Månad: september 2024

Anna Lindemark avrundar sommarserien, konstaterar att det redan är långt in på hösten, och återgår till de ordinarie specialsamlingarna med oförminskad arbetsglädje.

Ett annat danskt krigsbyte i våra samlingar är (troligen) Johannes Lauterbachs Tractatus novus de armis & literis (Wittenberg 1595). Lauterbach (1531-1593) var pedagog, kyrkomusiker och historiker. Hans verk uttrycker viss bedrövelse över att hans egen tid fört med sig så mycket krig och elände, och han hoppas på bättre tider framöver.

Hortleder var influerad både av Heinrich Rantzau, Holsteinsk bibliofil (1526–1598), och av Baldassare Castiglione, myntare av begreppet sprezzatura – den originalversion av effortless cool som tidens hovmän förväntades uppvisa. I konceptet ingår bland annat att aldrig skratta åt sina egna skämt, vilket omedelbart diskvalificerar Marginalias författare. Vi hänvisar även tillbaka till den gode Curio och det fastkedjade benet i avsnitt 7 av vår sommarserie, för att något bredda begreppet.

Också här finns en trivsam proveniens: boken har varit i Sigvard Grubbes [1556-1636] ägo. Utöver sitt namn noterar han också på titelbladet att han förvärvat den i Århus, år 1595.

Sivert Grubbe tillhörde den danska adeln. Han var nyfiken, iakttagande och inte minst äventyrligt lagd i ungdomen – och han skrev dagbok, naturligtvis på latin. Manuskriptet bevaras hos Det Kongelige Bibliotek, med många darrhänta rättelser gjorda med Grubbes gammelmanshand. Den finns även i förtjänstfull översättning till danska av Holger Frederik Rørdam, och gavs ut i två delar i Danske Magazin 1873 och 1878 (se stillsam not i slutet av denna text).

I dagboken finns ingen anmärkning om besök i Århus 1595, eller för den delen om några bokinköp. Emellanåt är texten mycket knapphändig, och noterar kungliga bröllop, väderlek och diplomatisk utväxling av gåvor med frustrerande återhållsamhet. Andra gånger är Grubbe mer frikostig med detaljer – år 1595 inleds med en omsorgsfullt beskriven resa till Sverige, där en grupp danska dignitärer representerade Kung Kristian vid lille prins Gustav Adolfs dop, mot slutet av den bitande kalla vintern. De utsända kalasade sig via en rad slott och pampiga gods allt längre norrut, och i många dagar red de genom de djupa skogarna i Smålanden och Närke, tills följet befann sig en halv mil utanför byen Stokholm, där de blev varmt emottagna av marskalk Anders Lindersen i spetsen för tvåhundra ryttare. Man anar röken ur hästmularna på det istäckta fältet. Åtta dagars HerreJössesGästabud följde i hufvudstaden – undra på att Grubbe inte skrev något om bokhandeln i Århus. 1595 blev dessutom ett spännande år då han tillträdde nytt ämbete som Överste Sekreterare åt Kong K.

Ur andra av Grubbes anteckningar återfinns dessa noteringar från en sjöresa med Kristian IV och det kungliga följet – INTE fylleseglatsen till Nordkap år 1599, utan en tur till Bornholm, Jylland och Ösel.

”Om Natten var der Gilde og Dans paa Raphael. Da Knud Gyldenstierne vendte tilbage til
vort Skib med en dygtig Perial, faldt han i Vandet og blev omdøbt, da han vilde gaa ombord.
Kaptejnen raabte til ham fra Skibet: ’Vel bekomme dig Badet!'”

”Henimod Natten saa vi en stor Hval saa nær, at Skibet nær kunde være rendt paa den, og
vi kunde ikke skræmme den ved vore Raab, sa vi seilede forbi.”

”Ønske ved vor Sørejses Slutning:
Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;
Gudene give, at jeg aldrig mer komme tilsøs.”

Grubbe satte också upp en mängd speciella texttavlor på flera av sina gods och gårdar. På Torups slott öster om Malmö lyder en sådan: ”Till tacksam hågkomst av mina förfäder åt efterkommande och eftervärld om någon bliver. Sigvard Grubbe Anno 1632.”

Ett lite speciellt problem som dåtidens namnskick orsakar för den som gräver en wikipediagrop åt andra, är för övrigt att alla historiens Lärde heter ungefär samma saker. Namnfloran varierar något lite beroende på vilken kultursfär man läser om, men inom var och en verkar det ha funnits kanske åtta olika namn som alla fick dela på, antingen de ville eller inte.

Vår egen tid bjuder förresten också på problem: vid illgooglandet av alla ärevördiga gubbar i vår sommarserie, försöker sökmotorerna hela tiden (utan framgång) hitta herrarne på LinkedIn. Men i den domedagsboken återfinnes de dock icke.

*

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del I: 1566-1599], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 2 (1873), s. 361-404.

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del II: 1600-1631], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 4 (1878), s. 4-83.

Anna Lindemark våndas över knorvliga 1600-talshandstilar och plurrar med Pros.

Det är ju inte bara Baltikum som lidit under svenskarnas härjningar. En del danska krigsbyten har också hittat vägen till Humanistiska biblioteket. En raritet bland dessa är Friedrich Hortleders Der römischen Keyser- und königlichen Maiesteten (Frankfurt am Main, 1618). Tyske Hortleder var politiker och historiker, och verket är en personhistorisk och krigshistorisk översikt, som med tidens mått mätt hade utmärkt kläm på primärkällorna.

Proveniensen är något alldeles extra; boken har tillhört den danske amiralen Pros Mund, (1589-1644). Här ännu ett icke föraktligt CV: efter att ha gjort karriär inom flottan, bevisade sig Mund som sjökrigare genom att skydda olika handelsrutter mot fribytare (varför framstår alltid ens lokala pirater som mindre exotiska än de långväga?) och fick bland annat Island i förläning (tack).

Under Torstensonska kriget engagerades Mund på nytt, men med sämre utfall för honom själv. Boken togs i beslag efter slaget vid Fehmern 1644, då Pros slogs ihjäl av svenskarna som bordat hans amiralskepp, det danska flaggskeppet Patientia. Hans döda kropp vräktes över relingen ned i havet.  Denna incident finns noterad direkt i boken, enligt inskriptionen nedan:

Anna Lindemark begrundar tyranner, samt långa och korta namn på hundar (?) och människor.

Nikolsburg, i södra Tjeckien, tillhörde också de platser som plundrades av Svenskarna under 30-åriga kriget. Idag heter staden Mikulov, och läser man om dess bokbestånd under äldre tid, förvaltat inte minst av furstehuset Dietrichstein under äldre tid, stöter man på glosor som Hochadel, imperial immediacy, och inte minst ”the magnificent library of Fürst Dietrichstein” – ett bibliotek uppbyggt under generationer av Dietrichsteinska bibliofiler.

Ätten Dietrichstein har i likhet med många andra högadliga släkter givit sina barn emellanåt eklektiska namn, inte sällan i rikligt mått. Bland dessa kan nämnas Karl Johann Baptist Walther Sigismund Ernest Nepomuk Alois, eller Franz Seraph Joseph Carl Johann Nepomuc Quirin, och Hugo Alfons Eduard Emanuel Joseph Johann Wenzeslaus, samtliga naturligtvis Furst Dietrichstein, för att avrunda visitkorten.

Från släktens bibliotek, som idag utgör ett pampigt turistmål, förvaltar Humanistiska biblioteket idag Wunderbare Erschreckliche Vnerhörte Geschichte vnd warhaffte Historien : Nemlich Des nechst gewesenen Großfürsten in der Moschkaw Joan Basilidis (auff jre Sprach Iwan Basilowitz [i.e. Wasilowicz] genandt) Leben. In drey Bücher verfast Vnd aus dem Latein verdeutscht Durch Heinrich Räteln zu Sagan – skriven av Paul Oderborn, (c.1555-1604), översatt till tyska från originalets latin av H. Rätel, och därefter tryckt i Görlitz 1588.

Oderborn hade band till Riga och Rostock, och boken utgör en av de tidigaste skildringarna av Ryssland. Den är därtill den första biografin om Ivan den Förskräcklige (1530-1584), med hans porträtt på titelsidan.

Tyvärr saknar vi i dagsläget en bild av Oderborn, men internet bjuder på desto fler av Ivan.
På titelsidan till vårt exemplar är han återgiven i effektfullt rött, och även om vi inte har att göra med en lika kioskvältande titel som Het Bloedig Tooneel i förra inlägget, upplever man kanske ändå att detta kompenseras genom den rikliga förekomsten av huvubonader härovan.

Apropå traditionen med många, långa namn och spektakulära tillnamn, kan man också betänka att även om Ivan kallats Den Förskräcklige, och orsakerna bakom detta tillnamn är relativt välkända, är det mindre bekant varför Mircea DEN ONDE (1428–1447), prins av Valakiet under hösten-vintern 1442, kallades så. Särskilt i ljuset av övriga familjemedlemmar med mer försonande tillmälen, däribland Mirceas bror – Vlad III Dracul, ”Pålspetsaren”, som efter ett ovanligt mustigt syskonbråk förblindade Mircea med glödande järnstänger.

Men det var ju Ivan vi skulle tala om, och hans biografi. Under bokens titelplansch finns en signatur av vad som mycket väl skulle kunna vara bokens ursprunglige ägare, med tanke på att den tyska översättningen gavs ut 1588, och att Hieronymus Beck von Leopoldsdorf, Adliger, Gelehrter und Ritter (1525-1596) avled ett knappt decennium senare. Med annan handstil än Hieronymus egen står också präntat Tyranus under Ivans tåspetsar, och man tycker lite synd om hunden som vid ett slarvigt första ögonkast tycks vara begåvad med detta namn. Varför detta tillägg? Var det viktigt att visa vad man tyckte om bokens ämne? Var det bara oemotståndligt att sätta pennan till den etikettliknande, tomma ytan mitt i träsnittet?

En digitaliserad kopia av samma upplaga som vår finns att studera fritt via Jagellonian Digital Library.