Av Stefan Benjaminsson
Marginalanteckningar, understrykningar och utmärkande bläckkrumelurer i gamla böcker är alltid fantasieggande. Ju äldre boken och marginalian är desto mer spännande besök från historien kan det upplevas som. Vissa böcker har mängder av anteckningar, streck, pekande händer (så kallade manicula), Nota bene-markeringar och annat som man som okunnig läsare i tjugoförsta århundradet fascineras av. Sedan finns det böcker som ingen tycks ha haft intresse för, som den här boken.
Novella super VI Decretalium, av Johannes Andreae, tryckt år 1491 i Venedig. Det är en kommentar av de kanoniska lagarna som påve Bonifacius VIII sammanställde i Liber sextus, år 1398. Bokens papper är snudd på i nyskick och sidorna verkar helt orörda av människohänder sedan de lämnade tryckeriet, för det finns ingen rubricering eller handmålade anfanger och ingen marginalia alls. Ingen alls? Nja, inte riktigt, för på en enda sida, har en läsare en gång i tiden funnit anledning att markera ett stycke på tio rader med en dekorativ klammer. I en bok som i övrigt är fri från marginalia skriker denna enda markering ut något: ”Detta är viktigt. Allt annat i lagväg som styr mitt liv är sekundärt efter det som detta stycke innebär för min lycka.”
Vad det står? Stycket behandlar om man kan ingå äktenskap via brev. Om man sänder sitt enkla ”Så vad säger du, ska vi gänga oss, eller?” till sin utvalda kvinna (för texten förutsätter att mannen frågar kvinnan), räcker då detta för att ha ingått äktenskap? Svaret är: Nej. Även om kvinnan samtycker till det som den välformulerade avsändaren plitat ner, med tungan stickande ut i ena mungipan, sökande efter det rätta romantiska orden (”Ljuva mö, du koltens krusning”), räcker detta inte för att det i kyrkans ögon ska anses vara ett äktenskap. Hon måste även ha kungjort sin vilja på något sätt. Det är inte nog att hon vid tidigare tillfälle lovat att gifta sig med brevskrivaren (om brevskrivaren nån gång lyckas förmå sig att gå från eftertankens kranka blekhet till känslornas snara handling), samtycket måste bli känt. Lagen säger att hon kan göra detta på olika sätt: skicka en budbärare eller ett brev. Då blir kyrkan nöjd och de tu kan börja sin äktenskapliga lycka, förslagsvis på samma plats så att de slipper kommunicera om dylika viktiga ting medels brev och budbärare.
Så … vad har föregått denna enda marginalia? Vad var konflikten som gjorde att marginaliaskrivaren ryckte upp de bortglömda lagkommentarerna från bokkistan, furiöst bläddrade fram till relevant stycke, sedan svart på vitt fick bekräftat det som kan tolkas som: ”Ha! Där ser ni! Jag hade rätt!” Och vem gjorde den entusiastiska klammern? Den brevskrivande mannen? Den blivande bruden? Fejdande familjefäder som önskade/inte önskade ett giftermål? Det kommer vi aldrig att få reda på. Idag på alla hjärtans dag vill jag dock gärna se romantiken segra och tolkar det som att de kärlekstörstande brevskrivarna sneglat kyskt på varandra tillräckligt länge. Avstånd eggar, men eggande söker närhet, så vem behöver ett stort bröllop när man kan gå från distanskurtis till kyrkligt sanktionerat kutter inom loppet av ett par brev?
