Avvikelser och slumpartade samband stiger fram ur de manuella katalogerna när man sätter sig med dem. En av alla saker man ofta lägger märke till är ovanligt korta liv, eller till exempel folk som haft den orimliga pricksäkerheten att dö dagen efter sin hundraårsdag (man tänker sig att den avlöpt med tillbörligt firande, och att insomnandet eventuellt varit en följd av festligheterna).
Ur korrespondenskatalogen: Liedström, Per Olof. ”Botaniker, präst.” 1800-1845.
Hej, säger jag helt stillsamt genom alla lagren av tid och gula kartongkort. Varför dog du så ung? Gifte du dig aldrig? Hade du hellre velat vara botaniker än präst?
En första sökning har en enda omedelbar träff att erbjuda. Resultatlistans knapphet är vemodig. Inget foto. Men i Nya Botaniska Notiser, 1846 – s. 30-31, står att läsa:
II. Hvarjehanda
– Under loppet af sistförflutna året förlorade Flora en visserligen obemärkt men ifrig dyrkare i Sverige. Komministern i Gunnilbo i Vestmanland Per Olof Liedström. Född d. 25 Aug. 1800 i Vesterås, der hans fader var Hattmakare, studerade han först vid läroverket i nämnde stad, hvarefter han vid Upsala universitet genomgick den prästerliga lärokursen. Sedermera tjenstgjorde han som pastorsadjunkt dels i Harakers församling, dels i Smedjebacken, på hvilket sednare ställe han år 1833 blef skolföreståndare, i hvilken egenskap han fungerade till Maj 1843, då han mottog Komministraturen i Gunnilbo, der krampkolik med åtföljande slag ändade hans lif d. 16 Juni 1845.
Krampkolik? Wikipedia. Mest står det om kolik hos hästar, så rimligen är det en äldre medicinsk term då man använder det om människor. ”Så kallad krampkolik beror på störningar i de impulser, som från de stora nervcentra i bukhålan når tarmväggen. Denna form är vanlig och särskilt smärtsam, men är lätt att behandla.”
– Ehuru tyst och sluten i större sällskapskretsar, utmärkte dock qvickhet och humor hans umgänge med förtroligare vänner; djupt känslig för allt skönt och ädelt var han entusiast för naturen och dess studium; redan från ungdomsåren älskade han botanik och entomologi, till hvilkas idkande han under en sednare tid än ytterligare lifvades och uppmuntrades af Prof. P. F. Vahlberg, Häradshöfding C. G. Kröningssvärd och Doktor C. J. Hartman, hvilken sistnämnde riktade hans håg åt mossorna, för hvilka han egde ett skarpt öga och som blefvo hans favoritstudium.
Riktade hans håg åt mossorna. Orimligt fridfullt. Axlarna sjunker bara man läser det. Jag kan se portören liggande i lingonriset, smörgåspaketet och anteckningsboken där en myra kryper över sidan.
– Saknande all enskild förmögenhet, använde han de små besparingar han kunde göra, dels till understöd åt behöfvande som visade flit och håg för studier, dels till företagande af mindre resor, såsom några gånger till fjälltrakterne i Dalarne och angränsande del af Norge samt till Kinnekulle. Han riktade Dalarnes flora med Saxifraga rivularis, Ranunc. aconitifolius, Schistotstega, Tayloria och ett betydligt antal Jungermanniae anmärkta i Hartmans Flora 4:e upplagan.
– Ingalunda fallen att vidt och brett omorda sina uptäckter var han i sina bref ytterst lakonisk, men meddelade gerna af sina fynd till andra vetenskapens älskare.
Göteborgs universitetsbiblioteks handskriftsarkiv bevarar ett enda brev från P. O. Liedström. Hans framställan är i detta fall mer ödmjuk än lakonisk, men ger en glimt av hans utfärder i skog och mark.
