Den 10-12 november ägde ett Stenhammarsymposium rum i Artisten, med anledning av tonsättarens 150-årsjubileum. Wilhelm Stenhammar föddes i Stockholm 1871 och dog i Jonsered 1927. Han var verksam som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker, under åren 1907-1922.
Symposiet var anordnat av Kungliga Musikaliska Akademien, Högskolan för scen och musik samt Wilhelm Stenhammarsällskapet, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.
Temat för dagarna var ”New perspectives on Wilhelm Stenhammar” och de olika infallsvinklarna var många. Signe Rotter-Broman, keynote speaker från Berlin University of the Arts, presenterade tonsättaren som en ”European modernist” och Daniel Grimley, från Oxford University, beskrev ”Stenhammar’s Affective Landscapers” i sin keynote presentation. Många talare återkom till de arkitektoniska elementen i Stenhammars musik och betydelsen av fysiska platser. Andra föreläsare uppehöll sig vid Stenhammars förhållande till folkmusik och teater. Hans musikaliska släktskap med till exempel Sibelius och Brahms samt influenser från Wagner belystes också. Vid sidan av kompositören Stenhammar uppmärksammades hans betydelse som pianist och dirigent. Hans nära vänskap med violinisten Tor Aulin och samarbetet med Aulinkvartetten var något som ofta nämndes.
Vi fick ta del av många spännande och djuplodande musikanalyser, i form av föreläsningar, samtal inför publik, en workshop och en så kallad essäkonsert. Ett mycket intressant samtal var det mellan konsertpianisten Martin Sturfält och musikjournalisten och författaren Magnus Haglund. Den senare har skrivit en uppskattad Stenhammarbiografi, som utkom 2019 – en levande och personlig beskrivning av Stenhammar och hans samtid. Annars var det den stora biografin i tre volymer av Bo Wallner man refererade till.
Anders Larsson förstebibliotekarie och ansvarig för handskriftssamlingarna hade ställt samman en utställning i en monter som stod placerad utanför föreläsningssalen. Materialet var hämtat ur UB:s omfattande Stenhammararkiv. Arkivet finns förtecknat i Alvin,
Stenhammarsymposiet var mycket välordnat med många och
varierade inslag. Även för den redan invigde fanns det mycket att hämta, att
döma av den entusiasm som rådde bland deltagarna. För mig som inte känt till
mycket mer än Stenhammars sånger och pianostycken var det inspirerande och
lärorikt.
Gravyr av Göteborg från Erik DahlberghsSuecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).
Universitetsbiblioteket har i likhet med
många andra inrättningar kunnat släppa på restriktionerna sedan en tid
tillbaka, och återgå till ordinarie öppettider och service. Detta är
naturligtvis glädjande. Nu kan man återgå till den sortens uppgifter som kräver
att man är på plats mer än bara rent andligen. Böcker väger som bekant bly, och
är besvärliga att ta med sig för hemarbete.
För att knyta an till forna tiders göteborgare och deras besvär i pandemiernas spår, kan man som tröst i denna eländes tid läsa F(ritz!) Stenströms utmärkta Läkekonstens och hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen jämte historik över stadens Medicinalverk och Sundhetsväsen, utgiven 1929. För den hågade finns verket att avnjuta i sin helhet via både Gupea och Projekt Runeberg. Kapitlet ”Pestilentietider” belyser särskilt dåtidens ansträngningar för att hålla smittan i schack, och vi tar oss därför friheten att citera ett längre parti ur verket i fråga:
”Sommaren och hösten 1710 var en bedrövelsens
och hemsökelsens tid över stora delar av Sveriges land. Guds vredes skålar voro
rågade. Krig, hunger och dyr tid hade länge hört till dagordningen. Ytterligare
en grym tyrann hade överfallit landet. Pesten hade landstigit i huvudstaden och
vankade från trakt till trakt som ett utsvultet, »förgiftigt och skadligt»
vilddjur, som dräpte det värnlösa folket i tusental.”
Västkusten var inte lika illa drabbad som andra delar av landet, ”trots att den gruvliga landsplågan dock redan hunnit på sin mordiska väg ner till Västergötland och Småland och sålunda befann sig endast några dagsresor från Göteborg.”
”Pestbarnet, som sades förebåda sjukdomen, hade redan föregående höst låtit se sig i Fågelås församling i norra Västergötland. Ärlig och beskedlig Anders Persson, rättare vid Almenäs gård ’därstädes, hade en tidig morgon, när han gick till sitt dagsverke, sett det lilla pestbarnet före sig på vägen, klätt i en vit, fotsid slöja. Först när han kom fram till herrgården, försvann det ur hans åsyn.”
Den lärda överheten i Göteborg insåg att det brann i knutarna och att lämpliga åtgärder borde vidtagas för att hindra smittan från att få fäste i staden. I Jönköping hade flera fall av pest blossat upp.
”Trafiken mellan Jönköping och Göteborg torde ingalunda varit obetydlig. Rotmästarne gjordes ock senare uppmärksamma på att ha ett särskilt öga på densamma samt öva noga tillsyn och examen med »sådana anländande personer och deras sundhetspass, som kommo från nämnda stad. » Man borde särskilt akta sig för sådana personers och »särskilt kvinnfolks hemliga insmygande». Denna snärt mot kvinnfolken var särskilt ämnad åt perukmakare Bizotts hustru och svägerska, som en tid förut hemkommit från jönköpingstrakten, där de besökt släktingar och vid återkomsten förmodligen i all hemlighet smugit sig in i staden till perukmästarens hus.”
”Landshövdingen och guvernören i Göteborg hette Sjöblad. Han hade varit amiral och van att kommendera sjögastar genom ropare samt var av yrke och fallenhet något barsk i tonen och på grund av snikenhet ej särdeles populär utan tvärt om illa tåld bland stadens borgerskap. Emellertid synes han vid detta tillfälle varit en mycket rapp karl och uppsatte i sin skrivelse av den 22 november 1710 klara besked till magistraten, hur han ville det skulle ordnas medelst »anstalt, medel och utvägar näst Guds tillhjälp till den smittosamma sjukdomens förekommande».”
”Guvernör Sjöblad framhöll i sin skrivelse som gott och rådsamt, att man till skydd mot anländande flyktingar och andra resande till stadens och dess invånares conservation borde först och främst vid infartsvägen till Drottningporten ungefär vid Pryssekrogen (s. k. Danska gästgivaregården i Redbergslid) låta uppföra ett tjänligt brädhus med fyrstad i mitten, varest alla ankommande resenärer utan åtskillnad till person »sina saker och kläder med annat mera samt pass och brev väl röka», innan de för dristade sig komma in i staden. Till rökningens verkställande skulle utses några personer, vilka ock borde framskaffa det för rökverket nödiga enriset och som därför kunde undfå skälig ersättning antingen av de resande eller av staden. I förbigående sagt använde man enris till rökverk ur billighetssynpunkt. Enligt vår göteborgske expert, [dåvarande stadsläkaren Georg Magirus], lämpade sig även andra mer eller mindre välluktande saker till den pestilentialiska luftens renande. Utom enekvistar och enebär, lagda på glöd, uppräknade han sålunda »malörtsfrö och kvistar, lavendel, ruta, mejram, hjärtansfröjd, rosmarin, nejlikor, angelika, bockhorn, beck och svavel antingen på elden eller i en het potta lagda».”
”Sjöblad yrkade vidare på tiggeriets inställande, all orenlighets undanhållande från gator och gårdar, nödiga livsmedelsförråds uppläggande i hemmen samt att apoteken skulle ha tillräcklig mängd av preservativer till hands för sjukdomens dämpande i överensstämmelse med Collegii medici förordning och överlämnade detta sitt betänkande till magistratens mogna övervägande. Magistraten tog sig en funderare samt inkom den 5 december med sitt svar, vari man punkt för punkt närmare ingick på de av Sjöblad föreslagna åtgärderna. Ur detta intressanta aktstycke göres härmed några utdrag av dess väsentligare delar, som följa:”
»Ehuruväl Eders Excellences gunstiga förslag om ett brädhus upprättande ongefär vid Pryssekrogen med fyrestad uti till att däruti röka de resandes saker, kläder, pass och brev etc. kan hava sina riktiga skäl och nytta med sig, så skulle vi dock oförgripligen tycka, att de resande borde tillhållas förr än där att stanna och uppehålla sig. »
”Förslag på andra platser där besökande kunde stanna och röka sig följde härpå. Skulle Excellencen icke behaga att amplektera dessa förslager, hade man också låtit besiktiga Härlanda gård som ett alternativt rökverk.”
”Löst folk och tiggare” hade man försökt förmå att återvända hem till deras födelseorter, » folk som sig här i staden uppehålla och ingen annan näring visa sig hava än deras föregivande att de binda och spinna, sömma och tvätta, gått på vallarbetet med vad mera. […] Beståendes sådana personer till en stor del utav det förra Regementets avdankade soldater, men mest soldathustrur och barn jämte deras släktingar och förvanter, dem de dragit in till sig från alla orter, förutom en del ryttares och rotebåtsmäns hustrur och anhöriga, vilka sig instuckit i staden och förstaden, göra uppehållsmedlen knappa och dyra, slå under sig, vad till näring kommer och förleda många tjänstehjon till otrohet. »
Stadens gator behövde också hållas rena från avfall och smuts, och det var » önskligt att Vallgångarne måste jämväl hyvsas och hållas rena efter den metod, som Kongliga Reglementet av år 1699 den 30 Martii påbjuder och befaller, fast det fuller har något hinder, medan arbetet i Bastionerna och Verken förehaves och sådana orter allt för mycket salvo honore till sekreta avträden brukas, i mangel av publike hus och Commoditeter på de mesta ställen. »
» Svin och lika stinkande kreatur har man här i staden icke tillåtit att driva omkring på gatorna, och torde vara nödvändigt att brännvinsbrännare, bryggare och andra förbjudes hädanefter att göda dem på stiorna, medan denna olägenheten och faran påstår, […] tillsäga stadens invånare, att de, som tänka sig här uppehålla, måtte providera sina hushåll med nödtorftiga underhållsvaror och förråd på några månader, velandes ock intet underlåta att därom vidare påminna vederbörande, att de vid olyckliga händelser av fiender eller sjukdom taga sig sådant till hörsam efterlevnad. Men dock lever man i den förhoppningen, att tillspärrandet av stadsportarne icke utan i högsta nödfall förhanden tages. »
Alla gick alltså man ur huse för att hamstra toapapper, pasta och makrill på burk, även om stadens styresmän hoppades slippa ta till hårdhandskarna och stänga stadsportarna för ovälkomna besökare.
» Ehuruväl den smittosamma sjukdomen, vilken nu uppe i landet grasserar, förnimmes vara frätande nog och bortrycker människor hopetals, när han inkommer bland folket, så är dock vår ödmjuka påminnelse, att man efter görligheten betager folket all för stor impression och inbillning därom, varigenom de kunde taga räddhåga och förskräckelse till sig, vilka gemytpassioner ofta förorsaka alterationer och rörelse i blodet och följaktligen lätteligen varda sjukdomen underkastade och där emot förtrösta dem med gott hopp till Gud, att faran genom hans nåd och människors egen aktsamhet förekommas kan. »
”Borgerskapet skulle dock snart få pröva på åtskilliga vedermödor, som skulle sätta dess tålamod på prov. Invånarnes rörelsefrihet inskränktes strax till det minsta möjliga. […] Dessa noggranna bestämmelser hade man heller ingenting att invända mot. De voro fullt i sin ordning. Det var de svåra följderna i avseende på tillförseln, som gjorde borgerskapet betänksamt gentemot dess guvernörs rigorösa föranstaltningar. ”
”Vintern 1710—11 blev kall och bister. Visserligen ansågs detta ur hälsosynpunkt på sätt och vis vara ganska förmånligt och magistraten uttryckte sin tacksamhet över, att »Gud nu har välsignat oss med sådant vinterväder, som har rensat luften». Men den ihållande kylan hade ock till följd, att det började tryta på bränsle. Lantbefolkningen hade så gott som försvunnit från staden med sina produkter.”
”Göteborg var faktiskt nästan som en belägrad stad, innesluten av sitt eget vaktmanskap både från sjö- och landsidan. Vid utposterna på lerums- och landvettersvägarne stodo vakter i beredskap att hindra forbönderna, även om de voro försedda med sundhetssedel från prästerskapet. Kungsporten var helt tillbommad och kvarnvägen från Mölndal avstängd för körslor liksom dess fortsättning söderut, »avenyen från Halland», var spärrad. Genom dylikt allmogens hindrande och trakasserande och tillförselns upphörande hotades borgerskapet och särskilt den fattigaste befolkningen av knapphet och »mangel på nödvändiga sorter» så till livsuppehälle som annan hushållsförnödenhet, särskilt brännekol och ved.”
Under februari noterades inga pestfall, men läget var svårt nog ändå.
”Det rådde redan så stor knapphet och åtstramning på livsmedelsmarknaden, att om det ankomme någon liten sändning av underhållsvaror till torget, blev där ett rev om dem bland den gemene hopen, varigenom underhållskostnaderna för den övriga befolkningen stegrades. Dylikt hava »främmande från sjösidan dagligen anskådat», som »intet ringa skadar staden».”
”Dessutom hade staden » till följd av portarnes och farvägarnes tillstängande och spärrande kommit i det rop och rykte, som om pesten och farsoten redan vore inom dess murar » . […] Göteborg undgick dock alltjämt som genom ett under nedsmittning.”
”Bland resande från landsorten, som i dessa turbulenta tider anlände till staden, befann sig ock Ahasverus Hedenborg, praestantissimus Dominus studiosus, i sin kappsäck försedd med sundhetspass av Pastor i Medelplana, Samuel Lanerius, daterat 10 mars 1711, att »han kommer ifrån sin ort, varifrån intet besmitteligt är att befara Gudi lov, Gud nådeligen förskone landet från sådana plågor. » Vid överlämnandet av detta efter vederbörlig behandling förmodligen starkt enris- doftande pass, bifogade nämnde studiosus Ahasverus Hedenborg även sin skriftliga hyllningsadress till stadens magistrat, i vars anställning han hade löfte att komma.”
”Man vore frestad […] betyga sin utomordentliga högaktning för en dylik magistrat som enigt, klokt och besinningsfullt visste att handhava ärendena och övervinna svårigheterna under ovan beskrivna ytterst brydsamma förhållanden samt lyckades facilitera det svåra läget och rädda befolkningen undan den värsta nöden. Som så ofta visade sig även vid detta tillfälle, att när nöden var som störst, så var hjälpen närmast. Namnen på medlemmarne i denna högädla magistrat böra hugfästas. De voro: Hans von Gerdes, Wilhelm Silentz, H. Beckman, J. Wadst, Sebastian Tham, Frans Schröder, H. Böker, W. Utfall och Erik Cederbourg. Denna magistrats diktan och traktan gick framför allt ut på, att trots »de try plågorna» hemsökte landet, med andra ord, att det rådde krig, pest samt hunger och dyr tid, med alla till buds stående medel hålla sjöfarten uppe. Den hade därvid fullt stöd av stadens borgerskap och trafikanter eller större köpmän. Dessa senare hade till så mycket kraftigare verkan betygat, att ifall man under rådande svåra förhållanden »alldeles modet fäller och låter händerna falla », så skulle detta ha till följd »undersåtarnes och gemene bästas undergång ».”
”Man begärde därför ett återupprättande av den lamslagna sjöfarten och fri konvoj för handelsfartygen, helst man under fredens år, då ingen konvoj tarvades fått betala dryga konvojpenningar. »Navigare necesse est, non vivere», (att segla är nödvändigare än att leva) var en sanning, som den handgripliga erfarenheten snart övertygade magistraten om. Det var tre varuslag på vilka de i vidrig händelse snart skulle komma att crepera, nämligen salt, spannmål och vin. Det allra svåraste hindret för sjöfart och utländskt varuutbyte befanns vara de oförmånliga rykten, som utomlands voro i svang, att kontagionen inritat sig i Göteborg och att de göteborgske handelsskutorna ansågos föra pest i lasten. Magistraten fann sig till slut nödd och tvungen att söka avliva dylika skadliga rykten genom att utfärda en attest, adresserad till de utländska hamnmyndigheterna med den sanningsenliga upplysningen, att denna orten var från den skadliga farsoten ren och obesmittad.”
”För den gången var pestfaran över. Än lyckligare var, att pesten aldrig senare fått fäste och utbredning i Sveriges rike. Ovisst är att säga, om den verkligen tidigare någon gång gästat Göteborg, fast det ju kan tyckas märkvärdigt, att en stad med så livlig sjöfart och så utsatt läge kunnat gå fri från påhälsning av pestråttorna från smittade hamnar. Dock finns det dunkla uppgifter om pesttider i stadens annaler.”
”Redan så tidigt som 1624 skulle pesten gästat den nya staden. På hösten samma år hade pestfall rapporterats från Västergötland. Under en vistelse i Vadstena utfärdade konung Gustav II Adolf den 20 september ett patent (öppen skrivelse) till ståthållaren Axel Drake, om de åtgärder, som borde vid tagas, att den ej måtte kringspridas.
»Befalle Eder fördenskull att I låten allvarligen strängeligen påbjuda och befalla, att icke någer fördristar sig till att förfoga sig utom de socknar eller härader, där pestilenzien är itänd och till någer obesmittad ort begiva varken med köpenskap eller någer annan hantering utan hålla sig alldeles stilla till dess vi få si, vad medel Gud den allsmäktige täckes att göra. Och på det med detta så mycket bättre och nogare oppsikt hållas kan, skole I tillsäga alle länsmän och gästgivare det de granneligen rannsaka och förfara, vad slags folk, som resa av och an, att de icke tillstädja någer, eho han ock är, att begiva sig ifrån de befängde orter; och vele vi, att I vid var länsmansgård låta upprätta en kista eller ock förordna en bod, och där någer sedan understår sig att begiva sig in på de obefängda orter, då skole I låta antasta honom och där insätte på (—) veckors tid vid vatten och bröd. Och därhän emellertid dör, då skole I låte uppbränna både liket och huset däruti det ligger. Och där några varor kommer ifrån samma orter, dem skole I ock strax uppbränna låta, dock att I detta allt först förkunna och allvarligen varna låta. Uti lika måtto befalle vi, att I allvarligen låte förbjuda alle gravöl, på det att sjukdomen av sådane samkvämer icke må förvidgas.»
”Det var strängt med besked, förmodligen också hälsosamt och nyttigt. I slutet av samma år kom till regeringens kännedom, att »Gud allsmäktig haver kastat sitt faderliga ris på våra undersåtar, de göteborgare ».”
”Det ser dock verkligen ut som 1638 varit ett pestår. Redan i juli 1637 sände förmyndarregeringen en varning till stadens burggreve och rådsförvanter, att man borde taga sig till vara för danska resenärer, då Pestis starkt passerade i danska orter och särskilt i Köpenhamn. Man befallde därför att hålla grann uppsikt med skepp, som kommo från sagda land och stad och god vakt i portarne, att ingen från Köpenhamn måtte landsvägen komma in i staden och föra dem sjukdomen på halsen. På nyåret 1638 anlände ytterligare en skrivelse till samma adressater från förmyndarregeringen, som förnummit att Gud allsmäktig kastat sitt ris på några människor, dess undersåtar i Göteborg, samt att den häftiga och smittosamma Pestilentzien redan hade inritat sig i fem gårdar därstädes. Därjämte bifogades några i allmänna ordalag givna förhållningsregler, bland annat, att portarne till dylika gårdar skulle igenslutas och stängda hållas natt och dag och att man på taken skulle låta sätta ett särdeles kännetecken varjom och allom till åtvarning så länge och intill dess, att sjukdomen sig antingen något lindrade eller alldeles stillade. Samma år var pesten i Stockholm; där var det föreskrivet att krita kors på dörrarne av de nedsmittade husen eller hänga vita lakan utanför dem.”
”1654 anmärker [Göteborgs stadsläkare Georg] Magirus att bästa preservativet var, »när överheten förbjuder alla tillfällen till allmänna luftens förruttnande och förgiftande och påbjuder hålla allerstädes renligt, så att av allmänna gator all track, orenlighet och slemhet, i vilken Pestilentien ligger fördold, utföres ur staden ». »Luften hemma i husen, i stuvor och sängkamrar kan rensas med eldgörande av god ved såsom eneträ, fur, bok, ask. » »Så måste ock vädret antingen det är regnaktigt sunnan efter eller blåser från förgiftad ort — med tilltäppta fönster och dörrar uteslutas, men nordan och östan, om det är klart, måste genom öppna fönster inlåtas att genomblåsa husen. » »Dessförutom bör man afton och morgon välluktande saker i husen upptända. » »På apoteken finnas ock särskilt beredda ljus för att röka med. » Därmed fick man låta sig nöjas i avseende på bostadshygienen.”
Vartill hörer de skenheliga munkarna och andra stråtelöpare, som av vidskepelse betagne, därmed andra förföra och sätta svärdsbrev, beläten, dödas avlevor och annat sådant fick-fack, det de skola hänga på halsen.
”Magirus skriver även: »Ännu är ingen funnen, som haver något visst besynnerligt och egentligt medikament emot Pestilentien kunnat framte. I känslan av sin egen vanmakt att kunna bemästra den hemska sjukdomen satte Magirus ock som motto på sin lilla bok (se referens nedan): »Varken örter eller plåster helade dem utan Ditt ord, Herre, som alla helar, ty Du haver våld både över liv och död ».”
”Magirus hade ingen synnerlig tilltro till de mycket brukade amuletterna eller giftskilder. »Somliga», skriver han, »äro vidskepliga av en part uppdiktade, icke så mycket att borttaga sjukdomar som penningarna ur pungen. Vartill hörer de skenheliga munkarna och andra stråtelöpare, som av vidskepelse betagne, därmed andra förföra och sätta svärdsbrev, beläten, dödas avlevor och annat sådant fick-fack, det de skola hänga på halsen. Allt sådant är platt olidligt och ogudaktigt, efter som det drager en människas förtröstan från Gud, som skaparen är, in på blotta creaturet. Somliga äro naturliga, vilka ändock de hava föga kraft, äro dock i den mån nyttige, att de giva någorlunda mod och dristighet dem, som dem bära, och liksom inbilla genom ibland smittosamma sjukdomar ett friskt mod, vilket mycket hjälper till att fördriva förgiftig sjukdom». ”
”Förgäves finner man vare sig hos Magirus eller andra göteborgska källor några upplysningar om 1600-talets karantänsväsen. Under peståren 1710—11 innebar ju själva kriget ett slags permanent karantän gentemot Danmark och torde i själva verket varit den egentliga anledningen till att Göteborg undslapp en invasion av köpenhamnska pestråttor och dess vidare följder. Först 1768 finner man närmare redogjort om karantän för Göteborgs vidkommande, [och] noggranna bestämmelser om tillvägagångssättet vid karantänen utfärdades först den 7 November 1808:”
”För att så vitt görligt undvika personlig beröring skulle varje skeppare i ty fall vara försedd med en blecklåda, nio tum i längd, med fastsittande järnkedja för att i denna nedlägga sina skeppspapper och andra viktiga dokument, sedan de förut blivit väl genomdränkta med ättika, därefter skulle han binda ett snöre i kedjan och nedsänka lådan så djupt i sjön, att en del av snöret kom under vatten. Därefter halades lådan med en tång över till lotsbåten, snöret borde avklippas tätt vid kedjan under nogsamt aktgivande på att man ej rörde vid det med händerna. Visade det sig, att skeppet kom från pestsmittad eller misstänkt ort, överlämnades av lotsarne till skepparen en svart flagga, som denne omedelbart måste hissa. Nattetid, när den svarta flaggan ej längre syntes, skulle skeppet ha en »lysande lykta » hissad.”
*
Vi anser oss nu tryggt kunna släcka den lysande lykta som tidigare varnat bibliotekets besökare för eventuell pestilens, och hälsar er fortsatt välkomna att åter botanisera i samlingarna!
*Magirus, Georgius von Hattingen, 1600-t.. – Kort vnderrättelse om then fast förskräckelige och fahrlige siukdomen pestilentien, … / sammanfattat aff: Georgio Magiro. – 1654
Viktor Rydberg var en av 1800-talets stora författare, kulturhistoriker och humanister. Någon närmare presentation av honom är kanske överflödig i det här sammanhanget, så låt oss därför fokusera på hans aktualitet med ett inlägg här och nu.
I 1900-talets Göteborg, närmare bestämt på det nuvarande universitetsbiblioteket, fanns en samlare och bibliofil av rang! J. Viktor Johansson (1888-1967) var förste bibliotekarie och chef för handskriftsavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Han var en stor bibliofil, mycket kunnig och tongivande inom området. Här vill vi lyfta hans samlande av Rydbergs litteratur och Rydbergiana, då detta material nu finns katalogiserat och fullt sökbart.
Samlingen innehåller i princip allt som Viktor Rydberg skrev och publicerade under sin livstid, samt en hel del av vad som publicerats efter hans död, fram till J. Viktor Johansson egen död 1969. Samlingen innehåller också mycket av vad som skrivits om Viktor Rydberg. Det som gör samlingen extra intressant är dock kanske inte det som härrör direkt till verken, utan till sådant som tillför en bokhistorisk och personhistorisk aspekt av Rydberg – och av boksamlande.
Några extra intressanta och roliga detaljer ur samlingen förtjänar att särskilt nämnas. Ett exempel är en kapsel, som enligt etiketten innehåller ”Provtryck” av titelsidan av femte upplagan av ”Singoalla”. Vad det egentligen är, är tävlingsbidragen till ”Allmän skandinavisk pristäflan för sättare och tryckare 1906”, utlyst i Nordisk Boktryckarekonst 1905. Provtrycken omfattar titelsida samt inlaga (4 sidor totalt), till Viktor Rydbergs ”Singoalla” 5e upplagan 1905. Provtrycken kommer från olika tryckerier, in alles 24 st. En mycket intressant spegel av den tidens typografi.
Böcker gavs ofta ut häftesvis under den här tiden, lämpligen då ett eller två för varje kapitel. Dessa häften tog köparen sedan till en bokbindare, som band ihop häftena till ett band. Med tanke på att detta var det vanliga ödet för häftesutgåvorna, finns inte särskilt många utgåvor kvar som är intakta, dvs där häftena inte bundits in. I samlingen finns en intakt häftesutgåva av en dansk översättning av Fribytaren på Östersjön, i mycket gott skick, ja snudd på nyskick.
Det finns också några handskrifter av Viktor Rydbergs hand. Det är ”Barndomspoesien”, och ”Jungfru Maria i rosengård”. J. Viktor Johansson var själv väldigt glad åt dessa, och gav dem till sig själv i julklapp enligt ett brev till antikvariatet, men som han skriver i sin essä ”En biblioteksman bland sina egna böcker”: ”Någon större betydelse för Rydbergstexten ha de inte, fastän de inte exakt överensstämmer med andra manuskript eller tryck av dikterna, men det är så gott som aldrig fallet, när det gäller Rydberg.”
Samlingen innehåller också många särtryck och utsnitt av och om Viktor Rydberg. Sammantaget ger dessa en bild av utgivnings- och tryckhistorien kring författaren.
De dedikerade gåvorna är också intressanta. Bland annat finns här Bref till en samvetsgrann vän, som genom att läsa V.R:s s.k. bibellära om Kristus .. / af P. Wieselgren, som är dedikerad till Susen Hasselblad, dvs Viktor Rydberg blivande hustru. Ryberg var även god vän med tonsättaren och domkyrkoorganisten Elfrida Andrée, ett vänskapsband som syns i flera dedikerade utgåvor från Rydberg till Andrée. I samlingen finns också ett par tonsättningar av Rydbergs dikter, utförda av Elfrida Andrée. En kuriositet är ett brev från Fredrika Bremer till Viktor Rydberg, i vilket hon ber om ett besök i maj 1862.
”Kan Ni komma på en stund i afton, så träffar Ni tvenne män hvars bekanntskap skulle vara för Er af intresse! Är det alldeles omöjligt – men kunde Ni ej gå sednare till det andra stället? – så skänk mig nöjet att se Er en stund i morgon kl. 1 middagstiden! Var hjertligen välkommen till en uppriktig beundrarinna af den sista Athenaren.”
Samlingen innehåller även en del foton och diverse övrig Rydbergiana. Ett av det sistnämnda som har en viss aktualitet idag är ”Choleran i sin ryslighet, eller alfabetisk förtekning på 684 personer, de flesta medlemmar af Jönköpings stads och slotts församlingar, hvilka under augusti och september månader 1834, afledo i denna farsot”. I denna skrift från 1835 står Viktor Rydbergs mor upptagen som en av de avlidna: ”Rydberg, Hedwig Christ., f. Duker, 39 år.”
Denna vecka fortsätter Pia Shekhter att skriva för Marginalia, nu om projektet ”Levande musikarv”:
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om Kungliga Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum. Akademien gör mycket gott för musiksverige, till exempel genom utdelning av stipendier och priser. Man arbetar också med flera värdefulla projekt. Ett mycket lovvärt sådant är ”Levande musikarv”, som initierades av Kungliga Musikaliska Akademien (KMA) och är ett samarbete mellan KMA, Musik- och teaterbiblioteket och Svensk Musik.
På projektets webbplats kan man läsa:
Syftet
med Levande musikarv är att tillgängliggöra den dolda svenska musikskatten och
göra den till en självklar del av konsertrepertoaren. En stor del av den äldre
svenska konstmusiken är idag otillgänglig eftersom notmaterial saknas eller är
i så dåligt skick att det är oanvändbart. Det gäller även verk av våra mest
framstående tonsättare. Genom Levande musikarv blir musik från flera
århundraden fritt tillgänglig för musiker både i Sverige och utomlands.
Ambitionen realiseras
genom den omfattande databasen med biografiska texter och verkkommentarer (såväl på svenska som på engelska), kostnadsfritt
nedladdningsbara noter, inspelningar och annat. Noteras bör att här finns många
kvinnliga tonsättare från olika tidsepoker representerade. Dessa går att söka
fram separat i databasen. Man kan också söka på besättningstyper, verktyper och
århundrade. Endast upphovsrättsligt fri musik inkluderas i Levande musikarv,
det vill säga verk där upphovspersonen har varit död i minst sjuttio år.
Levande musikarvs utgåvor
är alltså fritt nedladdningsbara, men kan även köpas i tryck från Svensk Musik som ”print on demand”.
Inom parentes vill jag
gärna nämna att ”Musiken i Sverige”, en övergripande svensk musikhistoria i
fyra volymer, som utkom 1992-1994 (Kungliga Musikaliska Akademiens skriftserie
; 74), finns tillgänglig online på Levande musikarvs webbplats.
Ett besök, eller snarare återkommande besök, på Levande musikarvs webbplats rekommenderas varmt.
Signerat / Pia Shekhter, Biblioteket för Musik och Dramatik
Gästinlägg av Karin Henning, universitetsbibliotekarie vid KvinnSam.
I höst har litteraturvetaren Paul Tenngart kommit ut med en bok om Birgitta Stenbergs liv och författarskap. Den heter Världen väntar mig och är delvis baserad på Stenbergs efterlämnade material som finns bevarat i KvinnSams arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Intresset för Stenberg fick oss att gå igenom en rest av materialet som fram till nu varit ouppordnat.
Det är förfärande rörigt.
En räkning från 1990-talet ligger i samma hög som en handskriven papperslapp
från Paul Andersson och knappt läsliga fax från Märta Tikkanen. Men vi hittar
uppmuntrande meddelanden från Birgitta som stärker oss. I ett enkätsvar vad hon
mest önskar sig har hon skrivit: ”En sekreterare. Nån som kunde tänka sej att
ordna mina pappersberg. Men detta kaotiska sisyfosarbete unnar jag inte ens min
värsta fiende, än mindre någon trevlig människa.”
En stor del av materialet
innehåller det förväntade: det är en lång rad av vänner, älskare, kärestor och
bekanta som passerar förbi. Vi är i Paris, på Mallorca, Sicilien och så
småningom landar vi på Åstol och i Tiveden. Birgitta skriver och tecknar
oavbrutet, på baksidan av nästan färdiga bokmanus, kuvert och på brevpapper från
tidskriften Kulturkontakt.
Men en sak förbluffar
oss: Alla dessa bilar! Det är små och stora fotografier av olika bilmodeller,
racertävlingar och kvitton från otaliga bilköp och reparationer. Vi hittar en
skiss där Birgitta antecknat olika bildelar, på italienska. Det här kanske är
ett exempel på det som Paul Tenngart beskriver som Birgitta Stenbergs faustiska
livshållning: att ”nå full kunskap om tillvaron”. Hon lever ett intensivt liv
där varje erfarenhet är av godo om det sedan kan omformas till litteratur. Skissen
är målad i en anteckningsbok från 1965 under hennes tid på Sicilien, där hon var
med racerföraren Gianni på biltävlingar. I ett kulturreportage från P1
beskriver hon hur hon själv gillade att köra fort på Sicilien: ”Jag har ju bytt
plats med föraren, och då får inte bilen gå långsammare än… Vad var det… 160
eller något sånt där, medan man bytte plats.”
GOArts bibliotek – en av universitetsbibliotekets
specialsamlingar
GOArt står för Göteborg Organ Art Center och bildades
1995 tack vare ett betydande forskningsanslag från Riksbankens Jubileumsfond.
Det kom att bli ett nordeuropeiskt centrum för orgelforskning, där orgelbygget
i Örgryte nya kyrka var ett av de mer spektakulära resultaten.
Uppbyggnaden av ett eget bibliotek till stöd för
forskningen var en medveten satsning från starten. Förvärvet av litteratur hade ett brett perspektiv
eftersom forskarna intresserade sig för instrumenten som en del av musiklivet
och samhället. GOArts samling av orgellitteratur växte under åren och har kommit att fylla
funktionen av ett nordiskt forsknings- och referensbibliotek på området.
Göteborgs universitetsbibliotek övertog samlingen i
samband med att GOArt avvecklades 2014 och den placerades ett par år senare i
ett särskilt ”orgelrum” på Biblioteket för musik och dramatik i Artisten.
Samlingen har stor betydelse för studenterna på masterprogrammet orgel med
relaterade klaverinstrument på Högskolan för scen och musik, skolans
kyrkomusiker samt för organister och orgelforskare i Göteborg. Vi får också
regelbundna besök av forskare, organister och orgelbyggare från övriga Sverige
samt internationella gäster. Samlingen kan alltså sägas fylla samma funktion
idag som tidigare, men med andra förutsättningar.
Utgångspunkten för GOArts forskning var instrumenten som
en spegling av sin samtid, såväl konstnärligt som tekniskt, sociologiskt som
historiskt. Man byggde orglar och klavikord i en egen verkstad efter historiska
förlagor, med stor respekt för äldre instrumentbyggares kunskaper och
hantverksskicklighet. Även beställningar till andra kyrkor och universitet
utfördes. Tanken på orgeln som en bärare av ett europeiskt kulturarv fanns
alltid närvarande.
”Onsdag 8 september deltog jag i en mycket trevlig mottagning anordnad av Kungliga Musikaliska Akademien med anledning av akademiens 250-årsjubileum (exakt på dagen!). Gästerna samlades på innergården bakom den ståtliga 1800-talsbyggnaden vid Nybrokajen i strålande vackert sommarväder. Vi bjöds på de sedvanliga snittarna med vin, men framförallt serverades spännande och varierade musikinslag i olika genrer. Den tidigare konservativa akademien har gradvis öppnat upp mot all slags musik och är nu en stark röst i debatten om svenskt musikliv med ett socialt engagemang.
Kungliga Musikaliska Akademien grundades 8 september 1771 under beskydd av Gustav III, med främsta syfte att främja konstmusiken och musiklivet i landet. Med tanke på detta kan det tyckas förvånande att en av akademiens första presesar, Carl Fredrik Horn af Åminne, deltog i sammansvärjningen mot kungen som resulterade i det dödande skottet under den berömda Maskeradbalen!
Stadgarna fastslog att
Akademien skulle, bland andra uppdrag, organisera musikutbildning och bygga upp
ett bibliotek. Biblioteket heter idag Musik- och teaterbiblioteket och har en av Europas
största musiksamlingar. Alltså firar biblioteket också 250-årsjubileum detta
år. Firandet kommer emellertid äga rum i februari nästa år. Förmodligen på
grund av att man precis flyttat till nya lokaler vid Gärdet och behöver komma i
ordning. Biblioteket har varit stängt under flera månader, men öppnar åter i
början av oktober.
Uppdraget att
organisera en högre musikutbildning ledde till grundandet av Kungliga Musikhögskolan – den tredje jubilaren detta år!
1982 grundades Statens
musiksamlingar, som tog över ansvaret för biblioteket och museet. Idag är dessa
institutioner del av Musikverket, som Musik- och
teaterbiblioteket och Scenkonstmuseet.
Alla dessa institutioner värnar omsorgsfullt vårt svenska musikarv och därför utbringar jag härmed ett fyrfaldigt leve!”
Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen
Iberoamerikanska samlingen är med sina närmare tusen hyllmeter den största specialsamlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Som namnet antyder är den inriktad på Spanien, Portugal och de 20 länder i Latinamerika som tidigare koloniserats av dessa två stater på Iberiska halvön. Ämnesmässigt ligger fokus på samhällsvetenskap och litteratur, men det finns även mindre avdelningar för bl.a. konst, filosofi och språkvetenskap.
Den största delen av Iberoamerikanska samlingen står tillgänglig för allmänheten på våning 6 i Humanistiska biblioteket (på Renströmsgatan). Här är böckerna sorterade i tre stora huvudavdelningar för samhällsvetenskap, litteraturvetenskap och skönlitteratur, med underavdelningar för vart och ett av de Iberoamerikanska länderna.
Samlingen har sin grund i Iberoamerikanska institutet som inrättades 1939 av språkläraren Nils Hedberg (1903–1965) vid Handelshögskolan i Göteborg. Till en början byggdes institutets bibliotek upp till stor del tack vare donationer, både från privatpersoner och från Iberoamerikanska länders ambassader och konsulat i Sverige. År 1967 överfördes institutet till Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och boksamlingen stod längs med väggarna i lärosalarna för den romanska institutionen i Språkskrapan. Efter ytterligare någon flytt och omorganisation lades institutet ned år 2007. Dess forskning och undervisning överfördes till institutionen för globala studier, medan dess böcker blev den Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Exlibris som vittnar om den Iberoamerikanska samlingens historia. Donationer från privatpersoner (här Johan Vising, professor i romanska språk och rektor för Göteborgs högskola) och utländska beskickningar (här Spaniens utrikesministerium) var viktiga i bibliotekets uppbyggnadsfas. År 1967 blev Iberoamerikanska institutet en del av ”la Universidad de Gotemburgo” och 2007 överfördes dess bibliotek till Göteborgs universitetsbibliotek (till en början med placering på Campus Linné).
Samlingen är levande och växer med några hundra titlar per år genom förvärv, främst utifrån bibliotekets omvärldsbevakning, men också genom inköpsförslag från forskare, studenter och allmänheten. Även donationer tas fortfarande emot; exempelvis mottogs för några år sedan ca 80 hyllmeter som tillhört Magnus Mörner (1924–2012), professor i historia och chef för Latinamerikainstitutet i Stockholm (dessa har dock ännu inte hunnit katalogiseras).
Till Iberoamerikanska samlingen hör även en tidskriftssamling med närmare 300 olika titlar (placerade på våning 5 i Humanistiska biblioteket) och en referensavdelning med bl.a. ordböcker och uppslagsverk (placerade i referenssalen på våning 7). Dessutom finns flera hyllmeter med rariteter och äldre verk i bibliotekets slutna magasin, som kan beställas fram till läsesalen. T.ex. finns där förstautgåvan av Spanska akademins ordbok från 1780 samt ett exemplar av Jorge Luis Borges Ficciones som dedicerats av författaren till Nils Hedberg.
Förstautgåvan av Diccionario de la lengua castellana, tryckt i Madrid år 1780.Hälsning från den argentinske författaren till Iberoamerikanska institutets grundare: ”A Nils Hedberg, con la presente y futura amistad de Jorge Luis Borges, Buenos Aires, 1946.”
De flesta av de
uppskattningsvis 40–50 000 volymer som finns i samlingen är katalogförda i
Libris,
men fortfarande finns det tusentals verk som man bara kan hitta genom att
botanisera bland bokhyllorna eller söka i en äldre kortkatalog. Ett pågående
arbete är att digitalt katalogföra även dessa äldre volymer och varje månad
tillförs ca 100 nya poster till Libris. Med nuvarande takt kommer det
troligtvis att dröja ungefär tio år innan hela Iberoamerikanska samlingen finns
registrerad och sökbar i Libris.
Under det senaste
kvartsseklet arbetade bibliotekarien Anna Svensson (1958–2021) med
boksamlingen, först vid Iberoamerikanska institutet, sedan vid Göteborgs
universitetsbibliotek. Det var till stor del tack vare hennes arbete med att
bevara, utveckla och tillgängliggöra detta kulturarv, som hon år 2020 blev
utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten. I flera olika sammanhang forskade och skrev hon
också om institutets och samlingens historia, så för den som vill läsa mer
rekommenderas följande artiklar av henne:
”Romanister utan doktorshatt: om Arne Lundgren och några av hans samtida i Göteborg”, i: Romanistiken i Sverige: tradition och förnyelse, red. Andreas Romeborn & Elisabeth Bladh. (Romanica Gothoburgensia 75.) Göteborgs universitet 2020, s. 77–98.
10 september 1797 avled den brittiska författaren, filosofen och feministen Mary Wollstonecraft. Året dessförinnan gavs hennes reseskildringar Letters written during a short residence in Sweden, Norway and Denmark ut i England. Humanistiska biblioteket kan stoltsera med ett antal utgåvor av och om denna skrift på olika språk. 1798 kom den första svenska översättningen med titeln Bref skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark.
O forna tiders bibliotekarier! I backspegeln är det närmast outhärdligt rörande att man en gång trott att Arga Lappar™ skulle…ja, hjälpa till att bevara bibliotekets samlingar. En förkrossande mängd empiriska iakttagelser visar tyvärr att så ofta inte är fallet. Man kan härvid välja att tänka sig den mer entropiske låntagarens förfarande som ett slags extra tydlig uppskattning av det lästa. Då blir glädjen maximal!
