UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.
Många har nog sett imponerande före och efterbilder av ett konserverat föremål men inte fått se allt arbete däremellan eller innan för den delen, därför vill vi ge inblick i hur mycket förarbete och tester som ibland krävs.
I våra samlingar finns ca 150 pergamentbrev med koppling till västra Sverige som inom en snar framtid ska katalogiseras och digitaliseras för att skapa en ökad tillgänglighet. Problemet var dock att två dokument i samlingen var vikta vilket förhindrade digitalisering och vi konservatorer behövde därför plangöra dem först. När pergament ska plangöras, alltså göras platta, så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Efter fuktningen så behöver pergamentet sträcktorka och sedan läggas i press, det här gör att den blir platt och också behåller den formen. Men innan vi kunde ge oss på de riktiga dokumenten så behövde vi göra tester på provbitar, så fyra stycken provbitar av pergament skars ut i storlek 30×30 cm.
Fuktning testades med en DIY fuktkammare och med sandwich. Fuktkammaren gjordes med en stor metallbehållare, i denna placerades en bevattningsmatta, ovanpå denna lades ett lager tyvek (plast som släpper igenom små mängder fukt) och ett lager vlieseline (tunt syntetiskt tyg utan fiberriktning). Provbitarna lades ovanpå detta med tyngder för att skapa kontakt över hela ytan. Ovanpå behållaren lades en genomskinlig skiva av akryl. Det visade sig att det tog ca två timmar och uppåt att fukta proverna, vi ville helst att det skulle ske på högst en timme och gick därför vidare till nästa alternativ vilken var en sandwich.
Denna smörgås bestod inte utav bröd och pålägg utan av ett lager plastfilm, två lager läskpapper (tjockt olimmat papper) och tyvek. Provbitarna lades på och lagren upprepades. Efter flera tester kunde det avgöras att 15–30 minuter var tillräckligt för att provbitarna skulle bli flexibla av fukt.
Sträcktorkning testades med den klassiska metoden med klämmor men också en lite nyare metod med magneter. Klassisk sträcktorkning går till så att klämmor sätts i kanterna på pergamentet och de fästs i sin tur i en korkmatta eller liknande, detta skapar en lätt sträckning som gör att pergamentet behåller den platta formen medan det torkar. Som skydd placerades bitar av syrafri kartong mellan klämmorna och provbitarna. Trycket från klämmorna gjorde att kartongen lämnade kraftiga märken i pergamenten. Sådana märken kan tas bort genom att pergamenten fuktas och presstorkas i omgångar och då blir platta, men märkena ansågs som alltför kraftiga så istället övergick vi helt till magneter.
Provbitarna placerades efter fuktning på vlieseline ovanpå en whiteboard som låg ner på ett bord. Långa bitar av kartong placerades längst provernas kanter och magneterna lades på kartongen. Detta gav bara små märken vilket var att föredra över klämmorna. Bitarna sträcktorkade tills de inte längre kändes kalla och därmed var nästan torra. Detta tog i genomsnitt 15 minuter. De placerades sedan mellan läskpapper under tyngd för att torka helt.
Efter testerna kunde vi konstatera att fuktning med sandwich och torkning med magneter var de bästa alternativen. Behandlingen av de riktiga föremålen är nu redan i gång och resultaten ser riktigt lovande ut!