Sommarföljetong del 4 – Petrarca i Strängnäs

Anna Lindemark beklagar kulturinstitutionella självmål, begrundar Marie Kondos historiska påverkan, och betänker värdet av 2,9%

Är ni kvar? Nu säger jag ”jesuitkollegium” en gång till. Ytterligare en av dessa anstalter låg i Braniewo [dåvarande Braunsberg], halvvägs mellan dagens Gdansk och Kaliningrad. Säkert har många av våra läsare passerat Braniewo med en eller annan klibbig Stenafärja. Tyska Orden smällde upp en borg där på 1200-talet – bara en sån sak!

Fler mössor alltså. Röda! Den ”bekante” kardinalbiskopen Stanislaus Hosius ”stiftade 1568 en katolsk prästbildningsanstalt i Braunsberg, för att uppfostra unga män till Nordens återvinning för katolicismen.” Man antar att de hade lokaler vägg i vägg med Hemulernas Frivilliga Musikkår. Men visst fanns det de som uppskattade initiativet: Katarina Jagellonica, gift med Johan III, testamenterade 10 000 daler till anstalten.

Hedrades månne denna investering på sikt? Nej: Gustav II Adolf (vem annars) förstörde (såklart) allting (igen) då han 1626 erövrade staden, vars bibliotek (1 353 arbeten) han skickade till Uppsala. Är det bara jag, eller börjar man uppleva en viss trötthet angående stormaktstiden? Inte bara krås och kragstövlar, utan mest en massa krigsbrott. Suck.

Stanislaus Hosius, 1504-1579. Servant of God, Prince-Bishop of Warmia, bärare av finfin ämbetshatt.

Vad har Humanistiska Biblioteket att visa upp från Braniewo? Jo, Petrarcas Opera, troligen tryckt i Venedig 1501, och köpt vid Strängnäsauktionen 1765. Petrarcas betydelse för humaniora kan i princip inte överskattas, men eftersom Marginalia prioriterar de små detaljerna, vill vi hellre uppehålla oss vid att han sägs ha myntat uttrycket ”dark ages”. Och att vi tycker att det var rätt taskigt av honom att säga så.

Det finns verkligen jättemånga bilder av Petrarca med en uppsjö av roliga mössor, men det här är en av de bästa.
Vi vill helst inte prata om dymoremsorna. Kan vi få återkomma i frågan?
Maffiga hörnbeslag har den ju ändå!
Strängnäsnummer. Alltså HUR KUNDE DOM?
Krispigt nyponfräsch inlaga – ingen har hetsbläddrat i den här, efter vad vi erfar. Och ingen har använt stekfläsk som bokmärken heller. Men om nån HADE gjort det, så hade vi misstänkt Gustav. Den Andre Adolf.

Vi ska nu motvilligt ta en kort paus från gubbar med fina mössor, och avslutningsvis prata om Strängnäsauktionen 1765.

En stor del av de böcker som togs som krigsbyte av svenskarna i östersjöområdet mot slutet av 30-åriga kriget skickades till domkyrkobiblioteket i Strängnäs. Stiftet fick böckerna i present av Drottning Kristina, som ville stödja sin lärare och mentor, den ekumeniskt sinnade biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiae. (I hans Minnesbok, förvarad hos Riksarkivet, finns hans egenhändiga anteckningar om barnen, egendomarna och livets gång.)

Krigsbytena integrerades aldrig med domkyrkans egen boksamling. Johannes Matthiae tvingades senare avgå, och böckerna som tagits som krigsbyten kom då att bli en privat samling, som ingen skötte om. Biblioteksapokalypsens fyra ryttare infann sig naturligtvis som på beställning: oordning, nedskärningar, kulturskymning och mögel. I mitten på 1750-talet bestämde man sig trots allt för att ordna upp samlingen. I detta MarieKondo-grepp ingick också att sälja av en stor del av böckerna genom en auktion som var öppen för allmänheten.

Man publicerade en katalog med kortfattad information om böckerna, som inte alltid stämde. Ibland står det bara ”Liber bohemicus” och omkring ¼ av titlarna är i bästa fall luddigt återgivna. Nu tillkom också de skamlösa röda auktionsnummer som utmärker beståndet än idag. Det var inte bara krigsbyten som såldes, utan också en del av den egna samlingen (bland annat en inkunabel som tillhört Kort Rogge, biskop i Strängnäs under 1400-talet, och den som introducerade tryckpressen i Sverige). De spännande Tjeckiska böckerna som frontades som huvudnummer för auktionen var en listig marknadsföringstaktik för att bli av med en massa annat mög, som inte spárkade nån joy.

Auktionen hölls i två delar: först i Strängnäs, och därefter i Stockholm, då huvuddelen av böckerna såldes, främst till utländska köpare, i slutet av 1765. Merparten av de böcker som såldes har aldrig mer synts till. Andra har återfunnits i bland annat Sverige, Oslo och St Petersburg. Kungliga biblioteket i Köpenhamn sitter dock på en större mängd – flera danska samlare köpte på sig material från auktionen, och har därefter med tiden saligen avsomnat, varvid en del av auktionsföremålen återgått till det danska nationalbiblioteket i form av testamentsgåvor. 80% av det till dags dato återfunna materialet finns idag i Köpenhamn. Göteborgs universitet stoltserar för sin del med präktiga 2,9 procent av böckerna från auktionen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *