Författare: Kristina Sevo

Av Stefan Benjaminsson

I en pappkapsel i bibliotekets raritetsmagasin finns tre bokband med Emilie Flygare-Carléns berättelser Ett lyckligt parti, Inom sex veckor och Familjen i dalen. Under mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest lästa och spridda författare. Hon var inte bara ett tidigt exempel på en självförsörjande författare utan också ovanlig såtillvida att hon, till skillnad från sina samtida kvinnliga författare, publicerade sig under sitt eget namn. Läs gärna den eminenta artikeln om henne i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EmilieFlygareCarlen

Det vi ska göra idag är att titta mer på Familjen i dalen och på Emilie Flygare-Carléns kreativa eftertankar om sina redan publicerade texter. De ovan nämnda bokbanden var nämligen författarens egna exemplar av förstaupplagorna, som hon inför en utgåva av hennes samlade romaner 1882–1890 korrigerade. En skillnad som man möter redan på titelbladet är att hon ändrat sitt författarnamn från Carlén till Flygare-Carlén.

I det stora hela är det inte många eller markanta ändringar som gjorts, men en av karaktärerna byter i alla fall namn från Ragnar till Reinhard. Varför Emilie Flygare-Carlén tröttnat på det första R-namnet till förmån för det andra framgår inte av korrekturen. I det flesta fall byts ett ord mot ett annat, som ordet ”djerf” som byts till ”modig”, ”kontant sant” blir ”fullkomligt sant”. En del gånger ändrade hon sig, som när hon övervägde hon att byta ”lurande öga” till ”spejande öga” men strök över korrekturen. Och mycket riktigt är det fortfarande ett ”lurande” öga som finns i andra upplagan. Ändringarna påverkar kanske inte berättelsen i sig, men är intressanta att reflektera över. På sidan 20 finns meningen: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor.” Om det är av omtanke om tjocke Trystedt, eller av insikten att de flesta människor torde vara herremanslikare än någon som uppenbarligen är ”en plåga för alla människor”, är oklart. I andra upplagan har denna mening i alla fall blivit: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än några af alla de herrar jag sett.”

Andra ändringar gör att man anar en författare som är på jakt efter precision. På sida 42 finns en ”gammal enkling” som är ”liksom lite” förmögen. Detta vill Flygare-Carlén initialt ändra till en tidlös ”enkling” som var ”något” förmögen i korrekturen. I slutändan landar det hela på att han kort och gott var förmögen, utan närmare precision. I andra upplagan formuleras det summariskt: ”Han var också förmögen”. Vi ser även spår av en författare som börjar tona ner. Om det berodde på att Emilie Flygare-Carlén med åldern kände att emotioner gör sig bäst med små medel, är svårt att sia om, men på sidan 46 blir ”ett skutt i glädjen” i andra upplagan det något mer behärskade ”en rörelse av tillfredsställelse”. Och på sidan 23 finner vi att någon som redan tidigare för sig själv lett ”i mjugg”, i andra upplagan förpassar leendet än mer bort från offentligheten och ler ”inom sig”.

Det finns ändringar där tonfallet förändras, som på sidan 69 där vi finner ”den der lilla flick ungen” som ”är alldeles för mycket söt” och som i andra upplagan blir ”den där lilla varelsen” som ”är alldeles för mycket ljuv och intagande”. På sidan 72 uppgraderas förtvivlan från att vara ”blott ett enda steg till vansinne” till att vara ”blott ett enda steg till döden”. Att varna för att man kan bli vansinnig när man förtvivlar var troligen inte avskräckande nog. Det finns även ändringar som är svårare att förstå det bakomliggande motivet till. Som på sidan 58 där en kopp ”te” ändras till en kopp ”kaffe”, så där utan vidare. Måhända ett tecken på kaffets och teets förändrade kulturella status de senaste 30 åren?

Förordet till första upplagan har inget korrektur, men har nyskriven not i vilken Emilie Flygare-Carlén säger att förordet får vara kvar som en tidsbild. Hon understryker detta än en gång i ett meddelande till förläggaren: ”Förordet synes mig icke vara obehörigt. Det ställer sig som en tidsbild mot det närvarande. Om förläggaren tycker annorlunda står det honom fritt att utesluta det. Men det ger lif åt det hela.” Förläggare såg uppenbarligen inget behov av extra liv, för han valde att utesluta förordet i andra upplagan. Alla dessa korrekturanteckningar ger hur som helst liv åt Emilie Flygare-Carléns kreativa arbete som författare.

Av Kristina Sevo

I natt läste jag ut Tracy Bormans senaste bok om drottning Elisabeth I och successionsordningen, The Stolen Crown. Den är baserad på samtida historieskrivning, korrespondens, ögonvittnesskildringar med mera. Historikern William Camden (1551–1623) fick 1607 i uppdrag att skriva om Elisabeths regeringstid. Det blev ett livslångt projekt med problem som hörde uppdraget till. Camden var en samvetsgrann historiker och det var viktigt för honom att skriva det som han uppfattade som sanningen. Camden var även en stor beundrare av drottningen. Efter Elisabeths död 1603, var den skotske kungen James VI (= James I av England) snudd på desperat att i engelsmännens ögon framstå som den rättmätige tronföljaren, vilket i korthet ledde till att han påverkade [läs: tvingade] Camden att i Elisabeths Annales skriva om delen om successionsordningen.

Camden parerade pressen från James I genom att 1615 endast publicera bok 1–3 Annales rerum Anglicarum et Hibernicarum regnante Elizabetha, ad annum salutis M.D. LXXXIX, som täcker Elisabeths regeringstid fram till och med år 1588.

Den fjärde boken som behandlar åren 1589–1603, blev färdigställd två år senare, 1617, men Camden drog ut på arbetet så mycket han bara kunde. Han försökte släta över kungens censur och påhittade inlägg och ursäktade sig i inledningen för den insatta läsaren, som han hoppades skulle förstå varför han delvis hade ljugit i annalerna.

Camden dog 1623, men hade dessförinnan skickat sitt originalmanuskript till en vän i Frankrike. Boken, del 4, kom alltså att publiceras först 1625, då James I avlidit. För att ändå vara på den säkra sidan publicerades den i Leiden. En utgåva tryckt i London gavs ut först 1627. Borman fördjupar sig i turerna kring Camdens våndor, manuskripten och publiceringarna, men mer om det i The stolen crown.

Döm om glädjen som spred sig i nattmörkret då jag upptäckte att Humanistiska biblioteket äger både 1615 års utgåva tryckt i London, sammanbunden med bok 4 från 1627, samt den senare upplagan, Rerum anglicarum et hibernicarum annales regnante Elisabetha, ”ultima editio” från 1639, tryckt i Leiden.

Ett oerhört spännande stycke historia och en tidig julklapp till alla anglofiler.

Beställ! Läs! Jämför!

Av Stefan Benjaminsson

”For Stewe Claeson for the finest collection of American poetry in Scandinavia – in friendship –“

Dedikationen ovan finns i diktsamlingen Paradise poems av Gerald Stern, som ingår i Stewe Claesons amerikanska boksamling på Humanistiska biblioteket. Stewe Claesons samling består främst av poesi av amerikanska författare, men den innehåller även en mindre samling böcker om den amerikanska ursprungsbefolkningen, samt Stewes egen produktion. Poesidelen består av drygt 1300 böcker, som Stewe Claeson under sitt liv samlat kärleksfullt, så att resultatet enligt Gerald Stern blivit den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien. En del av dessa böcker köpte Stewe, en del fick han som gåva av vänner, förläggare, andra översättare och, inte minst, från författarna själva. Genom åren utvecklades även vänskap mellan honom och många av de författare han översatte, vilket märks på alla de dedikationer som finns i böckerna.

En lite annorlunda, kanske på gränsen till morbid, dedikation står Mark Strand för i sin diktsamling The monument, i vilken han ritat ett par gravstenar som bär Stewes och Marks namn. Mark tycktes ha haft stora förhoppningar om att hans järnhälsa och goda gener skulle föra honom ända till år 2281, men han dog trots allt redan 2014. I en annan av sina diktsamlingar, The continuous life, har Mark själv skrivit in korrektur, dock osäker på om hans minne av de egna dikterna var korrekt.

Stewe översatte, bland andra, nobelpristagaren Louise Glück. I diktsamlingen Winter recipes from the collective har hon skrivit en vänskaplig dedikation till Stewe. I samma samling finns några av Stewes understrykningar, som knyter rader till varandra.

En poet som Stewe ägde många böcker av var Louis Simpson. Ett stort antal av dessa innehåller dedikationer, men den som kan vara värd att lyfta här är en i vilken Louis uppmanar Stewe att ignorera alla dikter utom en. Det är i det tunna dikthäftet Wei Wei and other friends. ”Read ’Wei Wei’ and ignore the others, please”, ber han Stewe, eventuellt ett utslag av kreativ ånger eller butter blygsamhet.

William Pitt Root är ännu en av de poeter som Stewe ägde ett antal samlingar av. På titelsidan av Strange angels har William skrivit en dedikation till Stewe och Ingela och sänder dem ”transcontinental archangelical love (& just a pinch of devilish mischief…). Andra dedikationer tycks anknyta till tidigare tillfällen Stewe träffat författarna och blinkar diffust åt samtal de haft. En av de längre dedikationerna står Pamela Uschuk för i sin diktsamling Blood flower. Även denna riktas till både Stewe och Ingela och i dedikationen målar Pamela upp ökenlandskapet runt sitt hem.

Stewe gjorde även noteringar i böckerna, sällan utförliga och sällan många i en och samma bok, men noteringarna förekommer genomgående i samlingens böcker. Noteringarna faller inom två kategorier: översättningar eller kommentarer. Översättningarna är i de flesta fall enstaka ord eller en enstaka mening, som om Stewe testar diktens möjligheter för det svenska språket eller om det enbart handlar om att han i läsandets ögonblick insåg vad den svenska översättningen skulle kunna vara. Andra gånger har Stewe översatt flera rader, som i dikten ”Horses” i Luis Alberto Urreas diktsamling The fever of being.

På sidan 47 i samma bok har Stewe testat ett par svenska varianter för att översätta ”Soul-mine”, och i marginalen noterat både ”själens gruvor” och ”själa-gruvor”. Detta testöversättande finner man i många av böckerna i samlingen. Det är som sagt sällan långa fraser, oftast bara enstaka ord, men det finns även exempel på när Stewe översatt en hel dikt direkt i marginalen, som dikten ”Towards the end of summer” i The new physics av Al Zolynas.

Vid sidan av dedikationerna och översättningarna finns kommentarer av poesin. I Richard Jacksons diktsamling Resonance har Stewe noterat: ”En överraskande bra diktsamling – nedlusad med ’uppslag’ och tanketrådar …” I början av antologin Contemporary american poetry: ”En av de viktigaste böcker jag köpt på det aningslösaste (?) sätt”. Vad nu detta betyder. Andra gånger ställer han sin kluven till en dikts värde för en vidare läsekrets, som i Pamela Uschuks diktsamling Blood flower, där Stewe noterat intill dikten Burying Happy, en dikt om begravningen av en tam varg: ”En dikt som denna blir extra stark för dem som kände Happy (och Lulu) – men hur reagerar andra? Intressant problematik?” Boken innehåller ytterligare några kommentarer av Stewe.

Stewe alternerar mellan understrykningar och kommentarer. Vad som föranlett det ena eller det andra är väl inte helt tydligt. Vissa gånger tycks det mig som att för rader som tilltalade Stewe nöjde han sig med en understrykning, och för det som skavde eller fick iväg hans tankar på strövtåg skrev han en kort notering. I David Wohans diktsamling Icehouse lights finns exempel på allt.

Kommentarerna kan även vara kortast möjliga, som ett enkelt ”Fint” eller ”Bra” intill ett stycke poesi.  I Selected poetry from the best of independent presses (1996) har Stewe skrivit ”Ja” eller ”Nej” efter dikterna, till synes en minnesanteckning om dikten tilltalat honom eller inte. En instoppad lapp i New poets of the American west, utgiven 2010 när Stewe Claeson var 68 år, antyder att ju äldre han blev desto mindre intresserad blev han av att kommentera. På lappen reflekterar Stewe över sin egen relation till dikter: “Sitter och läser en am[erikansk] dikt som alltid. En gång ville jag beskriva det jag läste m[er] stilmässigt, skolmässigt, litteraturhistoriskt osv. Men inte nu. Dikterna representerar inte, de är. Antingen bra eller ointres[santa].”

Marginalian i poesiböckerna i Stewe Claesons amerikanska boksamlingen ger fragmentariska inblickar i en översättares läsning och relation till poesin. En stor majoritet av böckerna finns inte på några andra offentliga bibliotek i Sverige, vilket gör att man kan instämma i Gerald Sterns åsikt att Stewe Claesons poesisamling verkligen är den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien.

Stewe Claesons amerikanska boksamling finns tillgänglig för läsesalslån. Du finner de enskilda böckerna enkelt i vår katalog genom att söka på frasen ”Stewe Claesons amerikanska boksamling”.

Av Stefan Benjaminsson

Ny termin, nytt läsår, nytt litteraturår. Vissa menar att 1925 var det bästa litteraturåret. Det är kanske poänglöst att utse något sådant, men eftersom 1925 är jämna fina 100 år tillbaka, låt oss kika på vad 1925 hade att erbjuda för litterära sällsamheter.

Till att börja med har vi två litterära tungviktare i form av Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway och F. Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby. Sedan lägger vi till Franz Kafkas roman Der Prozess (Processen) som ges ut postumt 1925. Med den början kan man sluta sig till att 1925 blir ett svårslaget litterärt år, men låt oss fortsätta. Utgivningen av Marcel Prousts långa romancykel À la recherche du temps perdu, började nu nå sitt slut i och med att Albertine disparue (Rymmerskan) del 6 av 7 ges ut postumt. Proust själv hade dött 1922.

Vi finner även Gertrud Steins modernistiska roman The Making of Americans, som hon skrev mellan 1903 och 1911. Det dröjde dock till 1924 då hon, uppmuntrad av både Ernst Hemingway och Ford Madox Ford, valde att publicera den, först med några utdrag ur boken i The Transatlantic Review. Sedan 1925 publicerades romanen, förkortad till drygt 400 sidor, vilket är futtigt jämfört med de nästan 1000 sidor som romanen egentligen är på.

Hemingway själv gör sin egentliga debut 1925. År 1923 hade han gett ut Three stories and ten poems i en begränsad upplaga om 300 exemplar och året därpå en samling av litterära vinjetter, med titeln in our time (med idel gemener) även den i begränsad upplaga. Den endast 32 sidor långa boken skulle ha tryckts i 300 exemplar, men tryckningen gick fel och endast 170 släpptes till försäljning. Så till 1925 då Hemingways första novellsamlingen, också med titeln In our time, gavs ut på kommersiellt förlag.

Som ni märker av det ovanstående var det runt 1925 som 1900-talets litterära uttryck började ta form. En av detta års modernistiska romaner var John Dos Passos Manhattan transfer. Passos hade inspirerats av både James Joyce Ulysses (1922) och T. S. Eliots The Waste land (1922) och av filmregissören Sergei Eisensteins kollageteknik. Apropå film så gav Thea von Harbou ut science fiction-romanen Metropolis detta år, 1925. Romanen filmatiserades senare av Fritz Lang med manus av von Harbou. Det blev den stilbildande filmen med samma namn som romanen: Metropolis. Som parentes sagt fick den kvinnliga roboten i filmen senare stå modell för C3PO i Star Wars.

På ett personligt plan är jag nöjd med att finna att P. G. Wodehouse också glimtar till 1925, med Carry on, Jeeves. Å andra sidan, med över 90 publicerade böcker på knappt 75 år finns det få årtal på 1900-talet som Wodehouse inte publicerat sig på. Wodehouse kan inte anklagas för att höra till den modernistiska skaran av författare, men som Stephen Fry sagt är Wodehouse litterära stil ”pure word music”. Och det är alltid värt att lyfta fram.

“He looked haggard and careworn, like a Borgia who has suddenly remembered that he has forgotten to shove cyanide in the consommé, and the dinner-gong due any moment.”

Universitetsbiblioteket finns här för dig, även under sommaren. No rest for the wicked!

Av Stefan Benjaminsson

När något blir gammalt riskerar det till slut att inte bli något annat än sin ålder. Det är synd, för som alltid är det annat som är intressantare. Inkunabler är böcker tryckta före 1501, vilket får anses vara riktigt gammalt för en tryckt bok. Låt oss ta en bok tryckt i början av 1490-talet som exempel: Prophecia de Sancta Brigida Vircine [sic]. Detta är en skrift som är tryckt i så kallat quarto-format och innehåller åtta sidor. Titeln ger intrycket att det är en redogörelse för den heliga Birgittas profetior, vilket är just vad trycket vill att ni ska tro. Vad det egentligen är, är ett exempel på det sena 1400-talets deepfake.

Under 1300- och 1400-talet började man i Italien använda ”profetior” för att sprida propaganda om andra städer som man såg som sina fiender. I det här fallet menar texten att stor ödeläggelse kommer att orsakas av en specifik stad. Vilken stad? Ja, texten förklarar att ”den stora ormen kommer att sova med lejonet”, vilket som alla då förstår innebär Venedig (lejonet). Varför just Birgitta användes som språkrör för italiensk politisk propaganda kan tyckas märkligt. Det berodde delvis på att hon sågs som en profetisk auktoritet, vars visionära erfarenheter var tänkt att validera profetiornas/propagandans innehåll. Om Birgitta sa att ormen ska sova med lejonet … så var det väl så, var resonemanget.

Just denna ”profetia” tar formen av en dikt. Den existerade redan i början av 1400-talet i olika versioner, många gånger med anonym författare, andra gånger tillskrevs dikten andra personer med profetior på sitt CV. Bland andra har även Joachim av Fioro (abbot, teolog och mystiker) sagts ligga bakom dikten. Det var först i slutet av 1400-talet som den heliga Birgitta seglade upp som kandidat till diktens profetior. Detta kan eventuellt ha att göra med att hennes dotter Katarina av Vadstena 1482 blev saligförklarad och att hon därmed var i ropet. Hur det än var trycktes cirka 1493 denna profetia och sades då vara av Birgitta. Det namn som återfinns i trycket, och som numera brukar anges som författare, är Antonio Farina, men honom vet man inte mycket mer om. Texten trycktes ytterligare åtminstone fem gånger fram till 1525, med mindre variationer.

Men det blir mer intressant, för detta tryck var tidigare bara känt i bara två bevarade exemplar. Den internationella inkunabeldatabasen ISTC listar bara två biblioteket i världen som ägare till trycket: Kungliga biblioteket i Stockholm och Göteborgs universitetsbibliotek. Efter att vi nu katalogiserat vårt exemplar, är det dock uppenbart att våra exemplar är olika utgåvor. KB:s exemplar är tryckt senare än vårt, under 1500-talet och således ingen inkunabel. Vilket innebär att Göteborg nu sitter på det enda kända exemplaret av Prophecia de Sancta Brigida Vircine (Venedig, 1493). Det är naturligtvis inte helt osannolikt att det finns ytterligare exemplar hos en privatsamlare, men till dess att den informationen dyker upp är detta exemplar unikt. Bokbandet är dessutom en fin kreation i medeltida pastisch av Gustaf Hedberg från 1925. Titelsidan innehåller för övrigt ett rätt fint träsnitt: Birgitta med ett gissel(?) i handen, framför ett krucifix och med en fågel (Fenix/tupp?) i bakgrunden.

Vi har nu digitiserat vårt exemplar, så den som vill läsa italiensk deepfake-propaganda anno 1493 kan nu göra det här: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/86610?locale-attribute=sv

Vill du läsa mer om 1400-talets italienska diktprofetior rekommenderas kapitel 6 i:

Falkeid, Unn & Wainwright, Anna (red.), The legacy of Birgitta of Sweden: women, politics and reform in Renaissance Italy, Brill, Leiden, 2023

Av Stefan Benjaminsson

Det finns alltid mer att upptäcka. Biblioteket är stort och i stort sett varje vecka upptäcker jag pärlor jag inte visste att vi hade. Det är mer dock mer ovanligt att jag upptäcker två pärlor i en och samma bokutgåva.

Doves Press var en så kallade private press och startades av Thomas James Cobden-Sanderson tillsammans med Emery Walker år 1900. Cobden-Sanderson började som bokbindare och Emery Walker hade varit delaktig i arbetet vid William Morris Kelmscott Press. Doves Press estetik stod i skarp kontrast till Kelmscott Press. Om den senare stod för ett överdåd av dekor och frakturinspirerad stil, stod Doves Press för rena sidor med antikvastil och röda anfanger som sträckte sig över hela sidan. Mästerverket från Doves Press är The English bible (1903-1905) tryckt i 500 exemplar. Humanistiska biblioteket har naturligtvis ett exemplar av denna.

Men låt oss fortsätta, för det blir bättre. Sangorski & Sutcliffe hette en bokbinderifirma som startades av Francis Sangorski och George Sutcliffe år 1901. De hade arbetat några år för Douglas Cockerell när en kolstrejk orsakade ekonomisk stagnation, vilket gjorde att de blev uppsagda. Istället för att misströsta startade de eget i en hyrd vindsvåning i Bloomsbury och gjorde sig snabbt ett namn som bokbindare av påkostade och eleganta bokband. Deras mästarprov var en inbindning av Omar Khayyams Rubaiyat. Bandet var utsmyckat med över tusen juveler, femtusen skinnstycken i olika kulörer och hundra kvadratfot bladguld och tog över två år att färdigställa. Detta bokband var dock med på Titanic och gick till botten av Atlanten. Så kan det gå.

Doves Press-utgåvan av bibeln är inbunden av just Sangorski & Sutcliffe. Banden är inte utsmyckade på det överdådiga sätt som många av deras bokband kan vara, men det är utsökt sobra skinnband som väl matchar Doves Press återhållna estetik.

Många av bibliotekets rariteter och exklusiva böcker har kommit till oss visa donationer. Så är inte fallet här. I slutet av augusti 1955 promenerade ett par bibliotekarier ner till Mellgrens antikvariat och köpte helt enkelt Doves Press Bible för 2080 kr och 60 öre. Vi är idag glada över att våra kollegor på 50-talet hade ett par tusen över och insåg värdet av att ha detta fina exempel på bokkonst från två storheter från början av förra sekelskiftet i våra samlingar.

Av Karin Henning

I KvinnSams arkiv är nu samlingen efter Karin Hartman (1913-2007) uppordnad. Hartman var överstelöjtnant i Frälsningsarmén och var verksam inom en rad områden. Hon arbetade som lärare vid flera folkhögskolor och var även med och grundade Frälsningsarméns folkhögskola på Dalarö, som hon också blev rektor för. Under 1970-talet var hon chefredaktör för arméns tidning Stridsropet. Hon gav också ut flera diktsamlingar, essäsamlingar och självbiografiska verk, samt översättningar från engelska av bland andra C.S. Lewis.

Under några år på 1940-talet var hon borta från armén och arbetade bland annat som ungdomssekreterare i Svenska kyrkans ungdomsråd, men återkom till armén som officer med kaptensrang 1954. I den självbiografiska Nära elden (1984) beskriver Hartman hur hennes pappa, i ett brev till brodern Olov Hartman, vill att Karin ska stanna kvar i armén: ”Även [Svenska] kyrkan öppnar väl dörren lite på glänt för kvinnan, men i stort sett är det mannen som där har sitt stora tillfälle.”

I samlingen efter Karin Hartman finns bland annat manus till predikningar och andakter. Förutom predikotexter till Frälsningsarméns gudstjänster finns även manus till de radioandakter som Hartman höll i – ibland med sambon och författaren Majken Johansson. Samlingen innehåller också omfattande korrespondens som speglar Harmans gärning, både inom och utanför Frälsningsarmén. Den ger en bild av en för tiden ganska unik yrkesgärning och karriär inom religionens område, som var möjlig för en kvinna i Frälsningsarmén.

Arkivförteckning till Karin Hartmans samling finns i databasen ALVIN
Läs mer om Karin Hartman i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Av Stefan Benjaminsson

Idag infaller vårdagjämning, då dag och natt är lika långa i hela landet. Men vad bryr vi oss om dag och natt när det är ordets tre första bokstäver vi egentligen längtar efter: vår. På skrivbordet idag fanns några vårtecken i form av en samling växtplanscher, som ursprungligen användes av Slöjdskolans elever att teckna efter. Totalt 453 växtplanscher, illustrationer av allt från morötter till blåklint. Litografierna användes först av C. A. M. Lindman till Nordens flora. Eller rättare sagt kommer bilderna från början från Svensk botanik (1802-1843) av J. W. Palmstruch. Men det behövdes en ny flora, som alltså Lindman skulle skriva text till. Kopparplåtarna till de gamla illustrationerna överfördes till litografisk sten, vilket gjorde att man kunde reproducera dem i färg. Illustratören Axel Ekblom bearbetade och uppdaterade illustrationerna, vilket till slut blev den nu klassiska floran Nordens flora, som gavs ut 1901 och innehöll beskrivningar av 650 växter. Idag, denna dag då vi säger att det är vår, ger vi er tre sorters blommor.

Av Stefan Benjaminsson

”Inbillningsrike läsare! Har ni någonsin varit vittne till en storm utanför Biscaya-viken? Om icke, i fall ni älskar ombyte, så lönar det sig verkligen mödan att göra en liten färd till Lissabon eller Madeira, för att tilläfventyrs råka ut för en.”

Jag måste erkänna att suget efter att utsätta mig för en storm utanför Biscaya-viken är tämligen begränsat, men som den inbillningsrika läsare jag ändå är, kan jag uppskatta den dramatiska gestaltningen av denna utsikt. För det är det vi ägnar oss åt idag: utsikter. Detta är ett av vår äldre katalogs kanske mer säregna uppställningsord. Här hamnar böcker som vill ge den stationära läsaren en möjlighet att se sig om i världen. Det kan vara något så enkelt som ett mindre bokband med foton, som Scottish scenery, som bland annat med fotografisk pedagogik visar att en av de utsikter Skottland erbjuder är whiskytunnor.

På hyllan för Utsikter finns en rad olika tryck som visar upp världens sevärdheter, främst europeiska städer, från deras mer angenäma sidor. Paris, Rom, Oporto kan på så sätt bevistas från en trygg fåtölj i det kalla Norden. Andra böcker tar ett helhetsgrepp och nöjer sig inte med något så futtigt som en enskild stad, som: Pittoreskt universum, eller taflor ur hela den kända verlden, från 1849.

Den uppmärksamme noterar säkert hur utgivaren garderar sig med att innehållet bara ska täcka upp ”den kända” världen. Om en läsare saknar till exempel Sydamerika eller Hjo, kan utgivaren alltid påstå att denne inte kände till just dessa delar av världen. Spelad ignorans är som bekant ett ypperligt verktyg för lyckade affärer. Den svenska utgåvan om ett pittoreskt universum är en förkortad stöld från Herman Meyer, som faktiskt gjorde ett försök att täcka in allt som fanns att se i världen: Meyer’s Universum, oder Abbildung und Beschreibung des Sehenswerthesten und merkwürdigsten der Natur und Kunst auf der ganzen Erde, från 1835. Det vill säga sevärdheter, märkvärdigheter, natur och konst från hela världen. Jag vet inte om Meyer fick med allt, men biblioteket har 21 band av Meyers utsikter.

Det inledande citatet till denna text är taget från Kosmorama, från 1835-36. Verket är i två band och i undertiteln kan man ana att den som läst sig genom Kosmorama sedan inte kommer att orka att också besöka alla platser i verkligheten. Undertiteln lyder: eller målningar af det skönaste och märkvärdigaste i naturen, konsten och människolifvet i förening med smärre noveller, samt historiska och humoristiska uppsatser. Här finns all information. Skribenten som skriver sig så varm om Biscayas stormar tipsar galant om att dessa bäst upplevs i december eller januari, att upplevelsen kommer vara både det behagligast och obehagligaste man kan vara med om, och berättar att den storm som skribenten upplevde varade från söndag till onsdag: ”hvilket tilläfventyrs var något för långt för nöje”. Jag kan tänka mig det. Stanna hemma!

De historiska uppsatserna som ackompanjerar bilderna kan ge en nutida läsare både lokalkännedom, beskriva dramatiska möten med människor och ge information om de engelska soldaternas sold efter slaget vid Ameixal, allt i samma stycke om snus. Utsikter ger således insikter.