Humaniorans trägna försvarare Kristina Sevo ger en inblick i sitt bibliotek.
Mitt privata bibliotek speglar onekligen min personlighet och mina intressen. Här finns antikens historia, allmän historia och polarhistoria, här finns hyllmeter med ordböcker på alla möjliga språk, grammatikor, lexikon, faktaböcker om skulptur, medicinalväxter, geologi, nationalencyklopedin och handböcker om fotografering. En och annan obskyr berättelse eller en guidebok till Grekland. Har jag läst allt? Nej, för många uppslagsverk, som förvisso råkar vara min favoritgenre…
Det finns även några hyllmeter skönlitteratur. Romaner köper jag oftast på flygplatser då jag behöver något nytt att läsa på resan. Resonemanget har under årens lopp varit att jag vill äga facklitteratur, eftersom jag kommer att använda böckerna flera gånger, medan skönlitteratur med fördel kan lånas på bibliotek. Det finns förstås skönlitteratur som även jag vill äga för att kunna läsa om.
Finns det något som jag aldrig skulle läsa? Kan med säkerhet säga att jag aldrig kommer att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt. Tacka vet jag telefonkataloger!
Det mesta i mitt bibliotek är i perfekt skick. Några ordböcker är tummade och i några böcker står mitt namn. Särskilt i dem som jag som stolt student köpte på 1900-talet.
I hyllorna står bland annat Elisabeth Kübler-Ross Samtal inför döden, som jag fascinerades av redan som tonåring, Iliaden, Lenny Bruces biografi Konsten att vara fräck så att det fäster, Carlos Ruiz Zafóns magiska realism, Seneca, Margaret Atwood, Umberto Eco, Virginia Woolf, Pär Lagerkvist, Sylvia Plath, Milan Kundera och Agatha Christie, för att nämna några. Mönstret som framträder är en förkärlek för välskrivet elände.
Naturligtvis har jag även en samling bokmärken från olika museer runt om i världen. En utmärkt souvenir att köpa i museibutiker. Gehennas eldar åt alla som gör hundöron i böcker! Däremot anser jag att man med fördel kan skriva anteckningar i sina privata böcker – med blyerts förstås!
Hylluppställningen i mina bokhyllor är nog som den är hos de flesta människor. Ett organiserat kaos. Har bara 24 hyllmeter böcker, vilket innebär att jag vet var allt står. Sedan behöver olika format hanteras på olika sätt. Särskilda hyllor till folianter och tidskriftssamlare till broschyrerna. Romaner står för sig och resten är grovt indelat i ämneskategorier.
På väntelistan över böcker jag vill, men inte hunnit läsa än står Lucretius Om tingens natur. Han beskrivs av Sture Linnér som en ”ande av storm och eld”. Oemotståndligt.
Slutligen vill jag uppmana alla till att läsa. Läs!
Läs riktiga böcker, känn på pappret, sniffa på det, slappna av i att inget flimrar eller behöver laddas. Kliv in i en annan värld. Vi ses där!
Hur sorterar jag egentligen mina böcker hemma? Kan jag ens hävda att det råder sortering, när tsundokufaktorn överskrider alla tillåtna gränsvärden? Vad är det egentligen som projiceras här? En inbillad rikedom på tid och läsutrymme som hör hemma i min studietid, eller i det himmelska överlapp i barndomen då man hunnit bli läskunnig, men också har merparten av all markservice tillgodosedd av vänliga vårdnadshavare?
Det som står i mina hyllor (och ligger i högar på alla tillgängliga ytor) i eldhästens år 2026 är otippat nog bland annat språkvetenskap och litteraturvetenskap med extra runor, inklusive det högt älskade exemplaret av The world’s writing systems. Det slök ett helt studiebidrag på sin tid, men har betalat sig många gånger om sedan dess. Helt gratis (men inte mindre älskat) var däremot morfars Cavallinlexikon, med pärmar som fallit av under hans eventuellt motvilliga latinstudier framemot mitten av förra seklet. Det finns också en del filosofi och idéhistoria, fast bara dom roliga bitarna, om hur alla varit otroligt pinsamma ända sen vi blev antropocengångare, plus genus. Under mitt hemkokta signum Mortal coil döljer sig en handfull böcker om träning, föräldraskap, prepping/överlevnad, sex, död och kokböcker. Alltihop ryms på sådär 30 centimeter, pga humaniorainriktningens generella ointresse för jordiskt stoft och träningstips på instagram. Varför ska jag laga mat när jag kan läsa?
Istället för att bete mig som folk vill jag åka runt i historien, vilket också avspeglas i hemurvalet av böcker, lustigt nog med svinmycket fokus på sen järnålder och diverse krig. Nischade underkategorier för denna afdelning är t ex mina jättemånga böcker om hur synd det är om folk i Skottland, särskilt hur synd det var om dem förr i tiden, och om olika stora saker av sten som finns där. Viktigast: MOSSLIKSSEKTIONEN. The P. V. Glob fandom når Beatleshysteriska nivåer här, och vårens resor till Museum Silkeborg (som just nu har en utställning med storslam i mosslik med extra allt) har inte lugnat ner mig ett dugg. Slutligen vill man emellanåt läsa om hur det INTE var förritiden: jag är skyldig till ett antal tätpackade fäntäsyserier travade på höjden i dubbla rader, som jag VISST har tänkt läsa om. När som helst nu. Men det är nåt med de där alverna med halsband på hövvet som tar emot numera.
För att kunna lösa korsord och skrämmas på fester har jag också ett par meter böcker om myter och folklore, med diverse skapelseberättelser och mustiga gubbar i af Klintberg/ Ebbe Schön-fåran. Job Anderssons episka folklivsverk låter däremot vänta på sig, och till dess får man trösta sig med Lubbe Nordström, Olof Wexionius (”ängzlans myror”), Marcus Aurelius, Karius och Baktus. I ungefär samma hyllsektion står de minst jättetråkiga litteraturklassikerna efter land, och de mest upplyftande lyrikalstren efter land, även om ordningen ibland bryts för att oliktänkande författare ska få gnugga pärmarna mot varann och utbyta idéer.
De ”vanliga” böckerna glider gradvis över i en spekulativ genresoppa på skräckklassiker (hälften tentakler), skötebarnet fantastika, dvs proto-sf från ca förra sekelskiftet, och nyare genrelitteratur under paraplyet ”weird”; Neil Gaiman (nyligen problematisk), Charles Stross, Neal Stephenson (Snow Crash, neurolingvistik-cyberpunk för pretentiösa humaniorabrudar i pocket), John Crowley, Tanith Lee, Angela Carter, Gabriella Håkansson, huggen och ohuggen ved i större och mindre partier. Ja, det ligger 250 cm övriga romaner inklämda bakom allt annat där det får plats.
Vad andra människor sysslar med är ju gôrspännande, så jag har också dragit på mig över en meter reseberättelser och diverse biografier (mest över tuffa brudar som utforskat olika öknar, eller över gubbar som stannat hemma och knarkat). Sektionen med Göteborgiana och lokalhistoria verkar växa mer ju äldre jag blir.
Vad mer? Vertigos utgivning har en helt egen hylla, det enda som är sorterat efter förlag. Serier (mest av svenska tecknare, men också en överrepresentation av seriefigurer i gul spandex, med polisonger och ADHD). Diverse folianter om konst, smink, foto, krig, tomtar och rymdskepp. Hockeytrunken med rollspel i garderoben är min pensionsförsäkring. Jag tänkte leva på den Gothconauktionen när det svenska pensionssystemet svikit mig en gång för alla.
Viktigast: hantverksböcker. Mest om dräkt, stickning, spånad, vävning, virkning, växtfärgning, sömnad, historiska plagg och fynd, samt diverse teoretiska böcker om hantverkens kulturhistoria. Detta är den största underkategorin räknat i antal titlar. Hur kan man ens klara sig till frukosten utan en titt i Tillhagens Vävskrock, jag bara frågar?
Jag har ömsat skinn ett par gånger under livet, då bokhyllan hängt med för att följa mig: från litet barn till större barn, från snorunge till student, från student till alumn, och nu senast till aspirerande kulturtant utan tålamod. Mina morföräldrars bokliga arv vilar tungt över samlingen, i den långa raden av (problematiska) Engströms bästa med fnasiga halvfranska band, till de dödstråkiga Karlfeldtvolymerna i billighetsupplaga på vinden. Erik Axel, varför lyfter det aldrig?
Det jag vill läsa och det jag vill äga kanske inte är samma saker alla gånger. Det finns en ”UT-hög” med sånt som ska konsumeras och därefter skickas vidare, tillsammans med allt som självdött i högarna, jag orkar inte med Murakami och hans tuttnoja längre, sluta gubba!
Frågan om hur stor del av ens böcker man läst är kanske mindre intressant än hur många av dem man plockat upp och påbörjat, för att därefter lägga dem i framstupa sidoläge under fyra andra halvlästa böcker, i ett vingligt jengatorn av inbillat kulturellt kapital. Jag åberopar här gubben Ecos idéer om biblioteket som vinkällare; det är inte meningen att man ska gå ner och dra i sig alltihop på en gång. Istället kan man betrakta det som en investering, en möjlighet, en känsloorgel att spela just de rätta trudelutterna på när man behöver det, i ännu ett anfall av sekulariserad själsnöd.
Slutligen är jag ingen hövisk läsare. Kanske skriver man friare i marginalen på en storpocket eller en volym i danskt band (tvi), men att gå i vild polemik med en sedan länge avdöd mumrik i dens boks marginaler är en särskild glädje. Alltför mycket vördnad gagnar sällan en läsare. Stryk under! Vik hörnen vid älsklingspassagerna för att snabbt kunna bruka verkets farmakologiska egenskaper i ett kommande nödläge. Det är din bok, och som sådan kan du betrakta den som en förlängning av din kropp. (Detta gäller inte låneböcker, men det är inte sådana vi talar om nu.) Ordet må vara heligt, men visst inte boken som föremål. I en del fall kan man köpa två exemplar av samma titel – ett att rita i och ett att låna ut eller visa, så att man inte klär av sig helt och hållet.
Under sommaren skriver Marginalia om bibliotekspersonalens privata bokbestånd. Hur ser det ut i hyllorna därhemma? Vad väljer vi att spara, och hur? Och vems bokspår kan vi urskilja i de texter vi väljer att läsa när vi inte är i tjänst?
Karl Pettersson, Humanistiska biblioteket:
Tycker du att du har för mycket böcker, eller för lite, eller både och?
Jag har rensat ganska flitigt de senaste åren så nu är det nere i en ganska bra mängd, men det är klart, färre skulle det alltid kunna vara.
Karl sorterar sina böcker enligt ett ganska löst sammanhållet system med indelningar: Skönlitteratur, med diverse underavdelningar för olika språk- och genrer
Filosofi, religion, historia
Konst
Musik
Folianter
Vad vill du läsa och vad vill du äga? Är det samma saker?
Nej, det är inte samma saker. Sedan jag började arbeta på Humanistiska biblioteket har mitt hembibliotek krympt, eftersom mycket av det som intresserar mig enkelt går att låna på jobbet. I stort sett är de enda böcker jag köper idag sådana jag använder som referens – böcker som inte finns att låna på göteborgsbiblioteken, eller som jag tänkt anteckna i.
”Det gjordes en sortering vid min senaste flytt, men det är nog inte längre lika välordnat som då. Ibland när jag kollar i hyllan så kliar det lite i bibliotekariefingrarna att styra upp alltsammans.”
Hur stor andel av dina böcker har du läst?
Walter Benjamin skriver roligt om denna fråga i sin essä Unpacking my library:
And the nonreading of books, you will object, should be characteristic of collectors? This is news to me, you may say. It is not news at all. Experts will bear me out when I say that it is the oldest thing in the world. Suffice it to quote the answer which Anatole France gave to a philistine who admired his library and then finished with the standard question, ”And you have read all these books, Monsieur France?” ”Not one-tenth of them. I don’t suppose you eat off of your Sèvres china every day?”
Jag är verkligen ingen boksamlare, så jag ligger nog lite bättre (sämre?) till med att ha läst ungefär hälften av vad som står i hyllan. Genre spelar inte så stor roll. Det jag oftast söker efter är böcker som vidgar min förståelse av världen omkring, min plats i den och mig själv. Och de får gärna locka till skratt, oavsett om de är menade att vara humoristiska eller ej.
Vad skulle du aldrig läsa?
Inte heller här kommer jag på något specifikt, men det skulle väl vara motsatsen till föregående svar, men eftersom det finns så mycket att läsa är detta aldrig ett problem. Mer besvärande är väl just de texter jag aldrig kommer kunna läsa, framför allt då de är skrivna på språk jag inte behärskar.
”Som bokmärken använder jag oftast spillbitar papper från ateljén. De är också bra att göra små anteckningar på ifall jag inte vill skriva direkt i boken.”
Är du en sinnlig läsare eller en hövisk? Dvs gör du understrykningar, annoteringar, marginalia, eller är alla böcker så omärkta och rena som möjligt?
Jag skulle säga att jag är en hövisk läsare som genomgår rehabilitering för att bli en mer sinnlig sådan. I mina böcker hemma kladdar jag lite ibland, men jag har fortfarande svårt för att knäcka ryggen på en limhäftad bok.
Ack, arma författare. Du har slitit i månader, kanske till och med år, med ditt svårflirtade geni för att skänka världen litterär hugsvalelse. När som slutligen sista punkten är satt till detta mästerverk kommer någon obildad sate osvikligen fram och frågar: Vad har du valt för titel? Titeln? Ja, detta är ju den svåraste delen med författarskapet. Krig och fred är upptaget och lite för ryskt. Hamlet känns för danskt och dystert (och är väl använt av nån annan har du hört?). Så vad ska du döpa ditt alster till? Räddningen är, som alltid, Kärlek. När man tittar i våra kataloger kan man finna mängder av titlar som kombinerar ”Kärlek” med i stort sett vilket godtyckligt valt ord som helst.
Vissa kombinationer är mer populära än andra och motsatsparet Kärlek och hat vinner nog tävlingen som vanligaste Kärlek och-titel. Vi tar en bok från 1877 för att illustrera detta. Jag gillar speciellt att detta exemplar är tryckt på ett kargt, syrarikt papper som i sig själv utandas avsky för själva läsaren.
På en trygg andraplats finner vi den närbesläktade titeln Kärlek och krig som lockade minst tre författare (Kai Söderhjelm 1965, John Jakes 1987, Anders Isaksson 2009). Och då räknar jag inte ens med alla Krig och kärlek. Här är Kärlek och krig i varianten ”käck ungdomsbok” där en man rider(?) ifrån ett skepp(?).
I andra änden av känsloskalan har vi Kärlek och ädelmod från 1846. Titelsidan säger att det är ett ”Försök av Rolf Krake”. Författarnamnet är en pseudonym, kanske symbolisk sådan, där Kraken höjer sin stämma för ädelmodets kärlek. Första meningen i boken säger allt: ”Ack, kära barn, hwad du kan wara dåraktig, som sitter och gråter dina ögon alldeles förderfwade …”
Mer av en pekpinne blir det när påven proklamerar Kärlek och ansvar, tryckt 1980. Det är en etisk studie av påven Johannes Paulus II, och han tar sig från första kapitlet ”Analys av orden ’nyttja’ och ’njuta’” till sista kapitlet: ”Terapi”. Känns som en förväntad utveckling …
Min favorit är titeln som verkligen visar att man kan stoppa dit vad som helst efter Kärlek och få till en titel. Det är Kärlek och galvanoplastik från 1907. En ”utvald samling av glada historier från skilda länder”. Wikipedia beskriver galvanoplastik som: ”en process som innebär att man med hjälp av elektrolys täcker ett metallföremål med ett tunt skikt av exempelvis guld, silver, koppar, nickel, zink, krom eller tenn.” Så … Kärlek och galvanoplatsik således.
Här är några andra existerande boktitlar som bekräftar att Kärlek och Något är lösningen på alla titelproblem: Kärlek och affärer, Kärlek och död, Kärlek och trots, Kärlek och pligt, Kärlek och poesi, Kärlek och upptåg, Kärlek och vatten, Kärlek och Jord, Kärlek och Vampyrer, Kärlek och Politik, Kärlek och Längtan, Kärlek och Stöld, Kärlek och Småspik, Kärlek och Vilja, Kärlek och Äktenskap, Kärlek och Exil, Kärlek och Stolthet, Kärlek och Vänskap, Kärlek och Kärnfysik, Kärlek och Stålull, Kärlek och Hälsa, Kärlek och Trohet, Kärlek och Heder, Kärlek och Revolution, Kärlek och Pengar, Kärlek och Bullar, Kärlek och Förräderi, Kärlek och Åtrå, Kärlek och Ensamhet, Kärlek och Kön, Kärlek och Karriär, Kärlek och Främlingskap, Kärlek och Snusk, Kärlek och Orgasm, Kärlek och Ära, Kärlek och Skugga, Kärlek och dada.
Så kasta din misströstan och varför inte kalla din bok Kärlek och ablativ (uppföljaren till Kärlek och yttre lokalkasus), eller Kärlek och habsburgare (Om inavelns dragningskraft), eller Kärlek och ruccola (om relationer när fetaosten inte räcker till). Inget val kan bli fel! Min nästa bok ska därför heta Kärlek och calicivirus.
Gustav Vasas bibel eller egentligen ”Biblia, Thet är: All then Helgha Scrifft, på Swensko” som gavs ut 1541 är ju tämligen välkänd. Det brukar ju även anses vara skiftet från fornsvenska och nysvenska. Vad som dock inte är lika allmänt känt är att en översättning av Nya testamentet kom ut redan 1526, det är med andra ord 500-årsjubileum i år.
Ett av UBs exemplar av ”Biblia, Thet är: All then Helgha Scrifft, på Swensko” från 1541
Det var inget unikt svenskt utan en del av en större, framför allt nordeuropeisk/Luthersk trend att bättre sprida bibelns ord på folkspråket med den nya tekniken. Ett nära exempel är ”Thet nøye Testamenth” från 1524 tryckt i Danmark.
Vi vet inte hur många som var inblandade i arbetet under Olaus Petri och Laurentius Andreæ ledning. Men efter bara ungefär ett års arbete, var man färdig med Nya testamentet. Förarbetet hade skett i sju stift och fyra klosterordnar så det var fråga om en betydande arbetsinsats.
Bibliotekets exemplar av ”Jesus. Thet Nyia Testamentit på Swensko” från 1526 i sitt samtida band.
Man kan inte överskatta den betydelse som denna översättning fick för den svenska språkutvecklingen där å, ä och ö fick sina platser i vårt alfabet. Nya testamentet var även det största bokverk som dittills tryckts på svenska.
Det finns en del språkliga skillnader mellan 1526 års utgåva och det Nya testamente som ingår i 1541 års bibelöversättning. Den version som återfinns i 1541 års utgåva ligger närmare den tyska översättningen och kan i vissa fall anses vara något mindre språkligt modern än den från 1526.
Ett 500-års jubileum står för dörren nu den 15e augusti. En mycket viktig dag för vår historia och för det svenska språket.
Man har skrivit och målat på böckernas snitt sedan 900-talet, men det var först på 1600-talet som man i England insåg att man listigt kunde dölja målningarna och på så sätt skapa en trevlig överraskning för den intet ont anande läsaren. Detta görs genom att man sprider snittet innan man målar det och därefter förgyller man det raka snittet. Detta gör att målningen inte syns när boken är hopslagen eller när en läsare förstrött bläddrar sida för sida. Målningen framträder först när man sprider snittet. Det är ingen överdrivet vanlig form av bokkonst, men i bibliotekets samlingar dyker det då och då upp böcker med dolda framsnittsmålningar. Här är ett par fina exempel från vår Bokbandssamling. Böckerna är Miltons Paradise lost (1825), samt Paradise regained & minor poems (1817). Just dessa böcker fick en man vid namn John Bullock sent i april år 1831, som en gåva från sin mor, vilket han prydligt noterat i båda böckerna. Motivet lär vara Highgate i närheten av London, sedd från Upper Holloway.
Vi har skrivit om efemera på bloggen förut, men man blir (nästan) alltid lika glad när man hittar saker i våra böcker som inte är en självklar del av trycket. Eller ja. Det finns ju en slags rangordning även här, med positivt och negativt laddade fynd. Längst ner i botten av fyndfördelningen hittar vi purjolöksblad, självhäftande plastflärpar och Post-it-lappar av illavarslande personlig och intim karaktär.
Men emellanåt stöter man på riktig guld-efemera; pyttigt handskrivna ark från urtiden, om inte med trollformler, smädevisor eller personliga utgjutelser, så i alla fall med hemkokta noteringar om hur man rör ihop hushållsprodukter vilka vi numera har lämpat över på detaljhandeln, ihop med exakt allt annat nödvändigt.
Margaretha Emerentia Nordström, (1782-1876) är författaren bakom pseudonymen Nylander och den intill plagiat framgångsrika dundersuccén Handbok wid den nu brukliga Finare Matlagningen. 16 upplagor, utspridda över 80 år, varefter recepten på Hwitt Moos och inkokt älgmule förmodligen var lika överspelade som en gång Cajsa Wargs våndor – vilket också antyds lite fint av Nordström.
Boken återfinns i Herbert Blomstedt Collection, under den kanske något överraskande avdelningen Kochbücher, som bland andra kulinariteter innehåller en rad vegetariska recept med färgbilder från 70-talet, ett flertal exempel på livsmedel inkapslade i gelé, och David Reizts antologiska Culinary Harmony – Favorite Recipes of the World’s Finest Classical Musicians, där en rad framstående musiker och dirigenter från hela världen får presentera sin favoriträtt – allehanda läckerheter med tillhörande recept.
Men åter till efemerafyndet, hopritat av okänd hand med en förvånansvärt läsbar och prydlig handstil. Här finns mycket att hämta:
Vill du bräcka de andra ungdomarna på fakulteten går det bra att t ex röra ihop lite Eau de Cologne, man tager 1 lod lavendelolja, 3/4 lod cederolja, 1 lod bergamottolja, 1/2 kvintin nejlikolja, 10 droppar fänkålsolja, 4 droppar äkta rose-olja, 1/2 lod ättiks…utter(?), lika mycket kaustik ammoniak, 1 gram ambra och 1 gram mysk, samt 3 U renaste sprit av 24 graders styrka. Blandas och efter några dagars förlopp, filtreras genom papper. Döljer garanterat alla spår av tjuvrökning, tandröta och durchlopp.
Bläck för stålpennor fås genom att taga 3 lod fint krossade galläpplen (finns i storpack på Lidl), samt ettåetthalvt lod gummi arabicum (kan ersättas med utgångna Haribo-björnar från Silja Symphony för dom innehåller ju bara det, förutom det där ytbehandlingsmedlet som 1177 avråder från att äta). Låt stå i 24 timmar. Sen ska det till 30 lod regnvatten och 3/4 lod grön vitriol (skadligt vid lång exponering, irriterar hud och ögon, symptom på förtäring inkluderar buksmärtor, illamående, krä(n)kningar och i allvarliga fall skador på inre organ) och så röra runt lite. Klart!
Andra recept som den okände efemären bidragit med är rött, blått, grönt, japanskt och outplånligt bläck, (det senare ej att förväxla med) pomada, medel för tvättning av halmhattar, artificiell arrak, genomskinlig tvål, sockerdricka, skosmörja och porslinskitt.
SKBL har gudvaretackålåv skrivit en artikel om Margaretha Emerentia, som det står var och en fritt att länkspamma vänner och kollegor med.
”Men varför ställer ni inte bara alltihop i alfabetisk ordning?” undrar den entusiastiske biblioteksbesökaren, som tror sig ha löst vår gordiska katalogknut med ett enda misshugg.
Jo.
Katalogen som idé lever sitt eget liv. Dess ontologiska vindlingar speglar uppfattningen om hur världen är ordnad och beskaffad, i den tid och det sammanhang där katalogen kommit till. Kataloghistoriskt relevant information, alltså. Ibland är det svårt att se vad sånt ska ”nötta te” just för ögonblicket, men nutidens nonsens är framtidens fröjd – och forskningsdata, det vet vi ju.
Vårt infernaliska lappverk av kataloger knuffas i snigelfart mot en enhetlig databasform. Man måste föreställa sig katalogisatören lycklig vid förflyttandet av informationsbumlingen. Men även om den yttre formen en dag kommer att vara samkad och (full)ändad, kommer deninre ordningen vad gäller indexering och ämnen förhoppningsvis att bestå. I dagsläget kan vi glädjas åt en yrselframkallande variation i katalogutbudet:
I Libris och Supersök, det senare vårt lokala skyltfönster för den delmängd av det nationella beståndet som vi själva förfogar över, råder ljuvlig ordning. För det mesta. Tanken är i alla fall att det ska gå att hitta allt och filtrera och sortera sökresultaten på mängder av olika sätt – men som vi vet, är man aldrig bättre än sin metadata. Och Supersöks fullkomligt orimliga träffmängder är emellanåt ett (lyx)problem som kräver viss ihärdighet för att ta sig undan. Exempelvis ger den ständigt aktuella sökningen ”bog sacrifice” 10 862 träffar. Vilken besvikelse när man inser att träfflistan även omfattar material utanför bibliotekets samlingar!
Ändå är sökbarheten på distans här ett mirakel jämfört med den i våra kortkataloger – som dock fått välbehövlig och välkommen skjuts genom AI-baserad tolkning av korten. Det här är en av få gånger jag är försiktigt optimistisk till AI (annars det mest osexiga av alla kontorsmaterial). Inte minst därför att man genast kan se en bild av katalogkortet som maskinen försökt tolka. Sökträffarna blir ett slags utökade förslag på vad som kan vara matnyttigt, men med bibehållen kvalitetskontroll. Toppen!
Våra jättemånga olika kortkataloger är upprättade enligt olika praxis, över lång tid och av många kockar. Ibland är de en enskild persons förtjänstfulla, maniska verk. Ibland är de transkriberade enligt Hübschmann-Meillet (1913), eller Wade-Giles, eller något annat, som vi önskar att vi behärskade. Det mest omfattande exemplet är naturligtvis katalog -57, över vårt generella, äldre bestånd. Men också Östasiatiska samlingen har en omfattande kortkatalog som idag är inskannad, och finns tillgänglig som IPAC. I den Armeniska samlingen har proveniensen noga angivits på katalogkorten, trots att samlingen till största delen härrör från en och samma person. Dock har biblioteket även senare köpt in viktiga, relaterade verk och infört dessa i materialet, vilket framgår av den uteblivna proveniensen. ”Inte Norajr”, kunde det ha stått, för maximal tydlighet. Men istället får blankraden där hans namn inte står, berätta om vad som inte hänt. Bokbandssamlingens enda kataloglåda ligger nätt i handen, men har trots detta flera ingångar som nog är helt unika som metadata i en maskinskriven lappkatalog.
Hvitfeldtska samlingen ståtar med ett myller av kataloger; inte mindre än tre tryckta, av de respektive regenterna Brag (1778), Berg (1864) och Vinge (1898). Vinges bidrag är visserligen ”bara” ett supplement till Bergs katalog, men i gengäld ståtar Brag med två tryckta och ett handskrivet appendicula, är ni med? Samlingen har vidare en alfabetisk och en systematisk kortkatalog (som liknar men inte exakt följer SAB och/eller katalog -57), men det finns många kort som inte har någon bok, och många böcker som inte har något kort, och hur var det nu med gallringen av material från år 1900 och framåt, för att inte tala om de olika avdelningarnas inbördes ordning? Vad har hunnit hända mellan tillkomsten av Vinges supplement och donationen av samlingen till universitetsbiblioteket? På hyllorna står böckerna dessutom uppställda enligt ett okänt, femte system som kanske delvis kuperats i samband med flytten, omflyttningar i huset, och olika initiativ för att integrera samlingen med befintligt bestånd. Kan vi lita på ledkorten på hyllorna? Måste samlingen innehålla 13,5 meter postillor?! Visst förstår ni att vi behöver gå över till Näckrosen och köpa kladdkaka innan vi jobbar vidare?
De handskrivna förteckningarna då? Inte sällan följer de en tidigare ägares nycker. Fasta sidor fungerar bra för accessionskataloger, men sådana är också meckiga att söka i, särskilt om inflödet av böcker är stort. Iwan Ljunggrens bibliotek har en accessionskatalog, med serienummer motsvarande de förtjusande pytte-etiketter som noga torrgummerats in i böckerna. Göta Artilleriregementes Bibliotek med sin vördnadsbjudande, marmorerade tête-bêcheförteckning ser vid första anblicken ut att vara helt #rimlig, med en indelning efter språk. Därefter numrerade listor över de olika verken. Men listorna förefaller vara gjorda i helt slumpmässig ordning, utan hänsyn till vare sig huvuduppslag eller ämne. Synar man de bruna snirkliga raderna en smula närmare, inser man att det dessutom sällan är vare sig titel eller författare som noterats, utan snarare den vardagsbeteckning för respektive bok som man slängde sig med i officersmässen på Kviberg vid pass år 1831. Bakom ”Sthålswärds (sic) Fortification” döljer sig Föreläsningar uti reguliere fortification, hållne för kongl. maj:ts cadet-corps, af Magnus Tieder Ståhlswerd … Med hans kongl. maj:ts allernådigste privilegio. Stockholm, tryckte af Peter Jöransson Nyström, 1755. Gott så.
(Stålsvärd var en av de sista i Sverige att dömas till tortyr, som en följd av sin inblandning i Lovisa Ulrikas misslyckade kuppförsök av år 1756. Han pinades och avrättades på en plats som var väl synlig från slottet, helt utan hans kongl. maj:ts allernådigste privilegio, i syfte att inskärpa i monarkerna var regeringsmaktens skåp skulle stå. Kungaparet var dock lägligt nog inte ens hemma.)
Greve Carl Snoilskys boksamling är en intressant särling i katalogiskt hänseende. Den katalog som upprättats över samlingen var avsedd att ges ut i tryck, men efter grevens frånfälle utgick såpass mycket material ur beståndet att det skulle vara missvisande att publicera den handskrivna originalkatalogen. (Fast vi har den! Vi har den!) På universitetsbiblioteket valde man istället att låta materialet åka snålskjuts på katalogen över det egna beståndet, och markerade helt enkelt ett (S) i överkanten av de kort som fått ett extra exemplar att glädjas åt.
Här och var i molnet samt på ett okänt antal rötna gamla hårddiskar utspridda i folkhemmet ligger såklart också alla de där filemakerdatabaserna och egengjorda excelfilerna som ni tänkt sätta er med under julledigheten. Har ni gjort det än då? Såklart inte. De kommer att kräva eftersök bland edra ettor och nollor. Och det ska till en digitalforensisk djupdykning för det, i system som ofta är spontant framtagna i folks hem, utan hänsyn till befintliga katalogregler.
Är samlingen liten nog kan det ändå vara värt det. Allhems småtryckssamling tillhör de mer behändiga specialsamlingar vi har – man kan plocka upp den under ena armen. Det går knappt att göra med vissa enskilda verk som finns i andra samlingar. Allhemsamlingen är också prydligt förtecknad både alfabetiskt och systematiskt – i excel. Men det har vi gjort själva, utifrån dess karaktär av vardagstryck, som är för sladdrigt och metadatafattigt för att egentligen kunna läggas in i Libris.
Även Esbjörn Hillbergs fyrsamling kommer med vidhängande excelark, som av ren tjänsteparanoia hos bibliotekspersonalen skrivits ut i jätteformat och kapslats av vårt bokbinderi, som en Dagobertmacka i pingisbordsstorlek. Här finns nämligen massor av uppgifter som inte riktigt passar i Libris – om vilka bokhandlar Hillberg köpt sina böcker ifrån, vad böckerna kostade när det begav sig, och till vilken adress kontantbetalningen skulle skickas. Oscar och Bertil Almgrens samling levererades med en påbörjad katalog från tidigare institution, men att baxa den metadatan in i Libris XL låter sig inte göras annat än genom handpåläggning, hur gärna man än hade velat.
Sista och yttersta värmedödeni tingens ordning rådde ändå hemma hos skribentens mormor, som efter ännu en flytt viftade diffust med den drottningsliga tassen åt bokhyllorna som stod utposterade i den nya lägenheten.
”Hur vill du att vi ställer upp böckerna, vad vill du ha i vilken hylla?” ”Nä, men ni kan väl ta och kupera lite, det är så spännande när jag inte vet i vilken ordning de står, då hittar jag alltid något nytt!”
Glad påsk! För den som vill roa sig under helgen finns det trevliga saker att se fram emot, åtminstone enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Några av musikanterna från kåren har måhända bläddrat i regementets uråldriga krigsluntor, med yviga marginalanteckningar signerade Philip Julius Bernhard von Platen (1732–1805).
Nå, vi ska kanske inte förhasta oss. Bristen på popups och orimliga cookiekrav från Schibsted säger den vane läsaren att det naturligtvis rör sig om påsken NITTONhundratjusex, då GHT satt tryggt i knäet på pappa Torgny Segerstedt.
Ledsen att ni missar musikframträdandet – ni får trösta er med ett extra chokladägg!
