Marginalia

Av Stefan Benjaminsson

I en pappkapsel i bibliotekets raritetsmagasin finns tre bokband med Emilie Flygare-Carléns berättelser Ett lyckligt parti, Inom sex veckor och Familjen i dalen. Under mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest lästa och spridda författare. Hon var inte bara ett tidigt exempel på en självförsörjande författare utan också ovanlig såtillvida att hon, till skillnad från sina samtida kvinnliga författare, publicerade sig under sitt eget namn. Läs gärna den eminenta artikeln om henne i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EmilieFlygareCarlen

Det vi ska göra idag är att titta mer på Familjen i dalen och på Emilie Flygare-Carléns kreativa eftertankar om sina redan publicerade texter. De ovan nämnda bokbanden var nämligen författarens egna exemplar av förstaupplagorna, som hon inför en utgåva av hennes samlade romaner 1882–1890 korrigerade. En skillnad som man möter redan på titelbladet är att hon ändrat sitt författarnamn från Carlén till Flygare-Carlén.

I det stora hela är det inte många eller markanta ändringar som gjorts, men en av karaktärerna byter i alla fall namn från Ragnar till Reinhard. Varför Emilie Flygare-Carlén tröttnat på det första R-namnet till förmån för det andra framgår inte av korrekturen. I det flesta fall byts ett ord mot ett annat, som ordet ”djerf” som byts till ”modig”, ”kontant sant” blir ”fullkomligt sant”. En del gånger ändrade hon sig, som när hon övervägde hon att byta ”lurande öga” till ”spejande öga” men strök över korrekturen. Och mycket riktigt är det fortfarande ett ”lurande” öga som finns i andra upplagan. Ändringarna påverkar kanske inte berättelsen i sig, men är intressanta att reflektera över. På sidan 20 finns meningen: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än den tjocke Trystedt, som är en plåga för alla menniskor.” Om det är av omtanke om tjocke Trystedt, eller av insikten att de flesta människor torde vara herremanslikare än någon som uppenbarligen är ”en plåga för alla människor”, är oklart. I andra upplagan har denna mening i alla fall blivit: ”Han har alla dagar varit femton gånger herremanslikare än några af alla de herrar jag sett.”

Andra ändringar gör att man anar en författare som är på jakt efter precision. På sida 42 finns en ”gammal enkling” som är ”liksom lite” förmögen. Detta vill Flygare-Carlén initialt ändra till en tidlös ”enkling” som var ”något” förmögen i korrekturen. I slutändan landar det hela på att han kort och gott var förmögen, utan närmare precision. I andra upplagan formuleras det summariskt: ”Han var också förmögen”. Vi ser även spår av en författare som börjar tona ner. Om det berodde på att Emilie Flygare-Carlén med åldern kände att emotioner gör sig bäst med små medel, är svårt att sia om, men på sidan 46 blir ”ett skutt i glädjen” i andra upplagan det något mer behärskade ”en rörelse av tillfredsställelse”. Och på sidan 23 finner vi att någon som redan tidigare för sig själv lett ”i mjugg”, i andra upplagan förpassar leendet än mer bort från offentligheten och ler ”inom sig”.

Det finns ändringar där tonfallet förändras, som på sidan 69 där vi finner ”den der lilla flick ungen” som ”är alldeles för mycket söt” och som i andra upplagan blir ”den där lilla varelsen” som ”är alldeles för mycket ljuv och intagande”. På sidan 72 uppgraderas förtvivlan från att vara ”blott ett enda steg till vansinne” till att vara ”blott ett enda steg till döden”. Att varna för att man kan bli vansinnig när man förtvivlar var troligen inte avskräckande nog. Det finns även ändringar som är svårare att förstå det bakomliggande motivet till. Som på sidan 58 där en kopp ”te” ändras till en kopp ”kaffe”, så där utan vidare. Måhända ett tecken på kaffets och teets förändrade kulturella status de senaste 30 åren?

Förordet till första upplagan har inget korrektur, men har nyskriven not i vilken Emilie Flygare-Carlén säger att förordet får vara kvar som en tidsbild. Hon understryker detta än en gång i ett meddelande till förläggaren: ”Förordet synes mig icke vara obehörigt. Det ställer sig som en tidsbild mot det närvarande. Om förläggaren tycker annorlunda står det honom fritt att utesluta det. Men det ger lif åt det hela.” Förläggare såg uppenbarligen inget behov av extra liv, för han valde att utesluta förordet i andra upplagan. Alla dessa korrekturanteckningar ger hur som helst liv åt Emilie Flygare-Carléns kreativa arbete som författare.

Av Kristina Sevo

I natt läste jag ut Tracy Bormans senaste bok om drottning Elisabeth I och successionsordningen, The Stolen Crown. Den är baserad på samtida historieskrivning, korrespondens, ögonvittnesskildringar med mera. Historikern William Camden (1551–1623) fick 1607 i uppdrag att skriva om Elisabeths regeringstid. Det blev ett livslångt projekt med problem som hörde uppdraget till. Camden var en samvetsgrann historiker och det var viktigt för honom att skriva det som han uppfattade som sanningen. Camden var även en stor beundrare av drottningen. Efter Elisabeths död 1603, var den skotske kungen James VI (= James I av England) snudd på desperat att i engelsmännens ögon framstå som den rättmätige tronföljaren, vilket i korthet ledde till att han påverkade [läs: tvingade] Camden att i Elisabeths Annales skriva om delen om successionsordningen.

Camden parerade pressen från James I genom att 1615 endast publicera bok 1–3 Annales rerum Anglicarum et Hibernicarum regnante Elizabetha, ad annum salutis M.D. LXXXIX, som täcker Elisabeths regeringstid fram till och med år 1588.

Den fjärde boken som behandlar åren 1589–1603, blev färdigställd två år senare, 1617, men Camden drog ut på arbetet så mycket han bara kunde. Han försökte släta över kungens censur och påhittade inlägg och ursäktade sig i inledningen för den insatta läsaren, som han hoppades skulle förstå varför han delvis hade ljugit i annalerna.

Camden dog 1623, men hade dessförinnan skickat sitt originalmanuskript till en vän i Frankrike. Boken, del 4, kom alltså att publiceras först 1625, då James I avlidit. För att ändå vara på den säkra sidan publicerades den i Leiden. En utgåva tryckt i London gavs ut först 1627. Borman fördjupar sig i turerna kring Camdens våndor, manuskripten och publiceringarna, men mer om det i The stolen crown.

Döm om glädjen som spred sig i nattmörkret då jag upptäckte att Humanistiska biblioteket äger både 1615 års utgåva tryckt i London, sammanbunden med bok 4 från 1627, samt den senare upplagan, Rerum anglicarum et hibernicarum annales regnante Elisabetha, ”ultima editio” från 1639, tryckt i Leiden.

Ett oerhört spännande stycke historia och en tidig julklapp till alla anglofiler.

Beställ! Läs! Jämför!

Årets välförtjänte nobelpristagare beskrivs i gårdagens DN av Jens Christian Brandt som ett riktigt lyckopiller:

När Dramaten sätter upp den ungerske författaren László Krasznahorkais roman ”Motståndets melankoli” från revolutionsåret 1989 finns ingen scen, bara ett ödsligt rum där skådespelare och publik tar plats i en terapeutisk cirkel som om vi alla var AA, som om vi samlats här för att bekänna, hur mycket som gått sönder, hur envetet allt lagts i spillror.

Kanske är golvet därför orubbligt grått, aska strödd på betong. I taket kryper en övervakningskamera maskerad till strålkastare sakta runt. Längs väggarna hänger kläder; på en krok folkdräkt, på en annan någon sorts ekipering med slokhatt som eventuellt (det är bara en gissning) burits av herdar i Karpaterna.

Vi ser fram emot att fördjupa oss i dessa muntra tongångar under höstens regniga dagar, och jobbar även på att lära oss stava till: László Krasznahorkai. Gör bättre själv, den som kan!

Av Stefan Benjaminsson

”For Stewe Claeson for the finest collection of American poetry in Scandinavia – in friendship –“

Dedikationen ovan finns i diktsamlingen Paradise poems av Gerald Stern, som ingår i Stewe Claesons amerikanska boksamling på Humanistiska biblioteket. Stewe Claesons samling består främst av poesi av amerikanska författare, men den innehåller även en mindre samling böcker om den amerikanska ursprungsbefolkningen, samt Stewes egen produktion. Poesidelen består av drygt 1300 böcker, som Stewe Claeson under sitt liv samlat kärleksfullt, så att resultatet enligt Gerald Stern blivit den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien. En del av dessa böcker köpte Stewe, en del fick han som gåva av vänner, förläggare, andra översättare och, inte minst, från författarna själva. Genom åren utvecklades även vänskap mellan honom och många av de författare han översatte, vilket märks på alla de dedikationer som finns i böckerna.

En lite annorlunda, kanske på gränsen till morbid, dedikation står Mark Strand för i sin diktsamling The monument, i vilken han ritat ett par gravstenar som bär Stewes och Marks namn. Mark tycktes ha haft stora förhoppningar om att hans järnhälsa och goda gener skulle föra honom ända till år 2281, men han dog trots allt redan 2014. I en annan av sina diktsamlingar, The continuous life, har Mark själv skrivit in korrektur, dock osäker på om hans minne av de egna dikterna var korrekt.

Stewe översatte, bland andra, nobelpristagaren Louise Glück. I diktsamlingen Winter recipes from the collective har hon skrivit en vänskaplig dedikation till Stewe. I samma samling finns några av Stewes understrykningar, som knyter rader till varandra.

En poet som Stewe ägde många böcker av var Louis Simpson. Ett stort antal av dessa innehåller dedikationer, men den som kan vara värd att lyfta här är en i vilken Louis uppmanar Stewe att ignorera alla dikter utom en. Det är i det tunna dikthäftet Wei Wei and other friends. ”Read ’Wei Wei’ and ignore the others, please”, ber han Stewe, eventuellt ett utslag av kreativ ånger eller butter blygsamhet.

William Pitt Root är ännu en av de poeter som Stewe ägde ett antal samlingar av. På titelsidan av Strange angels har William skrivit en dedikation till Stewe och Ingela och sänder dem ”transcontinental archangelical love (& just a pinch of devilish mischief…). Andra dedikationer tycks anknyta till tidigare tillfällen Stewe träffat författarna och blinkar diffust åt samtal de haft. En av de längre dedikationerna står Pamela Uschuk för i sin diktsamling Blood flower. Även denna riktas till både Stewe och Ingela och i dedikationen målar Pamela upp ökenlandskapet runt sitt hem.

Stewe gjorde även noteringar i böckerna, sällan utförliga och sällan många i en och samma bok, men noteringarna förekommer genomgående i samlingens böcker. Noteringarna faller inom två kategorier: översättningar eller kommentarer. Översättningarna är i de flesta fall enstaka ord eller en enstaka mening, som om Stewe testar diktens möjligheter för det svenska språket eller om det enbart handlar om att han i läsandets ögonblick insåg vad den svenska översättningen skulle kunna vara. Andra gånger har Stewe översatt flera rader, som i dikten ”Horses” i Luis Alberto Urreas diktsamling The fever of being.

På sidan 47 i samma bok har Stewe testat ett par svenska varianter för att översätta ”Soul-mine”, och i marginalen noterat både ”själens gruvor” och ”själa-gruvor”. Detta testöversättande finner man i många av böckerna i samlingen. Det är som sagt sällan långa fraser, oftast bara enstaka ord, men det finns även exempel på när Stewe översatt en hel dikt direkt i marginalen, som dikten ”Towards the end of summer” i The new physics av Al Zolynas.

Vid sidan av dedikationerna och översättningarna finns kommentarer av poesin. I Richard Jacksons diktsamling Resonance har Stewe noterat: ”En överraskande bra diktsamling – nedlusad med ’uppslag’ och tanketrådar …” I början av antologin Contemporary american poetry: ”En av de viktigaste böcker jag köpt på det aningslösaste (?) sätt”. Vad nu detta betyder. Andra gånger ställer han sin kluven till en dikts värde för en vidare läsekrets, som i Pamela Uschuks diktsamling Blood flower, där Stewe noterat intill dikten Burying Happy, en dikt om begravningen av en tam varg: ”En dikt som denna blir extra stark för dem som kände Happy (och Lulu) – men hur reagerar andra? Intressant problematik?” Boken innehåller ytterligare några kommentarer av Stewe.

Stewe alternerar mellan understrykningar och kommentarer. Vad som föranlett det ena eller det andra är väl inte helt tydligt. Vissa gånger tycks det mig som att för rader som tilltalade Stewe nöjde han sig med en understrykning, och för det som skavde eller fick iväg hans tankar på strövtåg skrev han en kort notering. I David Wohans diktsamling Icehouse lights finns exempel på allt.

Kommentarerna kan även vara kortast möjliga, som ett enkelt ”Fint” eller ”Bra” intill ett stycke poesi.  I Selected poetry from the best of independent presses (1996) har Stewe skrivit ”Ja” eller ”Nej” efter dikterna, till synes en minnesanteckning om dikten tilltalat honom eller inte. En instoppad lapp i New poets of the American west, utgiven 2010 när Stewe Claeson var 68 år, antyder att ju äldre han blev desto mindre intresserad blev han av att kommentera. På lappen reflekterar Stewe över sin egen relation till dikter: “Sitter och läser en am[erikansk] dikt som alltid. En gång ville jag beskriva det jag läste m[er] stilmässigt, skolmässigt, litteraturhistoriskt osv. Men inte nu. Dikterna representerar inte, de är. Antingen bra eller ointres[santa].”

Marginalian i poesiböckerna i Stewe Claesons amerikanska boksamlingen ger fragmentariska inblickar i en översättares läsning och relation till poesin. En stor majoritet av böckerna finns inte på några andra offentliga bibliotek i Sverige, vilket gör att man kan instämma i Gerald Sterns åsikt att Stewe Claesons poesisamling verkligen är den finaste samlingen med amerikansk poesi i Skandinavien.

Stewe Claesons amerikanska boksamling finns tillgänglig för läsesalslån. Du finner de enskilda böckerna enkelt i vår katalog genom att söka på frasen ”Stewe Claesons amerikanska boksamling”.

Av Anders Strinnholm

Nu är det åter full fart här på universitetet och en strid ström av studenter passerar dagligen utanför fönstret till mitt arbetsrum. När man försöker hitta tillbaka till vardagen efter en förhoppningsvis lyckad semester så behöver man ju ibland lite hjälp och stöttning. Man behöver orientera sig i sin vardag och man behöver hitta en väg framåt. Med de tankarna i bakhuvudet kan ett besök i universitetsbibliotekets kartsamlingar kanske vara en hjälp. I samlingen finns både kartor, sjökort och atlaser av många olika slag från 1500-tal och framåt.  

Semestern kan ju i bästa fall kännas som man lever i ett Schlaraffenland men även detta kan man behöva hjälp att hitta rätt i. Självklart kan vi på UB vara behjälpliga även med det. Säg den plats på jorden och/eller i fantasin som vi inte har information om?

En vanlig typ av turistande när jag var barn var bilsemestern (ok jättegammal och född på 60-talet). Många av oss är väl uppväxta med KAKs eller Motormännens vägatlas i en bil utan AC och åtskilliga andra moderna bekvämligheter. Denna typ av vägatlas har dock en ganska kort historia. Den traditionella vägkartan hade ett mycket tydligare fokus på själva vägen och var man skulle svänga för att nå sin destination. Liknande vägbeskrivningar finns redan under romersk tid. Här är fyra exempel från 1700-talets England (The Roads Through England Delineated Or, Ogilby’s Survey, Revised, Improved, and Reduced to a Size Portable for the Pocket by John Senex F, R, S. London 1762).

Här ser vi tydligt att det är den primära informationen om hur man hittar som står i fokus och inte eventuella sevärdheter längs vägen. Det är ett väldigt utrymmeseffektivt sätt att förmedla den information som krävs för att nå resans mål. Under en tid när böcker och kartor fortfarande var väldigt dyra är det så klart ett mycket viktigt argument.

Nu när vi kör efter gps är vi åter tillbaka till strecket med information om höger och vänstersvängar helt utan atlasens information om omvärlden. Cirkeln är på så sätt sluten och det är vi få generationer som är uppvuxna med en bil/vägatlas som är undantaget. Vill du veta vad som ligger bortom själva vägen kan Universitetsbibliotekets kartsamlingar vara ett intressant alternativ.

Av Stefan Benjaminsson

Ny termin, nytt läsår, nytt litteraturår. Vissa menar att 1925 var det bästa litteraturåret. Det är kanske poänglöst att utse något sådant, men eftersom 1925 är jämna fina 100 år tillbaka, låt oss kika på vad 1925 hade att erbjuda för litterära sällsamheter.

Till att börja med har vi två litterära tungviktare i form av Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway och F. Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby. Sedan lägger vi till Franz Kafkas roman Der Prozess (Processen) som ges ut postumt 1925. Med den början kan man sluta sig till att 1925 blir ett svårslaget litterärt år, men låt oss fortsätta. Utgivningen av Marcel Prousts långa romancykel À la recherche du temps perdu, började nu nå sitt slut i och med att Albertine disparue (Rymmerskan) del 6 av 7 ges ut postumt. Proust själv hade dött 1922.

Vi finner även Gertrud Steins modernistiska roman The Making of Americans, som hon skrev mellan 1903 och 1911. Det dröjde dock till 1924 då hon, uppmuntrad av både Ernst Hemingway och Ford Madox Ford, valde att publicera den, först med några utdrag ur boken i The Transatlantic Review. Sedan 1925 publicerades romanen, förkortad till drygt 400 sidor, vilket är futtigt jämfört med de nästan 1000 sidor som romanen egentligen är på.

Hemingway själv gör sin egentliga debut 1925. År 1923 hade han gett ut Three stories and ten poems i en begränsad upplaga om 300 exemplar och året därpå en samling av litterära vinjetter, med titeln in our time (med idel gemener) även den i begränsad upplaga. Den endast 32 sidor långa boken skulle ha tryckts i 300 exemplar, men tryckningen gick fel och endast 170 släpptes till försäljning. Så till 1925 då Hemingways första novellsamlingen, också med titeln In our time, gavs ut på kommersiellt förlag.

Som ni märker av det ovanstående var det runt 1925 som 1900-talets litterära uttryck började ta form. En av detta års modernistiska romaner var John Dos Passos Manhattan transfer. Passos hade inspirerats av både James Joyce Ulysses (1922) och T. S. Eliots The Waste land (1922) och av filmregissören Sergei Eisensteins kollageteknik. Apropå film så gav Thea von Harbou ut science fiction-romanen Metropolis detta år, 1925. Romanen filmatiserades senare av Fritz Lang med manus av von Harbou. Det blev den stilbildande filmen med samma namn som romanen: Metropolis. Som parentes sagt fick den kvinnliga roboten i filmen senare stå modell för C3PO i Star Wars.

På ett personligt plan är jag nöjd med att finna att P. G. Wodehouse också glimtar till 1925, med Carry on, Jeeves. Å andra sidan, med över 90 publicerade böcker på knappt 75 år finns det få årtal på 1900-talet som Wodehouse inte publicerat sig på. Wodehouse kan inte anklagas för att höra till den modernistiska skaran av författare, men som Stephen Fry sagt är Wodehouse litterära stil ”pure word music”. Och det är alltid värt att lyfta fram.

“He looked haggard and careworn, like a Borgia who has suddenly remembered that he has forgotten to shove cyanide in the consommé, and the dinner-gong due any moment.”

Av Andrea Bjurström

Har du några regniga dagar över i sommar då du känner för att koppla av i en av UB:s fåtöljer med en bok som har både spänning, humor, oväntade vändningar och massor av 50-talsnostalgi? I så fall rekommenderar vi The winds of time (1957) av antropologen och science fiction-författaren Symmes Chadwick Oliver (1928-1993). Tack vare en donation finns boken nu på UB tillsammans med Another kind (1955), Unearthly neighbors (1960), och The edge of forever (1971), även dessa av Chad Oliver. Jag lovar, du kommer inte att bli besviken!

The Winds of time kom ut 1957 och var Olivers andra bok. Här beskriver han sin samtid så som den uppfattas av den kedjerökande läkaren Wes Chase och utomjordingen Arvon. Wes och hans hustru Joan anländer till den den lilla stuga de hyrt för sommaren i den sömniga staden Lake City i Colorado, och genast kastas vi in i 1950-talets USA:

The cabin was a neat compromise. For the man. Fed up to the gills with the stinks of the city and afflicted with the annual back-to-nature bug, it had yellow pine walls with prominent rustic knotholes. For the woman, resigned to another season of losing her husband to a series of glassy-eyed trout, it offered an electric refrigerator, a moderately efficient gas stove, a shower with hot water, and inner-spring mattresses on the beds.

Wes ger sig snabbt ut i de natursköna och orörda omgivningarna – nå ja, nästan – orörda:
”There was only one sign that a man had ever been in this spot before – an empty, dirt-streaked jar that had held salmon eggs lying by a rock. He had tossed it there himself a week ago.” Snart vänder fiskelyckan till olycka när en hagelstorm tvingar Wes att söka skydd i en grotta. Våt och eländig drömmer han om vad de flesta kanske drömde om vid denna tid: ”…a hot shower, breakfast with steaming-hot coffee, and a round of antibiotics from his bag.”

Och Wes äventyr slutar inte här. Grottan är bebodd av omänskliga varelser och han tas tillfånga. Men istället för att drabbas av panik iakttar han varelserna med vetenskaplig noggrannhet: ”Wes ticked them of: mandible, maxilla, zygomatic arch, nasal cavity, orbits, frontal bone…” och funderar på uttrycket i deras ögon: hat, hunger eller hopp? Snart upptäcker han oanade likheter mellan utomjordingarna och sig själv, såsom en begivenhet på choklad, böcker och filosofi. Och kan det vara så att han till och med har något av lära av besökarna från yttre rymden? Som Arvon från planeten Lortas säger: “No great civilization ever grew in just one sealed area, with only its own ideas to keep it going.”

Chad Oliver anses vara en av de författare som tillsammans med bland andra Ursula K Le Guin lanserade antropologisk science fiction. Till skillnad från de övriga var Oliver även verksam som antropolog under hela sitt liv, med en professur i ämnet vid University of Texas i Austin. Även om Oliver ansträngde sig för att separera sitt fiktiva och akademiska skrivande, bland annat genom att publicera sina SciFi-böcker under namnet Chad Oliver, och sin vetenskapliga produktion under namnet Symmes C. Oliver, är det just Olivers akademiska arbete och professionella karriär som antropolog som gör hans SciFi-böcker extra intressanta. Donationen följer Olivers skönlitterära författarskap mellan 1955 och 1971, då det också utvecklades och förändrades i takt med hans professionella erfarenheter. I efterordet till The edge of forever skriver han själv om sina tidiga verk:

”I was struck by the idealism, the enthusiasm, and the occasional certainty of that other Oliver. Not a bad guy, really, but I could have some lively arguments with him now. I am not as sure as he was.”

The winds of time finns tillgänglig som läsesalslån på UB. Vill du läsa mer om Chad Oliver rekommenderas även Samuel Gerald Collins, Scientifically Valid and Artistically True: Chad Oliver, Anthropology, and Anthropological SF, Science Fiction Studies 31, nr 2 (2004): 243–63.

Hanna Wikman om en visit i samlingarna

Sländan föll i brunnen en måndag i maj och jag följde efter
mycket går ut på att retroaktivt katalogisera material
samlar fickorna fulla med vit kiselsten
en fot i elektronik och en i pergament
i sjumilastövlar
kavla upp ärmarna och börja
lyft ut bröd ur en ugn som ber dig om det, plocka äpplen ur ett träd som vill ha hjälp
specialsamlingar och okatalogiserat
skaka bolstren genom fönstren och det snöar över världen
1621 är Göteborg en brädhög
ur sådana bygger vi slott
schwarze stundenbuch
trollkarlens sammetsbok i midnattstimmen
lägenheten
vaktmästarens son och hur han levde ett liv i det humanistiska biblioteket
årtionden går
Urd, Verdandi och Skuld
gymnasieförordningar stiftsstäder
brunnen och vattnet
markägarinnan rik och ensam med en son
ett barn byttes mot ett annat, levde sitt liv inuti berget
antecknar att ekarna finns kvar att fika intill på Orust
där finns ett träd, ekorren springer med budskap längs med stammen
avsätt en summa så gossar får lära sig
ringar på vattnet, skeppsbrott och fulla segel
dansk ur-adel
en sjöjungfru som bytte till sig en röst eller var det ben
spretig samling
nu vet jag varför Dordi läste fader vår på danska i Långsele
krigsbyten från Polen
madrasser och ärtor inunder
Gustav Vasa, klostren, makt
barnet som åt ikapp med jätten
skog och pengar
en spinnrock gör tagel till guld
man tar mängder av böcker från klostren
från nedersta våningen leder bönstjälkar upp till entréplan, kombineras med rörpost
kyrklig sångbok med baltisk notation
stiger upp sånger ur djupen, det är från Inannas syster
1300-tal baltikum
Ereshkigal
där de tecknade för hand på pergament
hunden har ögon stora som tallrikar
inbundet en murinstruktion från 1648 ”italienska stjärnfort”
huset rör sig på hönsben
noter på pärmarna, ritningar inuti
kentauren Kent Aurén
1621 Gustav II Adolf jämnar jesuitkloster med marken
i rummet intill pågår ett evigt parti schack, temperaturen reglerad
svenskhärjningarna
i askan hittas ett hjärta av vax från ballerinan
de tog hela bibliotek
ledde råttor, sedan barn, in i ett berg
oxkärra
pumpavagn
”Strängnäsauktionen”
jätten slänger en tuva ut i Vättern
klippböcker från jubileumsutställningen
hattmakaren
fästmansband
Cheshirekatten
kommentarsfälten under tryckfrihetstiden 1770-tal
ett hus av strå, ett av lera, ett av sten
”Grov konfekt”
turkish delight
kritik av kungahus
styvsystern fick en hink tjära över sig
”den danska tryckfrihetssamlingen”
den lilla havsfrun
Doves press
hustrun som blev till en uggla
fiska upp ur Themsen
räven lurade björnen att meta med sin långa svans
William Morris och flera andra
bord, duka dig
nöten är Galileis brev
ett mycket litet begravningsfölje syns passera under köksfönstret
spionerade så mycket det gick
en älg som jagas över himlavalvet
spion, museiman, spion
bytte ut sitt öga mot kunskap
pomolog
sov i hundra år
hundra procent fokus päron
kaninen jagar jägaren
mögelsanering
att samla, verka och värka
Armeniska samlingen
fuktskador av enbart människotårar
samlade trolleriböcker
en skinnpåse full av röster och jord
bottnar filosofiskt i att bibliotekssystem är ett sätt att avspegla världar
brödsmulor, stenar
eget system
näckrosdammen, en kvinna med gåsfot
bibehåller den ordning som det var
kommer ut från Flädermors underjord i ett regn utav guld
går till lånedisken
återlämnar sländan till samlingarna
tar spårvagn fem mot Biskopsgården från Korsvägen

(jag) fungerar (numera) som ett samhällsminne

Universitetsbiblioteket finns här för dig, även under sommaren. No rest for the wicked!

Av Stefan Benjaminsson

Den amerikanske poeten Louis Simpson (1923-2012) var i Sverige 1998, bland annat för att umgås med sin vän, tillika översättare Stewe Claeson. Tillsammans gjorde de en roadtrip till Västerås och hälsade på Tomas Tranströmer. En tid efteråt skrev Louis Simpson dikten ”Piano rolls”, som ingår i diktsamlingen Struggling times (2009). I Stewe Claesons exemplar av denna diktsamling har Stewe själv noterat följande:

”Detta hände 1998 när Simpan och jag besökte TT i V-ås”

En kort notering intill några korta strofer, som ändå kan skapa en bild av en trio poeter i åldrarna från 56 till 75 som umgås i Västerås och där Tranströmer, oförmögen att uttrycka sig med tal, till slut kommunicerar med musik.

Boken finns i Stewe Claesons amerikanska boksamling.