Brödernas arbete med att utveckla fotograferingsutrustning gjorde dem ett namn över hela världen, men mest välkänt blev deras filmsystem, Cinématographe – samt de kortfilmer de presenterade mellan 1895 and 1905.
Auguste Lumières memoarer, Mes travaux et mes jours, gavs ut året före hans död 1954. Humanistiska biblioteket bevarar en kopia, tryggt undanstoppad i Magasin nr 47.
Kommersiell högtid eller
rosenrött skimmer i senvintermörkret? Varför inte avsvära sig alla romantiska
troper och påbud om konsumtion genom att älska ditt lokala bibliotek istället
för någon tröttsam ghostande tinderdejt, och låna hjärtiga saker helt gratis?
Här på biblioteket älskar vi framför allt metadata, helskinnband med krispigt tryckta bokbindaretiketter, och inte minst våra låntagare, oavsett om de kommit hit med slocknad blick i jakt på en kursbok de helst inte vill ha, eller dansar jublande genom snurrdörren med avsikt att plöja samtliga kapslar i den systematiska delen av Katalog -57. (De lådorna står i kompaktsystemen med rutiga gavlar bredvid kopieringsapparaterna på plan 7, om nån undrar.)
Du är älskad! Din sökfråga är rimlig! Vi skulle inte jobba här om det inte var för att dina behov som skattebetalare måste tillgodoses med kärlek och omsorg, och samhället därigenom hållas underrättat om allt möjligt, för mänsklighetens väl och allmänna bästa! Snart blir det FN-deklarationsnivåer av högtidlighet på det här, man blir ju rörd till tårar. Ahem.
Här en kort lista över
andra grejer som vi också älskar, helhjärtat och med stor nit och flit:
Inre förgyllda denteller, samt det faktum att det heter så. En detaljerad vokabulär över lite allt möjligt gör dig mer uppmärksam på tillvaron. Den det berör kan titta t ex i listan över bokbinderitermer utlagda av George J. Mitchell Department of Special Collections & Archives.
Rutger von Aschebergs självbiografiska manuskript i kapsel, med allt slängigare handstil ju mer herreöl som intagits under dagen. Vi är ett västsvenskt bibliotek, och för den som har kopplingar till västsverige, är det värt att någon gång erinra sig att Ru-ru von A en gång ägde i princip allt av värde i denna landsända, ner till minsta hönslort. Mine herrar!
Bibliotekets rörpostsystem. Vi borde ägna rörposten ett separat inlägg. Helst flera. Sök på ”postväsen” i kombination med ”pneumatik” i våra samlingar för mer om detta guldkorn till transportalternativ, eller här en artikel om regeringens rörpostsystem. Begreppet är belagt på ena Swänsko sedan 1873.
Arkivbeständighet hos
papper, enligt Riksarkivets författningssamling RA-FS 2012:8 alternativt ISO
11798. Om bara dina ovärderliga pocketböcker från åttiotalet vore tryckta på
nåt som INTE exploderar i ett moln av syrahaltiga pappersfnuttar redan nu! Om
inte hela världens tryckta samlingar från 1830ish och framåt långsamt förtärdes
av sin egen inre eld i form av lignin, och kräver samlad statlig åtgärd, helst
igår, för att överhuvudtaget finnas kvar om ett par decennier. Hu, vad mörkt
det blev! ISO 11798 är värd att älska!
Nu när julhelgen är förbi och klenäter och fudge har hittat sin plats runt midjan, plockar vi fram bantningsböckerna i magasinet på Biomedicinska biblioteket.
I
boken Bantings kur mot korpulens från 1866, är det William Banting och
dennes lyckade viktnedgång som står i centrum. Begravningsentrepenör Banting,
som led av svår fetma, uppfann sin egen form av diet och upplevde den så
lyckosam att han ansåg att fler människor skulle få ta del av hans framgång.
Termen bantning härrör alltså från denne man.
William
Banting fick till en början rådet av sin läkare att ägna sig åt långa
morgonpromenader – först till fots, därefter gick han över till rodd – men
upptäckte att aptiten växte med ökad fysisk ansträngning och han nådde inte den
viktnedgång som han hoppats på.
Vid
ett möte med öronläkaren Dr. William Harvey, tog Banting till sig dennes
förslag på diet och så började en rejäl viktresa. Harvey förespråkade
ordentliga måltider med inslag av både kött och fisk, till skillnad från
Bantings egen kosthållning som till stor del bestod av lättare mat. Efter att
ha tagit till sig läkarens rekommendationer, blev så mjöl, ris och socker,
liksom dadlar och söta viner, anka, gås och lax bannlyst på Bantings lista.
Förutom tillåtna livsmedel som nämnts ovan, ansåg Banting att ägg, skummad
mjölk och animaliska geléer var lämplig kost.
Den
lyckade bantaren ville nå ut till allmänheten med sina goda resultat och 1863
utkom i London ett ”Bref till allmänheten om korpulens”, där författaren delger
läsaren sina kurmetoder; Letter on Corpulence, Addressed to the Public.
Kensington, December, 1863. William Banting hade dragits med sin korpulens
sedan i 30-årsåldern och när hans texter trycktes var han över 60 år.
Fastan
är förstås inget nytt fenomen; ett exempel på detta är bibeltexterna om
profeten Elias, som ju fastade i 40 dagar.
I boken Fastekuren: Konsten Att äta och Konsten Att Svälta från 1911, är kopplingen mellan fasta och religiösa inriktningar tydlig, inte minst då det gäller kristendomen. I Bibeln, menar författaren, talas det om långvariga fastor. Moses är en av de profeter som ägnar sig åt detta, särskilt vid högtidliga tillfällen. I övrigt nämns både Siddharta Gautama (senare, och efter en helt annan ”diet” mer känd som Buddha) och Muhammed i fastesammanhang och för dem båda sammanföll sträng kosthållning med svåra själskriser.
Samma
år kom boken Om fastekuren ut och där framhålles vikten av att hålla
isär begreppen hungra och fasta; här leds dieten med fast hand av
sakkunnig läkare och patienten uppmanas att – om det någon gång kniper till och
svider – tänka på Shakespeares ord: ”Smärta är människans vän.”
1934
är utgivningsåret för Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning.
I förordet nämns det stora intresset för kroppsvård och kroppskultur, vilket
återfinns hos hälsopredikanten Are Waerland under denna period, strax före
andra världskriget. Här får vi läsa om vikten av kroppsövningar;
höftrullningar, andningsövningar, att ta kontroll över bukmusklerna och
toalettförhållanden – bakom dessa kapitel döljer sig en stark tro på fysisk
fostran.
1947
kom boken Den helande fastan ut i Sverige och under denna period var den
ovan nämnde Are Waerland också en varm förespråkare för just fasta. I boken
berättar Dan Åberg, en svensk affärsman bosatt i Brooklyn vid tiden för
utgivningen, om sina goda erfarenheter av fasta. Åberg hänvisar till den
amerikanske hälsopionjären Bernarr Macfadden, vars framgångsrika fasta
uppmärksammades i flertalet av landets tidningar. Både Macfadden och Åberg
berättar om svåra sjukdomsfall, där en period av fasta har varit överlägsen all
form av medicinering.
1951
publiceras boken Konsten att äta sig slank, där bland annat en
vikttabell, skapad av den tyske näringsexperten Hassing-Schall finns
publicerad. Om man omvandlar denna tabell – låt oss säga att vi väljer en
person i medelåldern – till dagens BMI, är resultatet normal vikt, om än något
i underkant. För att understryka vikten av att undvika korpulens, berättar
boken om hur försäkringsbolagen alltid frågar efter kundens vikt innan man
tecknar en livförsäkring! Vitaminer är också ett återkommande ämne i denna
lilla skrift.
I
boken Magra! En bok om fetma (1953), påpekas det tydligt att fetma (som
här benämns fettsot) är ett stort problem i Sverige, och överrepresenterat
särskilt bland kvinnor. Som en förklaring hänvisar man till att kvinnan äter
mer, att hon ofta har sin plats vid spisen och att hon alltså provar och smakar
på det hon lagar, samt att hon rör sig mindre än mannen.
Redan
vid den här tiden anses psykoterapi, jämte diet, vara den viktigaste
behandlingsformen. Här varnas det för fettet, som anses vara det mest farliga i
kosten. Förutom motion rekommenderas också turkiskt bad, bastu och kalla bad
(som dock inte medför någon större energiförbrukning).
Amfetamin
nämns som möjlig medicinering vid fetma, men då i små doser under en kortare
period, och slutligen kan ett kirurgiskt ingripande betraktas som en nödvändig
åtgärd.
Kom
och banta med oss gavs ut 1962. Här
menar författaren, den svenske läkaren Nils Brage Nordlander, att
fetmaproblematiken framför allt uppträder hos personer över 40 år. Å andra
sidan ägnas ett av kapitlen åt ungdomsfetma, där smörgåsar som äts i tid och
otid anses vara fiende nummer ett.
Dessa nedslag i den svenska litteraturen visar
på människans kamp mot övervikten. Det är en typ av utgivning som knappast har
sinat med åren. Frågan om hur man på ett bestående sätt lyckas med viktnedgång
tycks vara ständigt aktuell, även om dieterna har sett olika ut genom åren.
Läs mer:
Bratt, John. (1911). Fastekuren : Konsten
Att äta Och Konsten Att Svälta : Referat Och Experiment. Print.
Brown, A. W. (1951). Konsten att äta sig slank. (7. uppl.) Stockholm: Lindqvist.
Edholm,
E. (1866). Bantings kur mot korpulens. (1 uppl.) Stockholm: Norstedt
& söner.
Hornibrook,
E. A. (1934). Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning.
Stockholm: Natur o. kultur
Kull,
U. (1948). Att magra: Sju brev till min korpulenta väninna. Stockholm:
Medén.
Nordlander,
N. B. (1962). Kom och banta med oss. Stockholm: Natur o. kultur.
Selldén,
H. (1911). Om fastekuren såsom botemedel mot akuta och kroniska sjukdomar:
Studier och iakttagelser. Stockholm: Minerva.
Sjövall,
B. (1953). Magra: en bok om fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand Åberg,
D. (1947). Den helande fastan. Stockholm: Litteraturförlaget.
Sjövall,
Bertil. Magra : En Bok Om Fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand,
1953. Print.
Den 20 januari 1613 slöts Freden i Knäred, enligt vilken Sverige och Danmark skulle leva i ”ewigwarende fredh, wänschap och naboerschap” (spoiler; fredhen och wänschapen uteblev ännu under många år, naboerschapet var och är svårt att komma ifrån med hänsyn till Skandinaviens geografiska beskaffenhet). Att det hela också kostade Sverige en miljon riksdaler silvermynt för att få tillbaka Älvsborgs fästning (Älvsborgs lösen) spädde väl inte heller på trevnaden. *Ernst-Hugo intensifies*
Lite kuriosa om historieskrivningen kring händelsen; ”Freden i Knäred år 1613 – ett trehundraårsminne,” – föredrag vid Kungl. Vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg högtidssammanträde fredagen 24 januari 1913, hölls av Ludvig Stavenow som också ingick i det såkallade Lördagslaget, en av Göteborgs diskussions- och farbrorföreningar. Flera av medlemmarnas personarkiv finns idag på Humanistiska biblioteket. Trevlig helg!
Ljungby horn och pipa är ett dryckeshorn med förgyllda beslag och en krökt visselpipa av ben, som förvaras på Trolle-Ljungby slott i Skåne. Pipan är av hästben, och ger ifrån sig ett ljud som påminner om gökens rop.
Legenden säger att dessa skatter stals ifrån trollen vid Maglestenen, ett stort flyttblock utanför Kristianstad. Enligt populärt sägenmotiv höjs stenen på guldpelare då trollen ställer till med gästabud. Här bodde förr trollet Klausa och hans hustru Otta, som tillsammans med sina släktingar länge efteråt hemsökte Ljungby för att få sina stulna ägodelar tillbaka.
Wilhelm Julius Coyet, född 1647, var en svensk friherre och ämbetsman. Han förordnades 1676 att ha hand om undersökningarna rörande trolldomsväsendet, och satt i trolldomskommissionen under Häxprocessen i Katarina, under ”Det stora oväsendet”, masshysterin kring påstådda häxor i Stockholm 1668-1676.
Coyet gjorde Trolle Ljungby slott till fideikommiss inom sin ätt. Han är en av många som skrivit om Ljungby horn och pipa. Humanistiska bibliotekets Katalog -57 innehåller en hel rad upplagor, översättningar och bearbetningar av Coyets verk. Mer finns också att läsa hos bl a Litteraturbanken.