Kategori: Okategoriserade

Ur samlingarna:

I våra samlingar har vi några äldre bokband som fortfarande är försedda med en kedja. Precis som kedjan visar har dessa böcker en gång i tiden varit fastkedjade, inte för att de i likhet med vissa böcker i fantasyromaner kunde utgöra ett hot mot omgivningen, men för att de inte skulle stjälas. Kedjorna är framför allt ett tecken på att böckerna en gång i tiden varit en del av en institution, och funnits i ett bibliotek som användes av många. 

Kedjeband härrör nästan alltid från boktryckarkonstens tidiga år, då böcker fortfarande var dyra trots effektiviseringen, och det faktum att böcker nu blivit betydligt billigare att tillverka än innan. Just detta exemplar är från 1485: De proprietatibus rerum, av Bartholomäus Anglicus, skriven på 1200-talet. I boken finner vi även handdekorerade anfanger, med färger som fortfarande lyser klara. 

Titeln kan fritt översättas som ”Så funkar allting” och boken är en tidig encyklopedi i vilken man kunde slå upp saker och få reda på exempelvis hur själen fungerar, vad som är grejen med fåglar, hur det här med sjukdomar och gift funkar, vad man ska tycka om färger, lukter och smaker, och så vidare. Så det är en ”bra att ha med sig-bok” på alla sätt och vis – vilket kanske var anledningen till att biblioteket såg sig tvunget att kedja fast boken för att inte någon lika klåfingrig som vetgirig låntagare skulle promenera iväg med den. 

Bokbandet är ett samtida band helt i skinn och med träpärm. Bandet är slitet och genom det trasiga skinnet kan man på ryggen se de väl tilltagna binden som håller ihop alla arken till ett band. Bokbandet har även en del mässingsdetaljer, som dekorerade spännen och vackra kapitälband. 

Ur samlingarna:

Marginalia räknar ner till jul med bokband och annat spännande ur våra samlingar. Stefan Benjaminsson bidrar med förslag på vad man kan köpa till en hårt arbetande kulturarvsbibliotekarie i julklapp.  

Vi startar med Travels in Norway, Sweden, Denmark, Hanover, Germany, Netherlands &c av William Rae Wilson från 1826. Wilson var en skotsk landägare och advokat som helst ignorerade både land och lag för att istället resa. Han är också mest känd för sina resebeskrivningar, varav ovanstående är en. Bland annat passerade han Göteborg, och om denna bedårande stad skrev han att han fann klimatet hälsosamt och stärkande: ”The climate of Gothenburg, I found to be salubrious and bracing, with remarkable pure air.” Man få förmoda att han inte besökte sillsalterierna vid detta tillfälle. 

Boken är inbunden av den Londonbaserade bokbinderifirman Rivière (även med stavning Riviere, Rivère och Rivere). Robert Rivière (etc) (1808-1882) var en framstående bokbindare, ursprungligen verksam i Bath och från och med 1840 i London. Hans rykte grundade sig inte så mycket på originalitet som på hans utsökta hantverksskicklighet. Det band vi ser här har sannolikt inte Robert Rivière själv varit involverad i, eftersom stämpeln ”Bound by Riviere & son” daterar bandet till efter 1880. Bandet är ett mörkgrönt marokängband med rak bård runt främre och bakre pärm. Det har en fast rygg med 5 upphöjda bind, rikt förgylld dekor, inre denteller och förgyllt övre snitt. 

Vad som gör just detta bokband än mer intressant är att prenumerationsreglerna för Warren’s Public Library finns inklistrade på insidan av främre pärmen. Biblioteket var inte gratis, utan det krävdes att man prenumererade på lånerättigheter. Dessa fanns i tre klasser, från 18 shilling för 12 månader till 3 £ och 10 shilling för samma period. Förstaklass-låntagare fick plocka med sig 6 volymer per gång, oavsett ämne, medan tredje klassen fick nöja sig med 2 volymer, dock inga moderna verk.  

Bokbandet ingår i Humanistiska bibliotekets Bokbandssamling. Här finns ytterligare ett exempel på ett band som Rivière står bakom. 

Stefan Benjaminsson fördjupar sig i kungliga kungligheter.

De sista åren av Karl XV:s liv präglades av sjukdom och kurorter. Konungen led av tuberkulos och det var den som i september 1872 tog hans liv. Någon effektiv behandling fanns inte vid denna tid, men rikt folk tog ofta till tidens patentmedel: att åka på kurort för att dricka vatten och bada (hydroterapi) och, om läkarna så föreskrev, andas luft. Detta hjälpte oftast föga och för kungen hjälpte det som sagt inte alls. Kurortsläkarna var i alla fall begeistrade av det kungliga besöket. Troligen medvetna om att hydroterapin inte skulle hjälpa mot kungens tarmtuberkulos, fokuserade läkarna på det görbara och tröstade honom genom att skänka honom sina egna bokalster – ofta med dedikationer till konungen av Sverige (och Norge, som för tillfället befann sig i tämligen motvillig union med Sverige). En del av dessa böcker och några andra titlar ur kungens övriga samling av medicinsk litteratur ingår i Humanistiska bibliotekets Bokbandssamling.

Längst till vänster har vi Des Incidents du traitement thermo-minéral de Vichy, av François Auguste Durand, i ett mörkgrönt halvband med Karl XV förgyllda pärmexlibris. Detta kan jämföras med bokbandet längst till höger, Om Sundhedsvæsenet ombord paa danske Krigsskibe, av Frederik Vilhelm Mansa, i ett rött klotband, även detta med förgyllt pärmexlibris. Detta pärmexlibris är dock inte kung Karls utan kronprins Karls, vilket förlägger bokbandet till en tidpunkt innan Karl besteg tronen 1859. Mellan dem har vi Typhus contagieux du gros bétail, av Eugène Renault, i halvband med rygg i grön chagrin och pärmar i chagrinpressad klot, med ett förgyllt dedikationstryck på främre pärm.

Den ovannämnda, säkerligen fascinerade exposén över incidenter rörande termomineralbehandlingen i Vichy har även en dedikation på titelsidan från den stolte författaren. Denna bok uppvisar också ännu ett sätt att markera bokägande, med hjälp av blindstämpel. Denna blindstämpel återkommer i ett flertal av Karl XV:s böcker i Bokbandssamlingen.

Om det militaire medicinalvæsen av J. de Besch är ett elegant rött saffianband med förgylld dekor. Som alla böcker gör den sig bättre i verkligheten än på bild – men vad ska man göra. Marginalia är trots allt en blogg.

Här är ännu ett halvdussin av Karl XV:s böcker från Bokbandssamlingen (nummer 76, 77, 78, 81, 82, 87). En gemensam nämnare för dessa, och några till, är ”chagrin”. Chagrin är benämningen på det skinn som bandet är gjort av. Från början var chagrin vanligtvis skinn från åsna eller häst, men betecknar under senare tid oftast getskinn. Ordet kommer från franskas ord för ”sorg” (chagrin), man chagrinerade skinnet, gav det ett utseende av sorg. Passande för alla dessa böcker om sjukdom? På de två nedersta böckerna ser vi också två exempel på Karl XV:s förgyllda pärmsigill. Det större av dem syns på Vichy au point de vue de l’hygiène et du traitement, av Dr C. Gaudin. Detta band har dekorerats lite extra med förgyllda inre denteller, det vill säga en dekorbård på insidan av pärmen. Den gode doktorn och författaren har dessutom inte kunnat behärska sig utan dedikerat försättsbladet med sedvanlig högtidlighet 30 juli 1867, se nedan.

På nästa bild finner vi ett exempel på dubbla pärmmonogram. Böckerna är Unerlässliches Handbuch für Badegäste zu Ostende, och Supériorité des bains de mer contre les dérangements de santé de la femme, båda av Heinrich Noppe. Pärmmonogrammen, CXV – L-E är alltså både Karl XV:s och drottning Lovisas (Louise van Oranje-Nassau). Det framgår inte om de var på gemensam kurresa till Ostende eller om drottningen var där själv (andra titeln handlar om hur man medelst bad botar specifikt kvinnliga sjukdomar lika ineffektivt som baden botar manliga), men banden anger dem bägge som ägare. Bokbanden är för övrigt bundna i Ostende, av Deweirt. De är röda chagrinband, med förhöjd och förgylld skinndekor, dekor i blindtryck, förgylld krona och monogram, pärmdekor och inre denteller. Så … inget sparat.

Vi avslutar denna rundtur bland Karl XV:s medicinska och hydroterapeutiska bokband med ett band i sammet. Varför sammet? Hade det med ämnet att göra? Något mysigt, mjukt, värmande ämne? Boken är Origine du Cholera (om kolerans ursprung), av Axel Frederick Lassen. Så – nej. Sammet användes främst för att det var exklusivt, även om det på 1800-talet blivit mindre exklusivt. Låt gå, vi tittar på sammetsbandet, som är ett helband i röd sammet, med förgylld titel och bård, samt med blindpressad dekor och försättsblad av sidenmoiré. Varför inte, så att säga. (Hur många bakterier döljer sig i den exklusiva luggen?)

Alla böcker ovan ingår i Humanistiska Bibliotekets Bokbandssamling, med numren 76–88.

Av Stefan Benjaminsson

I en pappkapsel i bibliotekets raritetsmagasin finns tre bokband med Emilie Flygare-Carléns berättelser Ett lyckligt parti, Inom sex veckor och Familjen i dalen. Under mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest lästa och spridda författare. Hon var inte bara ett tidigt exempel på en självförsörjande författare utan också ovanlig såtillvida att hon, till skillnad från sina samtida kvinnliga författare, publicerade sig under sitt eget namn. Läs gärna den eminenta artikeln om henne i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EmilieFlygareCarlen

Det vi ska göra idag är att titta mer på Familjen i dalen och på Emilie Flygare-Carléns kreativa eftertankar om sina redan publicerade texter. De ovan nämnda bokbanden var nämligen författarens egna exemplar av förstaupplagorna, som hon inför en utgåva av hennes samlade romaner 1882–1890 korrigerade. En skillnad som man möter redan på titelbladet är att hon ändrat sitt författarnamn från Carlén till Flygare-Carlén.

I det stora hela är det inte många eller markanta ändringar som gjorts, men en av karaktärerna byter i alla fall namn från Ragnar till Reinhard. Varför Emilie Flygare-Carlén tröttnat på det första R-namnet till förmån för det andra framgår inte av korrekturen. I det flesta fall byts ett ord mot ett annat, som ordet ”djerf” som byts till ”modig”, ”kontant sant” blir ”fullkomligt sant”. En del gånger ändrade hon sig, som när hon övervägde hon att byta ”lurande öga” till ”spejande öga” men strök över korrekturen. Och mycket riktigt är det fortfarande ett ”lurande” öga som finns i andra upplagan. Ändringarna påverkar kanske inte berättelsen i sig, men är intressanta att reflektera över. På sidan 20 finns meningen: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor.” Om det är av omtanke om tjocke Trystedt, eller av insikten att de flesta människor torde vara herremanslikare än någon som uppenbarligen är ”en plåga för alla människor”, är oklart. I andra upplagan har denna mening i alla fall blivit: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än några af alla de herrar jag sett.”

Andra ändringar gör att man anar en författare som är på jakt efter precision. På sida 42 finns en ”gammal enkling” som är ”liksom lite” förmögen. Detta vill Flygare-Carlén initialt ändra till en tidlös ”enkling” som var ”något” förmögen i korrekturen. I slutändan landar det hela på att han kort och gott var förmögen, utan närmare precision. I andra upplagan formuleras det summariskt: ”Han var också förmögen”. Vi ser även spår av en författare som börjar tona ner. Om det berodde på att Emilie Flygare-Carlén med åldern kände att emotioner gör sig bäst med små medel, är svårt att sia om, men på sidan 46 blir ”ett skutt i glädjen” i andra upplagan det något mer behärskade ”en rörelse av tillfredsställelse”. Och på sidan 23 finner vi att någon som redan tidigare för sig själv lett ”i mjugg”, i andra upplagan förpassar leendet än mer bort från offentligheten och ler ”inom sig”.

Det finns ändringar där tonfallet förändras, som på sidan 69 där vi finner ”den der lilla flick ungen” som ”är alldeles för mycket söt” och som i andra upplagan blir ”den där lilla varelsen” som ”är alldeles för mycket ljuv och intagande”. På sidan 72 uppgraderas förtvivlan från att vara ”blott ett enda steg till vansinne” till att vara ”blott ett enda steg till döden”. Att varna för att man kan bli vansinnig när man förtvivlar var troligen inte avskräckande nog. Det finns även ändringar som är svårare att förstå det bakomliggande motivet till. Som på sidan 58 där en kopp ”te” ändras till en kopp ”kaffe”, så där utan vidare. Måhända ett tecken på kaffets och teets förändrade kulturella status de senaste 30 åren?

Förordet till första upplagan har inget korrektur, men har nyskriven not i vilken Emilie Flygare-Carlén säger att förordet får vara kvar som en tidsbild. Hon understryker detta än en gång i ett meddelande till förläggaren: ”Förordet synes mig icke vara obehörigt. Det ställer sig som en tidsbild mot det närvarande. Om förläggaren tycker annorlunda står det honom fritt att utesluta det. Men det ger lif åt det hela.” Förläggare såg uppenbarligen inget behov av extra liv, för han valde att utesluta förordet i andra upplagan. Alla dessa korrekturanteckningar ger hur som helst liv åt Emilie Flygare-Carléns kreativa arbete som författare.

Av Kristina Sevo

I natt läste jag ut Tracy Bormans senaste bok om drottning Elisabeth I och successionsordningen, The Stolen Crown. Den är baserad på samtida historieskrivning, korrespondens, ögonvittnesskildringar med mera. Historikern William Camden (1551–1623) fick 1607 i uppdrag att skriva om Elisabeths regeringstid. Det blev ett livslångt projekt med problem som hörde uppdraget till. Camden var en samvetsgrann historiker och det var viktigt för honom att skriva det som han uppfattade som sanningen. Camden var även en stor beundrare av drottningen. Efter Elisabeths död 1603, var den skotske kungen James VI (= James I av England) snudd på desperat att i engelsmännens ögon framstå som den rättmätige tronföljaren, vilket i korthet ledde till att han påverkade [läs: tvingade] Camden att i Elisabeths Annales skriva om delen om successionsordningen.

Camden parerade pressen från James I genom att 1615 endast publicera bok 1–3 Annales rerum Anglicarum et Hibernicarum regnante Elizabetha, ad annum salutis M.D. LXXXIX, som täcker Elisabeths regeringstid fram till och med år 1588.

Den fjärde boken som behandlar åren 1589–1603, blev färdigställd två år senare, 1617, men Camden drog ut på arbetet så mycket han bara kunde. Han försökte släta över kungens censur och påhittade inlägg och ursäktade sig i inledningen för den insatta läsaren, som han hoppades skulle förstå varför han delvis hade ljugit i annalerna.

Camden dog 1623, men hade dessförinnan skickat sitt originalmanuskript till en vän i Frankrike. Boken, del 4, kom alltså att publiceras först 1625, då James I avlidit. För att ändå vara på den säkra sidan publicerades den i Leiden. En utgåva tryckt i London gavs ut först 1627. Borman fördjupar sig i turerna kring Camdens våndor, manuskripten och publiceringarna, men mer om det i The stolen crown.

Döm om glädjen som spred sig i nattmörkret då jag upptäckte att Humanistiska biblioteket äger både 1615 års utgåva tryckt i London, sammanbunden med bok 4 från 1627, samt den senare upplagan, Rerum anglicarum et hibernicarum annales regnante Elisabetha, ”ultima editio” från 1639, tryckt i Leiden.

Ett oerhört spännande stycke historia och en tidig julklapp till alla anglofiler.

Beställ! Läs! Jämför!

Årets välförtjänte nobelpristagare beskrivs i gårdagens DN av Jens Christian Brandt som ett riktigt lyckopiller:

När Dramaten sätter upp den ungerske författaren László Krasznahorkais roman ”Motståndets melankoli” från revolutionsåret 1989 finns ingen scen, bara ett ödsligt rum där skådespelare och publik tar plats i en terapeutisk cirkel som om vi alla var AA, som om vi samlats här för att bekänna, hur mycket som gått sönder, hur envetet allt lagts i spillror.

Kanske är golvet därför orubbligt grått, aska strödd på betong. I taket kryper en övervakningskamera maskerad till strålkastare sakta runt. Längs väggarna hänger kläder; på en krok folkdräkt, på en annan någon sorts ekipering med slokhatt som eventuellt (det är bara en gissning) burits av herdar i Karpaterna.

Vi ser fram emot att fördjupa oss i dessa muntra tongångar under höstens regniga dagar, och jobbar även på att lära oss stava till: László Krasznahorkai. Gör bättre själv, den som kan!

Av Stefan Benjaminsson

”For Stewe Claeson for the finest collection of American poetry in Scandinavia – in friendship –“

Dedikationen ovan finns i diktsamlingen Paradise poems av Gerald Stern, som ingår i Stewe Claesons amerikanska boksamling på Humanistiska biblioteket. Stewe Claesons samling består främst av poesi av amerikanska författare, men den innehåller även en mindre samling böcker om den amerikanska ursprungsbefolkningen, samt Stewes egen produktion. Poesidelen består av drygt 1300 böcker, som Stewe Claeson under sitt liv samlat kärleksfullt, så att resultatet enligt Gerald Stern blivit den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien. En del av dessa böcker köpte Stewe, en del fick han som gåva av vänner, förläggare, andra översättare och, inte minst, från författarna själva. Genom åren utvecklades även vänskap mellan honom och många av de författare han översatte, vilket märks på alla de dedikationer som finns i böckerna.

En lite annorlunda, kanske på gränsen till morbid, dedikation står Mark Strand för i sin diktsamling The monument, i vilken han ritat ett par gravstenar som bär Stewes och Marks namn. Mark tycktes ha haft stora förhoppningar om att hans järnhälsa och goda gener skulle föra honom ända till år 2281, men han dog trots allt redan 2014. I en annan av sina diktsamlingar, The continuous life, har Mark själv skrivit in korrektur, dock osäker på om hans minne av de egna dikterna var korrekt.

Stewe översatte, bland andra, nobelpristagaren Louise Glück. I diktsamlingen Winter recipes from the collective har hon skrivit en vänskaplig dedikation till Stewe. I samma samling finns några av Stewes understrykningar, som knyter rader till varandra.

En poet som Stewe ägde många böcker av var Louis Simpson. Ett stort antal av dessa innehåller dedikationer, men den som kan vara värd att lyfta här är en i vilken Louis uppmanar Stewe att ignorera alla dikter utom en. Det är i det tunna dikthäftet Wei Wei and other friends. ”Read ’Wei Wei’ and ignore the others, please”, ber han Stewe, eventuellt ett utslag av kreativ ånger eller butter blygsamhet.

William Pitt Root är ännu en av de poeter som Stewe ägde ett antal samlingar av. På titelsidan av Strange angels har William skrivit en dedikation till Stewe och Ingela och sänder dem ”transcontinental archangelical love (& just a pinch of devilish mischief…). Andra dedikationer tycks anknyta till tidigare tillfällen Stewe träffat författarna och blinkar diffust åt samtal de haft. En av de längre dedikationerna står Pamela Uschuk för i sin diktsamling Blood flower. Även denna riktas till både Stewe och Ingela och i dedikationen målar Pamela upp ökenlandskapet runt sitt hem.

Stewe gjorde även noteringar i böckerna, sällan utförliga och sällan många i en och samma bok, men noteringarna förekommer genomgående i samlingens böcker. Noteringarna faller inom två kategorier: översättningar eller kommentarer. Översättningarna är i de flesta fall enstaka ord eller en enstaka mening, som om Stewe testar diktens möjligheter för det svenska språket eller om det enbart handlar om att han i läsandets ögonblick insåg vad den svenska översättningen skulle kunna vara. Andra gånger har Stewe översatt flera rader, som i dikten ”Horses” i Luis Alberto Urreas diktsamling The fever of being.

På sidan 47 i samma bok har Stewe testat ett par svenska varianter för att översätta ”Soul-mine”, och i marginalen noterat både ”själens gruvor” och ”själa-gruvor”. Detta testöversättande finner man i många av böckerna i samlingen. Det är som sagt sällan långa fraser, oftast bara enstaka ord, men det finns även exempel på när Stewe översatt en hel dikt direkt i marginalen, som dikten ”Towards the end of summer” i The new physics av Al Zolynas.

Vid sidan av dedikationerna och översättningarna finns kommentarer av poesin. I Richard Jacksons diktsamling Resonance har Stewe noterat: ”En överraskande bra diktsamling – nedlusad med ’uppslag’ och tanketrådar …” I början av antologin Contemporary american poetry: ”En av de viktigaste böcker jag köpt på det aningslösaste (?) sätt”. Vad nu detta betyder. Andra gånger ställer han sin kluven till en dikts värde för en vidare läsekrets, som i Pamela Uschuks diktsamling Blood flower, där Stewe noterat intill dikten Burying Happy, en dikt om begravningen av en tam varg: ”En dikt som denna blir extra stark för dem som kände Happy (och Lulu) – men hur reagerar andra? Intressant problematik?” Boken innehåller ytterligare några kommentarer av Stewe.

Stewe alternerar mellan understrykningar och kommentarer. Vad som föranlett det ena eller det andra är väl inte helt tydligt. Vissa gånger tycks det mig som att för rader som tilltalade Stewe nöjde han sig med en understrykning, och för det som skavde eller fick iväg hans tankar på strövtåg skrev han en kort notering. I David Wohans diktsamling Icehouse lights finns exempel på allt.

Kommentarerna kan även vara kortast möjliga, som ett enkelt ”Fint” eller ”Bra” intill ett stycke poesi.  I Selected poetry from the best of independent presses (1996) har Stewe skrivit ”Ja” eller ”Nej” efter dikterna, till synes en minnesanteckning om dikten tilltalat honom eller inte. En instoppad lapp i New poets of the American west, utgiven 2010 när Stewe Claeson var 68 år, antyder att ju äldre han blev desto mindre intresserad blev han av att kommentera. På lappen reflekterar Stewe över sin egen relation till dikter: “Sitter och läser en am[erikansk] dikt som alltid. En gång ville jag beskriva det jag läste m[er] stilmässigt, skolmässigt, litteraturhistoriskt osv. Men inte nu. Dikterna representerar inte, de är. Antingen bra eller ointres[santa].”

Marginalian i poesiböckerna i Stewe Claesons amerikanska boksamlingen ger fragmentariska inblickar i en översättares läsning och relation till poesin. En stor majoritet av böckerna finns inte på några andra offentliga bibliotek i Sverige, vilket gör att man kan instämma i Gerald Sterns åsikt att Stewe Claesons poesisamling verkligen är den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien.

Stewe Claesons amerikanska boksamling finns tillgänglig för läsesalslån. Du finner de enskilda böckerna enkelt i vår katalog genom att söka på frasen ”Stewe Claesons amerikanska boksamling”.

Av Anders Strinnholm

Nu är det åter full fart här på universitetet och en strid ström av studenter passerar dagligen utanför fönstret till mitt arbetsrum. När man försöker hitta tillbaka till vardagen efter en förhoppningsvis lyckad semester så behöver man ju ibland lite hjälp och stöttning. Man behöver orientera sig i sin vardag och man behöver hitta en väg framåt. Med de tankarna i bakhuvudet kan ett besök i universitetsbibliotekets kartsamlingar kanske vara en hjälp. I samlingen finns både kartor, sjökort och atlaser av många olika slag från 1500-tal och framåt.  

Semestern kan ju i bästa fall kännas som man lever i ett Schlaraffenland men även detta kan man behöva hjälp att hitta rätt i. Självklart kan vi på UB vara behjälpliga även med det. Säg den plats på jorden och/eller i fantasin som vi inte har information om?

En vanlig typ av turistande när jag var barn var bilsemestern (ok jättegammal och född på 60-talet). Många av oss är väl uppväxta med KAKs eller Motormännens vägatlas i en bil utan AC och åtskilliga andra moderna bekvämligheter. Denna typ av vägatlas har dock en ganska kort historia. Den traditionella vägkartan hade ett mycket tydligare fokus på själva vägen och var man skulle svänga för att nå sin destination. Liknande vägbeskrivningar finns redan under romersk tid. Här är fyra exempel från 1700-talets England (The Roads Through England Delineated Or, Ogilby’s Survey, Revised, Improved, and Reduced to a Size Portable for the Pocket by John Senex F, R, S. London 1762).

Här ser vi tydligt att det är den primära informationen om hur man hittar som står i fokus och inte eventuella sevärdheter längs vägen. Det är ett väldigt utrymmeseffektivt sätt att förmedla den information som krävs för att nå resans mål. Under en tid när böcker och kartor fortfarande var väldigt dyra är det så klart ett mycket viktigt argument.

Nu när vi kör efter gps är vi åter tillbaka till strecket med information om höger och vänstersvängar helt utan atlasens information om omvärlden. Cirkeln är på så sätt sluten och det är vi få generationer som är uppvuxna med en bil/vägatlas som är undantaget. Vill du veta vad som ligger bortom själva vägen kan Universitetsbibliotekets kartsamlingar vara ett intressant alternativ.