I KvinnSams arkiv är nu samlingen efter Karin Hartman (1913-2007) uppordnad. Hartman var överstelöjtnant i Frälsningsarmén och var verksam inom en rad områden. Hon arbetade som lärare vid flera folkhögskolor och var även med och grundade Frälsningsarméns folkhögskola på Dalarö, som hon också blev rektor för. Under 1970-talet var hon chefredaktör för arméns tidning Stridsropet. Hon gav också ut flera diktsamlingar, essäsamlingar och självbiografiska verk, samt översättningar från engelska av bland andra C.S. Lewis.
Under några år på 1940-talet var hon borta från armén och arbetade bland annat som ungdomssekreterare i Svenska kyrkans ungdomsråd, men återkom till armén som officer med kaptensrang 1954. I den självbiografiska Nära elden (1984) beskriver Hartman hur hennes pappa, i ett brev till brodern Olov Hartman, vill att Karin ska stanna kvar i armén: ”Även [Svenska] kyrkan öppnar väl dörren lite på glänt för kvinnan, men i stort sett är det mannen som där har sitt stora tillfälle.”
I samlingen efter Karin Hartman finns bland annat manus till predikningar och andakter. Förutom predikotexter till Frälsningsarméns gudstjänster finns även manus till de radioandakter som Hartman höll i – ibland med sambon och författaren Majken Johansson. Samlingen innehåller också omfattande korrespondens som speglar Harmans gärning, både inom och utanför Frälsningsarmén. Den ger en bild av en för tiden ganska unik yrkesgärning och karriär inom religionens område, som var möjlig för en kvinna i Frälsningsarmén.
Arkivförteckning till Karin Hartmans samling finns i databasen ALVIN Läs mer om Karin Hartman i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Idag infaller vårdagjämning, då dag och natt är lika långa i hela landet. Men vad bryr vi oss om dag och natt när det är ordets tre första bokstäver vi egentligen längtar efter: vår. På skrivbordet idag fanns några vårtecken i form av en samling växtplanscher, som ursprungligen användes av Slöjdskolans elever att teckna efter. Totalt 453 växtplanscher, illustrationer av allt från morötter till blåklint. Litografierna användes först av C. A. M. Lindman till Nordens flora. Eller rättare sagt kommer bilderna från början från Svensk botanik (1802-1843) av J. W. Palmstruch. Men det behövdes en ny flora, som alltså Lindman skulle skriva text till. Kopparplåtarna till de gamla illustrationerna överfördes till litografisk sten, vilket gjorde att man kunde reproducera dem i färg. Illustratören Axel Ekblom bearbetade och uppdaterade illustrationerna, vilket till slut blev den nu klassiska floran Nordens flora, som gavs ut 1901 och innehöll beskrivningar av 650 växter. Idag, denna dag då vi säger att det är vår, ger vi er tre sorters blommor.
”Inbillningsrike läsare! Har ni någonsin varit vittne till en storm utanför Biscaya-viken? Om icke, i fall ni älskar ombyte, så lönar det sig verkligen mödan att göra en liten färd till Lissabon eller Madeira, för att tilläfventyrs råka ut för en.”
Jag måste erkänna att suget efter att utsätta mig för en storm utanför Biscaya-viken är tämligen begränsat, men som den inbillningsrika läsare jag ändå är, kan jag uppskatta den dramatiska gestaltningen av denna utsikt. För det är det vi ägnar oss åt idag: utsikter. Detta är ett av vår äldre katalogs kanske mer säregna uppställningsord. Här hamnar böcker som vill ge den stationära läsaren en möjlighet att se sig om i världen. Det kan vara något så enkelt som ett mindre bokband med foton, som Scottish scenery, som bland annat med fotografisk pedagogik visar att en av de utsikter Skottland erbjuder är whiskytunnor.
På hyllan för Utsikter finns en rad olika tryck som visar upp världens sevärdheter, främst europeiska städer, från deras mer angenäma sidor. Paris, Rom, Oporto kan på så sätt bevistas från en trygg fåtölj i det kalla Norden. Andra böcker tar ett helhetsgrepp och nöjer sig inte med något så futtigt som en enskild stad, som: Pittoreskt universum, eller taflor ur hela den kända verlden, från 1849.
Den uppmärksamme noterar säkert hur utgivaren garderar sig med att innehållet bara ska täcka upp ”den kända” världen. Om en läsare saknar till exempel Sydamerika eller Hjo, kan utgivaren alltid påstå att denne inte kände till just dessa delar av världen. Spelad ignorans är som bekant ett ypperligt verktyg för lyckade affärer. Den svenska utgåvan om ett pittoreskt universum är en förkortad stöld från Herman Meyer, som faktiskt gjorde ett försök att täcka in allt som fanns att se i världen: Meyer’s Universum, oder Abbildung und Beschreibung des Sehenswerthesten und merkwürdigsten der Natur und Kunst auf der ganzen Erde, från 1835. Det vill säga sevärdheter, märkvärdigheter, natur och konst från hela världen. Jag vet inte om Meyer fick med allt, men biblioteket har 21 band av Meyers utsikter.
Det inledande citatet till denna text är taget från Kosmorama, från 1835-36. Verket är i två band och i undertiteln kan man ana att den som läst sig genom Kosmorama sedan inte kommer att orka att också besöka alla platser i verkligheten. Undertiteln lyder: eller målningar af det skönaste och märkvärdigaste i naturen, konsten och människolifvet i förening med smärre noveller, samt historiska och humoristiska uppsatser. Här finns all information. Skribenten som skriver sig så varm om Biscayas stormar tipsar galant om att dessa bäst upplevs i december eller januari, att upplevelsen kommer vara både det behagligast och obehagligaste man kan vara med om, och berättar att den storm som skribenten upplevde varade från söndag till onsdag: ”hvilket tilläfventyrs var något för långt för nöje”. Jag kan tänka mig det. Stanna hemma!
De historiska uppsatserna som ackompanjerar bilderna kan ge en nutida läsare både lokalkännedom, beskriva dramatiska möten med människor och ge information om de engelska soldaternas sold efter slaget vid Ameixal, allt i samma stycke om snus. Utsikter ger således insikter.
En gång när 1800-talet var ungt var ångkraft det senaste i teknologi och central för den industriella revolutionen. Samhällsförändringar hade då liksom nu en tendens att avspeglas i litteraturen, så när transportmedlen ”ångifierades” tog sig den nya teknologin även litterära uttryck. Det finns en rad böcker från denna tid där ångan figurerar inte bara som samtidsmarkör utan som förföriskt lockmedel. Det är som om böckerna vill säga att inte bara världen blir mer intressant med ånga, litteraturen bli ett snäpp bättre. För vad är en bok med sånger jämfört med Ångbåts-sånger, där alla sånger är döpta efter och utspelar sig på ångbåtar.
Jag är inte helt överens med liknelsen att ångbåten ”trippar raskt och ledigt, likväl blygsamt, nätt och sedigt, som en dufva”, men det är kanske just vad ångbåtar gjorde 1837. Åtminstone enligt författaren C F Dahlgren, som 1837 hade ångbåtar som främsta inspirationskälla, för han ansåg inte ämnet uttömt på långt när. Icke då, för hans lyriska penna värkte även fram eposet: Resan till solen eller sång för ångfartyget Norrland.
Poesins konstnärliga höjd är kanske underordnad att det handlar om en ångbåt. Jag är säker på att hade Jane Austen levt ett par decennier senare, hade vi nu med glädje läst: Stolthet och ångbåtar, eller Förnuft, känsla och en medelstor ångbåt. Och det hade känts helt rätt. Låt oss undersöka några fler tryck från ångans storhetstid. Hildas ångbåtsresa till Upsala handlar inte helt otippat om Hilda som företar en resa till Uppsala (med ångbåt) och i brevform berättar vad hon upplever på vägen. Men tro inte att det är målet i sig som är intressant utan att resan är en resa medels ångbåt.
Samma tanke tycks finnas redan 1822 i Ångbåtsfärden från Rosersberg till Skokloster, som är ett ”Rimbref”. Rimbrevet ångar (se där en metafor från samma period) av dramatisk framåtrörelse. Alla ska upp i ottan, stjälpa i sig kaffe för att dra i väg på böljan ända bort till Skokloster. Första försöken med ångbåt i Sverige gjordes 1816, så rimbrevet är tidigt ute.
Ångbåtarna letade sig även in på teaterscenen. Den produktive August Blanche såg sin chans att tjäna en slant, inte bara på ångbåtar utan även på den svenska superstjärnan Jenny Lind, i det lilla teaterstycket Jenny eller ångbåtsfärden, som utspelar sig på en ångbåt döpt efter just Jenny Lind. Det är sångpartier och nervkittlande dramatik, som när maskinisten ”sotig och svettig uppkommer ur machineriet”
August Blanche var för övrigt inblandad i den stora ”Det-går-an-striden”. Blanche störde sig på C J L Almquists roman Det går an (som också är en ångbåtsroman, i det att den utspelar sig nästan helt på en ångbåt) och skrev därför en parodi på Almquists bok. Almquist blev jättearg och svarade med verbalt gift. Konflikten eskalerade och slutade med att de råkade stöta på varandra en kväll i centrala Stockholm och Blanche spottade Almquist i ansiktet. Så gick det till i den konungsliga hufvudstaden år 1840. Det är eventuellt mer civiliserat där nu.
Böcker handlade inte bara om ångbåtar utan det trycktes även böcker som var till för att läsas på dessa. Ångbåtar och järnväg ökade resandet och därmed fanns det behov av att förströ sig på resan. Därför kunde man köpa böcker som den ovanstående På ångbåten och jernvägen, som var fylld med olika berättelser, dikter, biografier etc. som utgivaren förmodade skulle intressera den intellektuellt förslöade resenären. Just den här utgivaren satte ribban högt.
Slutligen har vi en titel som slänger in allt för att locka läsaren: Rikets ständers bank och jag: Sann berättelse, indelad i tvenne ångbåtsfärder och en diligens-tour. Med författarens porträtt.
Det är det stora och hotfulla ekonomiska statsapparaten mot den enskilda lilla människan. Det är en ”sann berättelse”. Det är teknologisk action i form av icke en, men TVÅ ångbåtsfärder, och dessutom äldre teknologi i form av en diligenstur. Som om detta inte vore nog toppar man allt med att läsaren även får ta del av författarens porträtt. När man dessutom förstår att det hela handlar om sedelförfalskning så borde det locka varje kulturellt sinnad person med självaktning till läsning.
För den som är mer intresserad av ämnet rekommenderas Gunnel Furulands artikel ”Ångbåtar, omnibussar och järnvägar: Samfärdsmedlens spår i tryckta dokument”, i Lychnos 2010.
