Kategori: Okategoriserade

Hanna Wikman om en visit i samlingarna

Sländan föll i brunnen en måndag i maj och jag följde efter
mycket går ut på att retroaktivt katalogisera material
samlar fickorna fulla med vit kiselsten
en fot i elektronik och en i pergament
i sjumilastövlar
kavla upp ärmarna och börja
lyft ut bröd ur en ugn som ber dig om det, plocka äpplen ur ett träd som vill ha hjälp
specialsamlingar och okatalogiserat
skaka bolstren genom fönstren och det snöar över världen
1621 är Göteborg en brädhög
ur sådana bygger vi slott
schwarze stundenbuch
trollkarlens sammetsbok i midnattstimmen
lägenheten
vaktmästarens son och hur han levde ett liv i det humanistiska biblioteket
årtionden går
Urd, Verdandi och Skuld
gymnasieförordningar stiftsstäder
brunnen och vattnet
markägarinnan rik och ensam med en son
ett barn byttes mot ett annat, levde sitt liv inuti berget
antecknar att ekarna finns kvar att fika intill på Orust
där finns ett träd, ekorren springer med budskap längs med stammen
avsätt en summa så gossar får lära sig
ringar på vattnet, skeppsbrott och fulla segel
dansk ur-adel
en sjöjungfru som bytte till sig en röst eller var det ben
spretig samling
nu vet jag varför Dordi läste fader vår på danska i Långsele
krigsbyten från Polen
madrasser och ärtor inunder
Gustav Vasa, klostren, makt
barnet som åt ikapp med jätten
skog och pengar
en spinnrock gör tagel till guld
man tar mängder av böcker från klostren
från nedersta våningen leder bönstjälkar upp till entréplan, kombineras med rörpost
kyrklig sångbok med baltisk notation
stiger upp sånger ur djupen, det är från Inannas syster
1300-tal baltikum
Ereshkigal
där de tecknade för hand på pergament
hunden har ögon stora som tallrikar
inbundet en murinstruktion från 1648 ”italienska stjärnfort”
huset rör sig på hönsben
noter på pärmarna, ritningar inuti
kentauren Kent Aurén
1621 Gustav II Adolf jämnar jesuitkloster med marken
i rummet intill pågår ett evigt parti schack, temperaturen reglerad
svenskhärjningarna
i askan hittas ett hjärta av vax från ballerinan
de tog hela bibliotek
ledde råttor, sedan barn, in i ett berg
oxkärra
pumpavagn
”Strängnäsauktionen”
jätten slänger en tuva ut i Vättern
klippböcker från jubileumsutställningen
hattmakaren
fästmansband
Cheshirekatten
kommentarsfälten under tryckfrihetstiden 1770-tal
ett hus av strå, ett av lera, ett av sten
”Grov konfekt”
turkish delight
kritik av kungahus
styvsystern fick en hink tjära över sig
”den danska tryckfrihetssamlingen”
den lilla havsfrun
Doves press
hustrun som blev till en uggla
fiska upp ur Themsen
räven lurade björnen att meta med sin långa svans
William Morris och flera andra
bord, duka dig
nöten är Galileis brev
ett mycket litet begravningsfölje syns passera under köksfönstret
spionerade så mycket det gick
en älg som jagas över himlavalvet
spion, museiman, spion
bytte ut sitt öga mot kunskap
pomolog
sov i hundra år
hundra procent fokus päron
kaninen jagar jägaren
mögelsanering
att samla, verka och värka
Armeniska samlingen
fuktskador av enbart människotårar
samlade trolleriböcker
en skinnpåse full av röster och jord
bottnar filosofiskt i att bibliotekssystem är ett sätt att avspegla världar
brödsmulor, stenar
eget system
näckrosdammen, en kvinna med gåsfot
bibehåller den ordning som det var
kommer ut från Flädermors underjord i ett regn utav guld
går till lånedisken
återlämnar sländan till samlingarna
tar spårvagn fem mot Biskopsgården från Korsvägen

(jag) fungerar (numera) som ett samhällsminne

Universitetsbiblioteket finns här för dig, även under sommaren. No rest for the wicked!

Av Stefan Benjaminsson

Den amerikanske poeten Louis Simpson (1923-2012) var i Sverige 1998, bland annat för att umgås med sin vän, tillika översättare Stewe Claeson. Tillsammans gjorde de en roadtrip till Västerås och hälsade på Tomas Tranströmer. En tid efteråt skrev Louis Simpson dikten ”Piano rolls”, som ingår i diktsamlingen Struggling times (2009). I Stewe Claesons exemplar av denna diktsamling har Stewe själv noterat följande:

”Detta hände 1998 när Simpan och jag besökte TT i V-ås”

En kort notering intill några korta strofer, som ändå kan skapa en bild av en trio poeter i åldrarna från 56 till 75 som umgås i Västerås och där Tranströmer, oförmögen att uttrycka sig med tal, till slut kommunicerar med musik.

Boken finns i Stewe Claesons amerikanska boksamling.

Av Stefan Benjaminsson

När något blir gammalt riskerar det till slut att inte bli något annat än sin ålder. Det är synd, för som alltid är det annat som är intressantare. Inkunabler är böcker tryckta före 1501, vilket får anses vara riktigt gammalt för en tryckt bok. Låt oss ta en bok tryckt i början av 1490-talet som exempel: Prophecia de Sancta Brigida Vircine [sic]. Detta är en skrift som är tryckt i så kallat quarto-format och innehåller åtta sidor. Titeln ger intrycket att det är en redogörelse för den heliga Birgittas profetior, vilket är just vad trycket vill att ni ska tro. Vad det egentligen är, är ett exempel på det sena 1400-talets deepfake.

Under 1300- och 1400-talet började man i Italien använda ”profetior” för att sprida propaganda om andra städer som man såg som sina fiender. I det här fallet menar texten att stor ödeläggelse kommer att orsakas av en specifik stad. Vilken stad? Ja, texten förklarar att ”den stora ormen kommer att sova med lejonet”, vilket som alla då förstår innebär Venedig (lejonet). Varför just Birgitta användes som språkrör för italiensk politisk propaganda kan tyckas märkligt. Det berodde delvis på att hon sågs som en profetisk auktoritet, vars visionära erfarenheter var tänkt att validera profetiornas/propagandans innehåll. Om Birgitta sa att ormen ska sova med lejonet … så var det väl så, var resonemanget.

Just denna ”profetia” tar formen av en dikt. Den existerade redan i början av 1400-talet i olika versioner, många gånger med anonym författare, andra gånger tillskrevs dikten andra personer med profetior på sitt CV. Bland andra har även Joachim av Fioro (abbot, teolog och mystiker) sagts ligga bakom dikten. Det var först i slutet av 1400-talet som den heliga Birgitta seglade upp som kandidat till diktens profetior. Detta kan eventuellt ha att göra med att hennes dotter Katarina av Vadstena 1482 blev saligförklarad och att hon därmed var i ropet. Hur det än var trycktes cirka 1493 denna profetia och sades då vara av Birgitta. Det namn som återfinns i trycket, och som numera brukar anges som författare, är Antonio Farina, men honom vet man inte mycket mer om. Texten trycktes ytterligare åtminstone fem gånger fram till 1525, med mindre variationer.

Men det blir mer intressant, för detta tryck var tidigare bara känt i bara två bevarade exemplar. Den internationella inkunabeldatabasen ISTC listar bara två biblioteket i världen som ägare till trycket: Kungliga biblioteket i Stockholm och Göteborgs universitetsbibliotek. Efter att vi nu katalogiserat vårt exemplar, är det dock uppenbart att våra exemplar är olika utgåvor. KB:s exemplar är tryckt senare än vårt, under 1500-talet och således ingen inkunabel. Vilket innebär att Göteborg nu sitter på det enda kända exemplaret av Prophecia de Sancta Brigida Vircine (Venedig, 1493). Det är naturligtvis inte helt osannolikt att det finns ytterligare exemplar hos en privatsamlare, men till dess att den informationen dyker upp är detta exemplar unikt. Bokbandet är dessutom en fin kreation i medeltida pastisch av Gustaf Hedberg från 1925. Titelsidan innehåller för övrigt ett rätt fint träsnitt: Birgitta med ett gissel(?) i handen, framför ett krucifix och med en fågel (Fenix/tupp?) i bakgrunden.

Vi har nu digitiserat vårt exemplar, så den som vill läsa italiensk deepfake-propaganda anno 1493 kan nu göra det här: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/86610?locale-attribute=sv

Vill du läsa mer om 1400-talets italienska diktprofetior rekommenderas kapitel 6 i:

Falkeid, Unn & Wainwright, Anna (red.), The legacy of Birgitta of Sweden: women, politics and reform in Renaissance Italy, Brill, Leiden, 2023

Emil Näslund om baktidens reserapportering

Tidskriften Vagabond är känd för sina färgstarka bilder, exotiska destinationer och fokus på sånt som tilltalar den något mer äventyrliga turisten. Läsaren lockas att ge sig ut i sin omvärld, så gott som alltid en bra bit ifrån Sverige. De flesta av dagens Vagabondläsare, jag själv inkluderad, har kanske inte tagit sig igenom de tidigare årgångarna av tidskriften, från dess första år under sent 80- och tidigt 90-tal. Det har hänt en del sedan premiärnumret gavs ut 1987.

Första intrycket som drabbar den som skummar igenom utbudet av resmål och texter är den påfallande mörka bild som ges av i princip allt utanför Skandinavien. Vagabond tar läsaren med till länder som varit med om inbördeskrig (Libanon), länder som bara råkar vara extrema små diktaturer (Brunei), eller som är rent allmänt olycksbådande och instabila (Västsahara). Ett lands mörka förflutna nämns så gott som alltid – inte i en faktaruta vid sidan av, utan gärna mitt i brödtexten. Det är kolmörker som råder i de en gång slagfärdiga rubrikerna:

Ju mer man läser, desto mörkare framstår skildringarna. Vagabond beskriver nedsmutsade marknadsplatser i Guatemala, sexturism i Thailand, arg militär i Belize och korruption i den söndervittrande Sovjetunionen. När tidningens utsända åker till Lissabon pratar de med prostituerade på gatan. I artiklar om USA beskriver skribenterna hur knarkförsäljningen påverkar storstadsbarnens framtidsutsikter, och i Liverpool fokuserar de mest på hur skräpigt det är överallt. Det är en lortig, skrämmande, korrumperad och farlig omvärld som belyses – och samtidigt ska framstå som lockande.

Kontrasten mellan den ibland rena misären och texternas tydliga resefokus blir ofta …problematisk. Plötsligt stöter jag på ett reportage från Island och tänker att nu blir det gemyt, pittoreska platser och otroliga naturfoton? Texten inleds med en detaljrik skildring från ett hönsslakteri.

I Vagabonds reklam märker man också tydligt att åren gått. AIDS fanns i allas medvetande under tidningens första utgivningsår och det syns i så gott som varje nummer, inte minst i AIDS-delegationens inte sällan smålustiga (!) upplysningar.

Gamla Vagabond bjuder också på ett myller av kontaktannonser för ressugna. Vissa söker resesällskap, vissa söker kärlek – men intrycket är att de flesta söker bägge delar.

Anna Lindemark iakttager wåldh, rooff, skrijande och ropande på Stockholms gator 1661.

”Wij Carl medh Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung och arff-förste, Storförste til Finland, Hertigh uthi Skåne, Estland, Lijffland, Karelen, Brehmen, Vehrden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wänden, Furste till Rügen, Herre öfwer Ingermanland och Wismar ; Så ock Pfalz-Grefwe wid Rhein i Beyern, till Gülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.”

Som vanligt när det börjar så här vet man att det kommer att bli FEDT, och som vanligt grämer man sig över att ens eget visitkort aldrig kommer att landa lika tungt. Nå. I högarna med ”allmänt bös” (biblioteksteknisk term) på väg in i RAR-kammarens bestånd av diverse broschyrer och fragmentariska småtryck återfinns ovanstående lilla placat, utfärdat 1661 av den förmodat utledsna småbarnsmamman och riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som till skillnad från Stockholms övriga mammor i liknande behov av lugn och ro hade mer rejäla dörrar att stänga mellan sig och de skränande kroggästerna utmed gator och gränder.

Den lille utfärdande Pfalz-Grefwen wid Rhein i Beyern, Karl XI, hade just fyllt fem år och behövde nog inte bekymra sig om moderns underbart harmsna kanslisvenska, här återgiffuen i sin helhet eftersom vi alltid, alltid stannar till längs vägen för att njuta av 1600-talets knöggliga ortografi. (Ack Swänska moders-måål! I träskor dansar du, kära töntiga, uråldriga, grovt tillhyvlade och ängsligt inlånande hemmamyskofta till språk – vokalbehängt, genomkorsat av sje-ljudens många slingrande ormar, och med en lång svans av tyskklingande, onödiga bokstäver som Hansan lämnat på den tjärdoftande kajen.)

Ahem. Var var jag? Och vad står det? Kommatering och styckeindelning är helt frivilliga, allt enligt tidens sed.

”Göre här med, såwäl alle i gemeen, som hwar och een i synnerhet, som i denne Wår Residentz-Stadh, och thess Förstäder, wistas, eller boo, det ware sigh Inlendske eller Fremmande, bekant och witterligit, at aldenstund Wij ogierna förspörie, huruledes här, esomofftast, helst om Afftonen och Nattetijdh, myckit wåldh, rooff, skrijande och ropande, jempte mehre otilbörligit föröfwande tiltager och går iswang, på Gatur och i Gränder, hwarigenom Gudz förtörnelse, och den allgemene Fredens och rohlighetens brott och kränckiande förorsakas:

Hwarföre såsom Wij til sådant billigt drage ett misshagh, och icke wele, det, i nogon motto, låta ostraffat skee och passera; altså är Wår stränge och alfwarlige Befallning, at ingen, ehoo then helst wara må, skal fördrijsta sigh, effter denne Dagh, om afftonen och Nattetijdh, något ropande eller skrijande på Gatorne, at anställa eller bruka, myckit mindre någon, med hånische Ordh, hugg, slagh, wåldh, rooff, eller annan mootwilligheet, anfalla och beswära; Efftersom Wij och icke wele hafwa tillåtit, at någon Bössa, Mosquet, eller Pistol, på förbe:de Aftons och Nattetijdh, effter sattwacht [sic] lösas skal, alt widh ther på fölliande hårde och alwarlige straff, öfwer dem, som medh något af detta ofwantalde, beslås eller laghwinnes.

Och såsom Wij hafwe, til den ända, föruthan den förrige och ordinarie, förordnat een Ryttare wacht, som så wäl i sielfwe Stadhen, som i Förstädherne och på Malmarne, skal flijtigt och noga alla Gränder och Gatur patroulliera och genom rijda, sampt alle sådane oppassa, och dhe som beträdes, behörligen förföllia och antasta: Alltså skal hwar och een taga sigh wäl til wahra, dhet han sigh emot bemelte beggie Wachter, icke uthi någon motto förgrijper och förseer, det wari sigh medh ordh eller gierningar, effter som Wÿmehrbemelte Wachter, här medh tage uthi Wår Kongl. beskydd och hägn, och icke wele, at dhe, på hwariehanda sätt, skole warda af een eller annan, högh eller lågh, violerade, hindrade eller beskimpfade, wettandes, den motwilligt wijs, så och medh berådde modhe, beträdhes, eller skiäligen öfwertygas, sådant begå, och oftbemelte Wachter, medh hugg och slagh anfaller, dermedh sigh hafwa förwerkat Lijfwet, Effter som och, der samma Wachter, til sin wehrn, nödgas någon, anten skiuta för hufwudet, eller elliest, efter omständerne, hårdeligen hantera, dee då thet måghe göra saklöse, och den som således faller, eller Dödhen undfår, wara ogildh.

Här hwar och een som detta angår hafwe sigh til effterrätta. Til yttermehre wisso, hafwer Wij detta medh Wårt Kongl. Secret, och Wår Högtährade Elskelige kiäre Fru Modhers, sampt dhe andre Wåre, och Wårt Rijkes respective Förmyndares och Regerings Underskrifft bekreffta låtit.

Gifvit på Wårt Slott Stockholm den 30. Novemb. Anno 1661. ; Hedevvig Eleonora [Med Locus Sigilli] ; Med förtryckta signaturer: Per Brahe Grefwe til Wisingsborg / Sweriges Rijkes Drotzet ; Axel Lillie / i Rijkz-Marskens stelle ; Claes Bielckenstierna / i Rijkz-Admiralens stelle ; Magnus Gabriel De la Gardie, Sweriges Rijkes Cantzler ; Gustavus Bonde, S. Rijkes Skattmestare.”

För mer underlag om nattligt stök anbefalles läsning av bland annat Stockholm by night 1650-1750 – Myndigheternas strävan efter nattlig ordning av Paulina Immonen (2014).

Av Stefan Benjaminsson

Det finns alltid mer att upptäcka. Biblioteket är stort och i stort sett varje vecka upptäcker jag pärlor jag inte visste att vi hade. Det är mer dock mer ovanligt att jag upptäcker två pärlor i en och samma bokutgåva.

Doves Press var en så kallade private press och startades av Thomas James Cobden-Sanderson tillsammans med Emery Walker år 1900. Cobden-Sanderson började som bokbindare och Emery Walker hade varit delaktig i arbetet vid William Morris Kelmscott Press. Doves Press estetik stod i skarp kontrast till Kelmscott Press. Om den senare stod för ett överdåd av dekor och frakturinspirerad stil, stod Doves Press för rena sidor med antikvastil och röda anfanger som sträckte sig över hela sidan. Mästerverket från Doves Press är The English bible (1903-1905) tryckt i 500 exemplar. Humanistiska biblioteket har naturligtvis ett exemplar av denna.

Men låt oss fortsätta, för det blir bättre. Sangorski & Sutcliffe hette en bokbinderifirma som startades av Francis Sangorski och George Sutcliffe år 1901. De hade arbetat några år för Douglas Cockerell när en kolstrejk orsakade ekonomisk stagnation, vilket gjorde att de blev uppsagda. Istället för att misströsta startade de eget i en hyrd vindsvåning i Bloomsbury och gjorde sig snabbt ett namn som bokbindare av påkostade och eleganta bokband. Deras mästarprov var en inbindning av Omar Khayyams Rubaiyat. Bandet var utsmyckat med över tusen juveler, femtusen skinnstycken i olika kulörer och hundra kvadratfot bladguld och tog över två år att färdigställa. Detta bokband var dock med på Titanic och gick till botten av Atlanten. Så kan det gå.

Doves Press-utgåvan av bibeln är inbunden av just Sangorski & Sutcliffe. Banden är inte utsmyckade på det överdådiga sätt som många av deras bokband kan vara, men det är utsökt sobra skinnband som väl matchar Doves Press återhållna estetik.

Många av bibliotekets rariteter och exklusiva böcker har kommit till oss visa donationer. Så är inte fallet här. I slutet av augusti 1955 promenerade ett par bibliotekarier ner till Mellgrens antikvariat och köpte helt enkelt Doves Press Bible för 2080 kr och 60 öre. Vi är idag glada över att våra kollegor på 50-talet hade ett par tusen över och insåg värdet av att ha detta fina exempel på bokkonst från två storheter från början av förra sekelskiftet i våra samlingar.

Av Karin Henning

I KvinnSams arkiv är nu samlingen efter Karin Hartman (1913-2007) uppordnad. Hartman var överstelöjtnant i Frälsningsarmén och var verksam inom en rad områden. Hon arbetade som lärare vid flera folkhögskolor och var även med och grundade Frälsningsarméns folkhögskola på Dalarö, som hon också blev rektor för. Under 1970-talet var hon chefredaktör för arméns tidning Stridsropet. Hon gav också ut flera diktsamlingar, essäsamlingar och självbiografiska verk, samt översättningar från engelska av bland andra C.S. Lewis.

Under några år på 1940-talet var hon borta från armén och arbetade bland annat som ungdomssekreterare i Svenska kyrkans ungdomsråd, men återkom till armén som officer med kaptensrang 1954. I den självbiografiska Nära elden (1984) beskriver Hartman hur hennes pappa, i ett brev till brodern Olov Hartman, vill att Karin ska stanna kvar i armén: ”Även [Svenska] kyrkan öppnar väl dörren lite på glänt för kvinnan, men i stort sett är det mannen som där har sitt stora tillfälle.”

I samlingen efter Karin Hartman finns bland annat manus till predikningar och andakter. Förutom predikotexter till Frälsningsarméns gudstjänster finns även manus till de radioandakter som Hartman höll i – ibland med sambon och författaren Majken Johansson. Samlingen innehåller också omfattande korrespondens som speglar Harmans gärning, både inom och utanför Frälsningsarmén. Den ger en bild av en för tiden ganska unik yrkesgärning och karriär inom religionens område, som var möjlig för en kvinna i Frälsningsarmén.

Arkivförteckning till Karin Hartmans samling finns i databasen ALVIN
Läs mer om Karin Hartman i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Av Stefan Benjaminsson

Idag infaller vårdagjämning, då dag och natt är lika långa i hela landet. Men vad bryr vi oss om dag och natt när det är ordets tre första bokstäver vi egentligen längtar efter: vår. På skrivbordet idag fanns några vårtecken i form av en samling växtplanscher, som ursprungligen användes av Slöjdskolans elever att teckna efter. Totalt 453 växtplanscher, illustrationer av allt från morötter till blåklint. Litografierna användes först av C. A. M. Lindman till Nordens flora. Eller rättare sagt kommer bilderna från början från Svensk botanik (1802-1843) av J. W. Palmstruch. Men det behövdes en ny flora, som alltså Lindman skulle skriva text till. Kopparplåtarna till de gamla illustrationerna överfördes till litografisk sten, vilket gjorde att man kunde reproducera dem i färg. Illustratören Axel Ekblom bearbetade och uppdaterade illustrationerna, vilket till slut blev den nu klassiska floran Nordens flora, som gavs ut 1901 och innehöll beskrivningar av 650 växter. Idag, denna dag då vi säger att det är vår, ger vi er tre sorters blommor.

Av Stefan Benjaminsson

”Inbillningsrike läsare! Har ni någonsin varit vittne till en storm utanför Biscaya-viken? Om icke, i fall ni älskar ombyte, så lönar det sig verkligen mödan att göra en liten färd till Lissabon eller Madeira, för att tilläfventyrs råka ut för en.”

Jag måste erkänna att suget efter att utsätta mig för en storm utanför Biscaya-viken är tämligen begränsat, men som den inbillningsrika läsare jag ändå är, kan jag uppskatta den dramatiska gestaltningen av denna utsikt. För det är det vi ägnar oss åt idag: utsikter. Detta är ett av vår äldre katalogs kanske mer säregna uppställningsord. Här hamnar böcker som vill ge den stationära läsaren en möjlighet att se sig om i världen. Det kan vara något så enkelt som ett mindre bokband med foton, som Scottish scenery, som bland annat med fotografisk pedagogik visar att en av de utsikter Skottland erbjuder är whiskytunnor.

På hyllan för Utsikter finns en rad olika tryck som visar upp världens sevärdheter, främst europeiska städer, från deras mer angenäma sidor. Paris, Rom, Oporto kan på så sätt bevistas från en trygg fåtölj i det kalla Norden. Andra böcker tar ett helhetsgrepp och nöjer sig inte med något så futtigt som en enskild stad, som: Pittoreskt universum, eller taflor ur hela den kända verlden, från 1849.

Den uppmärksamme noterar säkert hur utgivaren garderar sig med att innehållet bara ska täcka upp ”den kända” världen. Om en läsare saknar till exempel Sydamerika eller Hjo, kan utgivaren alltid påstå att denne inte kände till just dessa delar av världen. Spelad ignorans är som bekant ett ypperligt verktyg för lyckade affärer. Den svenska utgåvan om ett pittoreskt universum är en förkortad stöld från Herman Meyer, som faktiskt gjorde ett försök att täcka in allt som fanns att se i världen: Meyer’s Universum, oder Abbildung und Beschreibung des Sehenswerthesten und merkwürdigsten der Natur und Kunst auf der ganzen Erde, från 1835. Det vill säga sevärdheter, märkvärdigheter, natur och konst från hela världen. Jag vet inte om Meyer fick med allt, men biblioteket har 21 band av Meyers utsikter.

Det inledande citatet till denna text är taget från Kosmorama, från 1835-36. Verket är i två band och i undertiteln kan man ana att den som läst sig genom Kosmorama sedan inte kommer att orka att också besöka alla platser i verkligheten. Undertiteln lyder: eller målningar af det skönaste och märkvärdigaste i naturen, konsten och människolifvet i förening med smärre noveller, samt historiska och humoristiska uppsatser. Här finns all information. Skribenten som skriver sig så varm om Biscayas stormar tipsar galant om att dessa bäst upplevs i december eller januari, att upplevelsen kommer vara både det behagligast och obehagligaste man kan vara med om, och berättar att den storm som skribenten upplevde varade från söndag till onsdag: ”hvilket tilläfventyrs var något för långt för nöje”. Jag kan tänka mig det. Stanna hemma!

De historiska uppsatserna som ackompanjerar bilderna kan ge en nutida läsare både lokalkännedom, beskriva dramatiska möten med människor och ge information om de engelska soldaternas sold efter slaget vid Ameixal, allt i samma stycke om snus. Utsikter ger således insikter.