I dag är det exakt 80 år sedan den chilenska poeten Gabriela Mistral anlände till Göteborgs hamn, på väg till Stockholm för att som första latinamerikan någonsin ta emot Nobelpriset i litteratur. I Göteborgs universitetsbiblioteks samlingar finns ett signerat bokexemplar som härrör från hennes Sverigebesök, ”Till Göteborgs iberoamerikanska institut, med tillgivenhet och respekt för dess arbete / Gabriela Mistral”:
I Göteborgs hamn möttes Mistral av bland andra Matilde Goulard, spansklärare och tillförordnad föreståndare för stadens Iberoamerikanska institut. Institutets grundare och ordinarie föreståndare, Nils Hedberg, befann sig vid tillfället i Brasilien, men Mistral fick tillträde till hans lägenhet på Rosengatan för att kunna gå igenom alla telegram som väntade på henne efter Atlantresan och för att hålla en presskonferens. Tidigare i år invigdes en minnesskylt på byggnadens fasad:
Goulard kom att följa med Mistral som tolk på hennes nästan månadslånga vistelse i Sverige, till Stockholm där hon tilldelades Nobelpriset den 10 december, och till Värmland där de besökte Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka under mellandagarna.
På bilden ovan syns Mistral och Goulard framför Lagerlöfs grav på Östra Ämterviks kyrkogård. Med på Värmlandsresan var också författaren och akademiledamoten Elin Wägner – det är ur hennes samling vid KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek, som fotot ovan är hämtat.
Dagens lucka kommer från vår magasinsnestor Magnus Bergius.
Smällkaramellen – Humoristernas julsalong
En jultidning från 1953 och i kalla krigets skugga, vilket väl passar detta mörka år.
Märkligt nog är Per Anders Fogelström redaktör för lustifikationerna. Han har kanske aldrig uppfattats som en humorist, men förlagsarbetet var måhända ett brödjobb.
I vår miniatyrsamling finns bara böcker som är små i storlek. För att räknas som en miniatyr måste en bok vara tryckt med lösa typer, och får inte vara större än 75 mm på höjden. Bibliotekets minsta bok (dock ingen äkta miniatyr, eftersom den inte är tryckt med lösa typer) är bara 5 mm hög. De vi visar här idag kan av ovanstående anledning inte räknas som äkta miniatyrer eftersom de tornar upp sig hela 83 mm (8 mm för mycket). Men det struntar vi i, för de är charmiga trots det! Pennan på bilden är med för att ge en vink om skalan.
Vi har här Walter Scotts samlade poesi i 6 band, som åtminstone är så små att de enkelt kan hållas i en hand, och de förvaras i en tjusigt illustrerad träask. Böckerna är tryckta i Glasgow av David Bryce and son 1887. Bryce and son var en skotsk firma som specialiserade sig på att trycka just miniatyrer och har förutom denna Scott-upplaga även tryckt den minsta engelska ordboken, en Shakespeare-upplaga och en Koran.
Bokbanden är samtida blå klotband med förgylld dekor. Asken de förvaras i är tillverkad i Skottland. Sådana träföremål av souvenirtyp brukar vanligtvis kallas för Mauchline Ware, eftersom en stor majoritet av dem tillverkades i den lilla orten Mauchline i sydvästra Skottland.
Fördelen med dessa böcker som är så stora som 83 mm, är att boksidorna har utrymme för att trycka en text som faktiskt går att läsa. Samtidigt är de små nog att passa var och en som enkelt vill kunna dölja bakom handflatan vad ni läser, till exempel dikten ”Rokeby”. Och ni kommer att vilja dölja det. Detta är vad poemet handlar om:
På Oswalds initiativ (men oklart varför) utför Bertram ett mordförsök på Philip (just hemkommen från en tillvaro som pirat i Sydamerika) och sätter Rokeby slott i brand. Wilfred och Matilda flyr slottsbranden med hjälp av Redmond, men Wilfred klarar sig inte oskadd. Redmond visar sig vara Philips sedan länge försvunne son (kidnappad som barn och skickad till Irland). Oswald (återigen denne Oswald) försöker tvinga Lord Rokeby att acceptera ett äktenskap mellan Wilfred och Matilda (han har eventuellt sina skäl), men Wilfred dör (av skadorna från branden). Sedan skjuter Bertram ihjäl Oswald, men dödas samtidigt själv av Oswalds män. Philip återförenas med sin son Redmond, som gifter sig med Matilda. (Eventuellt är detta ett lyckligt slut, men vem tusan kan säga med säkerhet?)
I våra samlingar har vi några äldre bokband som fortfarande är försedda med en kedja. Precis som kedjan visar har dessa böcker en gång i tiden varit fastkedjade, inte för att de i likhet med vissa böcker i fantasyromaner kunde utgöra ett hot mot omgivningen, men för att de inte skulle stjälas. Kedjorna är framför allt ett tecken på att böckerna en gång i tiden varit en del av en institution, och funnits i ett bibliotek som användes av många.
Kedjeband härrör nästan alltid från boktryckarkonstens tidiga år, då böcker fortfarande var dyra trots effektiviseringen, och det faktum att böcker nu blivit betydligt billigare att tillverka än innan. Just detta exemplar är från 1485: De proprietatibus rerum,av Bartholomäus Anglicus, skriven på 1200-talet. I boken finner vi även handdekorerade anfanger, med färger som fortfarande lyser klara.
Titeln kan fritt översättas som ”Så funkar allting” och boken är en tidig encyklopedi i vilken man kunde slå upp saker och få reda på exempelvis hur själen fungerar, vad som är grejen med fåglar, hur det här med sjukdomar och gift funkar, vad man ska tycka om färger, lukter och smaker, och så vidare. Så det är en ”bra att ha med sig-bok” på alla sätt och vis – vilket kanske var anledningen till att biblioteket såg sig tvunget att kedja fast boken för att inte någon lika klåfingrig som vetgirig låntagare skulle promenera iväg med den.
Bokbandet är ett samtida band helt i skinn och med träpärm. Bandet är slitet och genom det trasiga skinnet kan man på ryggen se de väl tilltagna binden som håller ihop alla arken till ett band. Bokbandet har även en del mässingsdetaljer, som dekorerade spännen och vackra kapitälband.
Marginalia räknar ner till jul med bokband och annat spännande ur våra samlingar. Stefan Benjaminsson bidrar med förslag på vad man kan köpa till en hårt arbetande kulturarvsbibliotekarie i julklapp.
Vi startar med Travels in Norway, Sweden, Denmark, Hanover, Germany, Netherlands &c av William Rae Wilson från 1826. Wilson var en skotsk landägare och advokat som helst ignorerade både land och lag för att istället resa. Han är också mest känd för sina resebeskrivningar, varav ovanstående är en. Bland annat passerade han Göteborg, och om denna bedårande stad skrev han att han fann klimatet hälsosamt och stärkande: ”The climate of Gothenburg, I found to be salubrious and bracing, with remarkable pure air.” Man få förmoda att han inte besökte sillsalterierna vid detta tillfälle.
Boken är inbunden av den Londonbaserade bokbinderifirman Rivière (även med stavning Riviere, Rivère och Rivere). Robert Rivière (etc) (1808-1882) var en framstående bokbindare, ursprungligen verksam i Bath och från och med 1840 i London. Hans rykte grundade sig inte så mycket på originalitet som på hans utsökta hantverksskicklighet. Det band vi ser här har sannolikt inte Robert Rivière själv varit involverad i, eftersom stämpeln ”Bound by Riviere & son” daterar bandet till efter 1880. Bandet är ett mörkgrönt marokängband med rak bård runt främre och bakre pärm. Det har en fast rygg med 5 upphöjda bind, rikt förgylld dekor, inre denteller och förgyllt övre snitt.
Vad som gör just detta bokband än mer intressant är att prenumerationsreglerna för Warren’s Public Library finns inklistrade på insidan av främre pärmen. Biblioteket var inte gratis, utan det krävdes att man prenumererade på lånerättigheter. Dessa fanns i tre klasser, från 18 shilling för 12 månader till 3 £ och 10 shilling för samma period. Förstaklass-låntagare fick plocka med sig 6 volymer per gång, oavsett ämne, medan tredje klassen fick nöja sig med 2 volymer, dock inga moderna verk.
Bokbandet ingår i Humanistiska bibliotekets Bokbandssamling. Här finns ytterligare ett exempel på ett band som Rivière står bakom.
Stefan Benjaminsson fördjupar sig i kungliga kungligheter.
De sista åren av Karl XV:s liv präglades av sjukdom och kurorter. Konungen led av tuberkulos och det var den som i september 1872 tog hans liv. Någon effektiv behandling fanns inte vid denna tid, men rikt folk tog ofta till tidens patentmedel: att åka på kurort för att dricka vatten och bada (hydroterapi) och, om läkarna så föreskrev, andas luft. Detta hjälpte oftast föga och för kungen hjälpte det som sagt inte alls. Kurortsläkarna var i alla fall begeistrade av det kungliga besöket. Troligen medvetna om att hydroterapin inte skulle hjälpa mot kungens tarmtuberkulos, fokuserade läkarna på det görbara och tröstade honom genom att skänka honom sina egna bokalster – ofta med dedikationer till konungen av Sverige (och Norge, som för tillfället befann sig i tämligen motvillig union med Sverige). En del av dessa böcker och några andra titlar ur kungens övriga samling av medicinsk litteratur ingår i Humanistiska bibliotekets Bokbandssamling.
Längst till vänster har vi Des Incidents du traitement thermo-minéral de Vichy, av François Auguste Durand, i ett mörkgrönt halvband med Karl XV förgyllda pärmexlibris. Detta kan jämföras med bokbandet längst till höger, Om Sundhedsvæsenet ombord paa danske Krigsskibe, av Frederik Vilhelm Mansa, i ett rött klotband, även detta med förgyllt pärmexlibris. Detta pärmexlibris är dock inte kung Karls utan kronprins Karls, vilket förlägger bokbandet till en tidpunkt innan Karl besteg tronen 1859. Mellan dem har vi Typhus contagieux du gros bétail, av Eugène Renault, i halvband med rygg i grön chagrin och pärmar i chagrinpressad klot, med ett förgyllt dedikationstryck på främre pärm.
Den ovannämnda, säkerligen fascinerade exposén över incidenter rörande termomineralbehandlingen i Vichy har även en dedikation på titelsidan från den stolte författaren. Denna bok uppvisar också ännu ett sätt att markera bokägande, med hjälp av blindstämpel. Denna blindstämpel återkommer i ett flertal av Karl XV:s böcker i Bokbandssamlingen.
Om det militaire medicinalvæsen av J. de Besch är ett elegant rött saffianband med förgylld dekor. Som alla böcker gör den sig bättre i verkligheten än på bild – men vad ska man göra. Marginalia är trots allt en blogg.
Här är ännu ett halvdussin av Karl XV:s böcker från Bokbandssamlingen (nummer 76, 77, 78, 81, 82, 87). En gemensam nämnare för dessa, och några till, är ”chagrin”. Chagrin är benämningen på det skinn som bandet är gjort av. Från början var chagrin vanligtvis skinn från åsna eller häst, men betecknar under senare tid oftast getskinn. Ordet kommer från franskas ord för ”sorg” (chagrin), man chagrinerade skinnet, gav det ett utseende av sorg. Passande för alla dessa böcker om sjukdom? På de två nedersta böckerna ser vi också två exempel på Karl XV:s förgyllda pärmsigill. Det större av dem syns på Vichy au point de vue de l’hygiène et du traitement, av Dr C. Gaudin. Detta band har dekorerats lite extra med förgyllda inre denteller, det vill säga en dekorbård på insidan av pärmen. Den gode doktorn och författaren har dessutom inte kunnat behärska sig utan dedikerat försättsbladet med sedvanlig högtidlighet 30 juli 1867, se nedan.
På nästa bild finner vi ett exempel på dubbla pärmmonogram. Böckerna är Unerlässliches Handbuch für Badegäste zu Ostende, och Supériorité des bains de mer contre les dérangements de santé de la femme, båda av Heinrich Noppe. Pärmmonogrammen, CXV – L-E är alltså både Karl XV:s och drottning Lovisas (Louise van Oranje-Nassau). Det framgår inte om de var på gemensam kurresa till Ostende eller om drottningen var där själv (andra titeln handlar om hur man medelst bad botar specifikt kvinnliga sjukdomar lika ineffektivt som baden botar manliga), men banden anger dem bägge som ägare. Bokbanden är för övrigt bundna i Ostende, av Deweirt. De är röda chagrinband, med förhöjd och förgylld skinndekor, dekor i blindtryck, förgylld krona och monogram, pärmdekor och inre denteller. Så … inget sparat.
Vi avslutar denna rundtur bland Karl XV:s medicinska och hydroterapeutiska bokband med ett band i sammet. Varför sammet? Hade det med ämnet att göra? Något mysigt, mjukt, värmande ämne? Boken är Origine du Cholera (om kolerans ursprung), av Axel Frederick Lassen. Så – nej. Sammet användes främst för att det var exklusivt, även om det på 1800-talet blivit mindre exklusivt. Låt gå, vi tittar på sammetsbandet, som är ett helband i röd sammet, med förgylld titel och bård, samt med blindpressad dekor och försättsblad av sidenmoiré. Varför inte, så att säga. (Hur många bakterier döljer sig i den exklusiva luggen?)
Alla böcker ovan ingår i Humanistiska Bibliotekets Bokbandssamling, med numren 76–88.
I en pappkapsel i bibliotekets raritetsmagasin finns tre bokband med Emilie Flygare-Carléns berättelser Ett lyckligt parti, Inom sex veckor och Familjen i dalen. Under mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest lästa och spridda författare. Hon var inte bara ett tidigt exempel på en självförsörjande författare utan också ovanlig såtillvida att hon, till skillnad från sina samtida kvinnliga författare, publicerade sig under sitt eget namn. Läs gärna den eminenta artikeln om henne i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EmilieFlygareCarlen
Det vi ska göra idag är att titta mer på Familjen i dalen och på Emilie Flygare-Carléns kreativa eftertankar om sina redan publicerade texter. De ovan nämnda bokbanden var nämligen författarens egna exemplar av förstaupplagorna, som hon inför en utgåva av hennes samlade romaner 1882–1890 korrigerade. En skillnad som man möter redan på titelbladet är att hon ändrat sitt författarnamn från Carlén till Flygare-Carlén.
I det stora hela är det inte många eller markanta ändringar som gjorts, men en av karaktärerna byter i alla fall namn från Ragnar till Reinhard. Varför Emilie Flygare-Carlén tröttnat på det första R-namnet till förmån för det andra framgår inte av korrekturen. I det flesta fall byts ett ord mot ett annat, som ordet ”djerf” som byts till ”modig”, ”kontant sant” blir ”fullkomligt sant”. En del gånger ändrade hon sig, som när hon övervägde hon att byta ”lurande öga” till ”spejande öga” men strök över korrekturen. Och mycket riktigt är det fortfarande ett ”lurande” öga som finns i andra upplagan. Ändringarna påverkar kanske inte berättelsen i sig, men är intressanta att reflektera över. På sidan 20 finns meningen: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor.” Om det är av omtanke om tjocke Trystedt, eller av insikten att de flesta människor torde vara herremanslikare än någon som uppenbarligen är ”en plåga för alla människor”, är oklart. I andra upplagan har denna mening i alla fall blivit: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än några af alla de herrar jag sett.”
Andra ändringar gör att man anar en författare som är på jakt efter precision. På sida 42 finns en ”gammal enkling” som är ”liksom lite” förmögen. Detta vill Flygare-Carlén initialt ändra till en tidlös ”enkling” som var ”något” förmögen i korrekturen. I slutändan landar det hela på att han kort och gott var förmögen, utan närmare precision. I andra upplagan formuleras det summariskt: ”Han var också förmögen”. Vi ser även spår av en författare som börjar tona ner. Om det berodde på att Emilie Flygare-Carlén med åldern kände att emotioner gör sig bäst med små medel, är svårt att sia om, men på sidan 46 blir ”ett skutt i glädjen” i andra upplagan det något mer behärskade ”en rörelse av tillfredsställelse”. Och på sidan 23 finner vi att någon som redan tidigare för sig själv lett ”i mjugg”, i andra upplagan förpassar leendet än mer bort från offentligheten och ler ”inom sig”.
Det finns ändringar där tonfallet förändras, som på sidan 69 där vi finner ”den der lilla flick ungen” som ”är alldeles för mycket söt” och som i andra upplagan blir ”den där lilla varelsen” som ”är alldeles för mycket ljuv och intagande”. På sidan 72 uppgraderas förtvivlan från att vara ”blott ett enda steg till vansinne” till att vara ”blott ett enda steg till döden”. Att varna för att man kan bli vansinnig när man förtvivlar var troligen inte avskräckande nog. Det finns även ändringar som är svårare att förstå det bakomliggande motivet till. Som på sidan 58 där en kopp ”te” ändras till en kopp ”kaffe”, så där utan vidare. Måhända ett tecken på kaffets och teets förändrade kulturella status de senaste 30 åren?
Förordet till första upplagan har inget korrektur, men har nyskriven not i vilken Emilie Flygare-Carlén säger att förordet får vara kvar som en tidsbild. Hon understryker detta än en gång i ett meddelande till förläggaren: ”Förordet synes mig icke vara obehörigt. Det ställer sig som en tidsbild mot det närvarande. Om förläggaren tycker annorlunda står det honom fritt att utesluta det. Men det ger lif åt det hela.” Förläggare såg uppenbarligen inget behov av extra liv, för han valde att utesluta förordet i andra upplagan. Alla dessa korrekturanteckningar ger hur som helst liv åt Emilie Flygare-Carléns kreativa arbete som författare.
