Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark om dagens kuriosakaramell ur magasinen:
Ursäkta de lortiga tjänstemannatassarna! Förlåt den suddiga mobilbilden! Allt kommer sig av min uppjagenhet å yrkets vägnar. Roligheter måste delas ögonaböj, helst innan gåshuden lagt sig.
Här Johan Arndts ”Paradijs lustgård, öfwerflödeligen medh gudachtigheet och wargehanda christelige dygder vpfylt: … transfererat och affsatt på wårt swenska tungomåål, genom (fordom) Ericum Schroderum, translatorem regni” etc etc.
Arndt känner ni till. Han var en bångstyrig tysk teolog som bitvis gick emot sin protestantiska övertygelse och irriterade livet ur en del reformerta styrande på kuppen. Hans skrifter om protestantiskt leverne och kristliga dygder trycktes i många och stora upplagor och var vitt spridda. Denna mumiebruna godbit ur Hvitfeldtska samlingen är tryckt 1674, samt försedd med bokspännen i mässing och en något tveksam proveniens, och den har en riktig röfwarhistoria insydd innanför pärmen, präntad med en för tiden orimligt prydlig antikva, som får en att misstänka att texten är av betydligt senare datum, snarast 1800-tal:
”Ännu en hendelse med denna sköna boken till then förra, som i Schlesien ha tildragit år 1645 den 25 Octobris i Creutzendorf icke långt ifrån Lischwitz. En Qvartermestare af then tappra Hr. Öfwerstens Joachim Ernst Görtz [iys/rigs] regemente hade genom eldswåda mist sin wagn, i thet elden war af en pilt wårdslöst hanterad, och hade lagt hela thet huset i aska, hwaruti wagnen stått. Elden war om nattetid blefwen lös, och hade så tagit öfwerhanden at thet war blefwit för sent at frälsa något. Dagen therefter tå Qwartermestaren sökte efter smelt ten och koppar som han haft på wagnen, fann han sin bönebok ofwan nemnde Johan Arnds Paradis Lustgård aldeles oskadd sådan som hon tilförene warit hade, ja man kunde icke kenna någon elds-lucht uppå henne. Dhenna boken skente han åt en Lieutenant, hvilken bytte bortt henne mot en hest. Dhenna hendelsen är hela thet Görtz [k]yska regimentet och många borgare i Lichwits bekant, så at om hennes wisshet ingalunda är till tiflandes [sic]. Utdragit af Scrivers Siäle-skatts femte del, andra predican [s.] 24, som önskat denna berettelsen wåro fogad jempte den förra som finnes framföre i boken.”
Det finns ingen förra berättelse infogad i boken. Har det ens funnits någon? Har sidorna fallit ur? Vilket annat mirakel kan ha skett med just det här – eller ett annat? – exemplar? Det får vi inte veta.
Värt att påminna sig om är i alla fall 30-åriga krigets diverse religiösa bevekelsegrunder, och att bokens mirakulösa bärgning ur elden säkert sågs som ett tecken på gudomligt ingripande, som visade att man hade Herren på sin sida i konflikten.
Också värt att notera är att den svenska översättningen av Paradis Lustgård utkom för första gången 1647 – och alltså INTE kan ha varit i cirkulation i den tyska leran så tidigt som 1645. Detta exemplar är dessutom en betydligt senare upplaga, tryckt 1674 i Göteborg av Amund Grefwe, stadens förste boktryckare. Det gör det ännu mindre troligt att det är det faktiska exemplaret som omtalas – eventuellt har berättaren rört ihop årtalen, samtidigt som händelsen gäller ett annat exemplar av Arndts förtjusande lilla duodes. Eller så är alltsammans lögn. En spännande, propagandistisk skröna.
Med för- och eftersättsblad ur okända räkenskapsböcker, flertalet kluddiga provenienser (bl a en ”Söfia”), och ytterligare flera hyggeligen oläsliga inskrifter på alla tomma ytor. Tillgänglig för valvlån, med smuts och allt. Välkomna!