Årets välförtjänte nobelpristagare beskrivs i gårdagens DN av Jens Christian Brandt som ett riktigt lyckopiller:
När Dramaten sätter upp den ungerske författaren László Krasznahorkais roman ”Motståndets melankoli” från revolutionsåret 1989 finns ingen scen, bara ett ödsligt rum där skådespelare och publik tar plats i en terapeutisk cirkel som om vi alla var AA, som om vi samlats här för att bekänna, hur mycket som gått sönder, hur envetet allt lagts i spillror.
Kanske är golvet därför orubbligt grått, aska strödd på betong. I taket kryper en övervakningskamera maskerad till strålkastare sakta runt. Längs väggarna hänger kläder; på en krok folkdräkt, på en annan någon sorts ekipering med slokhatt som eventuellt (det är bara en gissning) burits av herdar i Karpaterna.
Vi ser fram emot att fördjupa oss i dessa muntra tongångar under höstens regniga dagar, och jobbar även på att lära oss stava till: László Krasznahorkai. Gör bättre själv, den som kan!