Anna Lindemark frossar i murrigt mys, tröttnar på påvar i sällskap med en pragmatisk historiker, och önskar sig forna tiders omvälvande översättartillvaro.
Med signum RAR-Saml. 4:o 18 hittar vi från allhelgonaklostret, också det i Olmutz, en till latin översatt volym av Francesco Guicciardini: Historiarum sui temporis. Vårt exemplar är tryckt i Basel 1566 och titeln betyder ungefär ”Hans [sam]tids historier.” Detta var en mycket vanligt förekommande, formelartad titel, som användes för många av dåtidens verk, och i det här fallet är det också en relativt tondöv översättning av det italienska originalet La historia d’Italia.
Guicciardini kom ursprungligen från Florens. Han var historiker och statsman, en framstående renässansförfattare, och kanske inte oväntat supbroder med Niccolò Machiavelli. Till skillnad från en del andra herrar i vår sommarserie, behövde Guicciardini lyckligtvis inte lägga till alla dessa goda erfarenheter som en del av sitt egennamn.
Historiarum sui temporis bjuder på en nyskapande historieskrivning, mer realistisk och med större skepsis än vad som varit brukligt, och med källor hämtade ifrån dåvarande styre, folk, och händelser från tiden. Guicciardini kom att tjänstgöra under tre olika påvar, och förefaller ha varit rätt trött på dem: hade det inte varit för att han ”var tvungen att lyda dem för att kunna arbeta”, skriver han, hade han ”lika gärna kunnat vara Lutheran, inte för att slippa ifrån religionen som helhet, utan för att se detta rövarband tvingas åter till sina rätta platser.”
En översättning till latin tillgängliggjorde naturligtvis boken för en större läsekrets. Vi noterar att inte ens Vatikanen verkar ha något exemplar av det italienska originalet – däremot skall det finnas ett på Nationalbiblioteket i Rom. Puh! Och oaktat titelns klunsiga överförande, bleknar alla ens tveksamheter (och ens egen översättargärning) inför det Lebenslauf som presenteras av Celio Secondo Curione (1503-1569), mannen som översatt verket. I latiniserad form kallas han, med ett oerhört passande efternamn, Caelius Secundus Curio.
Curio var 23:e son till Jacomino Troterio Curione, och blev tidigt intresserad av protestantiska läror. Då han planerade en resa till Tyskland med sina studiekamrater, blev han istället fängslad och ålagd botgöring för sina kätterska idéer. Hellre än att dra på sig tagelskjortan, smet han ut, vanhelgade två lokala relikvarier, och bytte ut de högvördiga benknotorna som förvarades däri mot en bibel och en upprorisk tvättstugelapp, innan han flydde till mer toleranta omgivningar.
Då Curio senare återvände till Italien blev han på nytt anklagad för kätteri, men lyckades fly, denna gång genom att lura fångvaktaren att kedja fast ett låtsasben vid fängelsehålans vägg. Sedan var det fritt fram att krångla sig ut genom fönstret, som saknade galler. Han förklarade senare i sina egna skrifter mer exakt hur historien med fejkbenet gått till, kanske mer för att slippa anklagas för trolldom än för att skryta med sina utbrytarkunskaper.
Curios liv präglades överlag av ett frenetiskt resande, oftast på flykt undan olika påvliga agenter som skickats för att fånga honom. En av dem slapp han ifrån med minsta möjliga marginal, då han ertappats mitt i maten under en hemlig visit till Italien, och med oefterhärmlig sprezzatura lyckades hota sig ut genom värdshusdörren med bordskniven i handen, släntra förbi de påvliga hejdukarna som stod utanför, och rida iväg på sin häst. Hans produktivitet både vad gällde ständigt fler barn och olika tungt vägande skrifter är förbluffande i ljuset av en sådan tillvaro. Högt upp på inkvisitionens lista över oönskade personer på fri fot, fick han så småningom en smula lugn och ro under sin exiltillvaro i England.