Hvad hafve vi att vänta?

För den som under veckan återgått i tjänst efter julledighet och nyårsfirande, kan det kanske ändå vara en tröst: du är inte ensam om eventuella farhågor inför året. Det är lika fruktansvärdt då som nu. Kaffe och ylletröja anbefalles!

God Jul!

Jag njuter mera när min ande svingar
från bok till bok, från ark till ark. […]
Det är så skönt när flitens ljus är tänt.
Man blir så saligt varm trots vinterkvällen.
Och får man breda ut ett vördigt pergament
då stiger himlen ner i forskarcellen.

Goethe / Faust.
I lödig översättning av Britt G Hallqvist

Med detta kedjeband ur RAR-magasinet ber Marginalia att få önska läsekretsen en utmärkt god jul. Må flitens ljus lysa i edra forskarceller!

Waldemar Zachrissons trycksamling

Ur William Morris The Wood Beyond the World.

Denna samling är nu katalogiserad i sin helhet och presenteras här av Stefan Benjaminsson, kulturarvskatalogisatör vid Humanistiska biblioteket:

*

Waldemar Zachrissons trycksamling är en samling med anglosaxiska böcker, till största delen tryckta av så kallade private presses. I samlingen förekommer även böcker från traditionella utgivare, men där boktryckets estetiska och typografiska egenskaper står i centrum. Samlingen består av 99 titlar som i sin helhet ger en god överblick över olika typografiska och bokestetiska stildrag inom den anglosaxiska private press-rörelsen från cirka 1890-1920.

Bakgrund till samlingen

Under slutet av 1800-talet började boktryckarna i Europa att betrakta de senaste decenniernas typografi med kritiska ögon. Den allmänna uppfattningen om hantverk generellt, och dess estetik, var att 1800-talet stod för ett förfall. Till stor del beskyllde man 1800-talets industrialisering för detta, även om det var ett flertal faktorer som samspelade. Arts and Crafts-rörelsen, som hyllade det manuella hantverket, strävade efter att sammanföra konst och hantverk, och blev en tongivande motkraft till detta förmenta förfall. Även om det var många boktryckare som ungefär samtidigt började sträva efter ett bättre bokhantverk, så var det engelsmannen William Morris och hans Kelmscott Press som blev den definitiva startpunkten för en pånyttfödelse för god boktryckarkonst. I Sverige hade den Göteborgsbaserade boktryckaren Waldemar Zachrisson redan börjat driva frågor om god boktryckarkonst. Bland annat tog han initiativ till Allmänna svenska boktryckareföreningen 1893, och han började även ge ut Boktryckeri-Kalender, i vilken frågor om typografi, boktryck och bokhistoria drevs. Men det var när Zachrisson upptäckte William Morris böcker från Kelmscott Press 1896 som han fann en förebild inom boktryckarkonsten, och Zachrisson var även den som introducerade Morris i svenska fackkretsar.

I William Morris och Kelmscott Press efterföljd startade en stor mängd så kallade private presses i Storbritannien. Det finns ingen etablerad översättning av ”private press” som motsvarar den ganska spretiga användningen av benämningen inom den anglosaxiska världen. Att direkt översätta med ”privat tryckeri” kan leda tankarna fel, då motsatsen skulle vara ”statligt tryckeri”, eller ett traditionellt kommersiellt tryckeri. ”Privat” i det här fallet får snarare ses som synonym till ”personlig”; böckerna formgavs och trycktes utifrån en personlig vision om bokhantverkets estetik, utan profitmål. Roderick Cave diskuterar i sin bok The private press dessa frågor och svårigheten med att definiera begreppet. Han hänvisar slutligen till bland annat C. R. Ashbees och John Carters beskrivningar som lämpliga definitioner, vilka sammantagna beskriver en ”private press”, som ett tryckeri vars syfte är estetiskt och där viljan att trycka en god bok är större än behovet av profit.[i] Av denna anledning finner jag det mer lämpligt att använda det engelska begreppet, då detta redan är, i all sin spretighet, etablerat.

För att få inspiration till sitt tryckeri och till sina artiklar samlade Zachrisson på boktryck från olika engelska och amerikanska private presses. I Zachrissons samling ingår också böcker från andra engelska ”presses”, alltså inte ”private presses”. I det här sammanhanget ska ”press” inte enbart uppfattas som ”tryckeri”, för en ”press” kan även vara ett förlag eller en viss utgivningsserie från ett förlag. Ett bra exempel på detta är Florence Press, som startades av förlaget Chatto & Windus, men där böckerna sedan trycktes hos en tredje part. I denna samling finns också traditionella förlag, som Bodley Head, som använde sig av olika tryckerier, men där typografin uppenbarligen lockat Zachrisson.

Många av de namn som man stöter på när man läser om dessa private presses återkommer. Ett flertal av de personer som jobbade på Kelmscott Press gick sedan vidare till andra private presses; Emery Walker, central inom Kelmscott Press, slog sig ihop med T. J. Cobden-Sanderson och startade Doves Press. Bernard Newdigate som drev Arden Press och som senare blev tryckare för Shakespeare Head Press. Även om det också idag finns förlag som i private press-rörelsens anda ger ut fina boktryck i små upplagor så är dessa i hög grad traditionella förlag där tanken är att gå med profit. Här finner vi även en skiljelinje mellan de olika ”presses” som ingår i Zachrisson samling, där vissa uttryckligen har som syfte att ge ut vackra böcker som inte kostade lika mycket som böcker från olika private presses. Enligt Franklins The private presses är det inte helt lätt att definiera när private press-rörelsen började och slutade. Det har förekommit finare boktryck i små upplagor sedan tidigt 1800-tal, och även under senare delen av 1900-talet har det funnits många tryckerier som experimenterat och som tryckt begränsade upplagor. Arion Press, grundad 1974 i San Fransisco och fortfarande aktiv, är ett bra exempel på förlag som ger ut begränsade upplagor, men som ändå nog inte kan kallas ”private press”. Franklin menar att det finns skäl att säga att rörelsen startade 1891 då William Morris började trycka, och slutade 1939 i och med andra världskrigets utbrott.[ii]

Det är i detta historiska sammanhang som Waldemar Zachrissons trycksamling ska ses som ett gott exempel på den medvetna strävan att återupptäcka och utveckla god boktryckarkonst under början av förra seklet, just innan modernismen slog igenom. Samlingen ger en god överblick över olika typografiska och bokestetiska stildrag inom den anglosaxiska private press-rörelsen från cirka 1890-1920. Samlingen inköptes 1972 av Göteborgs universitetsbibliotek från en av Waldemar Zachrissons söner, Bruno Zachrisson, för 30 000 kr. Samlingen består av 105 volymer (99 olika titlar). Av dessa kommer 18 titlar från Kelmscott Press, vilket motsvarar cirka en tredjedel av Kelmscott samlade utgivning (53 titlar). Inom Humanistiska biblioteket finns ytterligare tre tryck från Kelmscott, bland annat Morris mästerverk – Chaucers Canterbury tales. Sammantaget har Humanistiska biblioteket därmed 40 % av Kelmscotts produktion, vilket torde göra biblioteket till Sveriges största förvaltande institution av tryck från Kelmscott Press.

För den intresserade finns hos Humanistiska biblioteket en förteckning över alla tryckare, private presses och utgivare som verkade i denna tradition, med en summarisk beskrivning av dem, samt en lista över vilka tryck som återfinns i Waldemar Zachrissons trycksamling. Ett par exempel återfinns nedan.

Doves Press

Doves Press startades av Thomas James Cobden-Sanderson och Emery Walker 1900. Cobden-Sanderson började som bokbindare och följde William Morris med stort intresse. Emery Walker hade varit delaktig i arbetet och innehaft den tekniska expertisen i Kelmscott Press. Även om Cobden-Sanderson var den drivande parten så var Walkers erfarenhet från Kelmscott Press, samt hans tekniska kunnande en förutsättning för att Doves Press skulle lyckas. Doves Press estetik stod i skarp kontrast till Kelmscott Press. Om Kelmscott Press stod för ett överdåd av dekor och medeltidsinspirerad stil, stod Doves Press för rena sidor och antikvastil. Partnerskapet upplöstes 1909, främst pga av samarbetssvårigheter mellan Cobden-Sanderson och Walker.[iii] I december 1916 lade Cobden-Sanderson ner helt. Han ansåg att typer och matriser var helgade och ville inte dela med sig av Doves Press typförråd, trots att han och Walker hade en överenskommelse att de skulle dela på typerna. Detta gjorde att Cobden-Sanderson efter nedläggningen av tryckeriet forslade typförråd och matriser till Hammersmith Bridge och stjälpte alltsammans ner i Themsen, i en lika ogin som dramatisk gest. För liknande agerande, se The Vale Press nedan. 2014 utfördes dykningar i Themsen och man lyckades återfinna 151 typer som sedan kunde agera förebild till en digital kopia av Doves typsnitt.[iv]

The Ideal book or book beautiful : a tract on calligraphy printing and illustrations & on the book beautiful as a whole / [written by T.J. Cobden-Sanderson.]. (RAR Zachrisson 23)

Sartor resartus : the life & opinions of Herr Teufelsdroeckh / by Thomas Carlyle. (RAR Zachrisson 24)

Credo [Pleni sunt coeli et terra gloria tua] / [Thomas James Cobden-Sanderson]. (RAR Zachrisson 25)

Iphigenie auf Tauris : ein Schauspiel / von Goethe. (RAR Zachrisson 26)

Lucrece, 1594 / [William Shakespeare]. (RAR Zachrisson 27)

Kelmscott Press

Illustration ur Morris verk The Sundering Flood, en inspiration för Tolkien och många andra fantasyförfattare som senare infogat kartor i sina romaner.

Kelmscott Press grundades av William Morris, som tog initiativ till detta 1889. Han beskriver själv anledningen till detta med att han ville skapa böcker som:

would be a pleasure to look upon as pieces of printing and arrangement of type. Looking at my adventure from this point of view, then I found I had to consider chiefly the following things: the paper, the form of the type, the relative spacing of the letters, the words, and the lines, and lastly the position of the printed matter on the page.[v]

Citatet får vara långt, för det är just denna hållning som gjorde att Morris influerade så många  andra tryckare, det att se boken som en helhet. Tryckningen startade 1891. Morris hade ett nära samarbete med Emery Walker, som innehade den egentliga tekniska kompetensen. Namnet Kelmscott kommer från byn Kelmscott där Morris bodde. Morris själv dog 1896, men förvaltarna F. S. Ellis och S. C. Cockerell höll igång tryckeriet i ytterligare 18 månader för att avsluta redan påbörjade arbeten. Morris träsnittsblock, totalt 644 stycket, skänktes till British museum. I samlingen finns ett exemplar av 1894 års version av Glittering plain, som har tillhört F. S. Ellis.

The story of the Glittering Plain : which has been called the Land of Living Men or the Acre of the Undying / written by William Morris. (RAR Zachrisson 39)

The nature of Gothic : a chapter of the stones of Venice / by John Ruskin. (RAR Zachrisson 40)

Maud, a monodrama / by Alfred Lord Tennyson (RAR Zachrisson 41)

Of the friendship of Amis and Amile (RAR Zachrisson 42)

The Wood beyond the world / by William Morris (RAR Zachrisson 43)

The book of wisdom and lies (RAR Zachrisson 44)

Child Christopher and Goldilind the Fair [Vol. I-2] / by William Morris (RAR Zachrisson 45:1-2)

Poems chosen out of the works of Samuel Taylor Coleridge (RAR Zachrisson 46)

The shepheardes calender (RAR Zachrisson 47)

Sire Degrevaunt (RAR Zachrisson 48)

Here begynnes the romance off Syr Ysambrace (RAR Zachrisson 49)

A note by William Morris on his aims in founding the Kelmscott Press av Morris, William (RAR Zachrisson 50)

Folianter

The golden legend of Master William Caxton (RAR fol Zachrisson 5:1-3)

The History of Reynard the Foxe / [translated from the Dutch] by William Caxton. (RAR fol Zachrisson 6)

The story of the Glittering Plain : which has been also called the Land of Living Men or the Acre of the Undying / written by William Morris (RAR fol Zachrisson 7)

The Tale of Beowulf / (RAR fol Zachrisson 8)

Laudes beatae Mariae Virginis (RAR fol Zachrisson 9)

Some German woodcuts of the Fifteenth Century / [edited by S.C Cockerell.] (RAR fol Zachrisson 10)

The Vale Press

The Vale Press grundades 1896 av Charles Ricketts (1866-1931) med det uttalade syftet att trycka engelska klassiker i ett vackert format. Namnet kommer från första numret (1889) av Ricketts kvartalstidskrift The Dial, som gavs ut i Vale i Chelsea. Tanken var först att trycka även böckerna i Vale, men eftersom detta var ett bostadsområde så var ett tryckeri, med alla dess oljud, inte tillåtet. All tryckning genomfördes därför av Ballantyne Press. Böckerna är däremot helt och hållet Charles Ricketts verk. Han stod för formgivning, typformgivning, illustrationer, vattenstämpel och paginering. Enligt Tomkinson är det tveksamt om det i boktryckandets historia funnits böcker som så ger uttryck för en enda persons arbete som Vales böcker. Av denna anledning finns det stora likheter med William Morris; bägge ville bemästra ett hantverk och påverka helheten, från början till slut.[vi] Ricketts var även vän med Oscar Wilde och illustrerade hans A House of Pomegranates (1891) och The Sphinx (1894).

The Vale Press stängde i praktiken 1903, delvis för att Ricketts nu tryckt i princip allt han hade tänkt att trycka, delvis för att många av träblocken, bårder, initialer och annan dekor brunnit upp vid en brand i tryckeriet 1903.[vii] Stansar och matriser kastades i Themsen 1903. Ett sista verk trycktes 1904, en bibliografi över utgivningen, och därefter smältes typerna ner.

Som en avslutande parentes kan nämnas att en av titlarna som också återfinns i utgivningen från Vale Press, Rubaiyat, av Omar Khayyam, var en kioskvältare av rang under slutet av 1800-talet. Det trycktes av ett flertal förlag och, som i det här fallet, private presses, i ett stort antal olika upplagor. Det var populärt att göra bokbanden till Rubaiyat mycket påkostade. Mest känd av alla dessa Rubaiyatband är det som gjordes av bokbindarna Sangorski and Sutcliffe. Detta band var översvallande utsmyckat med över tusen juveler, femtusen skinnstycken i olika kulörer och hundra kvadratfot bladguld. Bandet tog över två år att färdigställa. Bandet köptes till slut av en amerikan som bodde i New York. Båten som boken skickades med var Titanic och Sangorski and Sutcliffs Rubaiyat gick till botten av Atlanten. Vale Press utgåva av Rubaiyat är dock mindre påkostad.

Early Poems / [John] Milton. (RAR Zachrisson 76)

De la typographie et de l’harmonie de la page imprimée : William Morris et son influence sur les arts et métiers / par Charles Ricketts & Lucien Pissarro. (RAR Zachrisson 77)

The blessed damozel. Reprinted from The Germ. / Rossetti, Dante Gabriel, (RAR Zachrisson 78)

Poetical sketches / by William Blake (RAR Zachrisson 79)

A defence of the revival of printing, / by Charles Ricketts (RAR Zachrisson 80)

Rubaiyat of Omar Khayyam of Naishapur / [Omar Khayyam]. (RAR Zachrisson 81)

Doctor Faustus / [by Christopher Marlowe] (RAR Zachrisson 82)

Referenser


[i] Robert Cave, The private press (London: Faber & Faber, 1971), s. 16 f

[ii] Colin Franklin, The private presses (xxxxx) s. 9

[iii] Franklin, s. 111

[iv] https://typespec.co.uk/doves-type/

[v] William Morris, A note by William Morris on his aims in founding the Kelmscott Press (Hammersmith: Kelmscott Press, 1898).

[vi] Franklin, s. 82

[vii] Tomkinson, s. 163.

Slutet magasin

Idag arbetar katalogisatören (hej!) med en hög med böcker som ska direkt in i slutet magasin. Dem kan man alltså inte hitta av en slump när man går och botaniserar i hyllorna. Emellanåt får man frågan om vi inte bara kan ha alla böcker framme, i bokstavsordning? Nej, för att skydda samlingarna behöver de stå bakom kulisserna i vissa fall, åtminstone det som är gammalt och skört. Det är också nödvändigt att hålla de publika utrymmena lite mer luftiga än de emellanåt ganska tätmöblerade magasinen, om någon överhuvudtaget ska kunna komma in i huset.

Men vad är det som hamnar i slutet magasin? Det beror på. Ibland kan det handla om att saker inte är till utlån, utan måste skyddas. De kanske är värdefulla, eller kontroversiella, eller allmänt stöldbegärliga. (The Satanic Bible! Reinfeldts indragna Det sovande folket!)

Eller så håller vi på dem på grund av något annat. Detta behandlas utförligare i Marginalias tidigare inlägg Ej hemlån. Kokböcker har en tendens att komma tillbaka med oidentifierbara fläckar på. Övningsböcker får mystiska understrykningar och vikta hörn, och kommer tillbaka med alla exemplen ifyllda. Vi lånar inte heller ut skönlitteratur på svenska. Att hålla dig med deckare faller utanför vårt uppdrag, och vi hänvisar i dessa fall med varm hand till stadsbiblioteket.

Men om materialet inte är ekonomiskt värdefullt eller uråldrigt då? Det finns så infernaliskt många böcker som vi ändå inte har i öppna magasin. De kan vara hårt nischade, sannolikt mindre intressanta för det stora flertalet, eller har helt enkelt andra egenskaper som gör att vi väljer att inte exponera dem. Placering i slutet magasin kan sägas vara nyttig för urvalet som presenteras i öppen hylla.

”Men säg nu!” säger du. ”Vad är det som inte får vara med? Jag gillar ju böcker om kornischer, icke-euklidisk knappologi och undulatyoga!
Jag missar väl inget viktigt??!?”

Några vanliga kategorier i slutet magasin är följande:

– Mindre stringenta skrifter från ett brett urval av olika trossamfund. Här har vi alltifrån svävande orber, faran med kraftledningar och djurens andliga gåvor, till monoteistisk hyperdokumentation, straffpredikningar från Utah, Korpelasektens historia samt instruktioner för hur man botar olika krämpor med hjälp av mer ifrågasatta terapimetoder.

– Otroligt nischade, personliga hembygdsböcker om enskilda tuvor i exempelvis Gästrikland. Missförstå mig inte. Några av mina absoluta favoritböcker är Byskomakaren Jonas Stolts minnen, Dan Korns böcker om människor som lever på ålderdomliga vis i Västergötland, och Kvinnor i väglöst land av Lilian Ryd. I love the hembygden! Men vi har fingret i hålet i dammen här. Det finns inte rum för samtliga utläggningar om vad som kanske hände i just den här slänten i Ucklum 1856, och vi har inte plats i de publika utrymmena för resonemanget om vilka kor som egentligen betade av kronoskogen, och vilka som inte gjorde det. Däremot har vi faktiskt oerhört mycket plats i de öppna magasinen för just litteratur om äldre textilredskap, särskilt sådant som rör fynd av sländtyngder. För det finns det ju faktiskt en väldigt stor publik efterfrågan på. Åtminstone känns det som att det är så, för just den här orimligt textilintresserade katalogisatören.

– Minnesböcker över olika idrottssällskap, eller publikationer i stil med ”Våra fotbollshjältar.” I som här inträden, den valutan gäller inte här. Nu är ni på biblioteket, där nördarnas regemente drabbar er! Ta era medaljer och gå ner till magasin 31, i våra underjordiska våningar.

– Konstkataloger som man får läsa baklänges, upp och ner i och skenet av ett svart ljus för att kunna utröna upphovet till. Ingen titelsida. Ingen kolofon. Ingen person eller institution som säger sig ha producerat verket. Inget ISBN. Inga sidnumreringar, så man får sitta och RÄKNA, just det. En kommunlogotyp på baksidan? Två fiskar i kors över en gråtande socialassistent, är inte det typ Brommas vapen? Vad handlar det om? Vad vill ni mig?? Man ser för sitt inre öga hur katalogisatörerna på diverse andra bibliotek håller fram de här sladdriga broschyrerna mellan tumme och pekfinger, och ba’ ”Njaaa, jag vet inte om jag vill lägga in den här i Libris just nu, vi avvaktar så länge och ser om dom som katalogiserar på GU råkar ta den…”
Och det är där undertecknad kommer in. Med smak för osynliga kolofoner.

– Självhjälpsböcker. Vi ber vänligt om att få understryka att skrivande är terapi, en underbart läkande sysselsättning som kan hjälpa folk genom nästan vad mörker som helst, och något som varmt kan rekommenderas. Självhjälpsböcker behövs, i viss utsträckning. Däremot kanske inte ALLA som jobbat med sig själva behöver ge ut en bok – samma bok, med en solnedgång på omslaget.

– Romaner och fackböcker utgivna på eget förlag. Sedan print on demand-fenomenet och egenutgivningen gjorde sitt intåg är detta en enormt stor del av det svenska trycket. Tolvhundra sidor fantasy om alver i motljus? Obefintlig layout? Kreativt val av typsnitt?
Ja. Magasin 31.  

-Material som berör militärhistoria (90% Pappornas Julbok med extra Hitler). Förlag som ägnar sig åt denna utgivning brukar ha en särskild uppfattning om hur en bok bör se ut. Det här med titelblad är t ex helt okänt, vilket skapar problem. Var ska man hämta uppgifterna till katalogposten? Hur inverkar det hela på intrycket av akademisk spänst och giltighet? I kontrast till inbindningen i vattrad syntet (”Håller för 1000 genomläsningar”) och guldsnörena och de små stämplarna med vapensköldar och allt annat farbrormys som är brukligt i sammanhanget, så framstår layoutvalen som svårförståeliga. Dessutom ramlar våra klisterlappar med hylluppställningar hela tiden av böcker som är inbundna så här, för de fäster inte på den vattrade ”siden”plasten.
     Till saken hör också att det inte finns NÅGOT utrymme att sätta vår ganska omfattande arsenal av streckkoder, larmchip, interna exlibris, stämplar och annat bös, för varenda millimeter av vartenda försättsblad (och alla andra ytor) är täckta av kartor, som visar olika truppförflyttningar i Sudettyskland. Hallå?? Vill ni kunna bevara detta verk för evigheten så får ni ju ge bibblan en chans! Vi vill verkligen göra det möjligt! Sätt in ett extra blad för kartan, vi ber!  
     I dagsläget väljer jag att på eget initiativ foga in ett litet mysterium i varje bok, och helt enkelt smaska dit vårt kreditkortsstora exlibris rätt över Ladoga, eller över nån klarröd pilsallad som pekar mot Moskva. Nu kan ni ju få undra hur det gick!

Ja. Välkommen! Du har väl med dig lånekortet?

Efemera

Här och här och här är något instucket mellan pärmarna. Det kikar fram när man öppnar omslaget. Det avviker från det prydliga snittet. Det faller till golvet när man hetsbläddrar för att hitta en referens man missat. Allt det där lösa som inte är en del av själva boken kallar biblioteket för efemera.  

Är det en tidigare privatägd bok blir det lösa skrofset nästan orimligt relevant, hur futtigt det än kan verka med tanke på vad det består av. Brev, kvitton, nedkrafsade anteckningar och kolapapper ger en bättre (?) bild av den tidigare ägarens förhållande till sina böcker. Det är inte bara värdsliga uppgifter om pris, inköpsställe och passiv-aggressiva julgåvor som framträder för den som har tid att studera uppgifterna på eventuella lösa lappar instuckna i böckerna som utgör en samling. Oväntade sammanhang klarnar. För den insatte är det helt uppenbart varför ett visst tidningsklipp är interfolierat på sid 121, trots att det inte är en recension av verket. För den oinvigde är det bara roligt. Plötsligt står man ansikte mot ansikte med en sedan länge avsomnad donator, som framträder på cyanotyp. Ett liv bortom boksamlingen, illustrerat av eventuellt hjärtskärande foton föreställande a) barnlik i kista, b) sommarnöje med orimligt käcka tröjor, eller c) en husfasad som måste korreleras mot google maps för att kännas igen som bokägarens första egna lya, komplett med franska cigaretter och upprorsskrifter.   

Böcker som cirkulerar har en annan typ av, om man så vill, mer efemär efemera, som inte sparas annat än av bibliotekarier med sinne för det oväntade. En anslagstavla med ”fynd” är inte ovanligt bakom kulisserna. Hittar man spår av föregående låntagare blir man förhoppningsvis glad, utan att drabbas av en impuls att kasta sig över handspriten som biblioteket tillhandahåller. Har man tur som låntagare och stöter på efemera, är ett kvarglömt något nästan som ett hemligt meddelande från en annan som haft samma ärende som man själv. Extra spännande om det är en bok man älskar.

Artificiell efemera av en viss, äldre karaktär (till 90% bestående av diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial, samt omslagspapper till franska tvålar), lever ett eget liv på olika sociala medieplattformar. Idag ingår denna specifika materialtyp som en viktig beståndsdel i scrapbooking, junk journaling och andra besläktade klipp-och-klistraaktiviteter med egna hashtaggar. Den som inte har tålamod att skörda sin efemera i det vilda, kan köpa diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial (samt omslagspapper till franska tvålar) på etsy, i paket om 50 fladdriga dyrgripar åt gången. Det ger, om man så vill, en lite mer sammanhållen estetik åt ens färdigklistrade scrapbook, än om man väljer att fylla den med gamla beställningskvitton från förra månaden, vilket är den överlägset vanligast förekommande typen av efemera i Humanistiska bibliotekets kurslitteratur. Här går man och håller på bibliotekssekretessen som om det rådde kallt krig i alla led, och så är folk själva så obenägna att breda ut rökridåer kring sin egen lånehistorik!

[Med anledning av ovanstående drar sig biblioteket också med värme till minnes damen som av hela sitt hjärta ville veta VEM, VEM!! som nu köade på en bok hon hade lånat, så att hon måste komma in med den. I hela sitt liv hade hon älskat denna bok, hennes favorit, men hon kände ingen annan som läst den, eller ens kände till den. ”Jag vill ju bara TALA med denna människa! Dricka te med dem!” Bibliotekssekretessen sätter obevekligen punkt för alla sådana uppgifters utlämnande, och det är banne mig tragiskt ibland. Närbesläktat tankespår: Kanske borde Goodreads utveckla en datingapp baserad på vilka betyg man har gett olika böcker?]

Det är nog så att den gängse uppfattningen om efemera är relativt romantisk. Man föreställer sig vackert illustrerade sidor ur brev med reseskildringar (tuschteckning av pittoresk sydeuropeisk gjutjärnsbalkong med vildvin, check), sublimt layoutade ångbåtsbiljetter med inställsamt tydlig marknadsföring på liten yta (Res bekvämt med toppmodern hjulångare från det natursköna Byxelkrok! Smörgåsar! Brännvin! Grosshandlare och trotsiga ungmör i folkdräkt utlovas som resesällskap! Medtag parasoll och fadermördare!), eller varför inte en skör liten ängsblomma, ömt pressad mellan de månghundraåriga bladen på någon liten postilla med målad pärm? Det är väl detta som folk hoppas på att hitta i sitt paket från etsy, utöver de falska spåren av en upphaussad visit till Paris till och med before it was cool.

Ja, det kan man tro.

De vanligast förekommande typerna av efemera i Humanistiska bibliotekets specialsamlingar är, i ingen speciell ordning:

Anteckningar på linjerat papper som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna.
Kvitton med glada tillrop från antikvariatsbokhandlare.
Plastfickor som exploderar i ett moln av plastflingor när man tittar på dem.
Lösa fotografier som fallit ur ett annat verk.
Recensioner ur dagspressen som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna OCH exploderar i ett moln av pappersmüsli när man tittar på dem.
Brev och vykort som borde återföras till ett personarkiv som vi aldrig hört talas om och som kan vara helt teoretiskt.
Tabeller och kartor som borde återföras till ett annat verk som vi inte kan spåra och kanske inte har.
Högtravande donationsbrev (”Bäste broder…!”) från bakom och framför (bakom?) järnridån, med stämplar.
Spår av tidigare avbruten katalogisering på annan (okänd) enhet som vi eventuellt måste förhålla oss till.  

Och gem. ROSTIGA GEM.

Från ett studiebesök på Uppsala Universitetsbibliotek.

De vanligast förekommande typerna av efemera i återlämnade biblioteksböcker* är, i ingen speciell ordning:

Förra låntagarens hämtlapp.
Förrförra låntagarens hämtlapp.
En snöstorm av postits med studieanteckningar som tas bort under stön och morr av personalen.
En förvånansvärt stor mängd ”pepplappar” och annat gulligt från partners som rimligen hoppats att deras söta lapp med ett hjärta skulle bli hittad och läst, och inte bara nedmölad i bokinkastet inuti ett hundörat ex av Lärande i Praktiken, Roger Säljö, hundraförtitvådje uppl.
Kvitton från olika fik där man druckit kaffe under studierna.
Vårt eget informationsmaterial, i brist på andra bokmärken.

Och det ska vi vara glada för. Efemera kan nämligen vara något extremt dåligt när det är som sämst. Förutom de tiotusen plastflikarna för annotering som ibland sitter kvar i återlämnat material (mer stön och morr), ger en snabb sökning på ”worst things found in library books” en eftermiddags festlig läsning. Och en ny tur till handspritspumpen. Purjolöksremsor, prillor, använda (mindre) klädesplagg, ziplocpåsar med okänt innehåll, platta insekter och stekta ägg hör till Marginalia-stabens egna tveksamma erfarenheter.

Avvikelser kan förekomma. Variationen är stor.
(*Källa: Man har ju sett en del. Man har fått böcker återlämnade av raggarna, va. Man har fått böcker återlämnade av modsena, va.)

För den som nu inte bara springer raka vägen till etsy-appen för att söka på ”french soap ephemera pack” finns t ex följande resurser: Brittisk efemera och Amerikansk efemera (den franska finns som sagt på Etsy…).

Ja.