Månad: november 2025

Stefan Benjaminsson fördjupar sig i kungliga kungligheter.

De sista åren av Karl XV:s liv präglades av sjukdom och kurorter. Konungen led av tuberkulos och det var den som i september 1872 tog hans liv. Någon effektiv behandling fanns inte vid denna tid, men rikt folk tog ofta till tidens patentmedel: att åka på kurort för att dricka vatten och bada (hydroterapi) och, om läkarna så föreskrev, andas luft. Detta hjälpte oftast föga och för kungen hjälpte det som sagt inte alls. Kurortsläkarna var i alla fall begeistrade av det kungliga besöket. Troligen medvetna om att hydroterapin inte skulle hjälpa mot kungens tarmtuberkulos, fokuserade läkarna på det görbara och tröstade honom genom att skänka honom sina egna bokalster – ofta med dedikationer till konungen av Sverige (och Norge, som för tillfället befann sig i tämligen motvillig union med Sverige). En del av dessa böcker och några andra titlar ur kungens övriga samling av medicinsk litteratur ingår i Humanistiska bibliotekets Bokbandssamling.

Längst till vänster har vi Des Incidents du traitement thermo-minéral de Vichy, av François Auguste Durand, i ett mörkgrönt halvband med Karl XV förgyllda pärmexlibris. Detta kan jämföras med bokbandet längst till höger, Om Sundhedsvæsenet ombord paa danske Krigsskibe, av Frederik Vilhelm Mansa, i ett rött klotband, även detta med förgyllt pärmexlibris. Detta pärmexlibris är dock inte kung Karls utan kronprins Karls, vilket förlägger bokbandet till en tidpunkt innan Karl besteg tronen 1859. Mellan dem har vi Typhus contagieux du gros bétail, av Eugène Renault, i halvband med rygg i grön chagrin och pärmar i chagrinpressad klot, med ett förgyllt dedikationstryck på främre pärm.

Den ovannämnda, säkerligen fascinerade exposén över incidenter rörande termomineralbehandlingen i Vichy har även en dedikation på titelsidan från den stolte författaren. Denna bok uppvisar också ännu ett sätt att markera bokägande, med hjälp av blindstämpel. Denna blindstämpel återkommer i ett flertal av Karl XV:s böcker i Bokbandssamlingen.

Om det militaire medicinalvæsen av J. de Besch är ett elegant rött saffianband med förgylld dekor. Som alla böcker gör den sig bättre i verkligheten än på bild – men vad ska man göra. Marginalia är trots allt en blogg.

Här är ännu ett halvdussin av Karl XV:s böcker från Bokbandssamlingen (nummer 76, 77, 78, 81, 82, 87). En gemensam nämnare för dessa, och några till, är ”chagrin”. Chagrin är benämningen på det skinn som bandet är gjort av. Från början var chagrin vanligtvis skinn från åsna eller häst, men betecknar under senare tid oftast getskinn. Ordet kommer från franskas ord för ”sorg” (chagrin), man chagrinerade skinnet, gav det ett utseende av sorg. Passande för alla dessa böcker om sjukdom? På de två nedersta böckerna ser vi också två exempel på Karl XV:s förgyllda pärmsigill. Det större av dem syns på Vichy au point de vue de l’hygiène et du traitement, av Dr C. Gaudin. Detta band har dekorerats lite extra med förgyllda inre denteller, det vill säga en dekorbård på insidan av pärmen. Den gode doktorn och författaren har dessutom inte kunnat behärska sig utan dedikerat försättsbladet med sedvanlig högtidlighet 30 juli 1867, se nedan.

På nästa bild finner vi ett exempel på dubbla pärmmonogram. Böckerna är Unerlässliches Handbuch für Badegäste zu Ostende, och Supériorité des bains de mer contre les dérangements de santé de la femme, båda av Heinrich Noppe. Pärmmonogrammen, CXV – L-E är alltså både Karl XV:s och drottning Lovisas (Louise van Oranje-Nassau). Det framgår inte om de var på gemensam kurresa till Ostende eller om drottningen var där själv (andra titeln handlar om hur man medelst bad botar specifikt kvinnliga sjukdomar lika ineffektivt som baden botar manliga), men banden anger dem bägge som ägare. Bokbanden är för övrigt bundna i Ostende, av Deweirt. De är röda chagrinband, med förhöjd och förgylld skinndekor, dekor i blindtryck, förgylld krona och monogram, pärmdekor och inre denteller. Så … inget sparat.

Vi avslutar denna rundtur bland Karl XV:s medicinska och hydroterapeutiska bokband med ett band i sammet. Varför sammet? Hade det med ämnet att göra? Något mysigt, mjukt, värmande ämne? Boken är Origine du Cholera (om kolerans ursprung), av Axel Frederick Lassen. Så – nej. Sammet användes främst för att det var exklusivt, även om det på 1800-talet blivit mindre exklusivt. Låt gå, vi tittar på sammetsbandet, som är ett helband i röd sammet, med förgylld titel och bård, samt med blindpressad dekor och försättsblad av sidenmoiré. Varför inte, så att säga. (Hur många bakterier döljer sig i den exklusiva luggen?)

Alla böcker ovan ingår i Humanistiska Bibliotekets Bokbandssamling, med numren 76–88.

Av Stefan Benjaminsson

I en pappkapsel i bibliotekets raritetsmagasin finns tre bokband med Emilie Flygare-Carléns berättelser Ett lyckligt parti, Inom sex veckor och Familjen i dalen. Under mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest lästa och spridda författare. Hon var inte bara ett tidigt exempel på en självförsörjande författare utan också ovanlig såtillvida att hon, till skillnad från sina samtida kvinnliga författare, publicerade sig under sitt eget namn. Läs gärna den eminenta artikeln om henne i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EmilieFlygareCarlen

Det vi ska göra idag är att titta mer på Familjen i dalen och på Emilie Flygare-Carléns kreativa eftertankar om sina redan publicerade texter. De ovan nämnda bokbanden var nämligen författarens egna exemplar av förstaupplagorna, som hon inför en utgåva av hennes samlade romaner 1882–1890 korrigerade. En skillnad som man möter redan på titelbladet är att hon ändrat sitt författarnamn från Carlén till Flygare-Carlén.

I det stora hela är det inte många eller markanta ändringar som gjorts, men en av karaktärerna byter i alla fall namn från Ragnar till Reinhard. Varför Emilie Flygare-Carlén tröttnat på det första R-namnet till förmån för det andra framgår inte av korrekturen. I det flesta fall byts ett ord mot ett annat, som ordet ”djerf” som byts till ”modig”, ”kontant sant” blir ”fullkomligt sant”. En del gånger ändrade hon sig, som när hon övervägde hon att byta ”lurande öga” till ”spejande öga” men strök över korrekturen. Och mycket riktigt är det fortfarande ett ”lurande” öga som finns i andra upplagan. Ändringarna påverkar kanske inte berättelsen i sig, men är intressanta att reflektera över. På sidan 20 finns meningen: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor.” Om det är av omtanke om tjocke Trystedt, eller av insikten att de flesta människor torde vara herremanslikare än någon som uppenbarligen är ”en plåga för alla människor”, är oklart. I andra upplagan har denna mening i alla fall blivit: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än några af alla de herrar jag sett.”

Andra ändringar gör att man anar en författare som är på jakt efter precision. På sida 42 finns en ”gammal enkling” som är ”liksom lite” förmögen. Detta vill Flygare-Carlén initialt ändra till en tidlös ”enkling” som var ”något” förmögen i korrekturen. I slutändan landar det hela på att han kort och gott var förmögen, utan närmare precision. I andra upplagan formuleras det summariskt: ”Han var också förmögen”. Vi ser även spår av en författare som börjar tona ner. Om det berodde på att Emilie Flygare-Carlén med åldern kände att emotioner gör sig bäst med små medel, är svårt att sia om, men på sidan 46 blir ”ett skutt i glädjen” i andra upplagan det något mer behärskade ”en rörelse av tillfredsställelse”. Och på sidan 23 finner vi att någon som redan tidigare för sig själv lett ”i mjugg”, i andra upplagan förpassar leendet än mer bort från offentligheten och ler ”inom sig”.

Det finns ändringar där tonfallet förändras, som på sidan 69 där vi finner ”den der lilla flick ungen” som ”är alldeles för mycket söt” och som i andra upplagan blir ”den där lilla varelsen” som ”är alldeles för mycket ljuv och intagande”. På sidan 72 uppgraderas förtvivlan från att vara ”blott ett enda steg till vansinne” till att vara ”blott ett enda steg till döden”. Att varna för att man kan bli vansinnig när man förtvivlar var troligen inte avskräckande nog. Det finns även ändringar som är svårare att förstå det bakomliggande motivet till. Som på sidan 58 där en kopp ”te” ändras till en kopp ”kaffe”, så där utan vidare. Måhända ett tecken på kaffets och teets förändrade kulturella status de senaste 30 åren?

Förordet till första upplagan har inget korrektur, men har nyskriven not i vilken Emilie Flygare-Carlén säger att förordet får vara kvar som en tidsbild. Hon understryker detta än en gång i ett meddelande till förläggaren: ”Förordet synes mig icke vara obehörigt. Det ställer sig som en tidsbild mot det närvarande. Om förläggaren tycker annorlunda står det honom fritt att utesluta det. Men det ger lif åt det hela.” Förläggare såg uppenbarligen inget behov av extra liv, för han valde att utesluta förordet i andra upplagan. Alla dessa korrekturanteckningar ger hur som helst liv åt Emilie Flygare-Carléns kreativa arbete som författare.