Anna Lindemark begrundar tyranner, samt långa och korta namn på hundar (?) och människor.
Nikolsburg, i södra Tjeckien, tillhörde också de platser som plundrades av Svenskarna under 30-åriga kriget. Idag heter staden Mikulov, och läser man om dess bokbestånd under äldre tid, förvaltat inte minst av furstehuset Dietrichstein under äldre tid, stöter man på glosor som Hochadel, imperial immediacy, och inte minst ”the magnificent library of Fürst Dietrichstein” – ett bibliotek uppbyggt under generationer av Dietrichsteinska bibliofiler.
Ätten Dietrichstein har i likhet med många andra högadliga släkter givit sina barn emellanåt eklektiska namn, inte sällan i rikligt mått. Bland dessa kan nämnas Karl Johann Baptist Walther Sigismund Ernest Nepomuk Alois, eller Franz Seraph Joseph Carl Johann Nepomuc Quirin, och Hugo Alfons Eduard Emanuel Joseph Johann Wenzeslaus, samtliga naturligtvis Furst Dietrichstein, för att avrunda visitkorten.
Från släktens bibliotek, som idag utgör ett pampigt turistmål, förvaltar Humanistiska biblioteket idag Wunderbare Erschreckliche Vnerhörte Geschichte vnd warhaffte Historien : Nemlich Des nechst gewesenen Großfürsten in der Moschkaw Joan Basilidis (auff jre Sprach Iwan Basilowitz [i.e. Wasilowicz] genandt) Leben. In drey Bücher verfast Vnd aus dem Latein verdeutscht Durch Heinrich Räteln zu Sagan – skriven av Paul Oderborn, (c.1555-1604), översatt till tyska från originalets latin av H. Rätel, och därefter tryckt i Görlitz 1588.
Oderborn hade band till Riga och Rostock, och boken utgör en av de tidigaste skildringarna av Ryssland. Den är därtill den första biografin om Ivan den Förskräcklige (1530-1584), med hans porträtt på titelsidan.
Tyvärr saknar vi i dagsläget en bild av Oderborn, men internet bjuder på desto fler av Ivan.
På titelsidan till vårt exemplar är han återgiven i effektfullt rött, och även om vi inte har att göra med en lika kioskvältande titel som Het Bloedig Tooneel i förra inlägget, upplever man kanske ändå att detta kompenseras genom den rikliga förekomsten av huvubonader härovan.
Apropå traditionen med många, långa namn och spektakulära tillnamn, kan man också betänka att även om Ivan kallats Den Förskräcklige, och orsakerna bakom detta tillnamn är relativt välkända, är det mindre bekant varför Mircea DEN ONDE (1428–1447), prins av Valakiet under hösten-vintern 1442, kallades så. Särskilt i ljuset av övriga familjemedlemmar med mer försonande tillmälen, däribland Mirceas bror – Vlad III Dracul, ”Pålspetsaren”, som efter ett ovanligt mustigt syskonbråk förblindade Mircea med glödande järnstänger.
Men det var ju Ivan vi skulle tala om, och hans biografi. Under bokens titelplansch finns en signatur av vad som mycket väl skulle kunna vara bokens ursprunglige ägare, med tanke på att den tyska översättningen gavs ut 1588, och att Hieronymus Beck von Leopoldsdorf, Adliger, Gelehrter und Ritter (1525-1596) avled ett knappt decennium senare. Med annan handstil än Hieronymus egen står också präntat Tyranus under Ivans tåspetsar, och man tycker lite synd om hunden som vid ett slarvigt första ögonkast tycks vara begåvad med detta namn. Varför detta tillägg? Var det viktigt att visa vad man tyckte om bokens ämne? Var det bara oemotståndligt att sätta pennan till den etikettliknande, tomma ytan mitt i träsnittet?
En digitaliserad kopia av samma upplaga som vår finns att studera fritt via Jagellonian Digital Library.
Bild ur Becksches Portraitbuch, KHM Wien.