Marginalia

#tidigSF #jordenfrånmånen #läsmerhär

Katalog 58- innehåller maskinskrivna kort från 1958 och framåt, och är nu i det närmaste helt och hållet synliggjord i vår onlinekatalog. Korten har makulerats vartefter de har ”lagts in på data.”

Men! En regel under arbetet har varit att man måste spara de kort som får en att höja på ögonbrynet. Oavsett varför.

Idag välkomnar Marginalia än en gång Karin Emanuelsson, Biomedicinska biblioteket. Karin skriver:

I sin trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, ställer sig Jonas Gardell kritisk till hur det svenska samhället bemötte människor som insjuknat i den nya sjukdomen AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome, vilket egentligen betecknar sjukdomsförloppets slutstadium) under mitten av 1980-talet. Författaren ger en dyster bild av hur de smittade bemöttes av såväl sjukvården som samhället i stort.

Romanserien fick mig att fundera på den facklitteratur inom ämnet som ingår i beståndet på Biomedicinska biblioteket och hur den speglar synen på den nya ”farsoten”, vilken i Sverige för första gången rapporterades i november 1982.

Hur såg synen på den nya sjukdomen ut från medicinskt perspektiv? Hur funderade man kring sjukdomens ursprung, smittvägar, riskgrupper och åtgärder för att minska epidemins framfart?

Vilka fördomar och vanföreställningar kunde återfinnas i våra egna samlingar?

Flera av böckerna inom ämnet på Biomedicinska biblioteket är skrivna på 1980-talet och avslöjar en anmärkningsvärt okänslig syn på dem som drabbades av AIDS. Detta gäller såväl inom sjukvård som samhället i stort och texterna känns betydligt äldre än sina drygt 35 år.

Sjukdomens ursprung

”AIDS-epidemin är något som i allra högsta grad berör oss alla. Antingen vi önskar det eller ej…”, skriver Michael G. Koch, leg. läkare och tidigare verksam inom neurofysiologi och cybernetik, i förordet till boken ”AIDS: fakta om en farsot” som gavs ut 1986.

Den nya sjukdomen fick helt klart en stor plats i det svenska medvetandet och det sätt på vilket smittan spreds påverkade också arbetet med informationskampanjerna. Det diskuterades hur man skulle kunna komma åt de riskgrupper som var särskilt utsatta, och stor möda lades på att formulera sig på ett sätt som fick dem att på allvar ta till sig informationen.

De första fallen i västvärlden rapporterades från USA; i maj 1980 uppsökte en ung man Mount Sinai Medical Center i New York. Han led av flera märkliga besvär: han var mager och hade lilafärgade knutor på kroppen. Patienten dog en kort tid senare, och flera patienter med liknande symptom började dyka upp på sjukhusen.

När det gäller sjukdomens ursprung fanns det en allmän uppfattning om att smittan kom från något av Afrikas länder. En gissning var att viruset hade funnits bland afrikanska människor, men inte i någon aggressiv form. Däremot var det svårt att datera debuten för sjukdomen på den afrikanska kontinenten, eftersom flera sorters sjukdomar ibland uppvisar samma symptom. Utan att veta säkert att det var AIDS som låg bakom, hade det sedan lång tid i flera afrikanska länder rapporterats om sjukdomstecken som förknippats med AIDS.

1977 berättades det om en patient från ett afrikanskt land som insjuknade och dog året efter; även hans två barn hade mist livet i det som såg ut att vara en tydlig immunitetsdefekt.

Någon exakt tidpunkt för när sjukdomen först uppträdde i exempelvis Zaire, Tchad och andra centralafrikanska länder hade inte kunnat fastställas vid den här tiden, men i dokumentet ”Rapporter om AIDS”, utgiven av Centers for Disease Control (CDC) – möjligen en motsvarighet till Folkhälsomyndigheten i Sverige – fanns i alla fall föreställningen om att smittan kunde ha härstammat från grön markatta, och att sjukdomen existerade i nämnda länder åtminstone vid 70-talets mitt. Apan, som har hållits som husdjur i vissa afrikanska länder, misstänktes överföra viruset till människan.

Smittvägar

Att AIDS smittade genom blod stod tidigt klart. Man visste också att den smittade kunde vara besvärsfri och obehandlad, och på så sätt föra viruset vidare. Vid den här tiden, omkring 1986, fanns det en stor osäkerhet kring hur intensiv kontakt som krävdes för att viruset skulle kunna vandra vidare. Exempelvis diskuterades frågan om saliv och insekter – var detta en smittväg?

I ”Stockholms stads åtgärdsprogram mot HIV/AIDS” från 1987, konstateras det att sociala kontakter inte innebar risk för smitta. Kyssar, gemensam användning av rakhyvel, tandborste, kam osv har inte kunnat visa på smittöverföring. Man svävade i ovisshet under en längre period innan detta kunde fastlås.

Riskgrupper

Det som diskuterades flitigt i den litteratur om AIDS som kom ut runt 1985 – 87, var de olika riskgrupperna. Bland annat står det att läsa att den grupp som drabbats hårdast av AIDS är de homosexuella.  ”Sexuell promiskuitet, ett stort antal partners, är alltså avgörande för risken att drabbas av AIDS”, skriver författarna Mats Nilsson och Marcel Westerlund i boken AIDS, utgiven av IMI (Institutet för medicinsk information) 1985.  Vidare skriver man att med homosexuella som riskgrupp menas här givetvis inte lesbiska kvinnor. När vi talar om homosexuella som riskgrupp avses icke-monogama män, särskilt de med många partners.

AIDS höll nu också på att bli en sjukdom bland den ”allmänna” befolkningen, det vill säga de som tillhörde den heterosexuella delen. Forskarna i USA betraktade först inte heterosexuella kvinnor som en riskgrupp, såvida kvinnorna inte var drogmissbrukare eller prostituerade, men siffrorna från New York 1986 visade dock på en utveckling som skenade iväg: AIDS var nu den största dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 25 – 29 år.

AIDS-fallen i New York delades också in följande grupper: 46 % var vita, 30 % svarta och 22 % spansktalande. Överhuvudtaget tycktes behovet av att kategorisera människor vara stort när det gällde den här sjukdomen.

I oktober 1986 hölls en stor internationell konferens, ­Aids­ – föreställningar om en verklighet, i Stockholm. Här diskuterades medicinska, sociala, politiska och kulturella konsekvenser av sjukdomen.

Biskop Krister Stendahl uttalade sig under konferensen om AIDS och menade att sjukdomen mer än någon annan i mänsklighetens historia föreföll identifieras med vissa grupper. Kanske är detta baksidan av den moderna medicinska kunskapen, för vem vet om det fanns en koppling mellan digerdöden och intim beröring? Här kommer vår medmänsklighet att prövas hårt, menade biskopen. På samma sätt som Bibelns spetälskesjuka blev en utstött grupp i samhället, fanns risken att människor med aidssmitta råkade ut för samma sak.

I facklitteraturen från 1980-talet talades det alltså mycket om de grupper som i första hand smittades av AIDS, och eftersom homosexualitet fortfarande till så stor del var förknippat med skuld vid denna tidpunkt, fanns det en problematik kring kontakten med vården för dessa grupper. Man ville helt enkelt inte avslöja sin sexuella läggning och lät alltså bli att uppsöka läkare.

Åtgärder för att minska smittan

I det åtgärdsprogram som tidigare nämnts, ”Stockholms stads åtgärdsprogram mot HIV/AIDS”, hade en arbetsgrupp tillsatts, bestående av representanter från olika myndigheter.

Man arbetade med olika insatser för att sprida information om AIDS. Sveriges invånare delades upp i grupper, där några exempel utgjordes av allmänheten, barn, och homosexuella /bisexuella män samt prostituerade och deras kunder.

Informationen såg olika ut för de olika grupperna. För allmänheten satsade man på masskommunikation som skulle ske genom affischer, radio och TV. Här hade journalisterna ett stort ansvar.

När det gällde insatserna för att begränsa smittspridning till barn, rekommenderade mottagningen vid Huddinge sjukhus att smittade, gravida kvinnor skulle göra abort. Detta är en åtgärd som vi idag nog betraktar som häpnadsväckande och den säger en hel del om hur man såg på den nya farsoten under 1980-talet.

Läkare mot AIDS arbetade aktivt med att få homosexuella/bisexuella män att testa sig, och när det gällde insatserna för prostituerade bedrev man uppsökande verksamhet, där man hade två syften: att få bort kvinnorna från gatan, och att hjälpa dem ur missbruk. En åtgärd som övervägdes för att försvåra sexhandeln var att eventuellt stänga av några av innerstadens gator för att på så vis försvåra för sexköparna. Det är oklart om detta någonsin genomfördes. Det var även tal om att annonsera om AIDS i s.k. herrtidningar.

I en rapport från arbetsgrupp tillsatt av AIDS-delegationen ”Information om HIV/AIDS” vände man sig specifikt till värnpliktiga och föreslog bland annat att korta ”video-spotar” skulle visas före långfilmerna ute på militärförbanden. I väntan på en särskild film för de unga männen föreslog AIDS-delegationen att filmen ”Steget före virus” skulle visas.

1980-talet var en tid då de allra flesta genomgick värnpliktsutbildning och på så vis nådde man ut till en majoritet.

Det är lätt att dra slutsatsen att merparten av befolkningen drabbades av något slags panik inför den nya sjukdomen under 1980-talets mitt, men precis som under vår senaste pandemi rådde det delade meningar även om en sjukdom som AIDS.

 Ett exempel är Aftonbladets reporter Anette Kullenberg, som i en krönika i maj 1985, raljerar i tidningen över de samhällsinsatser som i hennes ögon framstod som absurda. Rubriken lyder ”Man behöver inte bli särskilt krasslig av lite aids”.

På samma sätt som under vår senaste globala pandemi, ledde åsiktsskillnader under AIDS-eran inte sällan till splittring i befolkningen. Förmodligen är detta en ofrånkomlig situation som vi nog får betrakta som en normal följd vid ett hot av en sådan omfattning.

I samband med Armeniens självständighetsdag den 21 september, återger Marginalia här en text av Magnus Ljunggren, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Berättelsen om armeniske Stepan och svenska Selma är tidigare publicerad i Östbulletinen nr 4, årg. 15 (2011).

Den armeniska samlingen är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar.

*

För armenier är Ordet heligt. Detta folk har genom historien levt med en ständig ångest för utplåning, om och om igen härtaget av mäktiga grannar. Om man inte överlevde skulle åtminstone böckerna finnas kvar och vittna. Redan på 400-talet hade man ett eget skriftspråk, på 500-talet översattes Aristoteles. Vissa antika författares originalverk försvann – men de är bevarade på armeniska.

Stepan Gapetsian hette en ung armenier som föddes i Konstantinopel 1845 och gick i klosterskola i Venedig. Sedan bröt han – åtminstone tillfälligt – med den armeniska uniatkyrka han tillhörde och flyttade till Paris. Där tog han sig förnamnet Norayr (’Ny man’) och efternamnet Byuzandatsi (’Bysantinaren’) och utbildade sig, symboliskt nog, till lexikograf. Hans livsprojekt blev skapandet av en väldig fransk-armenisk ordbok, med utförliga etymologiska kommentarer.

1881 gifte sig Norayr Byuzandatsi med den svenska judinnan Selma Jacobsson som hade studerat fotografering i Paris. De kom att slå sig ner på Arsenalsgatan mitt i Stockholm. Selma öppnade en framgångsrik ateljé först på Drottninggatan och sedan  på Fredsgatan. Hon bedrev både porträtt-fotografering och berättade i bild om svenskt folkliv. Idag finns en stor del av hennes kollektion på Nordiska museet. Så småningom gavs Selma i uppdrag att avbilda kungafamiljen. Nu utnämndes hon till hovfotograf. Samtidigt stöttade hon hela tiden Norayr i hans arbete. 1884 kunde han – för hennes pengar – ge ut sitt lexikaliska pionjärverk i Konstantinopel.

Sommaren 1887 kom så den store (och alldeles osedvanligt produktive) marinmålaren och Petersburgsprofessorn Ivan Ajvazovskij till Stockholm, på inbjudan av  paret. Selma fotograferade honom. Ajvazovskij ställde ut i två månaders tid – och hela behållningen gick till en emigranttidskrift, K’nnazer (Kritikern), som Norayr lyckades driva i ett par år. Ajvazovskij – egentligen Ovanes Ajvazian, armenier på  både fäderne och möderne – finansierade gärna med sina utställningar ute i Europa den armeniska sak han kände så starkt för. På Grand Hotels balkong satt Ajvazovskij och målade av Kungliga slottet i skym-ningsljus; han har själv berättat om det i  brev. Den tavlan försåldes häromåret på Stockholms Auktionsverk för två miljoner kronor. Intresset för slottet kom sig kanske framför allt av det faktum att Selmas bror, arkitekten Ernst Jacobsson, var dess intendent.

På 1890-talet rapporterade Norayr vid återkommande tillfällen om turkiska övergrepp  på armenier och varnade – i bl.a. Stockholms Dagblad och Aftonbladet – för en upptrappning av det ottomanska våldet. Selma var honom behjälplig också i detta.

1899 dog Selma i förtid, bara 58 år gammal. I Iduns dödsruna talas det om hennes hängivenhet, hennes helhjärtade inlevelse i allt vad hon företagit sig. Vad kunde Norayr göra? Han hade aldrig varit riktigt hemma i Stockholm. Han valde att så småningom återvända till sin uppväxts Venedig. Där fortsatte han med sitt lexikografiska arbete. Så inträffade det turkiska folkmordet på mellan en halv och en miljon armenier 1915. Det tycks ha gjort slut på Norayrs livsvilja. Det var som om han hela tiden hade anat vad som var på väg att hända. Han bara tynade av och dog.

I sitt testamente såg Norayr till att  posthumt återgälda Selmas många insatser för hans sak. Han skänkte familjeförmögenheten – 125 000 kronor, stora pengar den gången – och hela sitt bibliotek till Fredrika Bremerförbundet där Selma varit aktiv. En särskild stipendiefond inrättades i Selmas namn. Den levde kvar ännu på 1970-talet. Boksamlingen såldes vidare till Göteborg och kom att införlivas med det som idag är Göteborgs universitetsbibliotek.

Mitt i den unika samlingen – som armenier sedan länge vallfärdar till – tronar nu lexikonet, livsverket, vittnesbördet om det märkliga armenisk-svensk-judiska förbundet. Det är försett med Norayrs egenhändiga kommentarer och kompletteringar och tungt som en tegelsten.

Den sjunde september 1962 avled den danska författarinnan Karen Blixen i sitt hem på Rungstedlund, Själland.  En ovanlig kvinna som levt ett ovanligt liv. Hon hade studerat vid Konstakademin i Köpenhamn, rest i Europa, målat, skrivit noveller, romaner, sagor, essäer, flera under pseudonym. Hon skrev även brev, mängder av brev. Göteborgs universitetsbibliotek, KvinnSam, har fem brev från Blixen till Barbro Alving. alvin-portal.org

1913 reste hon till Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya, för att tillsammans med blivande maken driva en kaffeplantage. Hennes mest kända bok, Afrikansk pastoral (originalets titel: Den afrikanske farm), är en biografisk skildring om hennes liv i Kenya, utgiven första gången på svenska 1937 i Stockholm.

Efter olika problematiska förändringar i världen och på farmen i Kenya flyttade hon 1931 tillbaka till sitt barndomshem på Själland. Rungstedlund är idag ett museum, där man kan beundra, inte bara Karen Blixens hem, utan även hennes trädgård och ett galleri med hennes målningar.

Vill du läsa författarinnans verk på olika språk, finns flera av dem att låna här på Humanistiska biblioteket.

I Herbert Blomstedt Collection märks en udda faksimil, The Black Hours, MS M.493 eller the Morgan Black Hours, en illuminerad tidebok med böner för den katolska kyrkans kanoniska timmar. Tideböckerna var ofta mycket påkostade och dyra, rikt illustrerade, och omtyckta som statusföremål hos adeln.

De svarta tideböckerna är ännu mer ovanliga än sina ljusare motparter. De tillverkades av pergament som först infärgats med bläck eller pigment, ofta en järn- och kopparlösning, eller gallbläck, och skrevs därefter med guld- eller silverbläck som kontrasterar mot den mörka bakgrunden. Metoden är mycket dyr och bryter samtidigt ner pergamentet, som med tiden förstörs av pigmenteringen. Idag finns sju svarta tideböcker av denna typ, alla tillkomna under åren 1455–1480. Flera av dem är i dåligt skick på grund av tillverkningssättet.

Svarta tideböcker är ett flamländskt påfund, som hämtat stil och palett från det burgundiska hovet, känt för sin förkärlek för svart sammet, mörka färger och dramatiska, nedtonade uttryck. Den svarta färgen blev ett sätt att kommunicera allvar, makt och status, och kom att dominera hovmodet i det tidigmoderna Europa.
Trenden tros härröra från Filip III av Burgund (1396-1467), känd som Filip den Gode. 1419 mördades hans far, och den påföljande begravningsprocessionen omfattade 2000 svarta flaggor, utöver sorgkläderna man bar. Filip bar därefter enbart svart, som ett uttryck för sin sorg. Hovet kom naturligtvis att efterlikna hans dräktskick, och svart, guld och silver blev vanligt både för tidens kläder och konst.  

The Morgan Black Hours framställdes i Brügge ca 1474 och är ett fint exempel på gotisk bokkonst. Den innehåller totalt 121 sidor med 14 illuminationer, föreställande motiv ur Jungfru Marias levnad, Jesu liv, och kyrkoåret. Texten är på latin och omgiven av akantusrankor, blommor och grotesker, som avtecknar sig mot sidornas blåsvarta färg. Stora delar av verket är skrivet med ultramarinpigment, som också var mycket dyrt – mer värt än guld räknat i vikt. Vem som ursprungligen beställt verket är okänt. Just denna tidebok är i bättre skick än de andra original som överlevt, eftersom pergamentet som använts är väsentligt tjockare än i de andra kända exemplaren.

Läs mer om de svarta tideböckerna här och här.

Hur fotograferar man ett spöke? Från och med 1860-talet och framåt, då fotokonsten var ny, spreds många så kallade andefotografier, inte minst inom ramen för den spiritistiska rörelsen som från och med mitten av 1700-talet vann stor popularitet.
I Sverige representerades spiritismen bland annat av Emanuel Swedenborg och hans skrifter. William Hope (1863-1933) arbetade som fotograf och medium och ägnade sig mycket åt andefotografering. Han var verksam i Storbritannien under det tidiga 1900-talet.

Andefotografierna framställdes med hjälp av bland annat rekvisita, dubbelexponering, preparering av negativ, och olika former av retuschering, mer eller mindre konstfärdigt utförd. De framhölls som bevis för andars existens, manifestationer av döda, och inte minst ektoplasma – den substans som okroppsliga varelser ansågs bestå av, och som påstods kunna välla fram ur klärvojanta personers hud och kroppsöppningar, eller ur tomma luften.

Iwan Ljunggrens bibliotek är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar, och innehåller framför allt böcker om trolleri i underhållningssyfte, men här finns också flera böcker om handlar om tankeexperiment av annat slag, om andeväsen, och diverse rätt seriösa (emellanåt statliga) försök till experiment med övernaturliga fenomen och förmågor. Här återkommer också andefotografier. Samlingen för en intressant inre polemik: ett par bokryggar bort står Harry Houdinis böcker, med högröstad kritik av spiritismen och de bedrägerier som den ofta medförde.

Med nutidens skepsis inför deep fakes och annat internet-lur är man kanske bättre rustad att titta på andefotografier än gemene man ett sekel tillbaka. Lydigt läser jag bildtexten: ”Här ser vi den avlidne franske författaren NN manifestera sig bakom ett draperi”. Njaä. Det jag ser på bilden är helt klart en vagt gubbformad kartongbit, med en vagt gubbformad bild som utifrån vad jag kan bedöma ser ut att vara ritad med kritor, fastlimmad på en vanlig pinne. Viftar man med den i kulissen får detta enligt bildtexten en eterisk och spöklik effekt.

Ett annat vanligt trick i sammanhanget är (klumpig) retuschering, som ofta inbegriper svävande händer, ansikten och kroppsdelar, där det för en nutida betraktare är helt uppenbart att andefotografiet ursprungligen föreställt två eller flera personer som delvis målats över med svart färg. Kvar i luften hänger exempelvis en ”spökhand”, framför en kontur som absolut jättetydligt tillhör en person i klänning med tidsenlig kjolvidd och korsetterad midja. Jag är mållös av glädje och återhållet flabb.

Gränslöst spännande är det med uppgifter om ektoplasma, som med olika trick och förberedelser synbarligen kunde strömma fram t ex ur näsan på det stackars mediet. Många preparerade såplösningar och metervis med gasbinda har gurglats och knycklats bakom kulisserna för detta ändamål.

En annan västsvensk samling med diverse häpnadsväckande utläggningar om spökhänder, knackningar, svävande andetrumpeter, gasbinda, dansande bord, kartonggubbar och krattig tillämpad ESP för optimerat kallakriget-spionage, är biblioteket från Medicinhistoriska Museet i Vänersborg, med ett stort antal verk från före detta Vänersborgs Hospital och Asyl. Böckerna förvaras idag på Regionarkivet i Vänersborg.  

Mer att läsa om andefotografier (och ektoplasma!):

Wojcik, Daniel
Spirits, Apparitions, and Traditions of Supernatural Photography

de la Cruz, Deirdre
To Which Earthly Categories Do Not Apply: Spirit Photography, Filipino Ghosts, and the Global Occult at the Turn of the Twentieth Century

Corcoran, Miranda
Science and the Supernatural: Spiritualism, Psychical Research and Pseudo-Science in the Nineteenth Century
I: The Palgrave Handbook of Steam Age Gothic, 2021, p.509-526

En av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar är Stig Roths miniatyrsamling. Den innehåller ett antal mycket små böcker, tryckta under 1700-, 1800- och 1900-talet och omfattande diverse ämnen, däribland en del kuriosa som till exempel Shakespeares samlade verk.

Stig Adolf Roth (1900-1972) var fil. dr, konsthistoriker, museiman samt intendent och museichef vid Göteborgs historiska museum. Han avlade studentexamen i Malmö 1918, och skrevs samma år in vid Göteborgs högskola. 1923 tjänstgjorde han under jubileumsutställningen i Göteborg, och året därpå blev han amanuens vid Göteborgs museum. 1935–1965 medverkade han i egenskap av chef för Göteborgs historiska museum vid flera antikvariska undersökningar och restaureringar i Västsverige, bland annat av Kronhuset, Chalmerska huset, Börsen, Wernerska villan, Gunnebo slott, och Nääs slott. Då Gudhems kloster grävdes ut 1928–1948 skedde detta under ledning av Roth, och han var också den som dokumenterade arbetet. Han invaldes som ledamot av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1944.

Under andra världskriget tjänstgjorde Roth som gruppledare för den västsvenska avdelningen M-gruppen inom C-byrån – Försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst – som samarbetade med den norska motståndsrörelsen. Roth hade i uppdrag att vara svensk befälhavare på de så kallade permittenttågen, som körde via Göteborg mellan Norge och Tyskland. Samtidigt hade han ett annat, hemligt uppdrag; att upprätta förbindelser mellan den norska hemmafronten och olika norska representanter i Sverige.

För att en bok skall räknas som en äkta miniatyr måste den vara tryckt med handsatta typer. Ett ungefärligt mått för miniatyrböcker är att de bör vara lägre än omkring 75 mm på höjden, men de kan också till exempel ha mycket få sidor, ett litet antal rader per sida, eller vara tryckta med mycket små bokstäver på mycket liten yta.

Så snart boktryckarkonsten fått fotfäste i västvärlden, började tryckarna experimentera med materialets omfång, och omkring 200 miniatyrböcker är kända från 1500-talet. Under 1800-talet hade man gjort tekniska framsteg som möjliggjorde mycket små verk, och detta århundrade betraktas som miniatyrböckernas guldålder. Inbindningarna varierar från utsökt hantverk till billiga och högst funktionella lösningar som inte är avsedda att hålla någon längre tid.

Den äldsta kända miniatyrboken trycktes i Mainz 1468, av Peter Scheffer, en av Gutenbergs lärlingar. Den är fragmentariskt bevarad och finns idag i franska nationalbibliotekets samlingar.

Böcker kan tillverkas som miniatyrer av flera olika orsaker. Dels kan de utgöra ren kuriosa, men ibland är det lilla formatet praktiskt, exempelvis för den som är på resande fot, eller behöver ett lätthanterligt referensverk. Bönböcker framställdes ofta i mycket litet format under medeltiden. En av Humanistiska bibliotekets miniatyrer ligger pasande nog i skalet från ett bokollon, och olika inbindningar och förvaringar i nötskal var inte ovanligt i sammanhanget.

Fina fröknar kunde bära med sig etikettböcker och konversationslexikon i handväskan för att smidigt genomlida en bjudning bredvid någon svårpratad herre eller världsvan pratkvarn – i Humanistiska bibliotekets miniatyrsamling finns ett exempel på ett sådant verk, i liggande format, med korta upplysningar om t ex landet Japan, som enligt den lilla skriften i fråga är känt för a) sin hedendom och b) sitt ris, i den ordningen. Framemot aftonen kunde viktorianska damer istället konsultera miniatyrverket The Little Flirt, för att attrahera motståndaren med de föremål som stod till buds; handskar, näsdukar, solfjädrar och parasoll.

En mycket liten bok är också ett bra gömställe för känslig eller hemlig information, och utgör ett fint inslag i exempelvis dioramor och dockskåp. Drottning Mary av Storbritannien, Georg V:s gemål, hade ett dockskåp som idag finns utställt på Windsor Castle. Dockskåpet tillverkades 1921-1924 och i dess bibliotek finns omkring 200 miniatyrböcker av olika författare – flera av dem är dock handskrivna av författarna själva, snarare än tryckta med typer. Detta dockskåp ledde till ett uppsving för miniatyrboken som föremål, då många andra valde att skaffa egna sådana, självklart med miniatyrbibliotek.

En bok som är över ca 7,5 cm i någon ledd kallas för en makrominiatyr. Är den mindre än 2,5 cm i alla ledder är den i stället en mikrominiatyr. Pytteböcker som mäter under 6mm i alla ledder kallas ibland för ultramikrominiatyrer, vilket man förslagsvis kan upprepa mycket fort ett flertal gånger efter att ha intagit minst 7,5 glas finare konjak som inte bör innehålla mindre än 2,5 fingrars serveringsmängd. En ultramikrominiatyr i Humanistiska bibliotekets samlingar utgörs av bönen Fader Vår tryckt på en enda sida, och besökaren uppmanas att inte dra allt för hårt efter andan vid betraktandet, för att slippa irritation i luftvägarna.

Populära verktyper som utkommit som miniatyrer är bland annat olika biblar, encyklopedier, lexikon, noveller och dikter, reseguider, sagor för barn, och en del kända titlar som berättelserna om Sherlock Holmes, Den gudomliga komedin, och Shakespeares samlade verk.

2007 gjordes ett arkeologiskt fynd av en miniatyrbibel tryckt i Glasgow 1901, som gömts i en barnsko och pressats in i murstocken i ett hus i Ewerby i Engelska Lincolnshire. Redan under 1300-talet placerade man skor på detta sätt – de kallades för ”spirit traps”, och skulle fungera som ett skydd mot häxor och trolldom.

Att trycka miniatyrböcker var länge ett sätt för tryckare att visa upp sina färdigheter och försöka åstadkomma tekniska ytterligheter, och många böcker har genom tiderna påståtts vara ”världens minsta bok”. 2016 var världens minsta bok en 22 sidor lång upplaga av Shiki no Kusabana (“Flowers of seasons”) med måtten 0.75 mm, självklart helt omöjlig att läsa med blotta ögat. Den trycktes av det japanska företaget Toppan Printing som producerat miniatyrer sedan 1964, och är utställd på företagets museum i Tokyo, där man också kan köpa ett eget exemplar för omkring 2 000 kronor. Då ingår även ett förstoringsglas.  

*

Läs mer:

Om Stig Roth:

Elfving, Folke (1996). Kring Göteborgs museum: händelser, människor, minnen. Göteborg: Tre böcker. sid. 70-74. Libris 7592964. ISBN 9170293031

Wulvaricht (2009). Spionage i Göteborg under andra världskriget: hemlig tysk och allierad verksamhet i Göteborg 1939-1945. Göteborg: Alruna. sid. 25-28. Libris 11773472. ISBN 9789197788113

Om Drottning Marys dockskåp:
https://www.rct.uk/collection/themes/trails/queen-marys-dolls-house/library

Och om miniatyrböcker i allmänhet:
www.mbs.org

Text: förste bibliotekarie Anders Larsson

Få personer kan se tillbaka på en så lång gärning som dirigenten Herbert Blomstedt som idag, den 11 juli, fyller 95 år. Efter studier hos bl. a. Leonard Bernstein och Igor Markevich debuterade han som dirigent 1954 och kan alltså se tillbaka på en nära 70-årig karriär. Han har under denna tid framträtt på de flesta av världens stora konsertscener och som chefsdirigent samarbetat med många berömda symfoniorkestrar.

Utöver sin roll som dirigent och musikalisk uttolkare, har Herbert Blomstedt även vigt sitt liv åt böcker och läsning. Hans sökande efter kunskap i olika former avspeglas mycket väl i de omfattande donationer han överfört till Göteborgs Universitetsbibliotek genom åren.

Själv vill inte Herbert kalla sig samlare, men lite av samlarnatur måste man nog ändå vara för att ställa samman en kollektion som denna. Här återfinns nämligen det mesta från inkunabeltryck (1400-tal) till manuskript av Carl Michael Bellman och signerade utgåvor av Virginia Woolf och Thomas Mann.

Samlingen, i dagligt tal kallad HBC (Herbert Blomstedt Collection), har av donatorn vid flera tillfällen dessutom berikats med olika tillägg, som exempelvis den omfattande samlingen av 1700- och 1800-talsnoter från Östanå slott samt ett betydande tyskt musikbibliotek med litteratur från 1600-talet och framåt.

Göteborgs Universitetsbibliotek gratulerar Herbert Blomstedt hjärtligt på 95-årsdagen.

Några exempel ur HBC.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Göteborgs universitetsbibliotek är en del av det nationella projektet att digitalisera det svenska trycket.

Som en del av projektet att digitalisera det svenska trycket, som är ett samarbete mellan KB och de fem universitetsbiblioteken i Göteborg, Uppsala, Lund, Stockholm, och Umeå har vi påbörjat en digitalisering av tidskrifter utgivna i Göteborg och Västsverige under den andra halvan av 1800-talet. Valet är inte slumpmässigt utan beror till stor del på att pappret under denna tid är i ett mycket dåligt skick och är under konstant nedbrytning. Det är alltså fråga om ett material som är mycket skört och problematiskt att hantera och som snart inte längre kommer finnas kvar.

Under denna period ökar också utgivningen av olika former av tidskrifter då kostnaderna sjunkit och en allt större publik kan nås av alstren. Den tidens aktiva folkrörelser var även en viktig del i detta då många av tidskrifterna kommer från väckelserörelsen eller nykterhetsrörelsen. Det råder således ingen brist på läsning för den fosterländskt sinnade nykteristen.

Vi har valt att huvudsakligen fokusera på tidskrifter utgivna i Göteborg eller Västsverige då de olika universitetsbiblioteken försöker ansvara för sina olika landsändor. Många av dessa är ganska kortlivade och ges ut under några få år, många har även snarlika eller direkt identiska namn som Folkvännen eller något med familjen etc. Detta medför att de är ganska svåra att hitta och hålla ordning på. Ofta är dessa fyllda med en blandning av uppbygglig läsning och glimtar från fjärran länder, vilket säkert var ett viktigt inslag för att locka till läsning.

Arbetet är bara i början och det är fortfarande ett begränsat antal tidskrifter som är digitaliserade men förhoppningen är att vi skall kunna fortsätta med det arbetet. Vi hoppas att innehållet och texterna i tidskrifterna kan på många sätt bli ett komplement till den skönlitteratur som digitaliserats.inom ramen för Litteraturbanken samt den digitalisering av dagspress som sker.

Vad det gäller ämnesvalen i exempelvis Folkvännen : En illustrerad Månadsskrift för Bildning och Nöje är det tveklöst både högt och lågt, allt från en text om de fornnordiska gudarna till solförmörkelser eller myror.

Att betona att tidskriften var illustrerad var också viktigt då det tidigare hade varit mycket ovanligt med bilder i dagspress och tidskrifter. Det är nog ingen slump att det så ofta är porträtt på bemärkta människor som omnämns då det ju för det stora flertalet var okänt hur allt från statsministern till Europas regenter såg ut. Något som är svårt för oss idag att förstå som lever i ett sådant överflöd av bilder.

Den ökade utgivningen av tidskrifter skapade även en ny arena för debatt om allt från politik till litteratur och andra kulturella yttringar. Ett exempel är Samtiden: veckoskrift för politik och litteratur. Under sin relativt korta utgivning (1871–1874), skrevs den nästan helt uteslutande av Carl Fredrik Bergstedt där han behandlade tidens politiska, vetenskapliga, litterära och ekonomiska frågor med sakkunskap och engagemang.

Det är följaktligen en spretig samling tidskrifter med varierande ämnesinriktning och publik som vi nu har påbörjat arbetet med att göra tillgängliga och långsiktigt bevara långt efter det att pappret gulnat och vittrat sönder. Det finns inte i nuläget (men det kommer komma inom en överskådlig framtid) någon enkel väg eller plattform för att söka i detta material men det är tillgängligt via en sida för projektet om digitalisering av det svenska trycket och allt vi digitaliserar här på GUB går att hitta i GUPEA.