, självlärd slöjdpedagog och bror till Sofie Elkan, hade tydliga, programmatiska idéer om slöjdundervisning, och kan utan vidare betraktas som urfader till den svenska skolslöjden, med allt vad den fört med sig i form av garntomtar, dåligt sandpapprade skärbrädor och vingliga pallar, för att inte tala om alla de där kaststjärnorna du gjorde i metallslöjden på nittiotalet. Salomon föddes på Nääs utanför Göteborg, som än idag är en byggnads- och slöjdhistorisk huvudnod i det svenska hantverkslandskapet.
Verket ovan har tydliga illustrationer som kommer att lära dig gångstående ställning vid sågning, där du med ståtlig hållning, salig blick och knickers i tweed sågar till din träbit till fröjdefull filigran.
Du lär dig även att undvika felaktiga ställningar för slöjdande gossar, men vi tror här att ställningarna är felaktiga för alla och envar. Gör icke som gossarna på bilden utan undvik nogsamt tvärvridna händer, intillstrukna fotställningar och framför allt den så kallade mun-mot-läpp-metoden vid borrning (din tandläkare kommer att tacka dig).
Nej, se till att studera alla korrekta ställningar så att du, nästa gång du tar fram ett potentiellt livsfarligt verktyg för att snida dig en såssnipa för julbordet, gör det med den vedertagna gång-nig-stående ställningen vid täljning med bandknif.
Kulturarvsteamets Anders Strinnholm beklagar sakernas tillstånd tillsammans med Karl IX.
Dagens ämne är kanske inte exakt marginalanteckningar men väldigt nära och om varför en bok kan förvandlas till något mer och annat än bara en mängd tryckt information. Ibland kan en kort kommentar skriven på ett blad göra att en bok helt plötsligt blir så mycket mer intressant och förvandlas till en länk rakt in i vår historia. Det här är ett exempel på det.
För några veckor sedan noterade jag att en bok enligt en uppgift skulle innehålla en personlig text av hertig Karl sedermera Karl IX. Jag tyckte det lät intressant och jag tänkte att det förtjänar att studeras lite noggrannare
Hertig Karl som sedermera skulle bli Karl IX (men det visste han ju så klart inte 1589) hade drabbats av en svår personlig sorg. Hans första maka Maria av Pfalz avled efter en tids sjukdom den 29e Juli 1589 på slottet i Eskilstuna. Det är för övrigt den Maria som har gett namn åt Mariestad som grundades 1583.
Boken är Von etlichen biß anher unbekandten und unbeschriebenen Kranckheiten av Johann Weyer tryckt i Frankfurt 1588. Boken hade Dochtor Willam Raskulum skickat till Maria och man kan ana att Hertig Karl tyckte det var en lämplig bok att skriva denna marginalanteckning i.
”Tene Bock war min salige och käre frome gemal skenght, aff Dochtor Willam Raskulum, och kåm icke för fram, en seden hon war i från tene jemrnerdall, gudh upvecke hene med alle Christogne till en ereful upstandelse amen, Eskilstune ten 29 julius 89”.
En kort liten inblick i Hertig karls liv 1589 och därmed också en liten ögonblicksbild från vår historia under en turbulent och spännande tid.
Boken är sedan länge en del av den Hvitfeldtska samlingen, alltså det bibliotek som byggdes upp och användes av Göteborgs Kongl. Gymnasium, den skola som idag går under namnet Hvitfeldtska gymnasiet.
Ni vet att ni är likadana. Det där med att ni läser något och sedan spontanantänder med alla era heta känslor och intellektuella gnistregn. Och att ni i det ögonblicket bara måste säga emot. Men vad göra när internet inte bryr sig och ingen annan mänsklig varelse är närvarande för att med tålamod lyssna på era lysande invändningar mot det ni läst? Det är för dessa ögonblick som marginalanteckningar uppfanns.
Ni är inte ensamma. Gustaf Fröding kände samma sak när han satte sig ner för att läsa Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra. Han läste och kunde inte tiga still, utan fattade sin penna och käftade emot den tyske filosofen. En del gånger höll han med, många gånger inte.
Fröding ansåg bland annat att Nietzsche inte hade koll på sin Darwin: ”Väl knappast sant – synes sticka mot evolutionens natur?” Jag håller med, gå icke emot evolutionens natur! Hur nu det ser ut? Eller ens går till?
Nietzsches halvdunkla till dunkla formuleringar orsakade också huvudbry hos Fröding: ”Kan något vara ’liksom’ det som det ej är?” Ja, enligt tysken, så kör på det. Detta är i alla fall något jag ska dra till med över desserten vid nästa middagsbjudning: ”Ni vet, det är ju liksom det som det inte är”. Man bara måste älska filosofi.
Ännu en invändning från Fröding, som jag tycker han har en poäng i: ”Vet ej om det ej är bättre att veta mycket halvt, det är ju ändå något än intet”. Ja, och för att utvidga denna tanke vill jag i dessa tider även understryka att det är bättre att tänka litet än att icke tänka alls.
På var och varannan sida har Fröding noterat sina tankar, protester och medhåll och en mängd ”kanske”. Det har blivit underhållande för efterkommande läsare, men jag vill här påpeka att marginalanteckningar gör ni i era egna böcker. Biblioteket vill ha sina böcker utan marginalanteckningar, om det inte redan är sådana i dem när vi förvärvar dem. Då får det gärna se ut så här.
Boken är hämtad ur Humanistiska bibliotekets handskriftssamling.
