Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson försöker få ordning på begreppen format och storlek.
Visst, det finns ett tråkigt svar. En bok är ett fysiskt objekt och som sådant kan den mätas med linjal och sägas ha en storlek, till exempel 110 mm gånger 180 mm, som är den vanliga storleken på en pocketbok. Nöjd så? Eller ska vi ta det mer intressanta svaret? Bra! För historiskt sett har en bok också ett format och ”format” är inte synonymt med ”storlek”. Låt oss reda ut det hela.
Det bokformat som kanske flest hört talas om är ”foliant”. Förkortningen ”Fol” syns en del gånger på bibliotekets hyllor och där finner ni böcker som till sin storlek är större. Betyder alltså ”foliant” att det är en stor bok? Nja, inte direkt. ”Format” har att göra med hur många gånger ett tryckark viks. När man förr tryckte en bok användes ett stort pappersark. På detta ark trycktes ett antal boksidor. Om man tryckte två boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta en gång fick man ett häfte som innehöll två blad, eller fyra boksidor. Detta format kallas folio och brukar med siffror utskrivas som 2:o.
Om man i stället tryckte fyra boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta ark två gånger fick man ett häfte med fyra blad/åtta sidor. Detta format kallades kvarto och skrivs ut som 4:o. Veks det tre gånger kallades det oktav (8:o) och har åtta blad/sexton sidor. Det säger sig självt att om man utgår från två pappersark av samma storlek och viker det ena en gång och det andra två gånger så kommer det första bli ett häfte som till sin storlek är större än det andra.
Enkelt? Fint, då kan vi komplicera det hela. Förr tillverkades papper för hand. Olika tillverkare hade olika stora formar för sitt papper. Det fanns ingen standard för hur stort ett papper för boktryck skulle vara. Detta innebar att en boktryckare kunde ha tryckark av en storlek, medan en annan tryckare hade tryckark av en annan storlek. Detta påverkade hur stora de tryckta häftena blev, men det är inte slut här, för när häftena sedan bands in till en bok skar bokbindaren bort de ojämna kanterna på häftena. Beroende på hur mycket kant, hur mycket av marginalerna på boktrycket, som skars bort förändrades storleken på den färdiga boken. En del gånger var bokbindaren generös och sparade mycket marginal, andra gånger tvärtom, som på dessa exemplar av samma tryck av Ludvig Holbergs Jüdische Geschichte … från 1747. Samma format, olika storlek.
Det här innebär att en färdig bok, tryckt i oktav, kan skilja sig i storlek från andra böcker också tryckta i oktav. Det kan till och med innebära att en bok som tryckts i kvarto, som inbunden bok har samma storlek som en bok tryckt i oktav. Det vill säga om boktryckaren av kvartoboken valt en liten satsyta för texten och bokbindaren skar bort mycket av marginalerna. Medan boktryckaren av oktavboken haft större satsyta och bokbindaren sparade mycket marginaler. Visst, det är kanske mer ovanligt med dessa exempel, men de finns. Böcker med samma format kan därför ha mycket olika storlek.
De vanligaste formaten är folio (2:o), kvarto (4:o) och oktav (8:o). Ganska vanliga är även duodecimo (12:o) och sedecimo (16:o). Sedan finns en mängd varianter och mindre storlekar ner till 128:o, vilket är ett format jag inte ens vet vad det kallas, men som i storlek är runt 40 mm gånger 25 mm. Tumregeln är att ju högre siffra formatet har desto mindre är storleken.
Det finns alltså en viss korrelation mellan en boks format och dess fysiska storlek. Förr ställde bibliotek upp alla böcker efter format, så att alla böcker i oktav stod för sig, alla kvarto för sig etc. Anledningen var att detta bäst utnyttjar bokhyllornas vertikala utrymme. Böckerna håller även bättre när de får gnida axel med sina likar. På Humanistiska biblioteket placerar vi fortfarande böcker efter format i vår raritetskammare.
Från mitten av 1800-talet och framåt har boktillverkningen standardiserats och mekaniserats, så formaten har inte längre samma betydelse. Även biblioteket försöker effektivisera, så för enkelhetens skull slänger vi in det mesta upp till folioformat i en och samma hylla, folianterna får stå för sig själv och är böckerna fånigt stora så lägger vi dem ner och kallar dem för liggfolianter. En av bibliotekets största liggfolianter är en bok om orientaliska mattor (se första bilden). Vår minsta bok är så liten att den nästan inte finns. Dess format tror jag är döpt efter det man brukar säga när man letar efter den: Var i h–e är den nu då-format!
