Månad: augusti 2024

Anna Lindemark frossar vidare i en aldrig sinande rad ecklesiastiska fejder, och betänker äldre tiders gräsliga fångvård.

Man kan ju ta krigsbyten från Mainz också. Här i nätt oktav, Alanus Copus, Syntaxis historiae evangelicae (Leuven, 1572).

”Vad är det här för nåt då?” säger du där du ligger behagligt utsträckt i hängmattan. Vi anar att semestern är över, men sommarserien måste fortsätta ett tag till, innan hattarna är slut.

Bakom det latiniserade Alanus copus döljer sig Alan Cope, pseudonym för Nicholas Harpsfield (1519–1575). Tyvärr har vi inte lyckats fiska fram något porträtt av honom. Harpsfield var en engelsk historiker, katolsk apologist och präst under Henrik VIII, som han inte gillade något vidare. I och med reformationen fick han det också hett om öronen, och för att snabbspola förbi en del av historien, nöjer vi oss med att nämna att han småningom lämnade England för att undgå religiös förföljelse. Han återvände först 1553 när Henrik VIII var död, och Mary I hade efterträtt lille Edward VI.

Vi som har läst många nummer av Bamse – Världens starkaste björn vill nu tro att den som blivit religiöst förtryckt och förföljd kan ha viss förståelse för andra i samma sits, men så fungerar det ju sällan. Harpsfield engagerade sig på hög nivå i Canterbury stift, och bidrog med stor nit och flit till att hetsa fram en mängd rättegångar mot misstänkta kättare, bland annat under den beryktade Marianska förföljelsen där omkring 300 personer avrättades.

Även om somliga väljer att blunda för de jobbigare punkterna på Harpsfields CV, var det inte alla som var lika positiva. Gläd dig i din hängmatta: nu blir det ännu en geggig, ecklesiastisk fejd. En av Harpsfiends, förlåt, -fields, bittra fiender var John Foxe (1516-1587), som bland annat skrivit Actes and Monuments, även känd som Foxe’s Book of Martyrs. Den utgavs första gången 1563. Boken innehåller en historisk översikt över olika martyrer, men tar främst upp protestanternas situation i England, och beskriver hur de blivit förföljda och avrättade i samband med motreformationen. (Vi noterar med grämelse att Humanistiska biblioteket saknar äldre verk av Foxe i sitt bestånd.)

Actes and Monuments pekar ut Nicholas Harpsfield som ”the sorest and of leaste compassion” av alla de herrar som drivit på avrättningarna inom Canterbury stift. Självklart rådde också en bitter fiendskap mellan de bägge herrarna på ett personligt plan, komplett med fullt bruk av tidens färgstarka förolämpningsflora. Foxe noterar om den avskydde Nicholas att han:

“…so treadeth me down vnder his feete in the dyrte (as a mā would thinke hym some dyrtdaubers sonne) so that the spottes therof, he sayth, will neuer be gotten out while the worlde standeth and a day longer. Notwithstanding I trust maister Cope þt your dyrtie pen with your cockish bragges hath not so bedaubed and bespotted me, nor yet conuicted me to bee such a deprauer of historyes, but I hope to spunge it out.”

Nicholas Harpsfield motsatte sig naturligtvis även Elisabeth I, och blev till slut satt i Fleet prison tillsammans med sin förmodligen lika besvärlige bror, där han satt i omkring 15 år tills han blev utsläppt av ”hälsoskäl”. Han avled ett drygt år senare.

Humanistiska bibliotekets exemplar av Syntaxis bär kurfursten Daniel Brendels von Homburg (död 1582) vapenexlibris. En annan av dess forna ägare är ärkebiskopen i Uppsala, Eric Benzelius (1675-1743).

Ett senare verk i samma anda, som först utgavs 1660 i Holland av Thieleman J. van Braght heter på engelska Martyrs Mirror or The Bloody Theater. Dess nätta 1290 sidor bär originaltiteln Het Bloedig Tooneel Der Doops-gesinde, En Weereloose Christenen. Die om het getuygenisse Jesu hares Salighmaeckers geleden hebben en gedoodt zijn van Christi tijdt af tot dese onse laetste tijden toe. Mitsgaders, Een beschrijvinge der H. Doops, ende andere stucken van den Godsdienst, door alle de selve geoeffent. Begrepen in Twee Boecken. Zijnde een vergrootinge van den voorgaenden Martelaers-Spiegel, uyt vele geloofweerdige Chronijcken, Memorien, Getuygenissen. Vi ber att få påminna om att vissa fält kan vara mycket långa vid äldretryckskatalogisering.

Undertecknad har ett särskilt hjärterum för Het Bloedig Tooneel efter att ha stött på den under en praktik på Bohusläns Museum för ett par decennier sedan, där boken förvaras i det äldre tryck som ingår i Karebysamlingen. Redan där gjorde dess hårresande gravyrer och orimligt långa titel ett bestående intryck. Boken väckte samtidigt en del frågor om hur det kom sig att all världens fakta prompt skulle skohornas in under signum C för religion förritin, innan jag hade insett att denna valhänta kategorisering av all äldre litteratur var något påtvingat som dock erbjöd det enda tillåtna andningshålet för skräck, synd, wanderlust och fantastika. Njuten i hängmattanom!

Anna Lindemark frossar i murrigt mys, tröttnar på påvar i sällskap med en pragmatisk historiker, och önskar sig forna tiders omvälvande översättartillvaro.

Med signum RAR-Saml. 4:o 18 hittar vi från allhelgonaklostret, också det i Olmutz, en till latin översatt volym av Francesco Guicciardini: Historiarum sui temporis. Vårt exemplar är tryckt i Basel 1566 och titeln betyder ungefär ”Hans [sam]tids historier.” Detta var en mycket vanligt förekommande, formelartad titel, som användes för många av dåtidens verk, och i det här fallet är det också en relativt tondöv översättning av det italienska originalet La historia d’Italia.

Guicciardini kom ursprungligen från Florens. Han var historiker och statsman, en framstående renässansförfattare, och kanske inte oväntat supbroder med Niccolò Machiavelli. Till skillnad från en del andra herrar i vår sommarserie, behövde Guicciardini lyckligtvis inte lägga till alla dessa goda erfarenheter som en del av sitt egennamn.

Historiarum sui temporis bjuder på en nyskapande historieskrivning, mer realistisk och med större skepsis än vad som varit brukligt, och med källor hämtade ifrån dåvarande styre, folk, och händelser från tiden. Guicciardini kom att tjänstgöra under tre olika påvar, och förefaller ha varit rätt trött på dem: hade det inte varit för att han ”var tvungen att lyda dem för att kunna arbeta”, skriver han, hade han ”lika gärna kunnat vara Lutheran, inte för att slippa ifrån religionen som helhet, utan för att se detta rövarband tvingas åter till sina rätta platser.”

En översättning till latin tillgängliggjorde naturligtvis boken för en större läsekrets. Vi noterar att inte ens Vatikanen verkar ha något exemplar av det italienska originalet – däremot skall det finnas ett på Nationalbiblioteket i Rom. Puh! Och oaktat titelns klunsiga överförande, bleknar alla ens tveksamheter (och ens egen översättargärning) inför det Lebenslauf som presenteras av Celio Secondo Curione (1503-1569), mannen som översatt verket. I latiniserad form kallas han, med ett oerhört passande efternamn, Caelius Secundus Curio.

Curio var 23:e son till Jacomino Troterio Curione, och blev tidigt intresserad av protestantiska läror. Då han planerade en resa till Tyskland med sina studiekamrater, blev han istället fängslad och ålagd botgöring för sina kätterska idéer. Hellre än att dra på sig tagelskjortan, smet han ut, vanhelgade två lokala relikvarier, och bytte ut de högvördiga benknotorna som förvarades däri mot en bibel och en upprorisk tvättstugelapp, innan han flydde till mer toleranta omgivningar.

Då Curio senare återvände till Italien blev han på nytt anklagad för kätteri, men lyckades fly, denna gång genom att lura fångvaktaren att kedja fast ett låtsasben vid fängelsehålans vägg. Sedan var det fritt fram att krångla sig ut genom fönstret, som saknade galler. Han förklarade senare i sina egna skrifter mer exakt hur historien med fejkbenet gått till, kanske mer för att slippa anklagas för trolldom än för att skryta med sina utbrytarkunskaper.

Curios liv präglades överlag av ett frenetiskt resande, oftast på flykt undan olika påvliga agenter som skickats för att fånga honom. En av dem slapp han ifrån med minsta möjliga marginal, då han ertappats mitt i maten under en hemlig visit till Italien, och med oefterhärmlig sprezzatura lyckades hota sig ut genom värdshusdörren med bordskniven i handen, släntra förbi de påvliga hejdukarna som stod utanför, och rida iväg på sin häst. Hans produktivitet både vad gällde ständigt fler barn och olika tungt vägande skrifter är förbluffande i ljuset av en sådan tillvaro. Högt upp på inkvisitionens lista över oönskade personer på fri fot, fick han så småningom en smula lugn och ro under sin exiltillvaro i England.

Anna Lindemark dras som en magnet till den jättedåliga stämningen vid Habsburgska hovet 1573, och undrar om man kan se på folks skägg om de är onda?

Ytterligare en volym som Humanistiska biblioteket kommit vid från Jesuitkollegiet i Olmutz är denna, signerad Georg Eder (1523-1586). De partibus catechismi catholici, tryckt i Köln 1570, bär på pärmen ett vapenexlibris tillhörande Stanislaus Pavlovský von Pavlovitz, en gång biskop i Olmutz, och saligen avsomnad 1598.

Författaren bakom De partibus, Georg Eder, förefaller ha varit en särskilt arg motreformator, som var osams med alla. Han var verksam i Wien, visserligen inte inom kyrkan, utan som jurist, men han ville ändå ha sin del av den motreformatoriska kakan. Hans bidrag till den allmänt jobbiga magkänslan som genomsyrade absolut hela 1500-talet omfattade härliga titlar som Evangelische Inquisition, publicerad 1573, och den ”något mindre” hetsiga Malleus Haereticorum (”Kättarhammaren”, varför har vi inga såna boktitlar numera?).

Evangelische Inquisition dedikerades till inte bara en utan två olika Habsburgska ärkehertigar, och Eder presenterade också sin bok för kejsaren. Personligen.

Som skribent kan man ibland oroa sig för hur ens arbete kommer att bemötas, och jag känner en viss tacksamhet mot Georg Eder, eftersom han för alltid givit mig en jämförelse att trösta mig med. Kejsaren tyckte att boken var helt förskräcklig, särskilt i dess attacker mot Lutheraner. Han gjorde inte bara ett allvarligt försök att konfiskera alla exemplar som redan var i cirkulation, utan förbjöd också Eder att någonsin skriva något om religion igen.

Kanske hade det gått att hålla Eder på mattan, om inte Kejsaren dött strax efter mötet (vi reserverar oss för frågor om han kan ha dött av att läsa själva boken, eller av att befinna sig i samma rum som Georg Eder, men av ovan nämnda censuråtgärder att döma, segnade han i alla fall inte direkt ned på mattan i den Kejserliga audiens-/refuseringssalen). Omedelbart efter hans frånfälle kom det en ny upplaga av Evangelische Inquisition. Planen var även att det skulle komma en uppjagande del två, men det blev aldrig så eftersom Georg Eder själv dog, eventuellt kvävd av inkvisitoriskt raseri, anno 1586.

Anna Lindemark fortsätter att gräva en vindlande tunnel genom kulturarvets många lager, och undersöker ett exempel på äldre tiders kopieringsskydd.

Ytterligare en stad med dåliga minnen av Gustav II Adolf är Tjeckiska Olomouc/Olmutz. Därifrån har Hvitfeldtska och därigenom senare Humanistiska biblioteket tillskansat sig 4 böcker, två av dem – föga förvånande – från stadens Jesuitkollegiums bibliotek!

En av dessa är Catechismus ex decreto concilii Tridentini (Köln, 1581), en duplett från Strängnäsauktionen 1765. Boken utgör en av hörnstenarna för tidens idéer om hur man som katolik borde leva, och hur katolska präster skulle närma sig arbetet med själavård. Tacksamt progressiv är den i sitt förbud mot slaveri: i engelsk översättning påpekar den att ”To enslave a freeman, or appropriate the slave of another is called man-stealing.”

Inte mindre än fem olika påvar var inblandade i framtagandet av denna spännande lunta. Säkert var de rörande överens om verkets detaljer. Som initiativtagare och antagligen utmattad sammanställande redaktör medverkade Carlo Borromeo, (1538–1584). Han var ärkebiskop i Milano och blev senare helgonförklarad, vilket gör Marginalias egna skriftställare gröna av avund inför de som tydligen har privilegiet att fortsätta jobba på sitt CV även efter döden. (Fast med tanke på hur pensionssystemet ser ut att utvecklas, kanske det blir möjligt även för oss att ha någon slags postuma LinkedIn-konton eller liknande).

Det fanns viss oro angående upphovsrätten till Cathechismus då den var klar att ges ut. Påven (vi lovar att källkolla exakt vilken av de fem inblandade det gällde så fort vi är åter från semestern) hotade med att den som plankade sin egen Cathechis utan tillstånd skulle bli bannlyst av kyrkan vid brott mot kopieringsförbudet, och utan vidare slungas rätt ner i helvetet, utan att passera gå.

Det som en gång var Jesuitkollegiet i Olmutz är idag Tjeckiens näst äldsta universitet, grundat 1573. Idag studeras där även profana vetenskaper, och det är öppet för allmänheten, så få era Erasmusstipendier i ordning nu! Om inte annat för att kunna skryta med att ha läst vid en institution som är så gammal att den tvingats stänga inte bara på grund av Covid, utan också vid en rad pestutbrott.

30-åriga kriget ställde till det även här, och undervisningen tvingades upphöra när Mumin denandreAdolf skövlade landet i sin spetskrage. 1639 belägrade svenskarna Olmutz, och trots att 400 studenter från universitetet drog ut med bläckhorn och högafflar för att hjälpa till vid försvaret av staden, ockuperade svenskarna ändå staden 1642-1650. De tog också allt som fanns i biblioteket.

Efter krigsslutet byggde Jesuiterna upp sina institutioner i staden igen, inte minst i form av maffiga barockbyggnader för att etablera dominansen över Tjeckien. En brutal motreformation, tillsammans med pest och krig, lyckades reducera landets befolkning från 3 miljoner till 800 000 förmodligen rätt uppgivna individer. Tjeckiska var nu kätterskt att tala, ansåg de styrande, och då språket bara talades bland bönderna, var det få läs- och skrivkunniga som behärskade det. Perioden kallas ibland för the Dark Age of the Czech Nation, men det gick åtminstone bra för Jesuiterna. Deras läroanstalt har överlevt revolutioner, krig, belägringar och epidemier, och har idag 8 fakulteter.