Kategori: Okategoriserade

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson om en av bibliotekets broschyrskatter.

Idag kikar vi på de kanske mest påkostade reklambroschyrerna i Sveriges historia – en gissning bara, men troligen en bra sådan: Wezätas månadshäfte. Bakom signaturen Wezäta döljer sig boktryckaren Waldemar Zachrisson (1861-1924). Han gjorde sig ett namn som tryckare av produkter med hög kvalitet. Oavsett innehållet i det som trycktes kunde man vara säker på att själva trycket från Waldemar Zachrissons boktryckeri var snyggt. Hans företag hade sin stora inkomstkälla från reklamprodukter, företagskataloger etc. Även om Zachrisson också gjorde reklam för sin egen firma, ansåg han att den höga kvaliteten på de tryck firman producerade var reklam nog. Lite ville han dock hjälpa till att dra nya kunder och den mest estetiskt tilltalande metoden blev Wezätas månadshäfte.

Wezätas månadshäfte var ett litet reklamtryck i cirka A5-storlek,  som Zachrissons boktryckeri lät sända ut till befintliga och potentiella kunder, med syfte att visa vad firman kunde prestera. Häftet kom ut mellan 1902 och 1912, inledningsvis en gång i månaden, men därefter alltmer sällan. Avsiktsförklaringen i det första numret var:

”…för firmans kunder och gynnare kunna framlägga resultaten af nya uppfinningar och förbättrade arbetsmetoder. För att ständigt stå i intim rapport med mina kunder [och] afsedt att innehålla populärt affattade små artiklar rörande boktryckarekonst, litografi, klichétillverking, bokbindning m. m. samt dessutom meddelanden angående industrien och affärslifvet i allmänhet.”

Häftet avslutades med en reklamannons för Zachrissons boktryckeri, som menade att: ”Konstnärlig annonsering är för affärer detsamma som ånga för maskinen.”

Zachrissons ville alltså framställa en produkt som höll en hög teknisk kvalitet och fokuserade på dess estetik. Boktryckaren och föredetta faktorn vid Zachrissons boktryckeri, Oscar Isacson, berättade i sitt minnesord över Zachrisson om det kommersiella syftet med Wezätas månadshäfte.

”Det var i början av 1902 [bör vara 1901], om jag minnes rätt, som han kom upp med tanken att utgiva en periodisk reklam. Det gällde att lägga an på ”Brunnar och Bad”. Och så gjordes ett stilfullt reklamhäfte, som skickades ut. Resultatet av denna reklam minnes nu jag icke, men jag tror att det delvis var denna och delvis en annan liknande publikation, som i slutet på 1901 gav Z. idén att utgiva en periodisk reklam, ett månadshäfte.”

Isacson konstaterade att reklamen var effektiv, men dyrbar. Wezätas månadshäfte gör det tydligt att Zachrisson var övertygad om att genomarbetad och vacker reklam var bra för affärerna, vilket syns i hur månadshäftena utformades och trycktes.

Månadshäftet tillhandahölls kostnadsfritt till både befintliga och eventuella kunder, men i avsiktsförklaringen framhölls att häftet dessutom riktade sig till ”dem som antagas hysa intresse för Svensk konstindustri”. Inställningen var att en satsning på boktryckets estetik lönade sig ekonomiskt.

Det som gör dessa häften så fantastiska är att vart och ett har sin egen typografi och estetik. Inget nummer är det andra likt: typsnitt varierades, typografin varierades, papper varierades, och bilder användes på olika sätt, liksom vibrerande färgtryck och litografier. Häften kunde även innehålla exempel på olika tryckprodukter som firman erbjöd och de levererades i ett specialtryckt kuvert. Det var också denna höga ambition som till slut visade sig bli för mycket. Arbetet med att ta fram ett nytt häfte var intensivt och krävande, och efter ett par år blev häftet mer av ett kvartalshäfte, för att slutligen helt avstanna med ett vinternummer 1912. Utöver att visa på vad Zachrissons boktryckeri kunde prestera, är häftena också en exposé över det tidiga 1900-talets typografiska estetik. Humanistiska biblioteket har alla dessa häften med tillhörande kuvert, och det är något av en estetisk och bokhistorisk fröjd att bläddra bland dem.

 

We welcome a note from Flavia Bieczynski, GU research guest who has recently done an internship at the Biomedical library. Flavia is a Biologist and research assistant at CONICET (National Scientific and Technical Research Council from Argentina). She has been working in science for nearly 15 years focused on animal physiology and aquatic ecotoxicology.

Currently, I am a research guest at the University of Gothenburg in Dr. Celander’s lab (Department of Biological and Environmental Sciences) with financial support from Wenner-Gren Foundation.

In parallel to my scientific work, I am completing a degree in Library and Information Sciences with the goal of combining this new knowledge with my scientific training. During May 2024, I completed an internship at the Biomedical Library of the University of Gothenburg, which is a required component of my degree program. This experience solidified my interest in pursuing a career in library science in combination with my scientific training.

In June of this year, I visited the Lighthouse collection of the University at the Biomedical Library as part of my internship in this library. This special collection, that includes lighthouses from around the world, was created by Esbjörn Hillberg, and Anna Lindemark from the Cultural Heritage Team at the University Library is the librarian that brings light to the collection.

The word ’lighthouse’ is often used metaphorically to signify illuminating areas for exploration, and this is precisely the feeling I get from this collection. Anna serves as a guide, illuminating the collection with her knowledge and meticulous work in organizing it, while also respecting the original organization established by its creator.

The first thing that caught my attention was the topic itself – lighthouses. There is something special that piques my curiosity about people’s lives in relation to lighthouses and the evolution of these structures throughout history. During my visit, Anna shared some fascinating stories about the sea and these special buildings. Lighthouses certainly have a unique charm that can inspire the desire to collect everything related to them. The second aspect that impressed me was the breadth of the collection, which includes materials from all over the world, in different languages, from various periods, and in many forms, from technical books, documents and reports to magazines and journals, and fiction books for both adults and children.

I believe the collection offers a valuable opportunity for researchers across various fields, from the humanities and social sciences to technological and exact sciences. Topics that come to mind include the history of the lighthouse, its architecture and function in relation to navigation and trade history, as well as the social and political aspects of the lives of those who lived in lighthouses (including gender roles, work conditions, communication and psychological impact). Additionally, investigating contemporary aspects such as lighthouses as cultural heritage, their preservation, and their role in tourism would also be of great interest.

Anders Strinnholm om Hvitfeldtska samlingen och dess historia.

Som en pendang till vår sommarserie om krigsbyten i den Hvitfeldtska samlingen, ger vi nu en översikt över samlingen, dess tillkomst och bakgrund.

Reformationen innebar ett hårt slag mot utbildningen i Sverige, då i princip all utbildning skedde via kyrkan, huvudsakligen i katedralskolor och vid universitetet i Uppsala. När kyrkans ekonomi drastiskt försämrades då dess stora egendomar konfiskerades av staten försvann många av de ekonomiska förutsättningarna för undervisning och utbildning. Detta påverkade katedralskolorna mycket negativt och universitetet var i praktiken stängt under andra halvan av 1500-talet.

Med rikets ökande ambitioner och behovet av kvalificerad förvaltning under början av 1600-talet blev bristen på bildat folk ett allt större problem. 1620 års Riksdag beslutade om en ny gymnasiereform med inspiration från Tyskland, särskilt Bremen. Förslaget hade tagits fram på Gustav II Adolfs uppdrag. Viktigast var att katedralskolorna nu blev gymnasieskolor och fick en tryggare finansiering. Först att omvandlades var katedralskolan i Västerås 1623, och de övriga stiften under de nästkommande åren.

Det nyss grundade Göteborg var ingen stiftsstad, men dess betydelse och storlek medförde ändå att Drottning Kristina beslutade om ett gymnasium 1647: Göteborgs Kongl. Gymnasium. Idag går denna skola under namnet Hvitfeldtska gymnasiet.

Syftet med gymnasierna var främst att utbilda präster, och de ämnen som studerades var inriktade på en kyrklig karriär. Ansvaret att förse skolbiblioteket med lämplig litteratur låg därför också i allt väsentligt på kyrkan. Vissa tillskott fick biblioteket från sterbhus, som var skyldiga att vid prästers dödsfall överlämna ”en god bok” till skolan. Prästerskapet kunde också vid ämbetstillträde tvingas avlägga en viss avgift eller donation. Med tiden blev det också vanligare att privatpersoner skänkte böcker till gymnasiebiblioteket. Teologi och klassiska språk dominerade undervisningen, och latinet var skolans ”modersmål”. Dessutom studerades filosofi, historia, matematik och musik. Man läste klassiska författare som Cicero, Demosthenes, Vergilius, Euripides och Homeros.

Namnet Hvitfeldtska samlingen (och gymnasiet) har sitt ursprung i en donation från 1664. Margareta Hvitfeldt, med rötter i dansk och dansk-tysk uradel, hade inga syskon och var ensam arvtagare till stora egendomar. Då hon blev änka 1651 var hon en oerhört förmögen kvinna, och ägde ett stort antal gods, bland annat i Bohuslän. Då landskapet blev svenskt 1658, etablerade hon snabbt goda förbindelser med exempelvis Per Brahe d.y.

Trots den stora förmögenheten präglades hennes liv av sorg. Hennes son Ivar (Iffuer) Dyre insjuknade och dog under en resa i Frankrike 1663, vid 19 års ålder. När han anade att slutet var nära skrev han ett brev till modern den 11 augusti samma år, och bad henne att: ”…stifte en Del af sit Gods eller en Summa Penge, saa meget hon selv vilde, hvoraf Renten aarlig kunde gives fattige Skolebørn og studerende Ungdom i Baahuslen, hende og hannem til en evig Ihukommelse”.

Den 22 januari 1664 ordnade Margareta Hvitfeldt en donation av en stor samling gårdar och andra tillgångar. Detta för att möjliggöra skolgång för 30 elever årligen vid Gymnasiet i Göteborg. Donationen skulle även finansiera vetenskaplig forskning. 1694 infördes stiftelsens namn ”Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen”.

Under tidigt 1700-tal började nya regler gälla för gymnasiebiblioteken. 1724 års skolordning innehåller omfattande bestämmelser för biblioteken. Beträffande läroböcker framhålls att det var biskopens och konsistoriets ansvar att böcker fanns tillgängliga för undervisning i tillräckligt antal. Det sägs också att både elever och lärare är i behov av ”ett något ymnigare förråd av böcker”. År 1721 brann skolan i samband med en större stadsbrand. Vi vet inte hur mycket av biblioteket som förstördes då det saknas äldre förteckningar över bokbeståndet.

Under 1700-talet förändrades undervisningen och nya ämnen tillkom. Botanik- och zoologiundervisning startade i liten skala. Genom exkursioner kunde botanikstudierna hålla en viss nivå, medan zoologiämnet led svårt av bristen på åskådningsmaterial. 1749 köpte biblioteket ett stort antal naturvetenskapliga böcker, bl.a Anders Berchs Inledning till allmänna hushållningen och Dalmans Skogs-, Ängs- och Humlegårdskötsel.  1774 infördes teckningsundervisning på allvar. Samma år anställs en lärare i tyska och franska (Brahel) och en i engelska (Ross). De tre stora moderna språken var därmed representerade i skolans undervisning.

Under 1760-talet gjordes försök från både enskilda personer och bibliotekets sida att göra boksamlingen mer attraktiv för en bredare publik. 1760 insamlades 502 daler silvermynt från borgare i staden ”till köp av intressanta böcker, som skola på begäran utlånas till genomläsning”. Det befintliga bokbeståndet var kanske inte riktigt vad stadens borgerskap var intresserade av. Dåvarande bibliotekarie, Harckens, började hålla öppet för allmänheten varje onsdag och lördag. Ett år senare kunde han dock meddela att inga andra än gymnasister utnyttjat biblioteket.

Utöver gåvor från prästerskapet började nu även donationer från borgerskapet strömma in. Bland givarna hittar vi Stadssekreterare Sigfrid Sirenius, direktör vid Ostindiska kompaniet Jacob Sahlgren, apotekare Frans Martin, justitieborgmästare Cornelius Thorsen, och kyrkoherde Peter Hansson Ström. Det högre borgerskapet tycks ha dominerat som bidragsgivare, men även något mindre bemedlade personer förekommer.

Flera av de dåtida givarna benämnde gymnasiebiblioteket ”Bibliotheca publica” i olika tillskrifter och dokument. Detta, tillsammans med det faktum att borgerskapet visade sådan generositet mot biblioteket tyder på att man börjat betrakta biblioteket som en institution av vikt för hela Göteborgs stad.

1768 skänkte så Ostindiska kompaniet ett större antal kartor och geografiska verk till skolans bibliotek. De skulle bli ett viktigt komplement till den befintliga samlingen av kartor och planscher. Idag omfattar samlingen både svenska och internationella kartor över städer, länder och världsdelar, såväl som historiskt viktiga slag och astronomi.

Samlingen innehåller också en del handskrifter, till exempel en fransk bibel från 1200-talet, ett 1400-talsbreviarium från Skepplanda kyrka, Rutger von Aschebergs egenhändigt nedtecknade ”memoarer”, och en teckningsskola framtagen av Pehr Hörberg. Då mycket av det som donerats till samlingen var gammalt redan vid gåvotillfället, finns här även 12 inkunabler och en mycket stor mängd 1500-talstryck, bland mycket annat. Den samling som Universitetsbiblioteket förvaltar utgörs av gymnasie-/läroverksbibliotekets bestånd fram till och med år 1899.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hvitfeldtska samlingen utgör en rik och spännande inblick i vad ett gymnasiebibliotek kunde innehålla under 16- 17- och 1800-talen. Den belyser stadens utbildnings- och idéhistoria under en lång och formativ period, och ger en bild av ett bibliotek som än idag är ett betydelsefullt inslag i Göteborgs historia.

Anna Lindemark avrundar sommarserien, konstaterar att det redan är långt in på hösten, och återgår till de ordinarie specialsamlingarna med oförminskad arbetsglädje.

Ett annat danskt krigsbyte i våra samlingar är (troligen) Johannes Lauterbachs Tractatus novus de armis & literis (Wittenberg 1595). Lauterbach (1531-1593) var pedagog, kyrkomusiker och historiker. Hans verk uttrycker viss bedrövelse över att hans egen tid fört med sig så mycket krig och elände, och han hoppas på bättre tider framöver.

Hortleder var influerad både av Heinrich Rantzau, Holsteinsk bibliofil (1526–1598), och av Baldassare Castiglione, myntare av begreppet sprezzatura – den originalversion av effortless cool som tidens hovmän förväntades uppvisa. I konceptet ingår bland annat att aldrig skratta åt sina egna skämt, vilket omedelbart diskvalificerar Marginalias författare. Vi hänvisar även tillbaka till den gode Curio och det fastkedjade benet i avsnitt 7 av vår sommarserie, för att något bredda begreppet.

Också här finns en trivsam proveniens: boken har varit i Sigvard Grubbes [1556-1636] ägo. Utöver sitt namn noterar han också på titelbladet att han förvärvat den i Århus, år 1595.

Sivert Grubbe tillhörde den danska adeln. Han var nyfiken, iakttagande och inte minst äventyrligt lagd i ungdomen – och han skrev dagbok, naturligtvis på latin. Manuskriptet bevaras hos Det Kongelige Bibliotek, med många darrhänta rättelser gjorda med Grubbes gammelmanshand. Den finns även i förtjänstfull översättning till danska av Holger Frederik Rørdam, och gavs ut i två delar i Danske Magazin 1873 och 1878 (se stillsam not i slutet av denna text).

I dagboken finns ingen anmärkning om besök i Århus 1595, eller för den delen om några bokinköp. Emellanåt är texten mycket knapphändig, och noterar kungliga bröllop, väderlek och diplomatisk utväxling av gåvor med frustrerande återhållsamhet. Andra gånger är Grubbe mer frikostig med detaljer – år 1595 inleds med en omsorgsfullt beskriven resa till Sverige, där en grupp danska dignitärer representerade Kung Kristian vid lille prins Gustav Adolfs dop, mot slutet av den bitande kalla vintern. De utsända kalasade sig via en rad slott och pampiga gods allt längre norrut, och i många dagar red de genom de djupa skogarna i Smålanden och Närke, tills följet befann sig en halv mil utanför byen Stokholm, där de blev varmt emottagna av marskalk Anders Lindersen i spetsen för tvåhundra ryttare. Man anar röken ur hästmularna på det istäckta fältet. Åtta dagars HerreJössesGästabud följde i hufvudstaden – undra på att Grubbe inte skrev något om bokhandeln i Århus. 1595 blev dessutom ett spännande år då han tillträdde nytt ämbete som Överste Sekreterare åt Kong K.

Ur andra av Grubbes anteckningar återfinns dessa noteringar från en sjöresa med Kristian IV och det kungliga följet – INTE fylleseglatsen till Nordkap år 1599, utan en tur till Bornholm, Jylland och Ösel.

”Om Natten var der Gilde og Dans paa Raphael. Da Knud Gyldenstierne vendte tilbage til
vort Skib med en dygtig Perial, faldt han i Vandet og blev omdøbt, da han vilde gaa ombord.
Kaptejnen raabte til ham fra Skibet: ’Vel bekomme dig Badet!'”

”Henimod Natten saa vi en stor Hval saa nær, at Skibet nær kunde være rendt paa den, og
vi kunde ikke skræmme den ved vore Raab, sa vi seilede forbi.”

”Ønske ved vor Sørejses Slutning:
Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;
Gudene give, at jeg aldrig mer komme tilsøs.”

Grubbe satte också upp en mängd speciella texttavlor på flera av sina gods och gårdar. På Torups slott öster om Malmö lyder en sådan: ”Till tacksam hågkomst av mina förfäder åt efterkommande och eftervärld om någon bliver. Sigvard Grubbe Anno 1632.”

Ett lite speciellt problem som dåtidens namnskick orsakar för den som gräver en wikipediagrop åt andra, är för övrigt att alla historiens Lärde heter ungefär samma saker. Namnfloran varierar något lite beroende på vilken kultursfär man läser om, men inom var och en verkar det ha funnits kanske åtta olika namn som alla fick dela på, antingen de ville eller inte.

Vår egen tid bjuder förresten också på problem: vid illgooglandet av alla ärevördiga gubbar i vår sommarserie, försöker sökmotorerna hela tiden (utan framgång) hitta herrarne på LinkedIn. Men i den domedagsboken återfinnes de dock icke.

*

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del I: 1566-1599], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 2 (1873), s. 361-404.

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del II: 1600-1631], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 4 (1878), s. 4-83.

Anna Lindemark våndas över knorvliga 1600-talshandstilar och plurrar med Pros.

Det är ju inte bara Baltikum som lidit under svenskarnas härjningar. En del danska krigsbyten har också hittat vägen till Humanistiska biblioteket. En raritet bland dessa är Friedrich Hortleders Der römischen Keyser- und königlichen Maiesteten (Frankfurt am Main, 1618). Tyske Hortleder var politiker och historiker, och verket är en personhistorisk och krigshistorisk översikt, som med tidens mått mätt hade utmärkt kläm på primärkällorna.

Proveniensen är något alldeles extra; boken har tillhört den danske amiralen Pros Mund, (1589-1644). Här ännu ett icke föraktligt CV: efter att ha gjort karriär inom flottan, bevisade sig Mund som sjökrigare genom att skydda olika handelsrutter mot fribytare (varför framstår alltid ens lokala pirater som mindre exotiska än de långväga?) och fick bland annat Island i förläning (tack).

Under Torstensonska kriget engagerades Mund på nytt, men med sämre utfall för honom själv. Boken togs i beslag efter slaget vid Fehmern 1644, då Pros slogs ihjäl av svenskarna som bordat hans amiralskepp, det danska flaggskeppet Patientia. Hans döda kropp vräktes över relingen ned i havet.  Denna incident finns noterad direkt i boken, enligt inskriptionen nedan:

Anna Lindemark begrundar tyranner, samt långa och korta namn på hundar (?) och människor.

Nikolsburg, i södra Tjeckien, tillhörde också de platser som plundrades av Svenskarna under 30-åriga kriget. Idag heter staden Mikulov, och läser man om dess bokbestånd under äldre tid, förvaltat inte minst av furstehuset Dietrichstein under äldre tid, stöter man på glosor som Hochadel, imperial immediacy, och inte minst ”the magnificent library of Fürst Dietrichstein” – ett bibliotek uppbyggt under generationer av Dietrichsteinska bibliofiler.

Ätten Dietrichstein har i likhet med många andra högadliga släkter givit sina barn emellanåt eklektiska namn, inte sällan i rikligt mått. Bland dessa kan nämnas Karl Johann Baptist Walther Sigismund Ernest Nepomuk Alois, eller Franz Seraph Joseph Carl Johann Nepomuc Quirin, och Hugo Alfons Eduard Emanuel Joseph Johann Wenzeslaus, samtliga naturligtvis Furst Dietrichstein, för att avrunda visitkorten.

Från släktens bibliotek, som idag utgör ett pampigt turistmål, förvaltar Humanistiska biblioteket idag Wunderbare Erschreckliche Vnerhörte Geschichte vnd warhaffte Historien : Nemlich Des nechst gewesenen Großfürsten in der Moschkaw Joan Basilidis (auff jre Sprach Iwan Basilowitz [i.e. Wasilowicz] genandt) Leben. In drey Bücher verfast Vnd aus dem Latein verdeutscht Durch Heinrich Räteln zu Sagan – skriven av Paul Oderborn, (c.1555-1604), översatt till tyska från originalets latin av H. Rätel, och därefter tryckt i Görlitz 1588.

Oderborn hade band till Riga och Rostock, och boken utgör en av de tidigaste skildringarna av Ryssland. Den är därtill den första biografin om Ivan den Förskräcklige (1530-1584), med hans porträtt på titelsidan.

Tyvärr saknar vi i dagsläget en bild av Oderborn, men internet bjuder på desto fler av Ivan.
På titelsidan till vårt exemplar är han återgiven i effektfullt rött, och även om vi inte har att göra med en lika kioskvältande titel som Het Bloedig Tooneel i förra inlägget, upplever man kanske ändå att detta kompenseras genom den rikliga förekomsten av huvubonader härovan.

Apropå traditionen med många, långa namn och spektakulära tillnamn, kan man också betänka att även om Ivan kallats Den Förskräcklige, och orsakerna bakom detta tillnamn är relativt välkända, är det mindre bekant varför Mircea DEN ONDE (1428–1447), prins av Valakiet under hösten-vintern 1442, kallades så. Särskilt i ljuset av övriga familjemedlemmar med mer försonande tillmälen, däribland Mirceas bror – Vlad III Dracul, ”Pålspetsaren”, som efter ett ovanligt mustigt syskonbråk förblindade Mircea med glödande järnstänger.

Men det var ju Ivan vi skulle tala om, och hans biografi. Under bokens titelplansch finns en signatur av vad som mycket väl skulle kunna vara bokens ursprunglige ägare, med tanke på att den tyska översättningen gavs ut 1588, och att Hieronymus Beck von Leopoldsdorf, Adliger, Gelehrter und Ritter (1525-1596) avled ett knappt decennium senare. Med annan handstil än Hieronymus egen står också präntat Tyranus under Ivans tåspetsar, och man tycker lite synd om hunden som vid ett slarvigt första ögonkast tycks vara begåvad med detta namn. Varför detta tillägg? Var det viktigt att visa vad man tyckte om bokens ämne? Var det bara oemotståndligt att sätta pennan till den etikettliknande, tomma ytan mitt i träsnittet?

En digitaliserad kopia av samma upplaga som vår finns att studera fritt via Jagellonian Digital Library.

Anna Lindemark frossar vidare i en aldrig sinande rad ecklesiastiska fejder, och betänker äldre tiders gräsliga fångvård.

Man kan ju ta krigsbyten från Mainz också. Här i nätt oktav, Alanus Copus, Syntaxis historiae evangelicae (Leuven, 1572).

”Vad är det här för nåt då?” säger du där du ligger behagligt utsträckt i hängmattan. Vi anar att semestern är över, men sommarserien måste fortsätta ett tag till, innan hattarna är slut.

Bakom det latiniserade Alanus copus döljer sig Alan Cope, pseudonym för Nicholas Harpsfield (1519–1575). Tyvärr har vi inte lyckats fiska fram något porträtt av honom. Harpsfield var en engelsk historiker, katolsk apologist och präst under Henrik VIII, som han inte gillade något vidare. I och med reformationen fick han det också hett om öronen, och för att snabbspola förbi en del av historien, nöjer vi oss med att nämna att han småningom lämnade England för att undgå religiös förföljelse. Han återvände först 1553 när Henrik VIII var död, och Mary I hade efterträtt lille Edward VI.

Vi som har läst många nummer av Bamse – Världens starkaste björn vill nu tro att den som blivit religiöst förtryckt och förföljd kan ha viss förståelse för andra i samma sits, men så fungerar det ju sällan. Harpsfield engagerade sig på hög nivå i Canterbury stift, och bidrog med stor nit och flit till att hetsa fram en mängd rättegångar mot misstänkta kättare, bland annat under den beryktade Marianska förföljelsen där omkring 300 personer avrättades.

Även om somliga väljer att blunda för de jobbigare punkterna på Harpsfields CV, var det inte alla som var lika positiva. Gläd dig i din hängmatta: nu blir det ännu en geggig, ecklesiastisk fejd. En av Harpsfiends, förlåt, -fields, bittra fiender var John Foxe (1516-1587), som bland annat skrivit Actes and Monuments, även känd som Foxe’s Book of Martyrs. Den utgavs första gången 1563. Boken innehåller en historisk översikt över olika martyrer, men tar främst upp protestanternas situation i England, och beskriver hur de blivit förföljda och avrättade i samband med motreformationen. (Vi noterar med grämelse att Humanistiska biblioteket saknar äldre verk av Foxe i sitt bestånd.)

Actes and Monuments pekar ut Nicholas Harpsfield som ”the sorest and of leaste compassion” av alla de herrar som drivit på avrättningarna inom Canterbury stift. Självklart rådde också en bitter fiendskap mellan de bägge herrarna på ett personligt plan, komplett med fullt bruk av tidens färgstarka förolämpningsflora. Foxe noterar om den avskydde Nicholas att han:

“…so treadeth me down vnder his feete in the dyrte (as a mā would thinke hym some dyrtdaubers sonne) so that the spottes therof, he sayth, will neuer be gotten out while the worlde standeth and a day longer. Notwithstanding I trust maister Cope þt your dyrtie pen with your cockish bragges hath not so bedaubed and bespotted me, nor yet conuicted me to bee such a deprauer of historyes, but I hope to spunge it out.”

Nicholas Harpsfield motsatte sig naturligtvis även Elisabeth I, och blev till slut satt i Fleet prison tillsammans med sin förmodligen lika besvärlige bror, där han satt i omkring 15 år tills han blev utsläppt av ”hälsoskäl”. Han avled ett drygt år senare.

Humanistiska bibliotekets exemplar av Syntaxis bär kurfursten Daniel Brendels von Homburg (död 1582) vapenexlibris. En annan av dess forna ägare är ärkebiskopen i Uppsala, Eric Benzelius (1675-1743).

Ett senare verk i samma anda, som först utgavs 1660 i Holland av Thieleman J. van Braght heter på engelska Martyrs Mirror or The Bloody Theater. Dess nätta 1290 sidor bär originaltiteln Het Bloedig Tooneel Der Doops-gesinde, En Weereloose Christenen. Die om het getuygenisse Jesu hares Salighmaeckers geleden hebben en gedoodt zijn van Christi tijdt af tot dese onse laetste tijden toe. Mitsgaders, Een beschrijvinge der H. Doops, ende andere stucken van den Godsdienst, door alle de selve geoeffent. Begrepen in Twee Boecken. Zijnde een vergrootinge van den voorgaenden Martelaers-Spiegel, uyt vele geloofweerdige Chronijcken, Memorien, Getuygenissen. Vi ber att få påminna om att vissa fält kan vara mycket långa vid äldretryckskatalogisering.

Undertecknad har ett särskilt hjärterum för Het Bloedig Tooneel efter att ha stött på den under en praktik på Bohusläns Museum för ett par decennier sedan, där boken förvaras i det äldre tryck som ingår i Karebysamlingen. Redan där gjorde dess hårresande gravyrer och orimligt långa titel ett bestående intryck. Boken väckte samtidigt en del frågor om hur det kom sig att all världens fakta prompt skulle skohornas in under signum C för religion förritin, innan jag hade insett att denna valhänta kategorisering av all äldre litteratur var något påtvingat som dock erbjöd det enda tillåtna andningshålet för skräck, synd, wanderlust och fantastika. Njuten i hängmattanom!

Anna Lindemark frossar i murrigt mys, tröttnar på påvar i sällskap med en pragmatisk historiker, och önskar sig forna tiders omvälvande översättartillvaro.

Med signum RAR-Saml. 4:o 18 hittar vi från allhelgonaklostret, också det i Olmutz, en till latin översatt volym av Francesco Guicciardini: Historiarum sui temporis. Vårt exemplar är tryckt i Basel 1566 och titeln betyder ungefär ”Hans [sam]tids historier.” Detta var en mycket vanligt förekommande, formelartad titel, som användes för många av dåtidens verk, och i det här fallet är det också en relativt tondöv översättning av det italienska originalet La historia d’Italia.

Guicciardini kom ursprungligen från Florens. Han var historiker och statsman, en framstående renässansförfattare, och kanske inte oväntat supbroder med Niccolò Machiavelli. Till skillnad från en del andra herrar i vår sommarserie, behövde Guicciardini lyckligtvis inte lägga till alla dessa goda erfarenheter som en del av sitt egennamn.

Historiarum sui temporis bjuder på en nyskapande historieskrivning, mer realistisk och med större skepsis än vad som varit brukligt, och med källor hämtade ifrån dåvarande styre, folk, och händelser från tiden. Guicciardini kom att tjänstgöra under tre olika påvar, och förefaller ha varit rätt trött på dem: hade det inte varit för att han ”var tvungen att lyda dem för att kunna arbeta”, skriver han, hade han ”lika gärna kunnat vara Lutheran, inte för att slippa ifrån religionen som helhet, utan för att se detta rövarband tvingas åter till sina rätta platser.”

En översättning till latin tillgängliggjorde naturligtvis boken för en större läsekrets. Vi noterar att inte ens Vatikanen verkar ha något exemplar av det italienska originalet – däremot skall det finnas ett på Nationalbiblioteket i Rom. Puh! Och oaktat titelns klunsiga överförande, bleknar alla ens tveksamheter (och ens egen översättargärning) inför det Lebenslauf som presenteras av Celio Secondo Curione (1503-1569), mannen som översatt verket. I latiniserad form kallas han, med ett oerhört passande efternamn, Caelius Secundus Curio.

Curio var 23:e son till Jacomino Troterio Curione, och blev tidigt intresserad av protestantiska läror. Då han planerade en resa till Tyskland med sina studiekamrater, blev han istället fängslad och ålagd botgöring för sina kätterska idéer. Hellre än att dra på sig tagelskjortan, smet han ut, vanhelgade två lokala relikvarier, och bytte ut de högvördiga benknotorna som förvarades däri mot en bibel och en upprorisk tvättstugelapp, innan han flydde till mer toleranta omgivningar.

Då Curio senare återvände till Italien blev han på nytt anklagad för kätteri, men lyckades fly, denna gång genom att lura fångvaktaren att kedja fast ett låtsasben vid fängelsehålans vägg. Sedan var det fritt fram att krångla sig ut genom fönstret, som saknade galler. Han förklarade senare i sina egna skrifter mer exakt hur historien med fejkbenet gått till, kanske mer för att slippa anklagas för trolldom än för att skryta med sina utbrytarkunskaper.

Curios liv präglades överlag av ett frenetiskt resande, oftast på flykt undan olika påvliga agenter som skickats för att fånga honom. En av dem slapp han ifrån med minsta möjliga marginal, då han ertappats mitt i maten under en hemlig visit till Italien, och med oefterhärmlig sprezzatura lyckades hota sig ut genom värdshusdörren med bordskniven i handen, släntra förbi de påvliga hejdukarna som stod utanför, och rida iväg på sin häst. Hans produktivitet både vad gällde ständigt fler barn och olika tungt vägande skrifter är förbluffande i ljuset av en sådan tillvaro. Högt upp på inkvisitionens lista över oönskade personer på fri fot, fick han så småningom en smula lugn och ro under sin exiltillvaro i England.

Anna Lindemark dras som en magnet till den jättedåliga stämningen vid Habsburgska hovet 1573, och undrar om man kan se på folks skägg om de är onda?

Ytterligare en volym som Humanistiska biblioteket kommit vid från Jesuitkollegiet i Olmutz är denna, signerad Georg Eder (1523-1586). De partibus catechismi catholici, tryckt i Köln 1570, bär på pärmen ett vapenexlibris tillhörande Stanislaus Pavlovský von Pavlovitz, en gång biskop i Olmutz, och saligen avsomnad 1598.

Författaren bakom De partibus, Georg Eder, förefaller ha varit en särskilt arg motreformator, som var osams med alla. Han var verksam i Wien, visserligen inte inom kyrkan, utan som jurist, men han ville ändå ha sin del av den motreformatoriska kakan. Hans bidrag till den allmänt jobbiga magkänslan som genomsyrade absolut hela 1500-talet omfattade härliga titlar som Evangelische Inquisition, publicerad 1573, och den ”något mindre” hetsiga Malleus Haereticorum (”Kättarhammaren”, varför har vi inga såna boktitlar numera?).

Evangelische Inquisition dedikerades till inte bara en utan två olika Habsburgska ärkehertigar, och Eder presenterade också sin bok för kejsaren. Personligen.

Som skribent kan man ibland oroa sig för hur ens arbete kommer att bemötas, och jag känner en viss tacksamhet mot Georg Eder, eftersom han för alltid givit mig en jämförelse att trösta mig med. Kejsaren tyckte att boken var helt förskräcklig, särskilt i dess attacker mot Lutheraner. Han gjorde inte bara ett allvarligt försök att konfiskera alla exemplar som redan var i cirkulation, utan förbjöd också Eder att någonsin skriva något om religion igen.

Kanske hade det gått att hålla Eder på mattan, om inte Kejsaren dött strax efter mötet (vi reserverar oss för frågor om han kan ha dött av att läsa själva boken, eller av att befinna sig i samma rum som Georg Eder, men av ovan nämnda censuråtgärder att döma, segnade han i alla fall inte direkt ned på mattan i den Kejserliga audiens-/refuseringssalen). Omedelbart efter hans frånfälle kom det en ny upplaga av Evangelische Inquisition. Planen var även att det skulle komma en uppjagande del två, men det blev aldrig så eftersom Georg Eder själv dog, eventuellt kvävd av inkvisitoriskt raseri, anno 1586.