Anna Lindemark önskar sig i vanlig ordning mot horisonten så snart fredagen nalkas.
Helgens godbit, i mullvadsbrunt klotband med guldpräglad pärmsnirkel är lagom att stoppa i en rejäl innerficka innan man går ombord, för att med säker hand navigera genom tidvattensströmmar och mariga rev i Engelska Kanalen. Notera fläckarna – vad man älskar böcker som bär spår av trogen tjänst.
Lieut. Hays Pilotage of the British Channel from Scilly to the Downs [etc etc], i en utökad fjärdeupplaga från 1855 bjuder inte bara på förtjusande kartor, som dagens läsare kanske kopplar mer till påhittade litterära landskap än till några verkliga platser. Den har också en rad diagram över stjärnhimlen, och består i huvudsak av lotsbeskrivningar som bjuder en poesi lika ren och kärv som sjörapporten.
Man uppmanas i förordet att beväpna sig med rödpenna och själv märka ut relevanta fyrljus i det svartvita trycket. Någon av bokens tidigare, samvetsgranna ägare har också gjort detta, och med tiden har bläckets beståndsdelar separerat och flutit ut i olika grad, så att Eddystones topp nu ser ut att brinna med öppen låga, som ett födelsedagsljus med varmgul gloria.
Om Eddystone och dess tillkomst kan man bland annat läsa i den högst förträffliga och mycket läsvärda Henry Winstanley and the Eddystone Lighthouse, av Adam Hart-Davis och Emily Troscianko (2002). Winstanleys osannolika och av många starkt betvivlade fyrbygge ute i det öppna havet uppfördes första gången 1696-1698, och stod i fem år innan det utplånades fullständigt tillsammans med sin byggherre, i den stora stormen 1703. Inte en enda planka återfanns någonsin av den första fyren på Eddystone.
”He was fed up with being told what he could and could not do. He, Henry Winstanley, Gent., knew about the sea and the weather at Eddystone, and he said that his crowning wish was to be in his lighthouse for the greatest storm that ever blew under God’s heaven. He set sail, and his wish was cruelly granted.”
En annan som nog också läst om Henry W. och hans försvinnande var Tove Jansson, då hon skrev om fiskarens lilla hus i Pappan och Havet (1965), ”Just så skulle man bo om man tyckte om stora vågor. Sitta mitt inne i bränningen och se väldiga gröna vattenberg komma gående och höra havet dundra fram över ens tak.” Fiskarens hus försvinner helt och hållet efter bokens stora storm, och bara kramporna finns kvar i berget när muminfamiljen vågar sig ut för att se efter. Som barn läste jag denna förmodade drunkningsskildring med enorm ångest. Vad hände? Hur gick det sen? Det fanns inget prydligt diagram som förklarade det.
Härmed önskar vi en trevlig helg, med förhoppningsvis frivilliga havsturer.