Månad: september 2024

Anders Strinnholm om Hvitfeldtska samlingen och dess historia.

Som en pendang till vår sommarserie om krigsbyten i den Hvitfeldtska samlingen, ger vi nu en översikt över samlingen, dess tillkomst och bakgrund.

Reformationen innebar ett hårt slag mot utbildningen i Sverige, då i princip all utbildning skedde via kyrkan, huvudsakligen i katedralskolor och vid universitetet i Uppsala. När kyrkans ekonomi drastiskt försämrades då dess stora egendomar konfiskerades av staten försvann många av de ekonomiska förutsättningarna för undervisning och utbildning. Detta påverkade katedralskolorna mycket negativt och universitetet var i praktiken stängt under andra halvan av 1500-talet.

Med rikets ökande ambitioner och behovet av kvalificerad förvaltning under början av 1600-talet blev bristen på bildat folk ett allt större problem. 1620 års Riksdag beslutade om en ny gymnasiereform med inspiration från Tyskland, särskilt Bremen. Förslaget hade tagits fram på Gustav II Adolfs uppdrag. Viktigast var att katedralskolorna nu blev gymnasieskolor och fick en tryggare finansiering. Först att omvandlades var katedralskolan i Västerås 1623, och de övriga stiften under de nästkommande åren.

Det nyss grundade Göteborg var ingen stiftsstad, men dess betydelse och storlek medförde ändå att Drottning Kristina beslutade om ett gymnasium 1647: Göteborgs Kongl. Gymnasium. Idag går denna skola under namnet Hvitfeldtska gymnasiet.

Syftet med gymnasierna var främst att utbilda präster, och de ämnen som studerades var inriktade på en kyrklig karriär. Ansvaret att förse skolbiblioteket med lämplig litteratur låg därför också i allt väsentligt på kyrkan. Vissa tillskott fick biblioteket från sterbhus, som var skyldiga att vid prästers dödsfall överlämna ”en god bok” till skolan. Prästerskapet kunde också vid ämbetstillträde tvingas avlägga en viss avgift eller donation. Med tiden blev det också vanligare att privatpersoner skänkte böcker till gymnasiebiblioteket. Teologi och klassiska språk dominerade undervisningen, och latinet var skolans ”modersmål”. Dessutom studerades filosofi, historia, matematik och musik. Man läste klassiska författare som Cicero, Demosthenes, Vergilius, Euripides och Homeros.

Namnet Hvitfeldtska samlingen (och gymnasiet) har sitt ursprung i en donation från 1664. Margareta Hvitfeldt, med rötter i dansk och dansk-tysk uradel, hade inga syskon och var ensam arvtagare till stora egendomar. Då hon blev änka 1651 var hon en oerhört förmögen kvinna, och ägde ett stort antal gods, bland annat i Bohuslän. Då landskapet blev svenskt 1658, etablerade hon snabbt goda förbindelser med exempelvis Per Brahe d.y.

Trots den stora förmögenheten präglades hennes liv av sorg. Hennes son Ivar (Iffuer) Dyre insjuknade och dog under en resa i Frankrike 1663, vid 19 års ålder. När han anade att slutet var nära skrev han ett brev till modern den 11 augusti samma år, och bad henne att: ”…stifte en Del af sit Gods eller en Summa Penge, saa meget hon selv vilde, hvoraf Renten aarlig kunde gives fattige Skolebørn og studerende Ungdom i Baahuslen, hende og hannem til en evig Ihukommelse”.

Den 22 januari 1664 ordnade Margareta Hvitfeldt en donation av en stor samling gårdar och andra tillgångar. Detta för att möjliggöra skolgång för 30 elever årligen vid Gymnasiet i Göteborg. Donationen skulle även finansiera vetenskaplig forskning. 1694 infördes stiftelsens namn ”Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen”.

Under tidigt 1700-tal började nya regler gälla för gymnasiebiblioteken. 1724 års skolordning innehåller omfattande bestämmelser för biblioteken. Beträffande läroböcker framhålls att det var biskopens och konsistoriets ansvar att böcker fanns tillgängliga för undervisning i tillräckligt antal. Det sägs också att både elever och lärare är i behov av ”ett något ymnigare förråd av böcker”. År 1721 brann skolan i samband med en större stadsbrand. Vi vet inte hur mycket av biblioteket som förstördes då det saknas äldre förteckningar över bokbeståndet.

Under 1700-talet förändrades undervisningen och nya ämnen tillkom. Botanik- och zoologiundervisning startade i liten skala. Genom exkursioner kunde botanikstudierna hålla en viss nivå, medan zoologiämnet led svårt av bristen på åskådningsmaterial. 1749 köpte biblioteket ett stort antal naturvetenskapliga böcker, bl.a Anders Berchs Inledning till allmänna hushållningen och Dalmans Skogs-, Ängs- och Humlegårdskötsel.  1774 infördes teckningsundervisning på allvar. Samma år anställs en lärare i tyska och franska (Brahel) och en i engelska (Ross). De tre stora moderna språken var därmed representerade i skolans undervisning.

Under 1760-talet gjordes försök från både enskilda personer och bibliotekets sida att göra boksamlingen mer attraktiv för en bredare publik. 1760 insamlades 502 daler silvermynt från borgare i staden ”till köp av intressanta böcker, som skola på begäran utlånas till genomläsning”. Det befintliga bokbeståndet var kanske inte riktigt vad stadens borgerskap var intresserade av. Dåvarande bibliotekarie, Harckens, började hålla öppet för allmänheten varje onsdag och lördag. Ett år senare kunde han dock meddela att inga andra än gymnasister utnyttjat biblioteket.

Utöver gåvor från prästerskapet började nu även donationer från borgerskapet strömma in. Bland givarna hittar vi Stadssekreterare Sigfrid Sirenius, direktör vid Ostindiska kompaniet Jacob Sahlgren, apotekare Frans Martin, justitieborgmästare Cornelius Thorsen, och kyrkoherde Peter Hansson Ström. Det högre borgerskapet tycks ha dominerat som bidragsgivare, men även något mindre bemedlade personer förekommer.

Flera av de dåtida givarna benämnde gymnasiebiblioteket ”Bibliotheca publica” i olika tillskrifter och dokument. Detta, tillsammans med det faktum att borgerskapet visade sådan generositet mot biblioteket tyder på att man börjat betrakta biblioteket som en institution av vikt för hela Göteborgs stad.

1768 skänkte så Ostindiska kompaniet ett större antal kartor och geografiska verk till skolans bibliotek. De skulle bli ett viktigt komplement till den befintliga samlingen av kartor och planscher. Idag omfattar samlingen både svenska och internationella kartor över städer, länder och världsdelar, såväl som historiskt viktiga slag och astronomi.

Samlingen innehåller också en del handskrifter, till exempel en fransk bibel från 1200-talet, ett 1400-talsbreviarium från Skepplanda kyrka, Rutger von Aschebergs egenhändigt nedtecknade ”memoarer”, och en teckningsskola framtagen av Pehr Hörberg. Då mycket av det som donerats till samlingen var gammalt redan vid gåvotillfället, finns här även 12 inkunabler och en mycket stor mängd 1500-talstryck, bland mycket annat. Den samling som Universitetsbiblioteket förvaltar utgörs av gymnasie-/läroverksbibliotekets bestånd fram till och med år 1899.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hvitfeldtska samlingen utgör en rik och spännande inblick i vad ett gymnasiebibliotek kunde innehålla under 16- 17- och 1800-talen. Den belyser stadens utbildnings- och idéhistoria under en lång och formativ period, och ger en bild av ett bibliotek som än idag är ett betydelsefullt inslag i Göteborgs historia.

Anna Lindemark avrundar sommarserien, konstaterar att det redan är långt in på hösten, och återgår till de ordinarie specialsamlingarna med oförminskad arbetsglädje.

Ett annat danskt krigsbyte i våra samlingar är (troligen) Johannes Lauterbachs Tractatus novus de armis & literis (Wittenberg 1595). Lauterbach (1531-1593) var pedagog, kyrkomusiker och historiker. Hans verk uttrycker viss bedrövelse över att hans egen tid fört med sig så mycket krig och elände, och han hoppas på bättre tider framöver.

Hortleder var influerad både av Heinrich Rantzau, Holsteinsk bibliofil (1526–1598), och av Baldassare Castiglione, myntare av begreppet sprezzatura – den originalversion av effortless cool som tidens hovmän förväntades uppvisa. I konceptet ingår bland annat att aldrig skratta åt sina egna skämt, vilket omedelbart diskvalificerar Marginalias författare. Vi hänvisar även tillbaka till den gode Curio och det fastkedjade benet i avsnitt 7 av vår sommarserie, för att något bredda begreppet.

Också här finns en trivsam proveniens: boken har varit i Sigvard Grubbes [1556-1636] ägo. Utöver sitt namn noterar han också på titelbladet att han förvärvat den i Århus, år 1595.

Sivert Grubbe tillhörde den danska adeln. Han var nyfiken, iakttagande och inte minst äventyrligt lagd i ungdomen – och han skrev dagbok, naturligtvis på latin. Manuskriptet bevaras hos Det Kongelige Bibliotek, med många darrhänta rättelser gjorda med Grubbes gammelmanshand. Den finns även i förtjänstfull översättning till danska av Holger Frederik Rørdam, och gavs ut i två delar i Danske Magazin 1873 och 1878 (se stillsam not i slutet av denna text).

I dagboken finns ingen anmärkning om besök i Århus 1595, eller för den delen om några bokinköp. Emellanåt är texten mycket knapphändig, och noterar kungliga bröllop, väderlek och diplomatisk utväxling av gåvor med frustrerande återhållsamhet. Andra gånger är Grubbe mer frikostig med detaljer – år 1595 inleds med en omsorgsfullt beskriven resa till Sverige, där en grupp danska dignitärer representerade Kung Kristian vid lille prins Gustav Adolfs dop, mot slutet av den bitande kalla vintern. De utsända kalasade sig via en rad slott och pampiga gods allt längre norrut, och i många dagar red de genom de djupa skogarna i Smålanden och Närke, tills följet befann sig en halv mil utanför byen Stokholm, där de blev varmt emottagna av marskalk Anders Lindersen i spetsen för tvåhundra ryttare. Man anar röken ur hästmularna på det istäckta fältet. Åtta dagars HerreJössesGästabud följde i hufvudstaden – undra på att Grubbe inte skrev något om bokhandeln i Århus. 1595 blev dessutom ett spännande år då han tillträdde nytt ämbete som Överste Sekreterare åt Kong K.

Ur andra av Grubbes anteckningar återfinns dessa noteringar från en sjöresa med Kristian IV och det kungliga följet – INTE fylleseglatsen till Nordkap år 1599, utan en tur till Bornholm, Jylland och Ösel.

”Om Natten var der Gilde og Dans paa Raphael. Da Knud Gyldenstierne vendte tilbage til
vort Skib med en dygtig Perial, faldt han i Vandet og blev omdøbt, da han vilde gaa ombord.
Kaptejnen raabte til ham fra Skibet: ’Vel bekomme dig Badet!'”

”Henimod Natten saa vi en stor Hval saa nær, at Skibet nær kunde være rendt paa den, og
vi kunde ikke skræmme den ved vore Raab, sa vi seilede forbi.”

”Ønske ved vor Sørejses Slutning:
Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;
Gudene give, at jeg aldrig mer komme tilsøs.”

Grubbe satte också upp en mängd speciella texttavlor på flera av sina gods och gårdar. På Torups slott öster om Malmö lyder en sådan: ”Till tacksam hågkomst av mina förfäder åt efterkommande och eftervärld om någon bliver. Sigvard Grubbe Anno 1632.”

Ett lite speciellt problem som dåtidens namnskick orsakar för den som gräver en wikipediagrop åt andra, är för övrigt att alla historiens Lärde heter ungefär samma saker. Namnfloran varierar något lite beroende på vilken kultursfär man läser om, men inom var och en verkar det ha funnits kanske åtta olika namn som alla fick dela på, antingen de ville eller inte.

Vår egen tid bjuder förresten också på problem: vid illgooglandet av alla ärevördiga gubbar i vår sommarserie, försöker sökmotorerna hela tiden (utan framgång) hitta herrarne på LinkedIn. Men i den domedagsboken återfinnes de dock icke.

*

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del I: 1566-1599], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 2 (1873), s. 361-404.

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del II: 1600-1631], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 4 (1878), s. 4-83.

Anna Lindemark våndas över knorvliga 1600-talshandstilar och plurrar med Pros.

Det är ju inte bara Baltikum som lidit under svenskarnas härjningar. En del danska krigsbyten har också hittat vägen till Humanistiska biblioteket. En raritet bland dessa är Friedrich Hortleders Der römischen Keyser- und königlichen Maiesteten (Frankfurt am Main, 1618). Tyske Hortleder var politiker och historiker, och verket är en personhistorisk och krigshistorisk översikt, som med tidens mått mätt hade utmärkt kläm på primärkällorna.

Proveniensen är något alldeles extra; boken har tillhört den danske amiralen Pros Mund, (1589-1644). Här ännu ett icke föraktligt CV: efter att ha gjort karriär inom flottan, bevisade sig Mund som sjökrigare genom att skydda olika handelsrutter mot fribytare (varför framstår alltid ens lokala pirater som mindre exotiska än de långväga?) och fick bland annat Island i förläning (tack).

Under Torstensonska kriget engagerades Mund på nytt, men med sämre utfall för honom själv. Boken togs i beslag efter slaget vid Fehmern 1644, då Pros slogs ihjäl av svenskarna som bordat hans amiralskepp, det danska flaggskeppet Patientia. Hans döda kropp vräktes över relingen ned i havet.  Denna incident finns noterad direkt i boken, enligt inskriptionen nedan:

Anna Lindemark begrundar tyranner, samt långa och korta namn på hundar (?) och människor.

Nikolsburg, i södra Tjeckien, tillhörde också de platser som plundrades av Svenskarna under 30-åriga kriget. Idag heter staden Mikulov, och läser man om dess bokbestånd under äldre tid, förvaltat inte minst av furstehuset Dietrichstein under äldre tid, stöter man på glosor som Hochadel, imperial immediacy, och inte minst ”the magnificent library of Fürst Dietrichstein” – ett bibliotek uppbyggt under generationer av Dietrichsteinska bibliofiler.

Ätten Dietrichstein har i likhet med många andra högadliga släkter givit sina barn emellanåt eklektiska namn, inte sällan i rikligt mått. Bland dessa kan nämnas Karl Johann Baptist Walther Sigismund Ernest Nepomuk Alois, eller Franz Seraph Joseph Carl Johann Nepomuc Quirin, och Hugo Alfons Eduard Emanuel Joseph Johann Wenzeslaus, samtliga naturligtvis Furst Dietrichstein, för att avrunda visitkorten.

Från släktens bibliotek, som idag utgör ett pampigt turistmål, förvaltar Humanistiska biblioteket idag Wunderbare Erschreckliche Vnerhörte Geschichte vnd warhaffte Historien : Nemlich Des nechst gewesenen Großfürsten in der Moschkaw Joan Basilidis (auff jre Sprach Iwan Basilowitz [i.e. Wasilowicz] genandt) Leben. In drey Bücher verfast Vnd aus dem Latein verdeutscht Durch Heinrich Räteln zu Sagan – skriven av Paul Oderborn, (c.1555-1604), översatt till tyska från originalets latin av H. Rätel, och därefter tryckt i Görlitz 1588.

Oderborn hade band till Riga och Rostock, och boken utgör en av de tidigaste skildringarna av Ryssland. Den är därtill den första biografin om Ivan den Förskräcklige (1530-1584), med hans porträtt på titelsidan.

Tyvärr saknar vi i dagsläget en bild av Oderborn, men internet bjuder på desto fler av Ivan.
På titelsidan till vårt exemplar är han återgiven i effektfullt rött, och även om vi inte har att göra med en lika kioskvältande titel som Het Bloedig Tooneel i förra inlägget, upplever man kanske ändå att detta kompenseras genom den rikliga förekomsten av huvubonader härovan.

Apropå traditionen med många, långa namn och spektakulära tillnamn, kan man också betänka att även om Ivan kallats Den Förskräcklige, och orsakerna bakom detta tillnamn är relativt välkända, är det mindre bekant varför Mircea DEN ONDE (1428–1447), prins av Valakiet under hösten-vintern 1442, kallades så. Särskilt i ljuset av övriga familjemedlemmar med mer försonande tillmälen, däribland Mirceas bror – Vlad III Dracul, ”Pålspetsaren”, som efter ett ovanligt mustigt syskonbråk förblindade Mircea med glödande järnstänger.

Men det var ju Ivan vi skulle tala om, och hans biografi. Under bokens titelplansch finns en signatur av vad som mycket väl skulle kunna vara bokens ursprunglige ägare, med tanke på att den tyska översättningen gavs ut 1588, och att Hieronymus Beck von Leopoldsdorf, Adliger, Gelehrter und Ritter (1525-1596) avled ett knappt decennium senare. Med annan handstil än Hieronymus egen står också präntat Tyranus under Ivans tåspetsar, och man tycker lite synd om hunden som vid ett slarvigt första ögonkast tycks vara begåvad med detta namn. Varför detta tillägg? Var det viktigt att visa vad man tyckte om bokens ämne? Var det bara oemotståndligt att sätta pennan till den etikettliknande, tomma ytan mitt i träsnittet?

En digitaliserad kopia av samma upplaga som vår finns att studera fritt via Jagellonian Digital Library.