Författare: Kristina Sevo

Av Stefan Benjaminsson

När något blir gammalt riskerar det till slut att inte bli något annat än sin ålder. Det är synd, för som alltid är det annat som är intressantare. Inkunabler är böcker tryckta före 1501, vilket får anses vara riktigt gammalt för en tryckt bok. Låt oss ta en bok tryckt i början av 1490-talet som exempel: Prophecia de Sancta Brigida Vircine [sic]. Detta är en skrift som är tryckt i så kallat quarto-format och innehåller åtta sidor. Titeln ger intrycket att det är en redogörelse för den heliga Birgittas profetior, vilket är just vad trycket vill att ni ska tro. Vad det egentligen är, är ett exempel på det sena 1400-talets deepfake.

Under 1300- och 1400-talet började man i Italien använda ”profetior” för att sprida propaganda om andra städer som man såg som sina fiender. I det här fallet menar texten att stor ödeläggelse kommer att orsakas av en specifik stad. Vilken stad? Ja, texten förklarar att ”den stora ormen kommer att sova med lejonet”, vilket som alla då förstår innebär Venedig (lejonet). Varför just Birgitta användes som språkrör för italiensk politisk propaganda kan tyckas märkligt. Det berodde delvis på att hon sågs som en profetisk auktoritet, vars visionära erfarenheter var tänkt att validera profetiornas/propagandans innehåll. Om Birgitta sa att ormen ska sova med lejonet … så var det väl så, var resonemanget.

Just denna ”profetia” tar formen av en dikt. Den existerade redan i början av 1400-talet i olika versioner, många gånger med anonym författare, andra gånger tillskrevs dikten andra personer med profetior på sitt CV. Bland andra har även Joachim av Fioro (abbot, teolog och mystiker) sagts ligga bakom dikten. Det var först i slutet av 1400-talet som den heliga Birgitta seglade upp som kandidat till diktens profetior. Detta kan eventuellt ha att göra med att hennes dotter Katarina av Vadstena 1482 blev saligförklarad och att hon därmed var i ropet. Hur det än var trycktes cirka 1493 denna profetia och sades då vara av Birgitta. Det namn som återfinns i trycket, och som numera brukar anges som författare, är Antonio Farina, men honom vet man inte mycket mer om. Texten trycktes ytterligare åtminstone fem gånger fram till 1525, med mindre variationer.

Men det blir mer intressant, för detta tryck var tidigare bara känt i bara två bevarade exemplar. Den internationella inkunabeldatabasen ISTC listar bara två biblioteket i världen som ägare till trycket: Kungliga biblioteket i Stockholm och Göteborgs universitetsbibliotek. Efter att vi nu katalogiserat vårt exemplar, är det dock uppenbart att våra exemplar är olika utgåvor. KB:s exemplar är tryckt senare än vårt, under 1500-talet och således ingen inkunabel. Vilket innebär att Göteborg nu sitter på det enda kända exemplaret av Prophecia de Sancta Brigida Vircine (Venedig, 1493). Det är naturligtvis inte helt osannolikt att det finns ytterligare exemplar hos en privatsamlare, men till dess att den informationen dyker upp är detta exemplar unikt. Bokbandet är dessutom en fin kreation i medeltida pastisch av Gustaf Hedberg från 1925. Titelsidan innehåller för övrigt ett rätt fint träsnitt: Birgitta med ett gissel(?) i handen, framför ett krucifix och med en fågel (Fenix/tupp?) i bakgrunden.

Vi har nu digitiserat vårt exemplar, så den som vill läsa italiensk deepfake-propaganda anno 1493 kan nu göra det här: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/86610?locale-attribute=sv

Vill du läsa mer om 1400-talets italienska diktprofetior rekommenderas kapitel 6 i:

Falkeid, Unn & Wainwright, Anna (red.), The legacy of Birgitta of Sweden: women, politics and reform in Renaissance Italy, Brill, Leiden, 2023

Av Stefan Benjaminsson

Det finns alltid mer att upptäcka. Biblioteket är stort och i stort sett varje vecka upptäcker jag pärlor jag inte visste att vi hade. Det är mer dock mer ovanligt att jag upptäcker två pärlor i en och samma bokutgåva.

Doves Press var en så kallade private press och startades av Thomas James Cobden-Sanderson tillsammans med Emery Walker år 1900. Cobden-Sanderson började som bokbindare och Emery Walker hade varit delaktig i arbetet vid William Morris Kelmscott Press. Doves Press estetik stod i skarp kontrast till Kelmscott Press. Om den senare stod för ett överdåd av dekor och frakturinspirerad stil, stod Doves Press för rena sidor med antikvastil och röda anfanger som sträckte sig över hela sidan. Mästerverket från Doves Press är The English bible (1903-1905) tryckt i 500 exemplar. Humanistiska biblioteket har naturligtvis ett exemplar av denna.

Men låt oss fortsätta, för det blir bättre. Sangorski & Sutcliffe hette en bokbinderifirma som startades av Francis Sangorski och George Sutcliffe år 1901. De hade arbetat några år för Douglas Cockerell när en kolstrejk orsakade ekonomisk stagnation, vilket gjorde att de blev uppsagda. Istället för att misströsta startade de eget i en hyrd vindsvåning i Bloomsbury och gjorde sig snabbt ett namn som bokbindare av påkostade och eleganta bokband. Deras mästarprov var en inbindning av Omar Khayyams Rubaiyat. Bandet var utsmyckat med över tusen juveler, femtusen skinnstycken i olika kulörer och hundra kvadratfot bladguld och tog över två år att färdigställa. Detta bokband var dock med på Titanic och gick till botten av Atlanten. Så kan det gå.

Doves Press-utgåvan av bibeln är inbunden av just Sangorski & Sutcliffe. Banden är inte utsmyckade på det överdådiga sätt som många av deras bokband kan vara, men det är utsökt sobra skinnband som väl matchar Doves Press återhållna estetik.

Många av bibliotekets rariteter och exklusiva böcker har kommit till oss visa donationer. Så är inte fallet här. I slutet av augusti 1955 promenerade ett par bibliotekarier ner till Mellgrens antikvariat och köpte helt enkelt Doves Press Bible för 2080 kr och 60 öre. Vi är idag glada över att våra kollegor på 50-talet hade ett par tusen över och insåg värdet av att ha detta fina exempel på bokkonst från två storheter från början av förra sekelskiftet i våra samlingar.

Av Karin Henning

I KvinnSams arkiv är nu samlingen efter Karin Hartman (1913-2007) uppordnad. Hartman var överstelöjtnant i Frälsningsarmén och var verksam inom en rad områden. Hon arbetade som lärare vid flera folkhögskolor och var även med och grundade Frälsningsarméns folkhögskola på Dalarö, som hon också blev rektor för. Under 1970-talet var hon chefredaktör för arméns tidning Stridsropet. Hon gav också ut flera diktsamlingar, essäsamlingar och självbiografiska verk, samt översättningar från engelska av bland andra C.S. Lewis.

Under några år på 1940-talet var hon borta från armén och arbetade bland annat som ungdomssekreterare i Svenska kyrkans ungdomsråd, men återkom till armén som officer med kaptensrang 1954. I den självbiografiska Nära elden (1984) beskriver Hartman hur hennes pappa, i ett brev till brodern Olov Hartman, vill att Karin ska stanna kvar i armén: ”Även [Svenska] kyrkan öppnar väl dörren lite på glänt för kvinnan, men i stort sett är det mannen som där har sitt stora tillfälle.”

I samlingen efter Karin Hartman finns bland annat manus till predikningar och andakter. Förutom predikotexter till Frälsningsarméns gudstjänster finns även manus till de radioandakter som Hartman höll i – ibland med sambon och författaren Majken Johansson. Samlingen innehåller också omfattande korrespondens som speglar Harmans gärning, både inom och utanför Frälsningsarmén. Den ger en bild av en för tiden ganska unik yrkesgärning och karriär inom religionens område, som var möjlig för en kvinna i Frälsningsarmén.

Arkivförteckning till Karin Hartmans samling finns i databasen ALVIN
Läs mer om Karin Hartman i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Av Stefan Benjaminsson

Idag infaller vårdagjämning, då dag och natt är lika långa i hela landet. Men vad bryr vi oss om dag och natt när det är ordets tre första bokstäver vi egentligen längtar efter: vår. På skrivbordet idag fanns några vårtecken i form av en samling växtplanscher, som ursprungligen användes av Slöjdskolans elever att teckna efter. Totalt 453 växtplanscher, illustrationer av allt från morötter till blåklint. Litografierna användes först av C. A. M. Lindman till Nordens flora. Eller rättare sagt kommer bilderna från början från Svensk botanik (1802-1843) av J. W. Palmstruch. Men det behövdes en ny flora, som alltså Lindman skulle skriva text till. Kopparplåtarna till de gamla illustrationerna överfördes till litografisk sten, vilket gjorde att man kunde reproducera dem i färg. Illustratören Axel Ekblom bearbetade och uppdaterade illustrationerna, vilket till slut blev den nu klassiska floran Nordens flora, som gavs ut 1901 och innehöll beskrivningar av 650 växter. Idag, denna dag då vi säger att det är vår, ger vi er tre sorters blommor.

Av Stefan Benjaminsson

”Inbillningsrike läsare! Har ni någonsin varit vittne till en storm utanför Biscaya-viken? Om icke, i fall ni älskar ombyte, så lönar det sig verkligen mödan att göra en liten färd till Lissabon eller Madeira, för att tilläfventyrs råka ut för en.”

Jag måste erkänna att suget efter att utsätta mig för en storm utanför Biscaya-viken är tämligen begränsat, men som den inbillningsrika läsare jag ändå är, kan jag uppskatta den dramatiska gestaltningen av denna utsikt. För det är det vi ägnar oss åt idag: utsikter. Detta är ett av vår äldre katalogs kanske mer säregna uppställningsord. Här hamnar böcker som vill ge den stationära läsaren en möjlighet att se sig om i världen. Det kan vara något så enkelt som ett mindre bokband med foton, som Scottish scenery, som bland annat med fotografisk pedagogik visar att en av de utsikter Skottland erbjuder är whiskytunnor.

På hyllan för Utsikter finns en rad olika tryck som visar upp världens sevärdheter, främst europeiska städer, från deras mer angenäma sidor. Paris, Rom, Oporto kan på så sätt bevistas från en trygg fåtölj i det kalla Norden. Andra böcker tar ett helhetsgrepp och nöjer sig inte med något så futtigt som en enskild stad, som: Pittoreskt universum, eller taflor ur hela den kända verlden, från 1849.

Den uppmärksamme noterar säkert hur utgivaren garderar sig med att innehållet bara ska täcka upp ”den kända” världen. Om en läsare saknar till exempel Sydamerika eller Hjo, kan utgivaren alltid påstå att denne inte kände till just dessa delar av världen. Spelad ignorans är som bekant ett ypperligt verktyg för lyckade affärer. Den svenska utgåvan om ett pittoreskt universum är en förkortad stöld från Herman Meyer, som faktiskt gjorde ett försök att täcka in allt som fanns att se i världen: Meyer’s Universum, oder Abbildung und Beschreibung des Sehenswerthesten und merkwürdigsten der Natur und Kunst auf der ganzen Erde, från 1835. Det vill säga sevärdheter, märkvärdigheter, natur och konst från hela världen. Jag vet inte om Meyer fick med allt, men biblioteket har 21 band av Meyers utsikter.

Det inledande citatet till denna text är taget från Kosmorama, från 1835-36. Verket är i två band och i undertiteln kan man ana att den som läst sig genom Kosmorama sedan inte kommer att orka att också besöka alla platser i verkligheten. Undertiteln lyder: eller målningar af det skönaste och märkvärdigaste i naturen, konsten och människolifvet i förening med smärre noveller, samt historiska och humoristiska uppsatser. Här finns all information. Skribenten som skriver sig så varm om Biscayas stormar tipsar galant om att dessa bäst upplevs i december eller januari, att upplevelsen kommer vara både det behagligast och obehagligaste man kan vara med om, och berättar att den storm som skribenten upplevde varade från söndag till onsdag: ”hvilket tilläfventyrs var något för långt för nöje”. Jag kan tänka mig det. Stanna hemma!

De historiska uppsatserna som ackompanjerar bilderna kan ge en nutida läsare både lokalkännedom, beskriva dramatiska möten med människor och ge information om de engelska soldaternas sold efter slaget vid Ameixal, allt i samma stycke om snus. Utsikter ger således insikter.

Av Stefan Benjaminsson

En gång när 1800-talet var ungt var ångkraft det senaste i teknologi och central för den industriella revolutionen. Samhällsförändringar hade då liksom nu en tendens att avspeglas i litteraturen, så när transportmedlen ”ångifierades” tog sig den nya teknologin även litterära uttryck. Det finns en rad böcker från denna tid där ångan figurerar inte bara som samtidsmarkör utan som förföriskt lockmedel. Det är som om böckerna vill säga att inte bara världen blir mer intressant med ånga, litteraturen bli ett snäpp bättre. För vad är en bok med sånger jämfört med Ångbåts-sånger, där alla sånger är döpta efter och utspelar sig på ångbåtar.

Jag är inte helt överens med liknelsen att ångbåten ”trippar raskt och ledigt, likväl blygsamt, nätt och sedigt, som en dufva”, men det är kanske just vad ångbåtar gjorde 1837. Åtminstone enligt författaren C F Dahlgren, som 1837 hade ångbåtar som främsta inspirationskälla, för han ansåg inte ämnet uttömt på långt när. Icke då, för hans lyriska penna värkte även fram eposet: Resan till solen eller sång för ångfartyget Norrland.

Poesins konstnärliga höjd är kanske underordnad att det handlar om en ångbåt. Jag är säker på att hade Jane Austen levt ett par decennier senare, hade vi nu med glädje läst: Stolthet och ångbåtar, eller Förnuft, känsla och en medelstor ångbåt. Och det hade känts helt rätt. Låt oss undersöka några fler tryck från ångans storhetstid. Hildas ångbåtsresa till Upsala handlar inte helt otippat om Hilda som företar en resa till Uppsala (med ångbåt) och i brevform berättar vad hon upplever på vägen. Men tro inte att det är målet i sig som är intressant utan att resan är en resa medels ångbåt.

Samma tanke tycks finnas redan 1822 i Ångbåtsfärden från Rosersberg till Skokloster, som är ett ”Rimbref”. Rimbrevet ångar (se där en metafor från samma period) av dramatisk framåtrörelse. Alla ska upp i ottan, stjälpa i sig kaffe för att dra i väg på böljan ända bort till Skokloster. Första försöken med ångbåt i Sverige gjordes 1816, så rimbrevet är tidigt ute.

Ångbåtarna letade sig även in på teaterscenen. Den produktive August Blanche såg sin chans att tjäna en slant, inte bara på ångbåtar utan även på den svenska superstjärnan Jenny Lind, i det lilla teaterstycket Jenny eller ångbåtsfärden, som utspelar sig på en ångbåt döpt efter just Jenny Lind. Det är sångpartier och nervkittlande dramatik, som när maskinisten ”sotig och svettig uppkommer ur machineriet”

August Blanche var för övrigt inblandad i den stora ”Det-går-an-striden”. Blanche störde sig på C J L Almquists roman Det går an (som också är en ångbåtsroman, i det att den utspelar sig nästan helt på en ångbåt) och skrev därför en parodi på Almquists bok. Almquist blev jättearg och svarade med verbalt gift. Konflikten eskalerade och slutade med att de råkade stöta på varandra en kväll i centrala Stockholm och Blanche spottade Almquist i ansiktet. Så gick det till i den konungsliga hufvudstaden år 1840. Det är eventuellt mer civiliserat där nu.

Böcker handlade inte bara om ångbåtar utan det trycktes även böcker som var till för att läsas på dessa. Ångbåtar och järnväg ökade resandet och därmed fanns det behov av att förströ sig på resan. Därför kunde man köpa böcker som den ovanstående På ångbåten och jernvägen, som var fylld med olika berättelser, dikter, biografier etc. som utgivaren förmodade skulle intressera den intellektuellt förslöade resenären. Just den här utgivaren satte ribban högt.

Slutligen har vi en titel som slänger in allt för att locka läsaren: Rikets ständers bank och jag: Sann berättelse, indelad i tvenne ångbåtsfärder och en diligens-tour. Med författarens porträtt.

Det är det stora och hotfulla ekonomiska statsapparaten mot den enskilda lilla människan. Det är en ”sann berättelse”. Det är teknologisk action i form av icke en, men TVÅ ångbåtsfärder, och dessutom äldre teknologi i form av en diligenstur. Som om detta inte vore nog toppar man allt med att läsaren även får ta del av författarens porträtt. När man dessutom förstår att det hela handlar om sedelförfalskning så borde det locka varje kulturellt sinnad person med självaktning till läsning.

För den som är mer intresserad av ämnet rekommenderas Gunnel Furulands artikel ”Ångbåtar, omnibussar och järnvägar: Samfärdsmedlens spår i tryckta dokument”, i Lychnos 2010.

För er som inte kan få nog av biblioteket kommer nu räddningen i form av en antologi som elva av oss på Humanistiska biblioteket har skrivit: Synligt och osynligt: om det unika i Göteborgs universitetsbibliotek.

Texterna i den här antologin belyser hur bibliotek tillför samlingar ett värde genom att beskriva och ordna dem, men också att bibliotekarier och arkivarier är med och påverkar bibliotekets samlingar. Elva skribenter rör sig i biblioteket och arkiven, fördjupar sig i personligt utvalda material och skildrar deras historia. Det blir till berättelser om det som inte passar in, det olämpliga, det som gömts undan. Berättelser som handlar om tomrum, tystnader, minnen, vänskap och identiteter — synligt och osynligt.

Innehåll
Allt det olämpliga i ”Röda rummet”, av Linda Börjesson
Böckernas hemliga liv, av Stefan Benjaminsson
Zines på bibliotek, av Jacob Hurtig och Karl Pettersson
”Kvinnorörelsen är en rörelse”, av Rachel Pierce
Kommunisterna i skrivbordslådan, av Sanna Hellgren Landbris
Att vända om i arkiv och tro, av Karin Henning
Ada Nilssons alla ansikten, av Birgitta Andréasson
”Mi querido Nils”, av Joakim Lilljegren
Isen som arkiv — isen i arkivet, av Karin Pettersson
Från Pelle Snusk till Pelle Snygg i bilderbokens begynnelse, av Andrea Carozzi Bjurström

Boken finns naturligtvis att låna på biblioteket, men också som e-bok på Gupea:

https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/84496

Och vill du ha ett eget fysiskt exemplar kan du köpa det här:

https://www.ub.gu.se/sv/Acta-Bibliothecae-Universitatis-Gothoburgensis

Av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Det var väl lätt hänt. Du satt där i ditt senmedeltida mörker, inklämd mellan pest och kringströvande arméer, så det var naturligt att du skänkte din kväll lite ljus i form av komediläsning. Naturligtvis nöjde du dig endast med det bästa: Terentius, med sitt vackra latin, vars roliga intriger något drygt årtusende senare skulle inspirera Shakespeare och ännu senare Molière. Ytterligare senare blev Thornton Wilder inspirerad av samma pjäs du just satt dig att läsa i fladdret från bivaxljusen: Andria. Din penna och ditt bläckhorn stod vid din sida, utifall du skulle finna en rad som talade till ditt innersta och som du ville uppmärksamma i marginalen. Som till exempel, där, i akt 3.

En ettrigt pekande röd hand, som blir extra angelägen genom att det till synes brinner en liten eld under den. Här är det hett intressant: ”Amantium ire amoris redintegratio est”. Detta är viktigt, tycks du säga dig själv. Kom ihåg detta! Amantium ire amoris redintegratio est, som betyder, ungefär: Älskandes gräl förnyar kärleken. Frågan nu, kanske 500 år senare är: hur är det med dig vännen? Är pesten och krigen inte det största mörkret i ditt liv just nu? Har du grälat med din käresta och finner här ett desperat hopp om att det bara är kärleksgnabb, som inte bara kommer att gå över, utan även stärka kärleken? Älskandes gräl förnyar kärleken, tänker du innerligt genom marginalian i den medeltida handskriften på Humanistiska biblioteket. Jag hoppas att det gick bra för er, dig och din käresta.

P.S. Det vedertagna begreppet anses vara: Amantium irae amoris integratio est.

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Om du vill ta dig en rimmande promenad genom Göteborg så rekommenderar vi Göteborgs-spelet från 1916. Du får uppleva en rad gamla butiker, restauranger och historisk Göteborgskt gemyt. Man kan även leka ”finn den gröna katten” om man så vill. Möjligheterna är oändliga.

Det var Carl Kylberg (1878-1952) som tecknade och målade spelplanen och gav ut spelet på eget förlag. Kylberg anses vara en av portalgestalterna i den svenska 1900-talskonsten. Han debuterade sent, 1919, men hade alltså dessförinnan testat sina konstnärliga ambitioner genom att skapa Göteborgs-spelet. Detta måtte ha blivit en formidabel succé eftersom han sedan gav sig i kast med oljefärger som glödde på duken. Spelet är tryckt av Waldemar Zachrissons litografiska tryckeri, och Zachrisson själv syns uppe i högra hörnet vid nummer 22, vars rim tvingar spelaren att stå över ett kast.

Du kan gärna här stå ett kast och tycka
att Zachrisson är styv uti att trycka
Med svart på vitt bevis han ger
att han är främst i sitt manér.

Rimmen håller inte högsta konstnärliga nivå, men reglerna är å andra sidan enkla. Det krävs en eller två tärningar (jag rekommenderar blott en, för att spelaren ska få chansen att hamna på ruta ett). Som brickor används egentligen vad som helst man har till hands, såsom ”slantar, knappar” och dylikt. Reglerna säger att man ska satsa pengar ”till exempel 5 mark”, men varken undre eller övre gräns tycks finnas. Hamnar man på röd cirkel finns ett rim som man ovillkorligen måste följa. Man löper även risk att utgå ur spelet vid någon av de röda numren, men får börja på nytt om man satsar ytterligare 5 mark. ”Den som först uppnår talet 96 eller därutöver, vinner spelet och får kassan”. Varför spelplanen bara går till 96 och inte till jämna 100 är obegripligt, men troligen var staden inte större på den tiden. Hur som helst är det upplagt för både kvällsligt nöje och kommande släktfejder. Fram med era 5 mark!

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Idag 9 januari firar vi Simone de Beauvoir, som skulle fyllt 118 år. Beauvoir var en fransk filosof, romanförfattare, memoarförfattare, professor och essäist. För romanen Mandarinerna fick hon det prestigefyllda franska litterära priset Prix Goncourt. Hon är dock troligen mest känd för Det andra könet (Le Deuxième sexe), som numera räknas inte bara som en feministisk klassiker, utan en av 1900-talets viktigare böcker, som bland annat banade väg för andra vågens feminism. Boken var inte lika uppskattad av Vatikanen som bannlyste den, delvis för Beauvoirs analys av kvinnans subordinerade roll i samhället, delvis för bokens beskrivningar av den kvinnliga kroppen och lesbisk sex. Oavsett vad Vatikanen tyckte blev boken en omedelbar succé och såldes i 22 000 exemplar redan första veckan den kom ut 1949. Detta är troligen anledningen till att Humanistiska bibliotekets exemplar av Le Deuxième sexe från 1949 är från 17e upplagan. 2020 gavs den postuma romanen Les inséparables ut (på svenska De oskiljaktiga, 2021). Grattis på födelsedagen Simone de Beauvoir.