Månad: juli 2024

Anna Lindemark beklagar kulturinstitutionella självmål, begrundar Marie Kondos historiska påverkan, och betänker värdet av 2,9%

Är ni kvar? Nu säger jag ”jesuitkollegium” en gång till. Ytterligare en av dessa anstalter låg i Braniewo [dåvarande Braunsberg], halvvägs mellan dagens Gdansk och Kaliningrad. Säkert har många av våra läsare passerat Braniewo med en eller annan klibbig Stenafärja. Tyska Orden smällde upp en borg där på 1200-talet – bara en sån sak!

Fler mössor alltså. Röda! Den ”bekante” kardinalbiskopen Stanislaus Hosius ”stiftade 1568 en katolsk prästbildningsanstalt i Braunsberg, för att uppfostra unga män till Nordens återvinning för katolicismen.” Man antar att de hade lokaler vägg i vägg med Hemulernas Frivilliga Musikkår. Men visst fanns det de som uppskattade initiativet: Katarina Jagellonica, gift med Johan III, testamenterade 10 000 daler till anstalten.

Hedrades månne denna investering på sikt? Nej: Gustav II Adolf (vem annars) förstörde (såklart) allting (igen) då han 1626 erövrade staden, vars bibliotek (1 353 arbeten) han skickade till Uppsala. Är det bara jag, eller börjar man uppleva en viss trötthet angående stormaktstiden? Inte bara krås och kragstövlar, utan mest en massa krigsbrott. Suck.

Vad har Humanistiska Biblioteket att visa upp från Braniewo? Jo, Petrarcas Opera, troligen tryckt i Venedig 1501, och köpt vid Strängnäsauktionen 1765. Petrarcas betydelse för humaniora kan i princip inte överskattas, men eftersom Marginalia prioriterar de små detaljerna, vill vi hellre uppehålla oss vid att han sägs ha myntat uttrycket ”dark ages”. Och att vi tycker att det var rätt taskigt av honom att säga så.

Vi ska nu motvilligt ta en kort paus från gubbar med fina mössor, och avslutningsvis prata om Strängnäsauktionen 1765.

En stor del av de böcker som togs som krigsbyte av svenskarna i östersjöområdet mot slutet av 30-åriga kriget skickades till domkyrkobiblioteket i Strängnäs. Stiftet fick böckerna i present av Drottning Kristina, som ville stödja sin lärare och mentor, den ekumeniskt sinnade biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiae. (I hans Minnesbok, förvarad hos Riksarkivet, finns hans egenhändiga anteckningar om barnen, egendomarna och livets gång.)

Krigsbytena integrerades aldrig med domkyrkans egen boksamling. Johannes Matthiae tvingades senare avgå, och böckerna som tagits som krigsbyten kom då att bli en privat samling, som ingen skötte om. Biblioteksapokalypsens fyra ryttare infann sig naturligtvis som på beställning: oordning, nedskärningar, kulturskymning och mögel. I mitten på 1750-talet bestämde man sig trots allt för att ordna upp samlingen. I detta MarieKondo-grepp ingick också att sälja av en stor del av böckerna genom en auktion som var öppen för allmänheten.

Man publicerade en katalog med kortfattad information om böckerna, som inte alltid stämde. Ibland står det bara ”Liber bohemicus” och omkring ¼ av titlarna är i bästa fall luddigt återgivna. Nu tillkom också de skamlösa röda auktionsnummer som utmärker beståndet än idag. Det var inte bara krigsbyten som såldes, utan också en del av den egna samlingen (bland annat en inkunabel som tillhört Kort Rogge, biskop i Strängnäs under 1400-talet, och den som introducerade tryckpressen i Sverige). De spännande Tjeckiska böckerna som frontades som huvudnummer för auktionen var en listig marknadsföringstaktik för att bli av med en massa annat mög, som inte spárkade nån joy.

Auktionen hölls i två delar: först i Strängnäs, och därefter i Stockholm, då huvuddelen av böckerna såldes, främst till utländska köpare, i slutet av 1765. Merparten av de böcker som såldes har aldrig mer synts till. Andra har återfunnits i bland annat Sverige, Oslo och St Petersburg. Kungliga biblioteket i Köpenhamn sitter dock på en större mängd – flera danska samlare köpte på sig material från auktionen, och har därefter med tiden saligen avsomnat, varvid en del av auktionsföremålen återgått till det danska nationalbiblioteket i form av testamentsgåvor. 80% av det till dags dato återfunna materialet finns idag i Köpenhamn. Göteborgs universitet stoltserar för sin del med präktiga 2,9 procent av böckerna från auktionen.

Anna Lindemark våndas denna vecka över bristen på elefantkavalleri i kulturvärlden, och skrittar i sakta mak mot Uppsala i sällskap med Johannes Bothvidi.

Många av de krigsbyten i form av böcker som svenskarna glatt tillskansade sig under 30-åriga kriget kommer från Jesuitkollegierna i Riga. Kollegierna utgjorde ett nav för motreformationen, och Jesuiternas bibliotek i Riga bildades antagligen samma år som orden installerades där, 1583. Innan biblioteket fördes bort från staden 1621, innehöll det nästan 1000 böcker, och var en av de största boksamlingarna i östersjöområdet.

Peter Backman på Uppsala UB beskriver hur Gustav II Adolf i september 1621 hade gått in i Riga och snabbt konfiskerat allt som den polske kungen och jesuitorden ägde – inklusive jesuiternas bibliotek. Senare samma höst fraktades alla böckerna över Östersjön till Stockholms slott, och 1622 donerades de till Uppsala Universitetsbibliotek, formellt grundat 1621, och i stort behov av böcker. (Jämför dagens förvärvspolicy på landets olika lärosäten!)

Transporten övervakades av Johannes Bothvidi (1575-1635), kungens fältpräst, som följde lasset hela vägen från Riga till Uppsala via Stockholm, och överlämnade det till rektorn för Uppsala Universitet, Laurentius Olai Wallius (1588-1638). Bothvidi hade då gjort en förteckning över samtliga böcker i sändningen, 893 tryckta verk och 61 manuskript, och därtill en massa annat rappel som man ”räddat” – ikoner, nattvardskärl, relikskrin osv. Kanske var listmakeriet något att sysselsätta sig med under resan? Av förteckningen får man i princip uppfattningen att allt som inte var fastskruvat togs med vid uttåget ur Riga.   

En senare insats gjordes av Isak Collijn (1875-1949), verksam vid Uppsala Universitet från och med 1905, riksbibliotekarie 1916–1940, utan hatt på majoriteten bevarade porträtt. Collijn skapade efterhand en kortkatalog över böckerna på Bothvidis lista, och markerade det som han trodde kom från jesuiterna i Riga med en asterisk. Utifrån listan, gjord efter 1622, upprättade Collijn en rekonstruerad katalog över jesuiternas bibliotek i Riga (1583-1621), och identifierade böcker som troligen kommit från Riga till Uppsala och andra svenska bibliotek.

Andra svenska bibliotek! Det är ju vi! Som tredje kloss från vår klimatkontrollerade underjord presenteras här Opera av Ephraem Syrus, Harp of the Spirit, Deacon, Confessor and Doctor of the Church; Venerable Father, Hymn Writer, Teacher of the Faith. Förlåt mig, Thomas à Kempis, jag ändrar mig, DETTA är världens bästa visitkort! Att Ephraem dessutom föddes i Mesopotamien ca år 306 gör inte saken sämre.

Detta är ännu en kioskvältare. Den gode Ephraem skrev så populära verk att folk i flera hundra år efter hans död knåpade ihop fanfiction som tillskrevs helgonet själv. Bland de absoluta höjdpunkterna från hans biografi finns bland annat tredje (eh) belägringen av staden Nisibis (i dagens Turkiet) år 350, där Ephraem stod som åsyna vittne. Han berättar hur fiendens härförare Shapur II ledde om floden Mygdonis, så att stadsmurarna skulle undermineras. Men stadsborna lyckades reparera murarna illa kvickt, och för att ytterligare spä på förnedringen, gick angriparnas elefantkavalleri ner sig i det nya kärret som de själva hade åstadkommit. Detta såg Ephraem som ett mirakel och ett gudomligt ingripande, och skrev raskt en hitlåt om hur staden flöt på vattnet som Noaks ark.

Ephraem Syrus undgick också vid ett tillfälle att bli utsedd till biskop, formellt eftersom han inte tyckte att han var värdig denna ära. Istället spelade han galen för att slippa ifrån alltsammans. Man kan också uppskatta honom för hans trägna arbete med att inkludera kvinnor i gudstjänstordning och framförande av kyrkomusik, innan han dog i pesten 379.

Anna Lindemark reder ut begreppen kring ännu fler svarta mössor, mystiska takfynd och fläskiga pärmexlibris.

Ytterligare ett krigsbyte som kommit till Göteborgs Universitetsbibliotek från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg är Cornelius Jansenius Commentarii totam historia evangelicam (1582).

Boken publicerades första gången 1572, så vårt exemplar är en senare upplaga. Vår kopia bär också furstbiskop Julius Echters pärmexlibris, se nedan. Commentarii var en kioskvältare och finns i “no less than eighteen copies” hos Oxford College Libraries och Bodleian, i upplagor från 1590 till och med 1624.

Vem var Cornelius Jansen? Han var den förste att utnämnas till biskop i staden Gent, ”considered by many to be the most outstanding Roman Catholic biblical scholar of his age”. Boken ifråga är också en bibelkommentar – det är som sagt inte raffelfaktorn som avgör vad som kommer med i vårt vanvördiga sommarprogram.

Desto mer rafflande är detta enskilda exemplars historia. Det kommer som sagt från biblioteket i Würtzburg, där man efterhand fick absolut jättenog av svenskarnas skövling, plundring, spontana mordbränder och generella brist på förståelse för ordnat biblioteksarbete.

Lösningen blev att gömma återstoden av biblioteket. Lycka till att försöka krigsbrotta iväg dem nu då! Böckerna och manuskripten återupptäcktes senare enligt uppgift av furstbiskop Christoph Franz von Hutten, som 1717 hittade rester av boksamlingen – instoppad i taket till katedralen i Würtzburg. (Mer sannolikt är kanske att någon snickare eller annan arbetare i byggnaden var den som egentligen gjorde upptäckten på nån sned kattvind bakom stuckaturen?) Ett bibliotek och arkiv inrättades för de återfunna skrifterna. Biblioteket i sin helhet finns idag tillgängligt på nätet. Ett av dess manuskript har samma sorts elfenbensinläggningar som de som återges i äkta plast på den faksimil av Lorsch-evangeliet som GU bevarar i Herbert Blomstedt Collection. En ren tillfällighet? Eller ETT SAMBAND att beforska under de långa sömnlösa sommarnätterna?

O forna tiders gubbar! Anna Lindemark ägnar sommaren åt att granska några av Hvitfeldtska samlingens krigsbyten.

Vad önskar man sig under sommardagarna, om inte en serie murrigt mys med kolmörka gubbporträtt, komplett med spännande hattparad? Anspråkslösa personhistoriska nedslag, som springer besinningslöst förbi huvuddelen av Lärde Herrars och Kyrkofäders uråldriga CV:n, och istället tar fasta på det anekdotiska. Det är ju trots allt de udda detaljerna som håller ens intresse för gammalt bôs vid liv.

Humanistiska bibliotekets personal har nyligen internutbildat sig kring den svenska gymnasiereformen och Hvitfeldtska samlingens tillkomst. I vanlig ordning skådar vi inåt, och har därför fokuserat på krigsbyten i våra magasin. Bland de omkring 40 000 böckerna i Hvitfeldtska gymnasiets bibliotek finns ett blygsamt antal en gång stulna luntor – många av dem kan spåras till Trettioåriga Krigets svenska härjningar på kontinenten, även om de i många fall gått igenom flera händer innan de slutligen hamnat på Gymnasii Hyllor.

Göteborg, arma provinsstad, högt älskade brädhög med Holländsk bismak, där ungdomen före 16- och 1700-talens bildningsinitiativ sades vara ”blifwen mächta fördärfwad och agalös”, där allt som är värt att se är byggt och bekostat av skotska andrasöner i förskingringen! Vad kan finnas där, i bokväg? Hon här vid tangentbordet, Götlaborgare av födsel och ohejdad vana, vill inget hellre än att lyfta fram ”våra grejer”, och som alltid drivs hon av en härligt missriktad lokalpatriotism, ofta manifesterad ett par hundra år för sent, i form av olika svavelosande invektiv då det t ex poängteras i dagens läsning att det var Ostindiska Kompaniet i STOCKHOLM och inte i Göteborg som finansierade bygget av Sockerbruksladan i Gävle 1739…

Hvitfeldtskas krigsbyten, till exempel. Från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg bevaras två böcker idag på Göteborgs Universitetsbibliotek. En av dessa är De imitatione Christi (latinograecus, för den som undrar), (Aug. Vindel. 1615) av Thomas à Kempis.

Vi fördjupar oss inte i Thomas à Kempis bakgrund, eller hans verksamhetsplan för åren 1418–1427. Däremot kanske hans tänkta visitkort: tysk-nederländsk augustinkorherre, mystiker och författare, från den tid då merparten av världens befolkning befann sig i analfabetiskt kolmörker och man därmed tvingades foga alla sina meriter till egennamnet.

Däremot kan man notera att frånsett bibeln har ingen annan bok översatts till lika många språk som De Imitatione. Efter den första tryckta upplagan 1471–1472, gavs den ut i ytterligare 745 (!) upplagor fram till 1650.

Som med många andra gudliga böcker har det också förekommit enorma gräl om manuskriptets upphov och dess orimligt många versioners riktighet, långt in i modern tid. Hathi trust mfl erbjuder den 582 sidor långa läsfesten The authorship of the De imitatione Christi (1877) ”with many interesting particulars about the book” av Samuel Kettlewell. Se där något att knåpa med när DN:s söndagskryss är avklarat. I Kettlewells efterföljd, s a s de imitatione, har Katolska bokhandeln i Stockholm gjort det extra lätt att driva den ecklesiastiska fejden vidare, via recensionsformuläret för en icke daterad nyupplaga (slut på förlaget) som man uppmanas att bli den första som betygsätter och kommenterar. Naturligtvis har vi inget bättre för oss, och i sammanhanget bör man kanske överväga att ta fejden om de olika upplagorna till Flashback forum, för maximalt mothugg. Njut av sommarvärmen!