av Anna Lindemark
”Men varför ställer ni inte bara alltihop i alfabetisk ordning?” undrar den entusiastiske biblioteksbesökaren, som tror sig ha löst vår gordiska katalogknut med ett enda misshugg.
Jo.
Katalogen som idé lever sitt eget liv. Dess ontologiska vindlingar speglar uppfattningen om hur världen är ordnad och beskaffad, i den tid och det sammanhang där katalogen kommit till. Kataloghistoriskt relevant information, alltså. Ibland är det svårt att se vad sånt ska ”nötta te” just för ögonblicket, men nutidens nonsens är framtidens fröjd – och forskningsdata, det vet vi ju.
Vårt infernaliska lappverk av kataloger knuffas i snigelfart mot en enhetlig databasform. Man måste föreställa sig katalogisatören lycklig vid förflyttandet av informationsbumlingen. Men även om den yttre formen en dag kommer att vara samkad och (full)ändad, kommer den inre ordningen vad gäller indexering och ämnen förhoppningsvis att bestå. I dagsläget kan vi glädjas åt en yrselframkallande variation i katalogutbudet:
I Libris och Supersök, det senare vårt lokala skyltfönster för den delmängd av det nationella beståndet som vi själva förfogar över, råder ljuvlig ordning. För det mesta. Tanken är i alla fall att det ska gå att hitta allt och filtrera och sortera sökresultaten på mängder med olika sätt – men som vi vet, är man aldrig bättre än sin metadata. Och Supersöks fullkomligt orimliga träffmängder är emellanåt ett (lyx)problem som kräver viss ihärdighet för att ta sig undan. Exempelvis ger den ständigt aktuella sökningen ”bog sacrifice” 10 862 träffar. Vilken besvikelse när man inser att träfflistan även omfattar material utanför bibliotekets samlingar!
Ändå är sökbarheten på distans här ett mirakel jämfört med den i våra kortkataloger – som dock fått välbehövlig och välkommen skjuts i sökbarheten genom AI-baserad tolkning av korten. Det här är en av få gånger jag är försiktigt optimistisk till AI. Inte minst därför att man genast kan se en bild av katalogkortet som maskinen försökt tolka. Sökträffarna blir ett slags utökade förslag på vad som kan vara matnyttigt, men med bibehållen kvalitetskontroll. Toppen!
Våra jättemånga olika kortkataloger är upprättade enligt olika praxis, över lång tid och av många kockar. Ibland är de en enskild persons förtjänstfulla, maniska verk. Ibland är de transkriberade enligt Hübschmann-Meillet (1913), eller Wade-Giles, eller något annat, som vi önskar att vi behärskade. Det mest omfattande exemplet är naturligtvis katalog -57, över vårt generella, äldre bestånd. Men också Östasiatiska samlingen har en omfattande kortkatalog som idag är inskannad, och finns tillgänglig som IPAC. I den Armeniska samlingen har proveniensen noga angivits, trots att samlingen till största delen härrör från en och samma person. Dock har biblioteket även senare köpt in viktiga, relaterade verk och infört dessa i materialet, vilket framgår av den uteblivna proveniensen. ”Inte Norajr”, kunde det stå för att vara extra tydlig. Men istället får blankraden där hans namn skulle stått berätta om vad som inte hänt. Bokbandssamlingens enda kataloglåda ligger nätt i handen, men har trots detta flera ingångar som nog är helt unika som metadata i en handskriven katalog.
Hvitfeldtska samlingen ståtar med ett myller av kataloger; inte mindre än tre tryckta, av de respektive regenterna Brag (1778), Berg (1864) och Vinge (1898). Den senares bidrag är visserligen ett supplement till Bergs katalog, men i gengäld har Brags katalog dessutom två tryckta och ett handskrivet appendicula, är ni med? Samlingen har vidare en alfabetisk och en systematisk kortkatalog (som liknar men inte exakt följer SAB och/eller katalog -57), men det finns många kort som inte har någon bok, och många böcker som inte har något kort, och hur var det nu med gallringen av material från år 1900 och framåt, för att inte tala om de olika avdelningarnas inbördes ordning? Vad har hunnit hända mellan tillkomsten av Vinges supplement och donationen till universitetsbiblioteket? På hyllorna står böckerna enligt ett okänt, femte system som kanske delvis kuperats i samband med flytten, omflyttningar i huset, och olika initiativ för att integrera samlingen med befintligt bestånd. Kan vi lita på ledkorten på hyllorna? Måste samlingen innehålla 13,5 meter postillor?! Visst förstår ni att vi behöver gå över till Näckrosen och köpa kladdkaka innan vi jobbar vidare?
De handskrivna förteckningarna då? Inte sällan följer de en tidigare ägares nycker. Fasta sidor fungerar bra för accessionskataloger, men sådana är också meckiga att söka i, särskilt om inflödet av böcker är stort. Iwan Ljunggrens bibliotek har en sådan, med en serie accessionsnummer motsvarande de förtjusande pytte-etiketter som noga torrgummerats in i böckerna. Göta Artilleriregementes Bibliotek med sin vördnadsbjudande, marmorerade tête-bêcheförteckning ser vid första anblicken ut att vara helt rimlig, med en indelning efter språk. Därefter numrerade listor över de olika verken. Men listorna förefaller vara gjorda i helt slumpmässig ordning, utan hänsyn till vare sig huvuduppslag eller ämne. Synar man de bruna snirkliga raderna lite till, inser man att det dessutom sällan är vare sig titel eller författare som noterats, utan snarare den vardagsbeteckning på respektive bok som man slängde sig med i officersmässen på Kviberg vid pass år 1831. Bakom ”Sthålswärds (sic) Fortification” döljer sig Föreläsningar uti reguliere fortification, hållne för kongl. maj:ts cadet-corps, af Magnus Tieder Ståhlswerd … Med hans kongl. maj:ts allernådigste privilegio. Stockholm, tryckte af Peter Jöransson Nyström, 1755. Gott så.
(Stålsvärd var en av de sista i Sverige att dömas till tortyr, som en följd av sin inblandning i Lovisa Ulrikas misslyckade kuppförsök av år 1756. Han pinades och avrättades på en plats som var väl synlig från slottet, helt utan hans kongl. maj:ts allernådigste privilegio, i syfte att inskärpa i monarkerna var regeringsmaktens skåp skulle stå. Kungaparet var dock lägligt nog inte ens hemma.)
Greve Carl Snoilskys boksamling är en intressant särling i katalogiskt hänseende. Den katalog som upprättats över samlingen var avsedd att ges ut i tryck, men efter grevens frånfälle utgick såpass mycket material ur beståndet att det skulle vara missvisande att publicera den handskrivna originalkatalogen. (Fast vi har den! Vi har den!) På universitetsbiblioteket valde man att låta materialet åka snålskjuts på katalogen över det egna beståndet, och markerade helt enkelt ett (S) i överkanten av de kort som nu fått ett extra exemplar att glädjas åt.
Här och var i molnet samt på ett okänt antal rötna gamla hårddiskar utspridda i folkhemmet ligger såklart också alla de där filemakerdatabaserna och egengjorda excelfilerna som ni tänkt sätta er med under julledigheten. Har ni gjort det än då? Såklart inte. De kommer att kräva eftersök bland edra ettor och nollor. Och det ska till en digitalforensisk djupdykning för det, i system som ofta är spontant framtagna i folks hem, utan hänsyn till befintliga katalogregler.
Är samlingen liten nog kan det vara värt det. Allhems småtryckssamling tillhör de mer behändiga specialsamlingar vi har – man kan plocka upp den under ena armen i dess helhet. Det går knappt att göra med vissa enskilda verk som finns i andra samlingar. Allhemsamlingen är också prydligt förtecknad både alfabetiskt och systematiskt – i excel. Men det har vi gjort själva, utifrån dess karaktär av vardagstryck, som är för sladdrigt och metadatafattigt för att egentligen kunna läggas in i Libris.
Även Esbjörn Hillbergs fyrsamling kommer med vidhängande excelark, som av ren tjänsteparanoia hos bibliotekspersonalen skrivits ut i jätteformat och kapslats av vårt bokbinderi, som en Dagobertmacka i pingisbordsstorlek. Här finns nämligen massor av uppgifter som inte riktigt passar i Libris – om vilka bokhandlar Hillberg köpt sina böcker ifrån, vad de kostade när det begav sig, och vilken adress kontantbetalningen skulle skickas till. Oscar och Bertil Almgrens samling levererades med en påbörjad katalog från tidigare institution, men att baxa den metadatan in i Libris XL låter sig inte göras annat än genom handpåläggning, hur gärna man än hade velat.
Sista och yttersta värmedöden i tingens ordning rådde ändå hemma hos skribentens mormor, som efter ännu en flytt viftade diffust med den drottningsliga tassen åt bokhyllorna som stod utposterade i den nya lägenheten.
”Hur vill du att vi ställer upp böckerna, vad vill du ha i vilken hylla?”
”Nä, men ni kan väl ta och kupera lite, det är så spännande när jag inte vet i vilken ordning de står, då hittar jag alltid något nytt!”