Texten är skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.
Emblemböcker. Ord och bild i så tätt samarbete att ingen kan säga vad som är den primära konstformen. Emblemböcker är besläktade med medeltidens bestiarier, men började få sin egentliga och tryckta form under början av 1500-talet. Även om det är alltid är vanskligt att sätta ett startdatum för något, så är 1531 i det här fallet en bra utmanare, för då publicerades Emblemata av Andrea Alciatis som därmed startade en het boklig trend som sträckte sig in på 1700-talet.
Men vad är då en emblembok? Det är en bok som består av ett etiskt motto som beskrivs av en text som illustreras av en bild som i sin tur alltså gestaltas av mottot. Ja, tanken var i viss mån att skapa rundgång, för man strävade efter att frambringa ett intryck genom text och bild som var mer effektfull än varje enskild komponent. Tematiken i denna mix av text och bild kretsade kring synder, dygder och olika abstrakta antika mytologiska scener, allt sammankokat i en klatschig moralisk maxim. Låter inte detta som en intellektuell delikatess så vet jag inte vad som skulle vara det. Det var i alla fall vad den europeiska intelligentian ansåg under cirka 150 år från det att Andrea Alciatis fick snilleblixten med Emblemata. För de bildade och bemedlade med eget bibliotek (förvisso ingen majoritet av Europas befolkning under denna tid) så var ett gäng emblemböcker ett måste för att de inte skulle känna sig utanför.
Från cirka 1580 nådde emblemböckerna kulmen av sin popularitet och ingen gjorde emblemböcker bättre än de holländska gravörerna och tryckarna. De kallades där för ”Sinnepoppen”, vilket ungefär betyder: Dockor för själen. Holländaren Jacob Cats (1577–1660) var bland annat poet, humorist, jurist, diplomat och politiker, men han är numera mest känd just för sina emblemböcker
I Herbert Blomstedt Collection på Humanistiska biblioteket har vi Jacob Cats alla verk i tryckningar som sträcker sig från 1620 till 1656. De är i utsökt skick med kopparstick som man snudd på kan läsa med fingertopparna. Så här på 2000-talet är det inte alltid enkelt att veta vad poängen med dessa ”emblem” är, speciellt inte om ens latin och 1600-talsholländska lämnar en del att önska, men bilderna talar ganska ofta för sig själva eller till fantasin.
Det latinska mottot uttrycker ungefär att man ska tänka på hur man beter sig. Om det innebär att man ska undvika att medtaga pilar när man rider på en krokodil, eller om man helt enkelt ska undvika att rida barbacka på krokodiler är oklart. Eller om det är ett motto för krokodilen, som illustrerar det meningslösa med att medtaga mager proviant?
Denna tyckte jag initialt vara självförklarande: bättre ett strutsägg i handen än tio i korgen. Mottot på holländska uttrycker däremot att: En liten höna lägger ägg varje dag medan en struts bara en gång per år. Må så vara, men vad strutsen själv säger framgår inte. Hennes blick utstrålar dock någon typ av generad irritation över att bli tvingad att vara med på bild.
Sentensen bör vara: Stick ej ett finger i munnen på narr med god tandhygien?
Detta är
nog min favoritbild. En vibrerande romantisk scen i trädgården, fylld med
förtäckt sensualitet och poesi:
”Ska jag visa dig mina skärbönor, Marietje?”
”Åh, Armand, slika skärbönor jag sällan skådat. De dignar från grenen, Armand.”
”Ja, Marietje, de dignar som bara skärbönor kan. De dignar gröna, Marietje!
Gröna!”
”Åh, Armand, får jag röra vid en skärböna? Jag aldrig förr upplevt sådan
längtan efter så mogna skärbönor.”
”Marietje, Marietje, det vore mig en ära om du ville sprita mina skärbönor!”
”Åh, Armand!”
Låt oss avsluta med denna bild som jag själv har döpt till ”Arbetsveckan”, för det är uppenbart att de tre figurerna från vänster till höger representerar: Måndag, Onsdag och Fredag.