Årets välförtjänte nobelpristagare beskrivs i gårdagens DN av Jens Christian Brandt som ett riktigt lyckopiller:
När Dramaten sätter upp den ungerske författaren László Krasznahorkais roman ”Motståndets melankoli” från revolutionsåret 1989 finns ingen scen, bara ett ödsligt rum där skådespelare och publik tar plats i en terapeutisk cirkel som om vi alla var AA, som om vi samlats här för att bekänna, hur mycket som gått sönder, hur envetet allt lagts i spillror.
Kanske är golvet därför orubbligt grått, aska strödd på betong. I taket kryper en övervakningskamera maskerad till strålkastare sakta runt. Längs väggarna hänger kläder; på en krok folkdräkt, på en annan någon sorts ekipering med slokhatt som eventuellt (det är bara en gissning) burits av herdar i Karpaterna.
Vi ser fram emot att fördjupa oss i dessa muntra tongångar under höstens regniga dagar, och jobbar även på att lära oss stava till: László Krasznahorkai. Gör bättre själv, den som kan!
”For Stewe Claeson for the finest collection of American poetry in Scandinavia – in friendship –“
Dedikationen ovan finns i diktsamlingen Paradise poems av Gerald Stern, som ingår i Stewe Claesons amerikanska boksamling på Humanistiska biblioteket. Stewe Claesons samling består främst av poesi av amerikanska författare, men den innehåller även en mindre samling böcker om den amerikanska ursprungsbefolkningen, samt Stewes egen produktion. Poesidelen består av drygt 1300 böcker, som Stewe Claeson under sitt liv samlat kärleksfullt, så att resultatet enligt Gerald Stern blivit den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien. En del av dessa böcker köpte Stewe, en del fick han som gåva av vänner, förläggare, andra översättare och, inte minst, från författarna själva. Genom åren utvecklades även vänskap mellan honom och många av de författare han översatte, vilket märks på alla de dedikationer som finns i böckerna.
En lite annorlunda, kanske på gränsen till morbid, dedikation står Mark Strand för i sin diktsamling The monument, i vilken han ritat ett par gravstenar som bär Stewes och Marks namn. Mark tycktes ha haft stora förhoppningar om att hans järnhälsa och goda gener skulle föra honom ända till år 2281, men han dog trots allt redan 2014. I en annan av sina diktsamlingar, The continuous life, har Mark själv skrivit in korrektur, dock osäker på om hans minne av de egna dikterna var korrekt.
Stewe översatte, bland andra, nobelpristagaren Louise Glück. I diktsamlingen Winter recipes from the collective har hon skrivit en vänskaplig dedikation till Stewe. I samma samling finns några av Stewes understrykningar, som knyter rader till varandra.
En poet som Stewe ägde många böcker av var Louis Simpson. Ett stort antal av dessa innehåller dedikationer, men den som kan vara värd att lyfta här är en i vilken Louis uppmanar Stewe att ignorera alla dikter utom en. Det är i det tunna dikthäftet Wei Wei and other friends. ”Read ’Wei Wei’ and ignore the others, please”, ber han Stewe, eventuellt ett utslag av kreativ ånger eller butter blygsamhet.
William Pitt Root är ännu en av de poeter som Stewe ägde ett antal samlingar av. På titelsidan av Strange angels har William skrivit en dedikation till Stewe och Ingela och sänder dem ”transcontinental archangelical love (& just a pinch of devilish mischief…). Andra dedikationer tycks anknyta till tidigare tillfällen Stewe träffat författarna och blinkar diffust åt samtal de haft. En av de längre dedikationerna står Pamela Uschuk för i sin diktsamling Blood flower. Även denna riktas till både Stewe och Ingela och i dedikationen målar Pamela upp ökenlandskapet runt sitt hem.
Stewe gjorde även noteringar i böckerna, sällan utförliga och sällan många i en och samma bok, men noteringarna förekommer genomgående i samlingens böcker. Noteringarna faller inom två kategorier: översättningar eller kommentarer. Översättningarna är i de flesta fall enstaka ord eller en enstaka mening, som om Stewe testar diktens möjligheter för det svenska språket eller om det enbart handlar om att han i läsandets ögonblick insåg vad den svenska översättningen skulle kunna vara. Andra gånger har Stewe översatt flera rader, som i dikten ”Horses” i Luis Alberto Urreas diktsamling The fever of being.
På sidan 47 i samma bok har Stewe testat ett par svenska varianter för att översätta ”Soul-mine”, och i marginalen noterat både ”själens gruvor” och ”själa-gruvor”. Detta testöversättande finner man i många av böckerna i samlingen. Det är som sagt sällan långa fraser, oftast bara enstaka ord, men det finns även exempel på när Stewe översatt en hel dikt direkt i marginalen, som dikten ”Towards the end of summer” i The new physics av Al Zolynas.
Vid sidan av dedikationerna och översättningarna finns kommentarer av poesin. I Richard Jacksons diktsamling Resonance har Stewe noterat: ”En överraskande bra diktsamling – nedlusad med ’uppslag’ och tanketrådar …” I början av antologin Contemporary american poetry: ”En av de viktigaste böcker jag köpt på det aningslösaste (?) sätt”. Vad nu detta betyder. Andra gånger ställer han sin kluven till en dikts värde för en vidare läsekrets, som i Pamela Uschuks diktsamling Blood flower, där Stewe noterat intill dikten Burying Happy, en dikt om begravningen av en tam varg: ”En dikt som denna blir extra stark för dem som kände Happy (och Lulu) – men hur reagerar andra? Intressant problematik?” Boken innehåller ytterligare några kommentarer av Stewe.
Stewe alternerar mellan understrykningar och kommentarer. Vad som föranlett det ena eller det andra är väl inte helt tydligt. Vissa gånger tycks det mig som att för rader som tilltalade Stewe nöjde han sig med en understrykning, och för det som skavde eller fick iväg hans tankar på strövtåg skrev han en kort notering. I David Wohans diktsamling Icehouse lights finns exempel på allt.
Kommentarerna kan även vara kortast möjliga, som ett enkelt ”Fint” eller ”Bra” intill ett stycke poesi. I Selected poetry from the best of independent presses (1996) har Stewe skrivit ”Ja” eller ”Nej” efter dikterna, till synes en minnesanteckning om dikten tilltalat honom eller inte. En instoppad lapp i New poets of the American west, utgiven 2010 när Stewe Claeson var 68 år, antyder att ju äldre han blev desto mindre intresserad blev han av att kommentera. På lappen reflekterar Stewe över sin egen relation till dikter: “Sitter och läser en am[erikansk] dikt som alltid. En gång ville jag beskriva det jag läste m[er] stilmässigt, skolmässigt, litteraturhistoriskt osv. Men inte nu. Dikterna representerar inte, de är. Antingen bra eller ointres[santa].”
Marginalian i poesiböckerna i Stewe Claesons amerikanska boksamlingen ger fragmentariska inblickar i en översättares läsning och relation till poesin. En stor majoritet av böckerna finns inte på några andra offentliga bibliotek i Sverige, vilket gör att man kan instämma i Gerald Sterns åsikt att Stewe Claesons poesisamling verkligen är den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien.
Stewe Claesons amerikanska boksamling finns tillgänglig för läsesalslån. Du finner de enskilda böckerna enkelt i vår katalog genom att söka på frasen ”Stewe Claesons amerikanska boksamling”.
Nu är det åter full fart här på universitetet och en strid ström av studenter passerar dagligen utanför fönstret till mitt arbetsrum. När man försöker hitta tillbaka till vardagen efter en förhoppningsvis lyckad semester så behöver man ju ibland lite hjälp och stöttning. Man behöver orientera sig i sin vardag och man behöver hitta en väg framåt. Med de tankarna i bakhuvudet kan ett besök i universitetsbibliotekets kartsamlingar kanske vara en hjälp. I samlingen finns både kartor, sjökort och atlaser av många olika slag från 1500-tal och framåt.
Semestern kan ju i bästa fall kännas som man lever i ett Schlaraffenland men även detta kan man behöva hjälp att hitta rätt i. Självklart kan vi på UB vara behjälpliga även med det. Säg den plats på jorden och/eller i fantasin som vi inte har information om?
Accurata Utopiae Tabula, en ”korrekt karta över Utopia”, Johann Baptist Homann’s karta över Schlaraffenland. (Troligen publicerad av Matthäus Seutter i Augsburg 1730)
En vanlig typ av turistande när jag var barn var bilsemestern (ok jättegammal och född på 60-talet). Många av oss är väl uppväxta med KAKs eller Motormännens vägatlas i en bil utan AC och åtskilliga andra moderna bekvämligheter. Denna typ av vägatlas har dock en ganska kort historia. Den traditionella vägkartan hade ett mycket tydligare fokus på själva vägen och var man skulle svänga för att nå sin destination. Liknande vägbeskrivningar finns redan under romersk tid. Här är fyra exempel från 1700-talets England (The Roads Through England Delineated Or, Ogilby’s Survey, Revised, Improved, and Reduced to a Size Portable for the Pocket by John Senex F, R, S. London 1762).
Från London till Barnstable.Från London till Rye.Från Cambridge till Coventry. Från York till Chester (första delen).
Här ser vi tydligt att det är den primära informationen om hur man hittar som står i fokus och inte eventuella sevärdheter längs vägen. Det är ett väldigt utrymmeseffektivt sätt att förmedla den information som krävs för att nå resans mål. Under en tid när böcker och kartor fortfarande var väldigt dyra är det så klart ett mycket viktigt argument.
Nu när vi kör efter gps är vi åter tillbaka till strecket med information om höger och vänstersvängar helt utan atlasens information om omvärlden. Cirkeln är på så sätt sluten och det är vi få generationer som är uppvuxna med en bil/vägatlas som är undantaget. Vill du veta vad som ligger bortom själva vägen kan Universitetsbibliotekets kartsamlingar vara ett intressant alternativ.
Ny termin, nytt läsår, nytt litteraturår. Vissa menar att 1925 var det bästa litteraturåret. Det är kanske poänglöst att utse något sådant, men eftersom 1925 är jämna fina 100 år tillbaka, låt oss kika på vad 1925 hade att erbjuda för litterära sällsamheter.
Till att börja med har vi två litterära tungviktare i form av Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway och F. Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby. Sedan lägger vi till Franz Kafkas roman Der Prozess (Processen) som ges ut postumt 1925. Med den början kan man sluta sig till att 1925 blir ett svårslaget litterärt år, men låt oss fortsätta. Utgivningen av Marcel Prousts långa romancykel À la recherche du temps perdu, började nu nå sitt slut i och med att Albertine disparue (Rymmerskan) del 6 av 7 ges ut postumt. Proust själv hade dött 1922.
Vi finner även Gertrud Steins modernistiska roman The Making of Americans, som hon skrev mellan 1903 och 1911. Det dröjde dock till 1924 då hon, uppmuntrad av både Ernst Hemingway och Ford Madox Ford, valde att publicera den, först med några utdrag ur boken i The Transatlantic Review. Sedan 1925 publicerades romanen, förkortad till drygt 400 sidor, vilket är futtigt jämfört med de nästan 1000 sidor som romanen egentligen är på.
Hemingway själv gör sin egentliga debut 1925. År 1923 hade han gett ut Three stories and ten poems i en begränsad upplaga om 300 exemplar och året därpå en samling av litterära vinjetter, med titeln in our time (med idel gemener) även den i begränsad upplaga. Den endast 32 sidor långa boken skulle ha tryckts i 300 exemplar, men tryckningen gick fel och endast 170 släpptes till försäljning. Så till 1925 då Hemingways första novellsamlingen, också med titeln In our time, gavs ut på kommersiellt förlag.
Som ni märker av det ovanstående var det runt 1925 som 1900-talets litterära uttryck började ta form. En av detta års modernistiska romaner var John Dos Passos Manhattan transfer. Passos hade inspirerats av både James Joyce Ulysses (1922) och T. S. Eliots The Waste land (1922) och av filmregissören Sergei Eisensteins kollageteknik. Apropå film så gav Thea von Harbou ut science fiction-romanen Metropolis detta år, 1925. Romanen filmatiserades senare av Fritz Lang med manus av von Harbou. Det blev den stilbildande filmen med samma namn som romanen: Metropolis. Som parentes sagt fick den kvinnliga roboten i filmen senare stå modell för C3PO i Star Wars.
På ett personligt plan är jag nöjd med att finna att P. G. Wodehouse också glimtar till 1925, med Carry on, Jeeves. Å andra sidan, med över 90 publicerade böcker på knappt 75 år finns det få årtal på 1900-talet som Wodehouse inte publicerat sig på. Wodehouse kan inte anklagas för att höra till den modernistiska skaran av författare, men som Stephen Fry sagt är Wodehouse litterära stil ”pure word music”. Och det är alltid värt att lyfta fram.
“He looked haggard and careworn, like a Borgia who has suddenly remembered that he has forgotten to shove cyanide in the consommé, and the dinner-gong due any moment.”
Har du några regniga dagar över i sommar då du känner för att koppla av i en av UB:s fåtöljer med en bok som har både spänning, humor, oväntade vändningar och massor av 50-talsnostalgi? I så fall rekommenderar vi The winds of time (1957) av antropologen och science fiction-författaren Symmes Chadwick Oliver (1928-1993). Tack vare en donation finns boken nu på UB tillsammans med Another kind (1955), Unearthly neighbors (1960), och The edge of forever (1971), även dessa av Chad Oliver. Jag lovar, du kommer inte att bli besviken!
The Winds of time kom ut 1957 och var Olivers andra bok. Här beskriver han sin samtid så som den uppfattas av den kedjerökande läkaren Wes Chase och utomjordingen Arvon. Wes och hans hustru Joan anländer till den den lilla stuga de hyrt för sommaren i den sömniga staden Lake City i Colorado, och genast kastas vi in i 1950-talets USA:
The cabin was a neat compromise. For the man. Fed up to the gills with the stinks of the city and afflicted with the annual back-to-nature bug, it had yellow pine walls with prominent rustic knotholes. For the woman, resigned to another season of losing her husband to a series of glassy-eyed trout, it offered an electric refrigerator, a moderately efficient gas stove, a shower with hot water, and inner-spring mattresses on the beds.
Wes ger sig snabbt ut i de natursköna och orörda omgivningarna – nå ja, nästan – orörda: ”There was only one sign that a man had ever been in this spot before – an empty, dirt-streaked jar that had held salmon eggs lying by a rock. He had tossed it there himself a week ago.” Snart vänder fiskelyckan till olycka när en hagelstorm tvingar Wes att söka skydd i en grotta. Våt och eländig drömmer han om vad de flesta kanske drömde om vid denna tid: ”…a hot shower, breakfast with steaming-hot coffee, and a round of antibiotics from his bag.”
Och Wes äventyr slutar inte här. Grottan är bebodd av omänskliga varelser och han tas tillfånga. Men istället för att drabbas av panik iakttar han varelserna med vetenskaplig noggrannhet: ”Wes ticked them of: mandible, maxilla, zygomatic arch, nasal cavity, orbits, frontal bone…” och funderar på uttrycket i deras ögon: hat, hunger eller hopp? Snart upptäcker han oanade likheter mellan utomjordingarna och sig själv, såsom en begivenhet på choklad, böcker och filosofi. Och kan det vara så att han till och med har något av lära av besökarna från yttre rymden? Som Arvon från planeten Lortas säger: “No great civilization ever grew in just one sealed area, with only its own ideas to keep it going.”
Chad Oliver anses vara en av de författare som tillsammans med bland andra Ursula K Le Guin lanserade antropologisk science fiction. Till skillnad från de övriga var Oliver även verksam som antropolog under hela sitt liv, med en professur i ämnet vid University of Texas i Austin. Även om Oliver ansträngde sig för att separera sitt fiktiva och akademiska skrivande, bland annat genom att publicera sina SciFi-böcker under namnet Chad Oliver, och sin vetenskapliga produktion under namnet Symmes C. Oliver, är det just Olivers akademiska arbete och professionella karriär som antropolog som gör hans SciFi-böcker extra intressanta. Donationen följer Olivers skönlitterära författarskap mellan 1955 och 1971, då det också utvecklades och förändrades i takt med hans professionella erfarenheter. I efterordet till The edge of forever skriver han själv om sina tidiga verk:
”I was struck by the idealism, the enthusiasm, and the occasional certainty of that other Oliver. Not a bad guy, really, but I could have some lively arguments with him now. I am not as sure as he was.”
The winds of time finns tillgänglig som läsesalslån på UB. Vill du läsa mer om Chad Oliver rekommenderas även Samuel Gerald Collins, Scientifically Valid and Artistically True: Chad Oliver, Anthropology, and Anthropological SF, Science Fiction Studies 31, nr 2 (2004): 243–63.
Sländan föll i brunnen en måndag i maj och jag följde efter mycket går ut på att retroaktivt katalogisera material samlar fickorna fulla med vit kiselsten en fot i elektronik och en i pergament i sjumilastövlar kavla upp ärmarna och börja lyft ut bröd ur en ugn som ber dig om det, plocka äpplen ur ett träd som vill ha hjälp specialsamlingar och okatalogiserat skaka bolstren genom fönstren och det snöar över världen 1621 är Göteborg en brädhög ur sådana bygger vi slott schwarze stundenbuch trollkarlens sammetsbok i midnattstimmen lägenheten vaktmästarens son och hur han levde ett liv i det humanistiska biblioteket årtionden går Urd, Verdandi och Skuld gymnasieförordningar stiftsstäder brunnen och vattnet markägarinnan rik och ensam med en son ett barn byttes mot ett annat, levde sitt liv inuti berget antecknar att ekarna finns kvar att fika intill på Orust där finns ett träd, ekorren springer med budskap längs med stammen avsätt en summa så gossar får lära sig ringar på vattnet, skeppsbrott och fulla segel dansk ur-adel en sjöjungfru som bytte till sig en röst eller var det ben spretig samling nu vet jag varför Dordi läste fader vår på danska i Långsele krigsbyten från Polen madrasser och ärtor inunder Gustav Vasa, klostren, makt barnet som åt ikapp med jätten skog och pengar en spinnrock gör tagel till guld man tar mängder av böcker från klostren från nedersta våningen leder bönstjälkar upp till entréplan, kombineras med rörpost kyrklig sångbok med baltisk notation stiger upp sånger ur djupen, det är från Inannas syster 1300-tal baltikum Ereshkigal där de tecknade för hand på pergament hunden har ögon stora som tallrikar inbundet en murinstruktion från 1648 ”italienska stjärnfort” huset rör sig på hönsben noter på pärmarna, ritningar inuti kentauren Kent Aurén 1621 Gustav II Adolf jämnar jesuitkloster med marken i rummet intill pågår ett evigt parti schack, temperaturen reglerad svenskhärjningarna i askan hittas ett hjärta av vax från ballerinan de tog hela bibliotek ledde råttor, sedan barn, in i ett berg oxkärra pumpavagn ”Strängnäsauktionen” jätten slänger en tuva ut i Vättern klippböcker från jubileumsutställningen hattmakaren fästmansband Cheshirekatten kommentarsfälten under tryckfrihetstiden 1770-tal ett hus av strå, ett av lera, ett av sten ”Grov konfekt” turkish delight kritik av kungahus styvsystern fick en hink tjära över sig ”den danska tryckfrihetssamlingen” den lilla havsfrun Doves press hustrun som blev till en uggla fiska upp ur Themsen räven lurade björnen att meta med sin långa svans William Morris och flera andra bord, duka dig nöten är Galileis brev ett mycket litet begravningsfölje syns passera under köksfönstret spionerade så mycket det gick en älg som jagas över himlavalvet spion, museiman, spion bytte ut sitt öga mot kunskap pomolog sov i hundra år hundra procent fokus päron kaninen jagar jägaren mögelsanering att samla, verka och värka Armeniska samlingen fuktskador av enbart människotårar samlade trolleriböcker en skinnpåse full av röster och jord bottnar filosofiskt i att bibliotekssystem är ett sätt att avspegla världar brödsmulor, stenar eget system näckrosdammen, en kvinna med gåsfot bibehåller den ordning som det var kommer ut från Flädermors underjord i ett regn utav guld går till lånedisken återlämnar sländan till samlingarna tar spårvagn fem mot Biskopsgården från Korsvägen
Den amerikanske poeten Louis Simpson (1923-2012) var i Sverige 1998, bland annat för att umgås med sin vän, tillika översättare Stewe Claeson. Tillsammans gjorde de en roadtrip till Västerås och hälsade på Tomas Tranströmer. En tid efteråt skrev Louis Simpson dikten ”Piano rolls”, som ingår i diktsamlingen Struggling times (2009). I Stewe Claesons exemplar av denna diktsamling har Stewe själv noterat följande:
”Detta hände 1998 när Simpan och jag besökte TT i V-ås”
En kort notering intill några korta strofer, som ändå kan skapa en bild av en trio poeter i åldrarna från 56 till 75 som umgås i Västerås och där Tranströmer, oförmögen att uttrycka sig med tal, till slut kommunicerar med musik.
När något blir gammalt riskerar det till slut att inte bli något annat än sin ålder. Det är synd, för som alltid är det annat som är intressantare. Inkunabler är böcker tryckta före 1501, vilket får anses vara riktigt gammalt för en tryckt bok. Låt oss ta en bok tryckt i början av 1490-talet som exempel: Prophecia de Sancta Brigida Vircine [sic]. Detta är en skrift som är tryckt i så kallat quarto-format och innehåller åtta sidor. Titeln ger intrycket att det är en redogörelse för den heliga Birgittas profetior, vilket är just vad trycket vill att ni ska tro. Vad det egentligen är, är ett exempel på det sena 1400-talets deepfake.
Under 1300- och 1400-talet började man i Italien använda ”profetior” för att sprida propaganda om andra städer som man såg som sina fiender. I det här fallet menar texten att stor ödeläggelse kommer att orsakas av en specifik stad. Vilken stad? Ja, texten förklarar att ”den stora ormen kommer att sova med lejonet”, vilket som alla då förstår innebär Venedig (lejonet). Varför just Birgitta användes som språkrör för italiensk politisk propaganda kan tyckas märkligt. Det berodde delvis på att hon sågs som en profetisk auktoritet, vars visionära erfarenheter var tänkt att validera profetiornas/propagandans innehåll. Om Birgitta sa att ormen ska sova med lejonet … så var det väl så, var resonemanget.
Just denna ”profetia” tar formen av en dikt. Den existerade redan i början av 1400-talet i olika versioner, många gånger med anonym författare, andra gånger tillskrevs dikten andra personer med profetior på sitt CV. Bland andra har även Joachim av Fioro (abbot, teolog och mystiker) sagts ligga bakom dikten. Det var först i slutet av 1400-talet som den heliga Birgitta seglade upp som kandidat till diktens profetior. Detta kan eventuellt ha att göra med att hennes dotter Katarina av Vadstena 1482 blev saligförklarad och att hon därmed var i ropet. Hur det än var trycktes cirka 1493 denna profetia och sades då vara av Birgitta. Det namn som återfinns i trycket, och som numera brukar anges som författare, är Antonio Farina, men honom vet man inte mycket mer om. Texten trycktes ytterligare åtminstone fem gånger fram till 1525, med mindre variationer.
Men det blir mer intressant, för detta tryck var tidigare bara känt i bara två bevarade exemplar. Den internationella inkunabeldatabasen ISTC listar bara två biblioteket i världen som ägare till trycket: Kungliga biblioteket i Stockholm och Göteborgs universitetsbibliotek. Efter att vi nu katalogiserat vårt exemplar, är det dock uppenbart att våra exemplar är olika utgåvor. KB:s exemplar är tryckt senare än vårt, under 1500-talet och således ingen inkunabel. Vilket innebär att Göteborg nu sitter på det enda kända exemplaret av Prophecia de Sancta Brigida Vircine (Venedig, 1493). Det är naturligtvis inte helt osannolikt att det finns ytterligare exemplar hos en privatsamlare, men till dess att den informationen dyker upp är detta exemplar unikt. Bokbandet är dessutom en fin kreation i medeltida pastisch av Gustaf Hedberg från 1925. Titelsidan innehåller för övrigt ett rätt fint träsnitt: Birgitta med ett gissel(?) i handen, framför ett krucifix och med en fågel (Fenix/tupp?) i bakgrunden.
Tidskriften Vagabond är känd för sina färgstarka bilder, exotiska destinationer och fokus på sånt som tilltalar den något mer äventyrliga turisten. Läsaren lockas att ge sig ut i sin omvärld, så gott som alltid en bra bit ifrån Sverige. De flesta av dagens Vagabondläsare, jag själv inkluderad, har kanske inte tagit sig igenom de tidigare årgångarna av tidskriften, från dess första år under sent 80- och tidigt 90-tal. Det har hänt en del sedan premiärnumret gavs ut 1987.
Första intrycket som drabbar den som skummar igenom utbudet av resmål och texter är den påfallande mörka bild som ges av i princip allt utanför Skandinavien. Vagabond tar läsaren med till länder som varit med om inbördeskrig (Libanon), länder som bara råkar vara extrema små diktaturer (Brunei), eller som är rent allmänt olycksbådande och instabila (Västsahara). Ett lands mörka förflutna nämns så gott som alltid – inte i en faktaruta vid sidan av, utan gärna mitt i brödtexten. Det är kolmörker som råder i de en gång slagfärdiga rubrikerna:
Ju mer man läser, desto mörkare framstår skildringarna. Vagabond beskriver nedsmutsade marknadsplatser i Guatemala, sexturism i Thailand, arg militär i Belize och korruption i den söndervittrande Sovjetunionen. När tidningens utsända åker till Lissabon pratar de med prostituerade på gatan. I artiklar om USA beskriver skribenterna hur knarkförsäljningen påverkar storstadsbarnens framtidsutsikter, och i Liverpool fokuserar de mest på hur skräpigt det är överallt. Det är en lortig, skrämmande, korrumperad och farlig omvärld som belyses – och samtidigt ska framstå som lockande.
Kontrasten mellan den ibland rena misären och texternas tydliga resefokus blir ofta …problematisk. Plötsligt stöter jag på ett reportage från Island och tänker att nu blir det gemyt, pittoreska platser och otroliga naturfoton? Texten inleds med en detaljrik skildring från ett hönsslakteri.
I Vagabonds reklam märker man också tydligt att åren gått. AIDS fanns i allas medvetande under tidningens första utgivningsår och det syns i så gott som varje nummer, inte minst i AIDS-delegationens inte sällan smålustiga (!) upplysningar.
Gamla Vagabond bjuder också på ett myller av kontaktannonser för ressugna. Vissa söker resesällskap, vissa söker kärlek – men intrycket är att de flesta söker bägge delar.
Bonus: recensioner av cigaretter från hela världen. Mindre sannolikt inslag i dagens resetidskrifter?
