Marginalia

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Ni vet hur ett bokband vanligtvis ser ut. Idag kan det vara småtråkiga kartonnageband, som består av kartong som en del gånger fått ett skyddande plastfilm och i bästa fall ett bokomslag. Är det lite finare band så består bandet av klot, det vill säga tyg, och så finns det naturligtvis skinnband. Under bokens hela historia har man dock experimenterat med olika material att binda in böcker i. Och det är väl lika bra att säga det, eftersom ni tänker på det: Ja, det finns även böcker inbundna i människohud. Ett mer känt exempel är när läkaren Andreas Vesalius (1514-1564) gav ut sitt anatomiverk De humani corpori fabrica 1538, och band lämpligt nog in ett exemplar i just människohud. På Humanistiska biblioteket har vi dock, vad vi vet, inga böcker i människohud, men vi har en hel del andra ovanliga bokband.

Låt oss börja med andra material än vad vi är vana vid: sammet och bambu. Här är nya testamentet på koreanska, tryckt 1896. Bokbandet har en grön sammetsrygg och pärmar med snidad bambu och är en förtjusande liten tingest.

Även britter kan lockas av trä. En utgåva av Walter Scotts Lady of the lake, utgiven av Adam and Charles Black (1874) har pärmar i trä som även är tryckta. På baksidan finns två fotogravyrer och på framsidan har troligen ett foto klistrats in i en försänkning i träytan, och allt har sedan lackats. Allt ger ett kuriöst intryck, men lockar till omedelbar hantering, för det är en nätt volym och pärmens svagt buktade kontur ligger fint i handen.

En bok som kanske inte vill lite mer, utan snarare inte bryr sig, men som just därför har blivit lite mer, är Coronae Imperialis, av Petri Sardi, tryckt i Frankfurt (1648). Här har bokbindaren inte velat slösa på nytt skinn till bokbandet utan återanvänt gammalt pergament som han haft drällande i sin verkstad. Pergamentet i fråga är noter från en medeltida handskrift. Man kan kanske förfasa sig över denna slakt av en gammal vacker handskrift, men å andra sidan var den medeltida handskriften troligen redan kasserad, vilket gör att bokbindaren på detta sätt räddade denna sida så att den överlevde länge nog för att hamna på ett bibliotek i Göteborg.

Om man vill göra en fotobok men inte vill göra en fotobok, så kan man göra en foto-bok-mapp-låde-ställ-ish. Som Alexander Rodtschenko gjorde med sin Fotografien und Fotomontagen, utgiven av VEB Verlag der Kunst Dresden (1979) i 20 exemplar, varav detta är nummer 3. En ”bok” som både pryder sin plats där den står och är i vägen för det mesta.

Är man ett förlag som Arion Press, som bara ger ut konstnärligt genomtänkta böcker i små upplagor, så kan man ju kosta på sig att experimentera lite. Som att ge ut en bok vars bokband är en brutalistisk låda i aluminium. Boken i fråga är Invisible Cities, av Italio Calvino, utgiven av Arion Press (1999), i 400 exemplar varav detta är nummer 159. Lite opraktisk på spårvagnen men märkligt fascinerande.

Slutligen har vi en … bok (kanske) som är … ja, se själva. Listening, av Julie Chen, utgiven av Flying Fish Press (1992)

Böckerna är tagna ur Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Hvitfeldtska samlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Inlägg skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Det har alltid funnits människor som har åsikter om … tja, om det mesta som rör andra människor. Detta är trots allt moralisternas favoritsysselsättning. Moralister på 1600-talet kunde bland annat tycka att det var okej att barn lekte, men menade att leken i sig inte hade något värde att tala om. Holländaren Jacob Cats (som besökte denna blogg för några veckor sedan med sina dockor för själen) tyckte dock annorlunda. I sina långa dikter ”Kinder spel” (”Barnlekar”) menade han hela världen kan återspeglas i barns lekar. Leken tillåter dessutom barnet att lära känna sig själv och utveckla talanger för resten av sitt liv. Cats kan därför sägas ha haft en ovanligt frisinnad inställning för en 400 år gammal moralist.

Cats skrev två dikter med detta namn: Kinder-Spel. De förekommer i verket Silenus Alcibiades och som prolog till verket Houwelick (Äktenskap), som var ett av hans populära, didaktiska, verk som instruerade kvinnor i hur de skulle uppföra sig i sina olika roller som barn, brud, mor och änka. Så … Cats frisinne hade eventuellt sina begränsningar; i de plansch-blad som illustrerar dikten kan man nämligen i lekarna utläsa någon slags könsuppdelning av lekarna/livet. Flickornas lekar begränsas till dockor, hushåll, åskådare, bli måltavla för blindbock (pojke jagar), agera häst (åt pojke) och ridning.

Låt oss för tillfället bortse från Houwelicks bitvis betänkliga budskap och fokusera på planschbladen, för båda är fantastiska illustrationer. Det är utomordentligt fina kopparstick och visar upp ett antal olika lekar som barn är i färd med att utöva. De flesta lekar går att känna igen från idag, medan andra är något mer suspekta.

Jag kan identifiera: hoppa hopprep, slå kullerbyttor, stå på huvudet, rida käpphäst, flyga med drake, rulla tunnband, putta kulla, blåsa ballong, blindbock, hoppa bock, spela fiol, gå på styltor, leka med en snurra (om han inte piskar en burk?) och leka med dockor och diverse husgeråd. Dessa är lätta att känna igen och troligen fortfarande acceptabla.

Sedan har vi leken: binda fast en levande fågel i ett snöre och flyga med den som en drake. Nja, jag är inte säker på att djurskyddsföreningen hade tyckt detta var okej idag, och jag är heller inte säker på vad Cats menade att denna lek förberedde barnet på för sitt liv som vuxen? Professionell vivisektör?

Sedan finns några mystiska lekar. Jag tror att en av lekarna är att kasta med käglor. Eller om barnen utövar någon slags spådomskonst utifrån hur käglor landar när man kastat upp dem i luften: ”I rät vinkel mot varandra betyder att tulpanpriset kommer att stiga, Pieter ”. ”Du är en bracka, Dirk! Tulpaner är allt du tänker på.”

En annan lek kan vara att blåsa såpbubblor, men det är en vild chansning som bara baseras på att det finns bubbelliknande objekt i bilden. Pojken kan lika gärna lyssna på sfärernas musik eller deklamera metafysisk poesi för sin måttligt intresserade cockerspaniel. Vem vet?

Längst bak har vi en grupp som utför en mystisk lek som tydligen inkluderar 6 personer, varav en står på knä, en semaforerar och en viftar hotfullt med något som liknar en bandyklubba. Och … jag har ingen aning. Mer kulspel? Holländsk variant av kricket? Lantmäteri? Bygga vallar? Och det där barnet som är på väg in bakom ett träd. Vad gör han? Händerna är dolda bakom trädet, men det tycks som han eventuellt är på väg att klättra i ett träd, eller är på väg att fånga något, men det är inte orealistiskt att han är mitt uppe i att strypa en holländsk moralist. Eller hör han till den bakre gruppen, som i så fall ska räknas till 7? Har ni någon teori om vad denna lek går ut på, så varsågoda.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Anfanger, denna inledande något större och en del gånger dekorativa bokstav, är ett arv från den tid då böcker skrevs för hand. När man började trycka böcker i Europa 1454—55 fanns en viss skepsis bland boksamlarna mot nymodigheten ”boktryck”. Inte så förvånande egentligen, för innan fick man sin bok (efter tålmodig väntan) snyggt handskriven och med vetskapen om att det bara fanns ett enda exemplar som såg ut på just det sättet.

Boktryckarkonsten förstörde detta genom att göra det möjligt att trycka, i teorin, ett oändligt antal exemplar böcker som såg ut på samma sätt. Hur kul är det för den kräsna boksnobben? Inledningsvis försökte boktryckarna därför efterlikna de utsmyckade handskrifterna så mycket som möjligt, för att eventuellt ge dem ett mer exklusivt uttryck. Detta innebar bland annat att boktrycken inkluderade handkolorerade anfanger. Eftersom böckerna var många, ofta tjocka, och möjligheten till anfanger fler än vad en stressad boktryckare kunde mäkta med, så nöjde man sig ofta med att göra anfangerna i de inledande styckena kokett kolorerade, medan övriga initialbokstäver blev något mindre extravaganta. Men ändå, en tryckt bok med all denna kulör kan ge även en tråkig bok lite färg.

Eftersom tekniken för färgtryck var rätt komplicerad så var det betydligt enklare att fortsätta måla anfangerna för hand. Så man tryckte böcker med en blank, kvadratisk, yta där tanken var att någon sedan skulle måla in en färggrann anfang. För att anfangkonstnären skulle veta vad det var för bokstav som skulle målas in så tryckte man korrekt bokstav mitt i rutan. På Humanistiska biblioteket har vi ett par exemplar av samma tryck från denna tid, en med anfang och en utan, vilket gör att vi på ett pedagogiskt vis kan visa upp en före- och efterbild.

Naturligtvis gick det inte att i det långa loppet fortsätta handkolorera anfanger, för boktrycken blev för många och acceptansen för tryckta böcker gjorde att man hellre ville ha dem billigare än i lyxutförande. Anfangerna i sig hängde dock kvar, fortfarande gärna åt det estetiska hållet, men fortsättningsvis tryckta. En del gånger var själva bokstaven utsirad, andra gånger kringgärdades bokstaven av mer eller mindre illustrativ dekor.

Under 1800-talets industrialisering kom nya möjligheter att leka med typografin och anfangerna fick slå följe med olika typer av illustrationer. En kort bit in på 1900-talet slog modernismen till med förödande styrka mot allt vad dekorglädje heter, men under 1800-talet fanns den kvar.

Anfanger finns kvar än i dag. Det är inte svårt att hitta böcker med begynnelsebokstäver som utmärker sig mot brödtexten, fast något diskret, som vore de generade att breda ut sig så mycket som typografen vill. I de flesta fall finns ingen utsirning eller dekor, bara en större versal som sticker upp över övrig text, eller hänger ner i den. Funktionen kan nog sägas vara densamma som under handskriftstiden, att medels typografi få boksidan att se snofsigare ut och åtminstone ge sken av att texten är värd att läsa.

Alla exempel på anfanger är hämtade från Humanistiska bibliotekets samlingar.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Låt oss inte alltid kontemplera, diskutera och konferera så mycket. Låt oss bara betrakta en stund och fröjdas. Men visst, okej, väldigt kort bakgrund så att intellekten sedan tiger still.

Under andra halvan av 1800-talet blev det vanligast att sälja böcker såsom färdiga böcker, inbundna och klara att läsa. Tidigare såldes de vanligtvis som lösa häften och sedan fick köparen själv ordna med bokinbindning. Men icke längre. Böcker blev böcker i all sin materiella härlighet. Förlagen insåg snabbt den marknadsföringspotential som ytan erbjöd, och så föddes de förlagsdekorerade klotbanden. Här är en handfull exempel på sådana, utgivna mellan 1884–1894, ett decennium av klot, dekor, färg och förgyllningar. Som bakgrund räknat får detta duga, så nu till all denna underbara yta.

Böckerna kommer från Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Bokbandsamlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Från Karin Emanuelsson och kollegorna på Biomedicinska biblioteket kommer detta inlägg i samband med vår nyöppnade utställning på temat. Fanfar!

*

En brännhet Pride-vecka har passerat, en festival som inte på något sätt har varit ett självklart försommarinslag före 2007 i Göteborg.

Vi tar en titt i de medicinska samlingarna på Biomedicinska biblioteket, där en del av svaren på homofobins gåta finns. Eftersom den medicinska forskningen har resulterat i en mycket nedsättande syn på homosexualitet, är det den som till stor del har avspeglats i våra samhällsvärderingar.

Den aktuella medicinska litteraturen spänner över en tidsram på drygt 60 år, från 1906 till 1967.

I det första lilla tunna häftet Några fall av abnorm sexualkänsla, behandlade med hypnos redogör läkaren Emanuel af Geijerstam för sin framgångsrika metod för att bota homosexualitet: genom hypnos. Här finns det även en rädsla för att homosexualiteten skulle sprida sig och läkarens uppgift är även att avstyra äktenskap.

Läkaren Henrik Berg har ett nästintill aggressivt förhållningssätt till de homosexuella i sin bok Könsfrågan: dess hygien och pedagogik. Han vill helst inte beröra ämnet alls och menar att barn bör skyddas denna vederstyggelse. Här får vi bläddra fram till kapitlet ” Onaturliga laster ” (sexuell psykopati; sexuell perversitet) för att läsa om homosexualitet.

Läkaren Seved Ribbing ger ut boken   Den sexuella hygienen och några av dess etiska konsekvenser 1915 och menar att homosexualitet har en stark koppling till pederasti (pedofili). Sinnessjukdom ligger också nära till hands och även sjukdomar som epilepsi och senil demens.

I boken Om homosexualitet och hermafroditi: belysning av missförstådda existenser från 1919, hävdar jubeldoktor Anton Nyström att vi hittar homosexualitet inom alla samhällsklasser, även bland läkare, teologer och konstnärer. Man tillskriver också den homosexuelle mannen särskilda egenskaper såsom klen kroppsbyggnad och intressen i form av konstsömnad, kokkonst och antikviteter.

Att referera till Bibelns ord hör inte till vanligheterna i den medicinska litteraturen, men det gör författaren här: kapitlet ” Onaturlig beblandelse ” i Tredje Mosebok i Gamla Testamentet nämns. Här beskrivs homosexualitet som otukt och straffas med döden.

Vidare kan vi se hur läkarna drar paralleller mellan homosexualitet och rubbningar i sexualorganen, hur impotens leder till både tidelag och lystna blickar mot unga pojkar. Det hittar vi bland annat i boken Sex läkare om sexualproblemet: medicinskt, psykologiskt, socialt från 1934.

Ungdomar och sexualetik var ett vanligt ämne under tiden fram till 1960-talet och i boken

I Ungdomens sexualbok från 1949 nämns homosexualitet i samma andetag som badtittare, fönstertittare, sadism i form av lustmord och driften att klippa flätor av småflickor.

Det konstateras även att homosexualitet är en nödlösning; ensamstående kvinnor utan herrbekanta och män på isolerade arbetsplatser.

Kinsey-rapporten från 1948 nämns i den lilla skriften Homosexualitet (1951) och författaren, doktor Gunnar Nycander, förfasar sig över siffrorna: 4 % av den manliga befolkningen i USA lär vara homosexuella. I Sverige – där man saknar siffror – räknar man med att det ser helt annorlunda ut.

Det kan vara lätt att göra antagandet att medicinsk litteratur från det frigjorda 60-talet genomsyras av en mer tolerant syn, men även i boken   Att bli vuxen från 1967, hittar vi ämnet homosexualitet under rubriken ” Avvikelser ”.

Dessa nedslag i boksamlingarna på Biomedicinska biblioteket visar – kanske inte oväntat – på en mycket hård och dömande syn på ett ämne som homosexualitet. Under lång tid har det förknippats med sjukdom och perversitet och vägen till en mer accepterad syn har naturligtvis varit mycket lång.

Det är slående vilken påverkan som forskningen har haft i vårt land och hur kraftfullt den medicinska litteraturen har format rådande normer, något som ju kan få förödande konsekvenser för vissa grupper i samhället.

Vår kollega och även medförfattare här på bloggen Anders Larsson har utsetts till Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2023.

Vi tycker så klart att det både är otroligt roligt men också mycket välförtjänt. Anders har jobbat på biblioteket sedan 1980 och har genom åren byggt upp en enorm kunskap om våra samlingar. Det är inte sällan man får fråga honom om hur det kan vara när alla andra informationsvägar är uttömda. Då får man ofta höra någon anekdot om en speciallösning för 25 år sedan som förklarar varför X finns beskrivet under Y.

Än en gång hurra! och stort grattis!

Här är ett par exempel på inlägg har på Marginalia som kommer från Anders penna. Arktisk gastronomi, att rätta mun efter matsäcken. och Vega-dagen, 24. april

Läs nyheten på Humanistiska fakultetens nyhetssida.

Dagens inlägg är författat av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Denna text kommer att handla om bibliotek, böcker och brev. Och om glädjen att botanisera bland fysiska källor som ingen tittat i på ett halvt sekel, och som göms undan i bibliotekens slutna magasin där de i dyster ensamhet inväntar att någon, till slut, vill veta hur det egentligen ligger till. Men först: Helene …

Helene Hanff (1916—1997) hette en amerikansk författare vars berömmelse vilar huvudsakligen på en bok. Boken är krasst sett knappt en bok (blott 95 sidor), och Helene har bara delvis skrivit den, och den skrevs egentligen inte som bok, men som sådan är den en av de bästa böcker som skrivits om kärleken till den engelska litteraturen. Boken är 84 Charing Cross Road (1970) (läs den!), som sedan blev en pjäs, som sedan blev en film med Anne Bancroft och Anthony Hopkins (se den!). Boken består av Helene Hanffs brevväxling med antikvariatet Marks & Co i London, främst med antikvariatets föreståndare Frank Doel, och sträcker sig från oktober 1949 och 20 år framåt.

De överhängande problemen Helene nämner i sitt första brev var bristen på essäer, av bland andra William Hazlitt och R. L. Stevenson, vilket löstes av att Marks & Co skickade Hazlitts Selected essays från Nonesuch Press, och Stevensons Virginibus Puerisque. Stevensonutgåvan fann Helene: ”so fine it embarrasses my orange-crate bookshelves, I’m almost afraid to handle such soft vellum and heavy cream-colored pages.” (3 november 1949)

Efter denna inledning fortsätter brevväxlingen och bokköpen, och en vänskap mellan Helene och Frank utvecklas. Helenes stil är flyhänt, humoristisk och intelligent, med en obesvärad inställning till versaler och gemener. Hon raljerar kärleksfullt över Frank och antikvariatet, reflekterar sporadiskt över ditt och datt, och kommenterar de böcker hon vill ha eller har fått. Om en William Blake-utgåva skriver hon:

             ”Part III begins – and God knows I quote – : ‘When, as a little boy, William Blake saw the prophet Ezekiel under a tree amid a summer field, he was soundly trounced by his mother.’
I’m with his mother. I mean, the back of the Lord God or the face of the Virgin Mary, all right – but why the hell would anybody want to see the prophet Ezekiel?” (Daterat: “Sunday night and a hell of a way to start 1960”.

Helene använder även bibliotek, men mest för att se om något är värt att köpa. Otålig efter vissa titlar skriver hon till Frank: ”NOTHING do you send me. you leave me sitting here writing long margin notes in library books that don’t belong to me, some day they’ll find out i did it and take my library card away.” (25 mars 1950) En annan bibliotekskommentar finns i samband med att hon vill läsa Izaak Waltons Lives: “They have it down at the 42^nd street branch. But not to take home! the lady said to me, shocked. eat it here. just sit down in room 315 and read the whole book without a cup of coffee, a cigarette or air.” (9 februari 1952)

         

    När man läser 84 Charing Cross Road lockas man att söka upp alla böcker hon kommenterar. För egen del tar jag gärna Helenes ord som en garant för att det finns något av intresse i en bok. Helene själv hade Arthur Quiller-Couch som probersten: ”Q quoted enough of it so i know i’ll like it. Anything he liked i’ll like except if it’s fiction.” (9 februari 1952) Hon skrev även en bok om hur Quiller-Couch påverkat henne: Q’s legacy (1985).

Fascinerad av att en liten radannons var början på något som blev en korrespondens, som blev en bok, undrade jag hur denna annons såg ut. Ni minns Helenes första brev till Marks & Co: “Your ad in the Saturday Review of Literature says that you specialize in out-of-print books.” Alla som skrivit om Helene Hanff har troligen utgått från denna rad, för det är den hänvisningen man finner i allt från Wikipedia via bloggar till artiklar om Helene Hanff. Problemet är att det sannolikt inte stämmer.

Vi har på Humanistiska biblioteket Saturday Review of Literature, i obruten utgivning från 1924—1973, så det var ett ögonblicks verk att kila ner i magasinet och kontrollera uppgiften. Men ingenstans, åtminstone inte under de närmaste tre månaderna innan Helene skriver sitt brev 5 oktober 1949, finns någon annons från Marks & Co. Med fingrar svarta av halvsekelgammal trycksvärta fick jag ge upp.

Så låt oss resonera lite. Någonstans har Helene uppenbarligen funnit uppgiften om att det i London fanns ett antikvariat som specialiserat sig på engelska författare. Det finns eventuellt en ledtråd i första brevet: ”a poor writer”. Det finns även eventuellt en ledtråd i brevet om hennes motvilja att läsa Waltons Lives på biblioteket på 42nd street. Skulle en fattig författare med bibliotekskort köpa ett nummer av Saturday Review of Literature? Kanske, men även kanske inte. Låt oss säga att hon läst sina litteraturtidningar på biblioteket och där skrivit av adressen, men sedan när hon skrev sitt brev till Marks and Co misstagit sig på vilken tidning hon fann den i. Med denna teori letade jag igen. Och det finns en annons. I en av New Yorks litterära tidningar. 2 oktober 1949, 3 dagar innan Helene skriver sitt första brev till Marks & Co, fann jag den prydligt publicerad, inte i Saturday Review of Literature utan i The New York Times Book Review.

Stalin på framsidan ger måhända ett något ominöst intryck, men om man inte blir avskräckt av detta så finner man bland radannonserna uppgiften om Marks & Co: “We specialize in standard sets of English authors, rare and out-of-print. Inquiries welcomed. Use 5c stamp. Marks & Co., 84 Charing Cross Road. London.”

Bortsett från en lucka i beståndet mellan 1943—1947 så har Humanistiska biblioteket The New York Times Book Review från 1940—2017. Vi har även många andra litterära tidningar och tidskrifter, och böcker … naturligtvis. Faktum är att biblioteket har snudd på fånigt mycket intressant material. Ett bibliotek är, för den som så vill, en pågående upptäckt. Du söker en källa som i sin tur ger upphov till nya källor att söka upp, samtidigt som du får en ny syn på den första källan. Det är ofta lika uppslukande som lärorikt, ungefär som att förlora sig i den malström som Wikipedia kan utgöra. Men Wikipedia och internet i all ära, vissa gånger behöver man gräva så djupt att bara fysiska källor återstår, för att finna hur det egentligen ligger till. Så välkommen till biblioteket.

PS. Marks & Co historia börjar 1904 och låg på 84 Charing Cross Road från 1930, för att till slut läggas ner 1970. Det finns numera en plakett på den plats på Charing Cross Road där antikvariatet låg, med hänvisning till Helene Hanffs bok. Senast jag passerade låg en McDonalds på den platsen … Men boken 84 Charing Cross Road finns kvar.

Texten är skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Emblemböcker. Ord och bild i så tätt samarbete att ingen kan säga vad som är den primära konstformen. Emblemböcker är besläktade med medeltidens bestiarier, men började få sin egentliga och tryckta form under början av 1500-talet. Även om det är alltid är vanskligt att sätta ett startdatum för något, så är 1531 i det här fallet en bra utmanare, för då publicerades Emblemata av Andrea Alciatis som därmed startade en het boklig trend som sträckte sig in på 1700-talet.

Men vad är då en emblembok? Det är en bok som består av ett etiskt motto som beskrivs av en text som illustreras av en bild som i sin tur alltså gestaltas av mottot. Ja, tanken var i viss mån att skapa rundgång, för man strävade efter att frambringa ett intryck genom text och bild som var mer effektfull än varje enskild komponent. Tematiken i denna mix av text och bild kretsade kring synder, dygder och olika abstrakta antika mytologiska scener, allt sammankokat i en klatschig moralisk maxim. Låter inte detta som en intellektuell delikatess så vet jag inte vad som skulle vara det. Det var i alla fall vad den europeiska intelligentian ansåg under cirka 150 år från det att Andrea Alciatis fick snilleblixten med Emblemata. För de bildade och bemedlade med eget bibliotek (förvisso ingen majoritet av Europas befolkning under denna tid) så var ett gäng emblemböcker ett måste för att de inte skulle känna sig utanför.

Från cirka 1580 nådde emblemböckerna kulmen av sin popularitet och ingen gjorde emblemböcker bättre än de holländska gravörerna och tryckarna. De kallades där för ”Sinnepoppen”, vilket ungefär betyder: Dockor för själen. Holländaren Jacob Cats (1577–1660) var bland annat poet, humorist, jurist, diplomat och politiker, men han är numera mest känd just för sina emblemböcker

I Herbert Blomstedt Collection på Humanistiska biblioteket har vi Jacob Cats alla verk i tryckningar som sträcker sig från 1620 till 1656. De är i utsökt skick med kopparstick som man snudd på kan läsa med fingertopparna. Så här på 2000-talet är det inte alltid enkelt att veta vad poängen med dessa ”emblem” är, speciellt inte om ens latin och 1600-talsholländska lämnar en del att önska, men bilderna talar ganska ofta för sig själva eller till fantasin.

Det latinska mottot uttrycker ungefär att man ska tänka på hur man beter sig. Om det innebär att man ska undvika att medtaga pilar när man rider på en krokodil, eller om man helt enkelt ska undvika att rida barbacka på krokodiler är oklart. Eller om det är ett motto för krokodilen, som illustrerar det meningslösa med att medtaga mager proviant?

Denna tyckte jag initialt vara självförklarande: bättre ett strutsägg i handen än tio i korgen. Mottot på holländska uttrycker däremot att: En liten höna lägger ägg varje dag medan en struts bara en gång per år. Må så vara, men vad strutsen själv säger framgår inte. Hennes blick utstrålar dock någon typ av generad irritation över att bli tvingad att vara med på bild.

Sentensen bör vara: Stick ej ett finger i munnen på narr med god tandhygien?

Detta är nog min favoritbild. En vibrerande romantisk scen i trädgården, fylld med förtäckt sensualitet och poesi:
”Ska jag visa dig mina skärbönor, Marietje?”
”Åh, Armand, slika skärbönor jag sällan skådat. De dignar från grenen, Armand.”
”Ja, Marietje, de dignar som bara skärbönor kan. De dignar gröna, Marietje! Gröna!”
”Åh, Armand, får jag röra vid en skärböna? Jag aldrig förr upplevt sådan längtan efter så mogna skärbönor.”
”Marietje, Marietje, det vore mig en ära om du ville sprita mina skärbönor!”
”Åh, Armand!”

Låt oss avsluta med denna bild som jag själv har döpt till ”Arbetsveckan”, för det är uppenbart att de tre figurerna från vänster till höger representerar: Måndag, Onsdag och Fredag.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Allhems småtryckssamling är ny specialsamling på Humanistiska biblioteket. Allhems förlag grundades av den danskfödde Einar Hansen och var aktivt mellan 1932—1981. Inledningsvis bestod verksamheten av tidningsutgivning i form av Allas veckotidning och Hemmets veckotidning, och det är de inledande delarna av dessa veckotidningars titlar som utgör förlagsnamnet: Allhem. Två verk som kan betraktas som höjdpunkter i Allhems utgivning är landskapsböckerna, mer om dem nedan, samt Svenskt konstnärslexikon: Tolvtusen svenska konstnärers liv och verk i 5 band som vid tiden för utgivningen 1952—67 (och eventuellt fortfarande) var det mest påkostade uppslagsverk som getts ut i Sverige.

Serien Allhems landskapsböcker publicerades mellan 1950—1976 i totalt 30 volymer och innefattade förutom Sveriges 25 landskap även böcker om 5 städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala. Böckerna innehåller en kulturhistorisk del och en aktuell bildsvit med nytagna fotografier. Generellt kan sägas att mycket stort fokus lades på bildmaterialet. De 30 volymerna i sin helhet omfattar drygt 17 000 sidor, med sammanlagt 22 643 bilder.  Allhem gav ut 15 olika serier med fokus på flyg, geografi, konst, historiska personer, arkitektur och museum.  Utöver dess serier gav de även ut en mängd andra böcker, också med stort fokus på kultur, historia och bild. Totalt omfattar Allhems utgivning 651 titlar.

Förutom de skrifter som fanns tillgängliga i handeln ägnade sig Allhem åt trycka en mängd småskrifter. Det rör sig om program till utställningar och konferenser, om särtryck av artiklar i tidskrifter, om julhälsningar, reklamskrifter, minnesskrifter, visböcker etcetera. Dessa trycktes ofta i små upplagor och var ofta av efemär art, vilket gör att mycket av detta material har försvunnit. Detta gör Allhems småtryckssamling i sin helhet tämligen unik. De tryck som finns i Allhems småtryckssamling kommer nästan uteslutande från denna efemära tryckproduktion och sträcker sig från 1939—1992. Antalet småtryck uppgår till 89 och inkluderar också kataloger från Allhem, samt reklammaterial för enskilda verk från Allhem och ger på så sätt en överskådlig inblick i Allhems tryck- och förlagshistoria. Genom exempelvis reklammaterialet och katalogerna kan man se hur Allhem valde att marknadsföra sin utgivning, och hur de uttryckligen strävande efter att ge ut vackra böcker av hög materiell kvalitet. Sammantaget ger samlingen en ovanlig inblick i förlagets mindre kända tryckproduktion.

Allhems småtryckssamling är en donation från Kjell Petersson, grundare av bokförlaget Atlantis. Kjell Peterson övertog Allhems bildarkiv, och försäljningen av en stor del av Allhems förlagsprodukter, i samband med att Allhems förlag lade ner sin verksamhet 1981. I Humanistiska bibliotekets handskriftsarkiv finns även Kjell Petersons personarkiv.