Författare: Kristina Sevo

Inlägg skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Det har alltid funnits människor som har åsikter om … tja, om det mesta som rör andra människor. Detta är trots allt moralisternas favoritsysselsättning. Moralister på 1600-talet kunde bland annat tycka att det var okej att barn lekte, men menade att leken i sig inte hade något värde att tala om. Holländaren Jacob Cats (som besökte denna blogg för några veckor sedan med sina dockor för själen) tyckte dock annorlunda. I sina långa dikter ”Kinder spel” (”Barnlekar”) menade han hela världen kan återspeglas i barns lekar. Leken tillåter dessutom barnet att lära känna sig själv och utveckla talanger för resten av sitt liv. Cats kan därför sägas ha haft en ovanligt frisinnad inställning för en 400 år gammal moralist.

Cats skrev två dikter med detta namn: Kinder-Spel. De förekommer i verket Silenus Alcibiades och som prolog till verket Houwelick (Äktenskap), som var ett av hans populära, didaktiska, verk som instruerade kvinnor i hur de skulle uppföra sig i sina olika roller som barn, brud, mor och änka. Så … Cats frisinne hade eventuellt sina begränsningar; i de plansch-blad som illustrerar dikten kan man nämligen i lekarna utläsa någon slags könsuppdelning av lekarna/livet. Flickornas lekar begränsas till dockor, hushåll, åskådare, bli måltavla för blindbock (pojke jagar), agera häst (åt pojke) och ridning.

Låt oss för tillfället bortse från Houwelicks bitvis betänkliga budskap och fokusera på planschbladen, för båda är fantastiska illustrationer. Det är utomordentligt fina kopparstick och visar upp ett antal olika lekar som barn är i färd med att utöva. De flesta lekar går att känna igen från idag, medan andra är något mer suspekta.

Jag kan identifiera: hoppa hopprep, slå kullerbyttor, stå på huvudet, rida käpphäst, flyga med drake, rulla tunnband, putta kulla, blåsa ballong, blindbock, hoppa bock, spela fiol, gå på styltor, leka med en snurra (om han inte piskar en burk?) och leka med dockor och diverse husgeråd. Dessa är lätta att känna igen och troligen fortfarande acceptabla.

Sedan har vi leken: binda fast en levande fågel i ett snöre och flyga med den som en drake. Nja, jag är inte säker på att djurskyddsföreningen hade tyckt detta var okej idag, och jag är heller inte säker på vad Cats menade att denna lek förberedde barnet på för sitt liv som vuxen? Professionell vivisektör?

Sedan finns några mystiska lekar. Jag tror att en av lekarna är att kasta med käglor. Eller om barnen utövar någon slags spådomskonst utifrån hur käglor landar när man kastat upp dem i luften: ”I rät vinkel mot varandra betyder att tulpanpriset kommer att stiga, Pieter ”. ”Du är en bracka, Dirk! Tulpaner är allt du tänker på.”

En annan lek kan vara att blåsa såpbubblor, men det är en vild chansning som bara baseras på att det finns bubbelliknande objekt i bilden. Pojken kan lika gärna lyssna på sfärernas musik eller deklamera metafysisk poesi för sin måttligt intresserade cockerspaniel. Vem vet?

Längst bak har vi en grupp som utför en mystisk lek som tydligen inkluderar 6 personer, varav en står på knä, en semaforerar och en viftar hotfullt med något som liknar en bandyklubba. Och … jag har ingen aning. Mer kulspel? Holländsk variant av kricket? Lantmäteri? Bygga vallar? Och det där barnet som är på väg in bakom ett träd. Vad gör han? Händerna är dolda bakom trädet, men det tycks som han eventuellt är på väg att klättra i ett träd, eller är på väg att fånga något, men det är inte orealistiskt att han är mitt uppe i att strypa en holländsk moralist. Eller hör han till den bakre gruppen, som i så fall ska räknas till 7? Har ni någon teori om vad denna lek går ut på, så varsågoda.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Anfanger, denna inledande något större och en del gånger dekorativa bokstav, är ett arv från den tid då böcker skrevs för hand. När man började trycka böcker i Europa 1454—55 fanns en viss skepsis bland boksamlarna mot nymodigheten ”boktryck”. Inte så förvånande egentligen, för innan fick man sin bok (efter tålmodig väntan) snyggt handskriven och med vetskapen om att det bara fanns ett enda exemplar som såg ut på just det sättet.

Boktryckarkonsten förstörde detta genom att göra det möjligt att trycka, i teorin, ett oändligt antal exemplar böcker som såg ut på samma sätt. Hur kul är det för den kräsna boksnobben? Inledningsvis försökte boktryckarna därför efterlikna de utsmyckade handskrifterna så mycket som möjligt, för att eventuellt ge dem ett mer exklusivt uttryck. Detta innebar bland annat att boktrycken inkluderade handkolorerade anfanger. Eftersom böckerna var många, ofta tjocka, och möjligheten till anfanger fler än vad en stressad boktryckare kunde mäkta med, så nöjde man sig ofta med att göra anfangerna i de inledande styckena kokett kolorerade, medan övriga initialbokstäver blev något mindre extravaganta. Men ändå, en tryckt bok med all denna kulör kan ge även en tråkig bok lite färg.

Eftersom tekniken för färgtryck var rätt komplicerad så var det betydligt enklare att fortsätta måla anfangerna för hand. Så man tryckte böcker med en blank, kvadratisk, yta där tanken var att någon sedan skulle måla in en färggrann anfang. För att anfangkonstnären skulle veta vad det var för bokstav som skulle målas in så tryckte man korrekt bokstav mitt i rutan. På Humanistiska biblioteket har vi ett par exemplar av samma tryck från denna tid, en med anfang och en utan, vilket gör att vi på ett pedagogiskt vis kan visa upp en före- och efterbild.

Naturligtvis gick det inte att i det långa loppet fortsätta handkolorera anfanger, för boktrycken blev för många och acceptansen för tryckta böcker gjorde att man hellre ville ha dem billigare än i lyxutförande. Anfangerna i sig hängde dock kvar, fortfarande gärna åt det estetiska hållet, men fortsättningsvis tryckta. En del gånger var själva bokstaven utsirad, andra gånger kringgärdades bokstaven av mer eller mindre illustrativ dekor.

Under 1800-talets industrialisering kom nya möjligheter att leka med typografin och anfangerna fick slå följe med olika typer av illustrationer. En kort bit in på 1900-talet slog modernismen till med förödande styrka mot allt vad dekorglädje heter, men under 1800-talet fanns den kvar.

Anfanger finns kvar än i dag. Det är inte svårt att hitta böcker med begynnelsebokstäver som utmärker sig mot brödtexten, fast något diskret, som vore de generade att breda ut sig så mycket som typografen vill. I de flesta fall finns ingen utsirning eller dekor, bara en större versal som sticker upp över övrig text, eller hänger ner i den. Funktionen kan nog sägas vara densamma som under handskriftstiden, att medels typografi få boksidan att se snofsigare ut och åtminstone ge sken av att texten är värd att läsa.

Alla exempel på anfanger är hämtade från Humanistiska bibliotekets samlingar.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Låt oss inte alltid kontemplera, diskutera och konferera så mycket. Låt oss bara betrakta en stund och fröjdas. Men visst, okej, väldigt kort bakgrund så att intellekten sedan tiger still.

Under andra halvan av 1800-talet blev det vanligast att sälja böcker såsom färdiga böcker, inbundna och klara att läsa. Tidigare såldes de vanligtvis som lösa häften och sedan fick köparen själv ordna med bokinbindning. Men icke längre. Böcker blev böcker i all sin materiella härlighet. Förlagen insåg snabbt den marknadsföringspotential som ytan erbjöd, och så föddes de förlagsdekorerade klotbanden. Här är en handfull exempel på sådana, utgivna mellan 1884–1894, ett decennium av klot, dekor, färg och förgyllningar. Som bakgrund räknat får detta duga, så nu till all denna underbara yta.

Böckerna kommer från Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Bokbandsamlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Dagens inlägg är författat av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Denna text kommer att handla om bibliotek, böcker och brev. Och om glädjen att botanisera bland fysiska källor som ingen tittat i på ett halvt sekel, och som göms undan i bibliotekens slutna magasin där de i dyster ensamhet inväntar att någon, till slut, vill veta hur det egentligen ligger till. Men först: Helene …

Helene Hanff (1916—1997) hette en amerikansk författare vars berömmelse vilar huvudsakligen på en bok. Boken är krasst sett knappt en bok (blott 95 sidor), och Helene har bara delvis skrivit den, och den skrevs egentligen inte som bok, men som sådan är den en av de bästa böcker som skrivits om kärleken till den engelska litteraturen. Boken är 84 Charing Cross Road (1970) (läs den!), som sedan blev en pjäs, som sedan blev en film med Anne Bancroft och Anthony Hopkins (se den!). Boken består av Helene Hanffs brevväxling med antikvariatet Marks & Co i London, främst med antikvariatets föreståndare Frank Doel, och sträcker sig från oktober 1949 och 20 år framåt.

De överhängande problemen Helene nämner i sitt första brev var bristen på essäer, av bland andra William Hazlitt och R. L. Stevenson, vilket löstes av att Marks & Co skickade Hazlitts Selected essays från Nonesuch Press, och Stevensons Virginibus Puerisque. Stevensonutgåvan fann Helene: ”so fine it embarrasses my orange-crate bookshelves, I’m almost afraid to handle such soft vellum and heavy cream-colored pages.” (3 november 1949)

Efter denna inledning fortsätter brevväxlingen och bokköpen, och en vänskap mellan Helene och Frank utvecklas. Helenes stil är flyhänt, humoristisk och intelligent, med en obesvärad inställning till versaler och gemener. Hon raljerar kärleksfullt över Frank och antikvariatet, reflekterar sporadiskt över ditt och datt, och kommenterar de böcker hon vill ha eller har fått. Om en William Blake-utgåva skriver hon:

             ”Part III begins – and God knows I quote – : ‘When, as a little boy, William Blake saw the prophet Ezekiel under a tree amid a summer field, he was soundly trounced by his mother.’
I’m with his mother. I mean, the back of the Lord God or the face of the Virgin Mary, all right – but why the hell would anybody want to see the prophet Ezekiel?” (Daterat: “Sunday night and a hell of a way to start 1960”.

Helene använder även bibliotek, men mest för att se om något är värt att köpa. Otålig efter vissa titlar skriver hon till Frank: ”NOTHING do you send me. you leave me sitting here writing long margin notes in library books that don’t belong to me, some day they’ll find out i did it and take my library card away.” (25 mars 1950) En annan bibliotekskommentar finns i samband med att hon vill läsa Izaak Waltons Lives: “They have it down at the 42^nd street branch. But not to take home! the lady said to me, shocked. eat it here. just sit down in room 315 and read the whole book without a cup of coffee, a cigarette or air.” (9 februari 1952)

         

    När man läser 84 Charing Cross Road lockas man att söka upp alla böcker hon kommenterar. För egen del tar jag gärna Helenes ord som en garant för att det finns något av intresse i en bok. Helene själv hade Arthur Quiller-Couch som probersten: ”Q quoted enough of it so i know i’ll like it. Anything he liked i’ll like except if it’s fiction.” (9 februari 1952) Hon skrev även en bok om hur Quiller-Couch påverkat henne: Q’s legacy (1985).

Fascinerad av att en liten radannons var början på något som blev en korrespondens, som blev en bok, undrade jag hur denna annons såg ut. Ni minns Helenes första brev till Marks & Co: “Your ad in the Saturday Review of Literature says that you specialize in out-of-print books.” Alla som skrivit om Helene Hanff har troligen utgått från denna rad, för det är den hänvisningen man finner i allt från Wikipedia via bloggar till artiklar om Helene Hanff. Problemet är att det sannolikt inte stämmer.

Vi har på Humanistiska biblioteket Saturday Review of Literature, i obruten utgivning från 1924—1973, så det var ett ögonblicks verk att kila ner i magasinet och kontrollera uppgiften. Men ingenstans, åtminstone inte under de närmaste tre månaderna innan Helene skriver sitt brev 5 oktober 1949, finns någon annons från Marks & Co. Med fingrar svarta av halvsekelgammal trycksvärta fick jag ge upp.

Så låt oss resonera lite. Någonstans har Helene uppenbarligen funnit uppgiften om att det i London fanns ett antikvariat som specialiserat sig på engelska författare. Det finns eventuellt en ledtråd i första brevet: ”a poor writer”. Det finns även eventuellt en ledtråd i brevet om hennes motvilja att läsa Waltons Lives på biblioteket på 42nd street. Skulle en fattig författare med bibliotekskort köpa ett nummer av Saturday Review of Literature? Kanske, men även kanske inte. Låt oss säga att hon läst sina litteraturtidningar på biblioteket och där skrivit av adressen, men sedan när hon skrev sitt brev till Marks and Co misstagit sig på vilken tidning hon fann den i. Med denna teori letade jag igen. Och det finns en annons. I en av New Yorks litterära tidningar. 2 oktober 1949, 3 dagar innan Helene skriver sitt första brev till Marks & Co, fann jag den prydligt publicerad, inte i Saturday Review of Literature utan i The New York Times Book Review.

Stalin på framsidan ger måhända ett något ominöst intryck, men om man inte blir avskräckt av detta så finner man bland radannonserna uppgiften om Marks & Co: “We specialize in standard sets of English authors, rare and out-of-print. Inquiries welcomed. Use 5c stamp. Marks & Co., 84 Charing Cross Road. London.”

Bortsett från en lucka i beståndet mellan 1943—1947 så har Humanistiska biblioteket The New York Times Book Review från 1940—2017. Vi har även många andra litterära tidningar och tidskrifter, och böcker … naturligtvis. Faktum är att biblioteket har snudd på fånigt mycket intressant material. Ett bibliotek är, för den som så vill, en pågående upptäckt. Du söker en källa som i sin tur ger upphov till nya källor att söka upp, samtidigt som du får en ny syn på den första källan. Det är ofta lika uppslukande som lärorikt, ungefär som att förlora sig i den malström som Wikipedia kan utgöra. Men Wikipedia och internet i all ära, vissa gånger behöver man gräva så djupt att bara fysiska källor återstår, för att finna hur det egentligen ligger till. Så välkommen till biblioteket.

PS. Marks & Co historia börjar 1904 och låg på 84 Charing Cross Road från 1930, för att till slut läggas ner 1970. Det finns numera en plakett på den plats på Charing Cross Road där antikvariatet låg, med hänvisning till Helene Hanffs bok. Senast jag passerade låg en McDonalds på den platsen … Men boken 84 Charing Cross Road finns kvar.

Text: Stefan Benjaminsson, kulturarvsbibliotekarie på Humanistiska biblioteket

Det är fredag och helgens sociala eskapader väntar. Dags att se så där cool och inne ut som andra bara kan drömma om. Men vad göra när piercing är norm och tatueringar konservativt? Vad sägs om att smälta samman med ett träd? Eller än bättre: kapa ena benet och operera in cellosträngar mellan hakan och grenen, och ta partyt dit du går … hoppar på ett ben.

Tips från Ludvig Holberg och Nicolai Klimii iter subteraneum novam tellunis theoriam ac historiam quintae monarchiae adhuc nobis incognitae exhibens e bibliotheca B. Abelini.  D.v.s. Nils Klims underjordiska resa. Här fjärde utgåvan från 1766, i sin häftesedition vilket är sällsynt att se, men som finns i Humanistiska bibliotekets eminenta Holbergsamling.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Har du tröttnat du på att wifi-matas med strömmad underhållning? Minns du inte längre hur det var att ta eget initiativ? Handen på hjärtat, är ditt kulturella kapital inget mer än en pinsam plump på din inre parnass pittoreska sluttningar? Ta det lugnt, för det finns en lösning på dina problem: Theater-Bilderbuch.

Theater-Bilderbuch, här i fjärde upplagan från 1888, är en pop-up-bok, utgiven av J. F. Schrebier i Esslingen. Boken nöjer sig inte med att bara var pop-up, utan är samtidigt scen och manus till 4 pjäser. På detta sätt så kan du och dina (troligen motsträviga) vänner spela: Rödluvan och Vargen, Hans och Greta, De tre vise männen när de snubblar över Jesusbarnet i julnattens stjärnglans, och slutligen Hela familjen inklusive alla husdjur firar jul. En helafton med kreativa krumsprång är således räddad.

Vi börjar med Rödluvan och kastas rätt in i handlingen då huvudpersonen i sin karaktäristiska huvudbonad möter Vargen: ”Guten tag, herr Graubart.” I väntan på Rödluvan har Vargen, uppenbarligen småsugen på nått, tagit sig ett mellanmål bestående av delar av orkesterns stråksektion. Ett klokt val visar det sig, för Rödluvan låter sig inte luras av Vargens förslag att plocka blommor (för att vargen ska hinna före till den intet ont anande mormor) utan Rödluvan viker icke en tum från sin fastslagna färdplan, och snuvar på så sätt Vargen på hans kulinariska upplevelse. Vargen beklagar sig i sin slutreplik över alla lydiga barn som gör som sina föräldrar säger. Personligen beklagar jag mig över en tam omgestaltning av en klassisk skräckis.

Tack och lov har vi Hans och Greta, som erbjuder en surrealistisk föreställning. Hans använder en rad simmande änder som bro, jagad av en björn iklädd en blå halsduk som bälte med tillhörande svärd, svingade en knölpåk. Björnen ser inte nöjd ut. Greta är vid det här laget i två delar, vilket troligen tyder på att björnen redan fått tag på henne. I bakgrunden hägrar det förrädiskt lockande pepparkakshuset. Spänningen är brutal. Det är med en viss lättnad man sedan spelar upp eposet ”Die Helige Christnacht” med hela 11 roller varav 7 talande och en Jesus, 5 får och en barnorkester.

Har dina vänner fortfarande inte övergett dig så kan ni spela julscenen också. Av intresse här kan vi skåda hunden Karo föra ett gemytligt samtal med katten Mitzi som döljer sig i kulissen. Pjäsen slutar tydligen lyckligt, för sista manusanvisningen uppmanar till allmänt jubel där även Mitzi och Karo deltar.

Theater-Bilderbuch: vier Scenen für das Kinderherz mit ganz neuen Dekorationen und Text in Versen  av Franz Bonn är ett nykatalogiserat tillskott till en av våra större specialsamlingar, Herbert Blomstedt Collection. Pop-up-boken är ett charmigt boktryck i klara välbehållna färger och gör ett smått imponerande intryck då den vecklas ut. Mekaniska böcker av denna typ tenderar ofta att förstöras efter ett tag, på grund av hoplimmade smådelar och lekfull hantering. Denna bok är dock välbevarad, sånär som på några mindre skavanker, och som sådan bokhistoriskt intressant. Pop-up-boken som företeelse har anor från 1100-talet och riktade sig från början in på en vuxen målgrupp, men det var under 1800-talet som den blev populär främst som underhållning för barn. Industrialiseringen av boktryckarkonsten, men bland annat möjligheten att mer effektivt trycka i färg, gjorde att man snabbare och billigare kunde göra kolorerade böcker. Innan den färglitografiska tryckmetoden utvecklades i början av 1800-talet var det främst genom handkolorering som man kunde uppnå samma sak, en tidsödande och därmed dyr process. Handkolorering förekom sida vid sida om färglitografin fram till andra halvan av 1800-talet då färgtryck helt tog över. Som avslutning kan nämnas att baksidan av Theater-Bilderbuch gör reklam för förlagets övriga utgivning, för den som önskar fortsätta utveckla sitt kulturella kapital.

Text av Anders Larsson, Humanistiska biblioteket, förste bibliotekarie på Handskriftsavdelningen.

Den 24 april har Vega namnsdag. Dagen firas till minne av att polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) just denna dag år 1880 återkom till Sverige med fartyget Vega efter sin framgångsrika kringsegling av den eurasiska kontinenten, d.v.s. framträngandet sjövägen från Europa norr om Sibirien till Berings sund och Stilla havet. Sedan år 1901 finns namnet i den rikssvenska almanackan som en hyllning till Nordenskiöld och Vega-expeditionen.

Nordenskiöld var vid denna tid en mycket meriterad forskare och hade tidigare genomfört ett antal expeditioner till Karahavet, Spetsbergen och Grönland med goda resultat. Sporrad av dessa erfarenheter planerade han därför att utsträcka sina resor än längre österut, och det är nu planerna på hans största företag som polarforskare börjar ta allt fastare form, nämligen att med ett fartyg runda Europa och Asien norrifrån och på det sättet fullborda Nordostpassagen, något inget fartyg ännu gjort vid den här tiden. En bakomliggande orsak var, liksom vid de tidigare Sibirienexpeditionerna, att undersöka möjligheterna för framtida handelsförbindelser. Ett företag som detta skulle naturligtvis bli mycket dyrt att genomföra, och kostnaderna för expeditionen delades därför lika mellan kung Oscar II, grosshandlare Oscar Dickson i Göteborg och den ryske köpmannen Alexander Sibiriakoff. Expeditionsfartyg kom att bli barkskeppet Vega vilket för ändamålet inköptes från AB Ishafvet i Göteborg. Detta fartyg bedrev tillsammans med systerfartyget Capella fångst av säl och val i farvattnen utanför Grönland och Spetsbergen. Efter att ha legat i Karlskrona för diverse tillrustningar vid flottans varv återkom Vega i juni 1878 till Göteborg där ytterligare proviant och utrustning för den långa resan togs ombord. Här anslöt sig även de vetenskapliga medarbetarna Anton Stuxberg (1849-1902), zoolog, Frans Reinhold Kjellman (1846-1907), botanist, Ernst Almquist (1852-1946), läkare, Giacomo Bove (1853-1887), italiensk marinlöjtnant, hydrograf, Andreas Peter Hovgaard (1853-1910), dansk marinlöjtnant, hydrograf samt Oscar Nordqvist (1858-1925) finsk gardeslöjtnant, expeditionens tolk och även zoolog.

Expeditionen hade med andra ord en internationell prägel i enlighet med tankar framförda av polarforskaren Carl Weyprecht om samarbete över nationsgränserna. Vega bemannades med folk ur svenska flottan och stod under befäl av kapten Louis Palander (1842-1920) vilken tidigare seglat med Nordenskiöld under expeditionerna till Spetsbergen 1868 och 1872-1873.

Den 4 juli 1878 var det så äntligen dags för avfärd och Vega lämnade Sverige för nästan två år framåt. Efter att ha passerat Nordkap och gått österut genom Karahavet rundade man Sibiriens nordspets Kap Tjeluskin. Man gick vidare österut längs Sibiriens norra kust genom det som idag kallas Laptevhavet och nådde nästan fram till Berings sund. Denna del av resan gick utan större problem eller dramatik, dock besvärades man emellanåt av dimma. Emellertid stängdes fartyget inne i isen strax före sundet och man tvingades övervintra vid en plats kallad Pitlekaj. Det var alltså mycket nära att man hade lyckats klara av genomseglingen av Nordostpassagen på en säsong. Den påtvingade övervintringen gav dock ett rikt vetenskapligt utbyte och man hade även ett flitigt umgänge med ursprungsbefolkningen, tjuktjerna, på platsen. Dessa led brist på åtskilligt och expeditionen fick därför bistå med bland annat matransoner. Isen låg länge fast och först i juli 1879 lyckades Vega ta sig ur dess grepp och via Japan fortsätta sin färd mot Europa. Återresan artade sig till ett verkligt triumftåg och var man kom blev man föremål för storartade hyllningar. Hemkomsten till Stockholm den 24 april 1880 då Vega under stort jubel gick in till slottet i Stockholm och mottogs av kung Oscar II blev naturligtvis den stora slutklämmen och dagen kallas alltså ännu för Vega-dagen i den svenska almanackan. Nationalyran stod på topp och Oscar Dickson adlades, medan Nordenskiöld och fartygschefen Louis Palander tillerkändes nationalbelöningar på livstid.

Samlingarna på Göteborgs universitetsbibliotek innehåller åtskilliga Vega-minnen av olika slag. Expeditionens zoolog, Anton Stuxberg, efterlämnade ett omfattande arkiv, vilket förutom en stor mängd korrespondens även innehåller hans dagbok från expeditionen. Stuxberg var sedan studietiden i Uppsala också vän med författaren August Strindberg, vilken i litterär form skildrar Vegas hemkomst i berättelsen Triumfatorn och narren ingående i novellsamlingen Sagor, 1903.

AB Ishafvets arkiv är även det ett spännande material där man kan följa turerna kring hur Nordenskiöld och Dickson köpte Vega, men även hur hon efter expeditionen såldes tillbaka till rederiet. Fartyget avyttrades senare till ett skotskt rederi och slutade sina dagar 1903 då hon sjönk utanför Grönland.

Som antytts innan, firades på olika håll Vegas lyckliga hemkomst efter expeditionen. Studentkåren vid Uppsala universitet arrangerade festligheter där flera specialkomponerade visor framfördes. Dessa trycktes även som små pamfletter vilka utdelades till deltagarna.

Några sådana småtryck i ingår i Ellen Fries (1855-1900) arkiv och där återfinnes även hennes inträdesbiljett till högtidligheterna som studentkårens gäst. Ellen Fries var historiker och är idag ihågkommen huvudsakligen för att hon blev Sveriges första kvinnliga filosofie doktor 1883. Hon gjorde även betydande insatser inom kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet och var bland annat med om att konstituera Fredrika Bremerförbundet, Svenska kvinnors nationalförbund och Nya Idun. Ellen Fries var även aktiv som skriftställare och publicerade en mängd artiklar i tidskrifter och dagspress som Dagny, Framåt, Verdandi, Aftonbladet och Stockholms Dagblad.

Den sjunde september 1962 avled den danska författarinnan Karen Blixen i sitt hem på Rungstedlund, Själland.  En ovanlig kvinna som levt ett ovanligt liv. Hon hade studerat vid Konstakademin i Köpenhamn, rest i Europa, målat, skrivit noveller, romaner, sagor, essäer, flera under pseudonym. Hon skrev även brev, mängder av brev. Göteborgs universitetsbibliotek, KvinnSam, har fem brev från Blixen till Barbro Alving. alvin-portal.org

1913 reste hon till Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya, för att tillsammans med blivande maken driva en kaffeplantage. Hennes mest kända bok, Afrikansk pastoral (originalets titel: Den afrikanske farm), är en biografisk skildring om hennes liv i Kenya, utgiven första gången på svenska 1937 i Stockholm.

Efter olika problematiska förändringar i världen och på farmen i Kenya flyttade hon 1931 tillbaka till sitt barndomshem på Själland. Rungstedlund är idag ett museum, där man kan beundra, inte bara Karen Blixens hem, utan även hennes trädgård och ett galleri med hennes målningar.

Vill du läsa författarinnans verk på olika språk, finns flera av dem att låna här på Humanistiska biblioteket.

Text: förste bibliotekarie Anders Larsson

Få personer kan se tillbaka på en så lång gärning som dirigenten Herbert Blomstedt som idag, den 11 juli, fyller 95 år. Efter studier hos bl. a. Leonard Bernstein och Igor Markevich debuterade han som dirigent 1954 och kan alltså se tillbaka på en nära 70-årig karriär. Han har under denna tid framträtt på de flesta av världens stora konsertscener och som chefsdirigent samarbetat med många berömda symfoniorkestrar.

Utöver sin roll som dirigent och musikalisk uttolkare, har Herbert Blomstedt även vigt sitt liv åt böcker och läsning. Hans sökande efter kunskap i olika former avspeglas mycket väl i de omfattande donationer han överfört till Göteborgs Universitetsbibliotek genom åren.

Själv vill inte Herbert kalla sig samlare, men lite av samlarnatur måste man nog ändå vara för att ställa samman en kollektion som denna. Här återfinns nämligen det mesta från inkunabeltryck (1400-tal) till manuskript av Carl Michael Bellman och signerade utgåvor av Virginia Woolf och Thomas Mann.

Samlingen, i dagligt tal kallad HBC (Herbert Blomstedt Collection), har av donatorn vid flera tillfällen dessutom berikats med olika tillägg, som exempelvis den omfattande samlingen av 1700- och 1800-talsnoter från Östanå slott samt ett betydande tyskt musikbibliotek med litteratur från 1600-talet och framåt.

Göteborgs Universitetsbibliotek gratulerar Herbert Blomstedt hjärtligt på 95-årsdagen.

Några exempel ur HBC.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•