Tidskriften Vagabond är känd för sina färgstarka bilder, exotiska destinationer och fokus på sånt som tilltalar den något mer äventyrliga turisten. Läsaren lockas att ge sig ut i sin omvärld, så gott som alltid en bra bit ifrån Sverige. De flesta av dagens Vagabondläsare, jag själv inkluderad, har kanske inte tagit sig igenom de tidigare årgångarna av tidskriften, från dess första år under sent 80- och tidigt 90-tal. Det har hänt en del sedan premiärnumret gavs ut 1987.
Första intrycket som drabbar den som skummar igenom utbudet av resmål och texter är den påfallande mörka bild som ges av i princip allt utanför Skandinavien. Vagabond tar läsaren med till länder som varit med om inbördeskrig (Libanon), länder som bara råkar vara extrema små diktaturer (Brunei), eller som är rent allmänt olycksbådande och instabila (Västsahara). Ett lands mörka förflutna nämns så gott som alltid – inte i en faktaruta vid sidan av, utan gärna mitt i brödtexten. Det är kolmörker som råder i de en gång slagfärdiga rubrikerna:
Ju mer man läser, desto mörkare framstår skildringarna. Vagabond beskriver nedsmutsade marknadsplatser i Guatemala, sexturism i Thailand, arg militär i Belize och korruption i den söndervittrande Sovjetunionen. När tidningens utsända åker till Lissabon pratar de med prostituerade på gatan. I artiklar om USA beskriver skribenterna hur knarkförsäljningen påverkar storstadsbarnens framtidsutsikter, och i Liverpool fokuserar de mest på hur skräpigt det är överallt. Det är en lortig, skrämmande, korrumperad och farlig omvärld som belyses – och samtidigt ska framstå som lockande.
Kontrasten mellan den ibland rena misären och texternas tydliga resefokus blir ofta …problematisk. Plötsligt stöter jag på ett reportage från Island och tänker att nu blir det gemyt, pittoreska platser och otroliga naturfoton? Texten inleds med en detaljrik skildring från ett hönsslakteri.
I Vagabonds reklam märker man också tydligt att åren gått. AIDS fanns i allas medvetande under tidningens första utgivningsår och det syns i så gott som varje nummer, inte minst i AIDS-delegationens inte sällan smålustiga (!) upplysningar.
Gamla Vagabond bjuder också på ett myller av kontaktannonser för ressugna. Vissa söker resesällskap, vissa söker kärlek – men intrycket är att de flesta söker bägge delar.
Bonus: recensioner av cigaretter från hela världen. Mindre sannolikt inslag i dagens resetidskrifter?
Anna Lindemark iakttager wåldh, rooff, skrijande och ropande på Stockholms gator 1661.
Ursäkta bibliotekariens illa belysta konturer i tillplattningsglaset. Vi gör så gott vi kan.
”Wij Carl medh Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung och arff-förste, Storförste til Finland, Hertigh uthi Skåne, Estland, Lijffland, Karelen, Brehmen, Vehrden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wänden, Furste till Rügen, Herre öfwer Ingermanland och Wismar ; Så ock Pfalz-Grefwe wid Rhein i Beyern, till Gülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.”
Som vanligt när det börjar så här vet man att det kommer att bli FEDT, och som vanligt grämer man sig över att ens eget visitkort aldrig kommer att landa lika tungt. Nå. I högarna med ”allmänt bös” (biblioteksteknisk term) på väg in i RAR-kammarens bestånd av diverse broschyrer och fragmentariska småtryck återfinns ovanstående lilla placat, utfärdat 1661 av den förmodat utledsna småbarnsmamman och riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som till skillnad från Stockholms övriga mammor i liknande behov av lugn och ro hade mer rejäla dörrar att stänga mellan sig och de skränande kroggästerna utmed gator och gränder.
Den lille utfärdande Pfalz-Grefwen wid Rhein i Beyern, Karl XI, hade just fyllt fem år och behövde nog inte bekymra sig om moderns underbart harmsna kanslisvenska, här återgiffuen i sin helhet eftersom vi alltid, alltid stannar till längs vägen för att njuta av 1600-talets knöggliga ortografi. (Ack Swänska moders-måål! I träskor dansar du, kära töntiga, uråldriga, grovt tillhyvlade och ängsligt inlånande hemmamyskofta till språk – vokalbehängt, genomkorsat av sje-ljudens många slingrande ormar, och med en lång svans av tyskklingande, onödiga bokstäver som Hansan lämnat på den tjärdoftande kajen.)
Ahem. Var var jag? Och vad står det? Kommatering och styckeindelning är helt frivilliga, allt enligt tidens sed.
”Göre här med, såwäl alle i gemeen, som hwar och een i synnerhet, som i denne Wår Residentz-Stadh, och thess Förstäder, wistas, eller boo, det ware sigh Inlendske eller Fremmande, bekant och witterligit, at aldenstund Wij ogierna förspörie, huruledes här, esomofftast, helst om Afftonen och Nattetijdh, myckit wåldh, rooff, skrijande och ropande, jempte mehre otilbörligit föröfwande tiltager och går iswang, på Gatur och i Gränder, hwarigenom Gudz förtörnelse, och den allgemene Fredens och rohlighetens brott och kränckiande förorsakas:
Hwarföre såsom Wij til sådant billigt drage ett misshagh, och icke wele, det, i nogon motto, låta ostraffat skee och passera; altså är Wår stränge och alfwarlige Befallning, at ingen, ehoo then helst wara må, skal fördrijsta sigh, effter denne Dagh, om afftonen och Nattetijdh, något ropande eller skrijande på Gatorne, at anställa eller bruka, myckit mindre någon, med hånische Ordh, hugg, slagh, wåldh, rooff, eller annan mootwilligheet, anfalla och beswära; Efftersom Wij och icke wele hafwa tillåtit, at någon Bössa, Mosquet, eller Pistol, på förbe:de Aftons och Nattetijdh, effter sattwacht [sic] lösas skal, alt widh ther på fölliande hårde och alwarlige straff, öfwer dem, som medh något af detta ofwantalde, beslås eller laghwinnes.
Och såsom Wij hafwe, til den ända, föruthan den förrige och ordinarie, förordnat een Ryttare wacht, som så wäl i sielfwe Stadhen, som i Förstädherne och på Malmarne, skal flijtigt och noga alla Gränder och Gatur patroulliera och genom rijda, sampt alle sådane oppassa, och dhe som beträdes, behörligen förföllia och antasta: Alltså skal hwar och een taga sigh wäl til wahra, dhet han sigh emot bemelte beggie Wachter, icke uthi någon motto förgrijper och förseer, det wari sigh medh ordh eller gierningar, effter som Wÿmehrbemelte Wachter, här medh tage uthi Wår Kongl. beskydd och hägn, och icke wele, at dhe, på hwariehanda sätt, skole warda af een eller annan, högh eller lågh, violerade, hindrade eller beskimpfade, wettandes, den motwilligt wijs, så och medh berådde modhe, beträdhes, eller skiäligen öfwertygas, sådant begå, och oftbemelte Wachter, medh hugg och slagh anfaller, dermedh sigh hafwa förwerkat Lijfwet, Effter som och, der samma Wachter, til sin wehrn, nödgas någon, anten skiuta för hufwudet, eller elliest, efter omständerne, hårdeligen hantera, dee då thet måghe göra saklöse, och den som således faller, eller Dödhen undfår, wara ogildh.
Här hwar och een som detta angår hafwe sigh til effterrätta. Til yttermehre wisso, hafwer Wij detta medh Wårt Kongl. Secret, och Wår Högtährade Elskelige kiäre Fru Modhers, sampt dhe andre Wåre, och Wårt Rijkes respective Förmyndares och Regerings Underskrifft bekreffta låtit.
Gifvit på Wårt Slott Stockholm den 30. Novemb. Anno 1661. ; Hedevvig Eleonora [Med Locus Sigilli] ; Med förtryckta signaturer: Per Brahe Grefwe til Wisingsborg / Sweriges Rijkes Drotzet ; Axel Lillie / i Rijkz-Marskens stelle ; Claes Bielckenstierna / i Rijkz-Admiralens stelle ; Magnus Gabriel De la Gardie, Sweriges Rijkes Cantzler ; Gustavus Bonde, S. Rijkes Skattmestare.”
Det finns alltid mer att upptäcka. Biblioteket är stort och i stort sett varje vecka upptäcker jag pärlor jag inte visste att vi hade. Det är mer dock mer ovanligt att jag upptäcker två pärlor i en och samma bokutgåva.
Doves Press var en så kallade private press och startades av Thomas James Cobden-Sanderson tillsammans med Emery Walker år 1900. Cobden-Sanderson började som bokbindare och Emery Walker hade varit delaktig i arbetet vid William Morris Kelmscott Press. Doves Press estetik stod i skarp kontrast till Kelmscott Press. Om den senare stod för ett överdåd av dekor och frakturinspirerad stil, stod Doves Press för rena sidor med antikvastil och röda anfanger som sträckte sig över hela sidan. Mästerverket från Doves Press är The English bible (1903-1905) tryckt i 500 exemplar. Humanistiska biblioteket har naturligtvis ett exemplar av denna.
Men låt oss fortsätta, för det blir bättre. Sangorski & Sutcliffe hette en bokbinderifirma som startades av Francis Sangorski och George Sutcliffe år 1901. De hade arbetat några år för Douglas Cockerell när en kolstrejk orsakade ekonomisk stagnation, vilket gjorde att de blev uppsagda. Istället för att misströsta startade de eget i en hyrd vindsvåning i Bloomsbury och gjorde sig snabbt ett namn som bokbindare av påkostade och eleganta bokband. Deras mästarprov var en inbindning av Omar Khayyams Rubaiyat. Bandet var utsmyckat med över tusen juveler, femtusen skinnstycken i olika kulörer och hundra kvadratfot bladguld och tog över två år att färdigställa. Detta bokband var dock med på Titanic och gick till botten av Atlanten. Så kan det gå.
Doves Press-utgåvan av bibeln är inbunden av just Sangorski & Sutcliffe. Banden är inte utsmyckade på det överdådiga sätt som många av deras bokband kan vara, men det är utsökt sobra skinnband som väl matchar Doves Press återhållna estetik.
Många av bibliotekets rariteter och exklusiva böcker har kommit till oss visa donationer. Så är inte fallet här. I slutet av augusti 1955 promenerade ett par bibliotekarier ner till Mellgrens antikvariat och köpte helt enkelt Doves Press Bible för 2080 kr och 60 öre. Vi är idag glada över att våra kollegor på 50-talet hade ett par tusen över och insåg värdet av att ha detta fina exempel på bokkonst från två storheter från början av förra sekelskiftet i våra samlingar.
