Tidskriften Vagabond är känd för sina färgstarka bilder, exotiska destinationer och fokus på sånt som tilltalar den något mer äventyrliga turisten. Läsaren lockas att ge sig ut i sin omvärld, så gott som alltid en bra bit ifrån Sverige. De flesta av dagens Vagabondläsare, jag själv inkluderad, har kanske inte tagit sig igenom de tidigare årgångarna av tidskriften, från dess första år under sent 80- och tidigt 90-tal. Det har hänt en del sedan premiärnumret gavs ut 1987.
Första intrycket som drabbar den som skummar igenom utbudet av resmål och texter är den påfallande mörka bild som ges av i princip allt utanför Skandinavien. Vagabond tar läsaren med till länder som varit med om inbördeskrig (Libanon), länder som bara råkar vara extrema små diktaturer (Brunei), eller som är rent allmänt olycksbådande och instabila (Västsahara). Ett lands mörka förflutna nämns så gott som alltid – inte i en faktaruta vid sidan av, utan gärna mitt i brödtexten. Det är kolmörker som råder i de en gång slagfärdiga rubrikerna:
Ju mer man läser, desto mörkare framstår skildringarna. Vagabond beskriver nedsmutsade marknadsplatser i Guatemala, sexturism i Thailand, arg militär i Belize och korruption i den söndervittrande Sovjetunionen. När tidningens utsända åker till Lissabon pratar de med prostituerade på gatan. I artiklar om USA beskriver skribenterna hur knarkförsäljningen påverkar storstadsbarnens framtidsutsikter, och i Liverpool fokuserar de mest på hur skräpigt det är överallt. Det är en lortig, skrämmande, korrumperad och farlig omvärld som belyses – och samtidigt ska framstå som lockande.
Kontrasten mellan den ibland rena misären och texternas tydliga resefokus blir ofta …problematisk. Plötsligt stöter jag på ett reportage från Island och tänker att nu blir det gemyt, pittoreska platser och otroliga naturfoton? Texten inleds med en detaljrik skildring från ett hönsslakteri.
I Vagabonds reklam märker man också tydligt att åren gått. AIDS fanns i allas medvetande under tidningens första utgivningsår och det syns i så gott som varje nummer, inte minst i AIDS-delegationens inte sällan smålustiga (!) upplysningar.
Gamla Vagabond bjuder också på ett myller av kontaktannonser för ressugna. Vissa söker resesällskap, vissa söker kärlek – men intrycket är att de flesta söker bägge delar.
Bonus: recensioner av cigaretter från hela världen. Mindre sannolikt inslag i dagens resetidskrifter?
Anna Lindemark iakttager wåldh, rooff, skrijande och ropande på Stockholms gator 1661.
Ursäkta bibliotekariens illa belysta konturer i tillplattningsglaset. Vi gör så gott vi kan.
”Wij Carl medh Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung och arff-förste, Storförste til Finland, Hertigh uthi Skåne, Estland, Lijffland, Karelen, Brehmen, Vehrden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wänden, Furste till Rügen, Herre öfwer Ingermanland och Wismar ; Så ock Pfalz-Grefwe wid Rhein i Beyern, till Gülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.”
Som vanligt när det börjar så här vet man att det kommer att bli FEDT, och som vanligt grämer man sig över att ens eget visitkort aldrig kommer att landa lika tungt. Nå. I högarna med ”allmänt bös” (biblioteksteknisk term) på väg in i RAR-kammarens bestånd av diverse broschyrer och fragmentariska småtryck återfinns ovanstående lilla placat, utfärdat 1661 av den förmodat utledsna småbarnsmamman och riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som till skillnad från Stockholms övriga mammor i liknande behov av lugn och ro hade mer rejäla dörrar att stänga mellan sig och de skränande kroggästerna utmed gator och gränder.
Den lille utfärdande Pfalz-Grefwen wid Rhein i Beyern, Karl XI, hade just fyllt fem år och behövde nog inte bekymra sig om moderns underbart harmsna kanslisvenska, här återgiffuen i sin helhet eftersom vi alltid, alltid stannar till längs vägen för att njuta av 1600-talets knöggliga ortografi. (Ack Swänska moders-måål! I träskor dansar du, kära töntiga, uråldriga, grovt tillhyvlade och ängsligt inlånande hemmamyskofta till språk – vokalbehängt, genomkorsat av sje-ljudens många slingrande ormar, och med en lång svans av tyskklingande, onödiga bokstäver som Hansan lämnat på den tjärdoftande kajen.)
Ahem. Var var jag? Och vad står det? Kommatering och styckeindelning är helt frivilliga, allt enligt tidens sed.
”Göre här med, såwäl alle i gemeen, som hwar och een i synnerhet, som i denne Wår Residentz-Stadh, och thess Förstäder, wistas, eller boo, det ware sigh Inlendske eller Fremmande, bekant och witterligit, at aldenstund Wij ogierna förspörie, huruledes här, esomofftast, helst om Afftonen och Nattetijdh, myckit wåldh, rooff, skrijande och ropande, jempte mehre otilbörligit föröfwande tiltager och går iswang, på Gatur och i Gränder, hwarigenom Gudz förtörnelse, och den allgemene Fredens och rohlighetens brott och kränckiande förorsakas:
Hwarföre såsom Wij til sådant billigt drage ett misshagh, och icke wele, det, i nogon motto, låta ostraffat skee och passera; altså är Wår stränge och alfwarlige Befallning, at ingen, ehoo then helst wara må, skal fördrijsta sigh, effter denne Dagh, om afftonen och Nattetijdh, något ropande eller skrijande på Gatorne, at anställa eller bruka, myckit mindre någon, med hånische Ordh, hugg, slagh, wåldh, rooff, eller annan mootwilligheet, anfalla och beswära; Efftersom Wij och icke wele hafwa tillåtit, at någon Bössa, Mosquet, eller Pistol, på förbe:de Aftons och Nattetijdh, effter sattwacht [sic] lösas skal, alt widh ther på fölliande hårde och alwarlige straff, öfwer dem, som medh något af detta ofwantalde, beslås eller laghwinnes.
Och såsom Wij hafwe, til den ända, föruthan den förrige och ordinarie, förordnat een Ryttare wacht, som så wäl i sielfwe Stadhen, som i Förstädherne och på Malmarne, skal flijtigt och noga alla Gränder och Gatur patroulliera och genom rijda, sampt alle sådane oppassa, och dhe som beträdes, behörligen förföllia och antasta: Alltså skal hwar och een taga sigh wäl til wahra, dhet han sigh emot bemelte beggie Wachter, icke uthi någon motto förgrijper och förseer, det wari sigh medh ordh eller gierningar, effter som Wÿmehrbemelte Wachter, här medh tage uthi Wår Kongl. beskydd och hägn, och icke wele, at dhe, på hwariehanda sätt, skole warda af een eller annan, högh eller lågh, violerade, hindrade eller beskimpfade, wettandes, den motwilligt wijs, så och medh berådde modhe, beträdhes, eller skiäligen öfwertygas, sådant begå, och oftbemelte Wachter, medh hugg och slagh anfaller, dermedh sigh hafwa förwerkat Lijfwet, Effter som och, der samma Wachter, til sin wehrn, nödgas någon, anten skiuta för hufwudet, eller elliest, efter omständerne, hårdeligen hantera, dee då thet måghe göra saklöse, och den som således faller, eller Dödhen undfår, wara ogildh.
Här hwar och een som detta angår hafwe sigh til effterrätta. Til yttermehre wisso, hafwer Wij detta medh Wårt Kongl. Secret, och Wår Högtährade Elskelige kiäre Fru Modhers, sampt dhe andre Wåre, och Wårt Rijkes respective Förmyndares och Regerings Underskrifft bekreffta låtit.
Gifvit på Wårt Slott Stockholm den 30. Novemb. Anno 1661. ; Hedevvig Eleonora [Med Locus Sigilli] ; Med förtryckta signaturer: Per Brahe Grefwe til Wisingsborg / Sweriges Rijkes Drotzet ; Axel Lillie / i Rijkz-Marskens stelle ; Claes Bielckenstierna / i Rijkz-Admiralens stelle ; Magnus Gabriel De la Gardie, Sweriges Rijkes Cantzler ; Gustavus Bonde, S. Rijkes Skattmestare.”
Det finns alltid mer att upptäcka. Biblioteket är stort och i stort sett varje vecka upptäcker jag pärlor jag inte visste att vi hade. Det är mer dock mer ovanligt att jag upptäcker två pärlor i en och samma bokutgåva.
Doves Press var en så kallade private press och startades av Thomas James Cobden-Sanderson tillsammans med Emery Walker år 1900. Cobden-Sanderson började som bokbindare och Emery Walker hade varit delaktig i arbetet vid William Morris Kelmscott Press. Doves Press estetik stod i skarp kontrast till Kelmscott Press. Om den senare stod för ett överdåd av dekor och frakturinspirerad stil, stod Doves Press för rena sidor med antikvastil och röda anfanger som sträckte sig över hela sidan. Mästerverket från Doves Press är The English bible (1903-1905) tryckt i 500 exemplar. Humanistiska biblioteket har naturligtvis ett exemplar av denna.
Men låt oss fortsätta, för det blir bättre. Sangorski & Sutcliffe hette en bokbinderifirma som startades av Francis Sangorski och George Sutcliffe år 1901. De hade arbetat några år för Douglas Cockerell när en kolstrejk orsakade ekonomisk stagnation, vilket gjorde att de blev uppsagda. Istället för att misströsta startade de eget i en hyrd vindsvåning i Bloomsbury och gjorde sig snabbt ett namn som bokbindare av påkostade och eleganta bokband. Deras mästarprov var en inbindning av Omar Khayyams Rubaiyat. Bandet var utsmyckat med över tusen juveler, femtusen skinnstycken i olika kulörer och hundra kvadratfot bladguld och tog över två år att färdigställa. Detta bokband var dock med på Titanic och gick till botten av Atlanten. Så kan det gå.
Doves Press-utgåvan av bibeln är inbunden av just Sangorski & Sutcliffe. Banden är inte utsmyckade på det överdådiga sätt som många av deras bokband kan vara, men det är utsökt sobra skinnband som väl matchar Doves Press återhållna estetik.
Många av bibliotekets rariteter och exklusiva böcker har kommit till oss visa donationer. Så är inte fallet här. I slutet av augusti 1955 promenerade ett par bibliotekarier ner till Mellgrens antikvariat och köpte helt enkelt Doves Press Bible för 2080 kr och 60 öre. Vi är idag glada över att våra kollegor på 50-talet hade ett par tusen över och insåg värdet av att ha detta fina exempel på bokkonst från två storheter från början av förra sekelskiftet i våra samlingar.
I KvinnSams arkiv är nu samlingen efter Karin Hartman (1913-2007) uppordnad. Hartman var överstelöjtnant i Frälsningsarmén och var verksam inom en rad områden. Hon arbetade som lärare vid flera folkhögskolor och var även med och grundade Frälsningsarméns folkhögskola på Dalarö, som hon också blev rektor för. Under 1970-talet var hon chefredaktör för arméns tidning Stridsropet. Hon gav också ut flera diktsamlingar, essäsamlingar och självbiografiska verk, samt översättningar från engelska av bland andra C.S. Lewis.
Under några år på 1940-talet var hon borta från armén och arbetade bland annat som ungdomssekreterare i Svenska kyrkans ungdomsråd, men återkom till armén som officer med kaptensrang 1954. I den självbiografiska Nära elden (1984) beskriver Hartman hur hennes pappa, i ett brev till brodern Olov Hartman, vill att Karin ska stanna kvar i armén: ”Även [Svenska] kyrkan öppnar väl dörren lite på glänt för kvinnan, men i stort sett är det mannen som där har sitt stora tillfälle.”
I samlingen efter Karin Hartman finns bland annat manus till predikningar och andakter. Förutom predikotexter till Frälsningsarméns gudstjänster finns även manus till de radioandakter som Hartman höll i – ibland med sambon och författaren Majken Johansson. Samlingen innehåller också omfattande korrespondens som speglar Harmans gärning, både inom och utanför Frälsningsarmén. Den ger en bild av en för tiden ganska unik yrkesgärning och karriär inom religionens område, som var möjlig för en kvinna i Frälsningsarmén.
Arkivförteckning till Karin Hartmans samling finns i databasen ALVIN Läs mer om Karin Hartman i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Idag infaller vårdagjämning, då dag och natt är lika långa i hela landet. Men vad bryr vi oss om dag och natt när det är ordets tre första bokstäver vi egentligen längtar efter: vår. På skrivbordet idag fanns några vårtecken i form av en samling växtplanscher, som ursprungligen användes av Slöjdskolans elever att teckna efter. Totalt 453 växtplanscher, illustrationer av allt från morötter till blåklint. Litografierna användes först av C. A. M. Lindman till Nordens flora. Eller rättare sagt kommer bilderna från början från Svensk botanik (1802-1843) av J. W. Palmstruch. Men det behövdes en ny flora, som alltså Lindman skulle skriva text till. Kopparplåtarna till de gamla illustrationerna överfördes till litografisk sten, vilket gjorde att man kunde reproducera dem i färg. Illustratören Axel Ekblom bearbetade och uppdaterade illustrationerna, vilket till slut blev den nu klassiska floran Nordens flora, som gavs ut 1901 och innehöll beskrivningar av 650 växter. Idag, denna dag då vi säger att det är vår, ger vi er tre sorters blommor.
”Inbillningsrike läsare! Har ni någonsin varit vittne till en storm utanför Biscaya-viken? Om icke, i fall ni älskar ombyte, så lönar det sig verkligen mödan att göra en liten färd till Lissabon eller Madeira, för att tilläfventyrs råka ut för en.”
Jag måste erkänna att suget efter att utsätta mig för en storm utanför Biscaya-viken är tämligen begränsat, men som den inbillningsrika läsare jag ändå är, kan jag uppskatta den dramatiska gestaltningen av denna utsikt. För det är det vi ägnar oss åt idag: utsikter. Detta är ett av vår äldre katalogs kanske mer säregna uppställningsord. Här hamnar böcker som vill ge den stationära läsaren en möjlighet att se sig om i världen. Det kan vara något så enkelt som ett mindre bokband med foton, som Scottish scenery, som bland annat med fotografisk pedagogik visar att en av de utsikter Skottland erbjuder är whiskytunnor.
På hyllan för Utsikter finns en rad olika tryck som visar upp världens sevärdheter, främst europeiska städer, från deras mer angenäma sidor. Paris, Rom, Oporto kan på så sätt bevistas från en trygg fåtölj i det kalla Norden. Andra böcker tar ett helhetsgrepp och nöjer sig inte med något så futtigt som en enskild stad, som: Pittoreskt universum, eller taflor ur hela den kända verlden, från 1849.
Den uppmärksamme noterar säkert hur utgivaren garderar sig med att innehållet bara ska täcka upp ”den kända” världen. Om en läsare saknar till exempel Sydamerika eller Hjo, kan utgivaren alltid påstå att denne inte kände till just dessa delar av världen. Spelad ignorans är som bekant ett ypperligt verktyg för lyckade affärer. Den svenska utgåvan om ett pittoreskt universum är en förkortad stöld från Herman Meyer, som faktiskt gjorde ett försök att täcka in allt som fanns att se i världen: Meyer’s Universum, oder Abbildung und Beschreibung des Sehenswerthesten und merkwürdigsten der Natur und Kunst auf der ganzen Erde, från 1835. Det vill säga sevärdheter, märkvärdigheter, natur och konst från hela världen. Jag vet inte om Meyer fick med allt, men biblioteket har 21 band av Meyers utsikter.
Det inledande citatet till denna text är taget från Kosmorama, från 1835-36. Verket är i två band och i undertiteln kan man ana att den som läst sig genom Kosmorama sedan inte kommer att orka att också besöka alla platser i verkligheten. Undertiteln lyder: eller målningar af det skönaste och märkvärdigaste i naturen, konsten och människolifvet i förening med smärre noveller, samt historiska och humoristiska uppsatser. Här finns all information. Skribenten som skriver sig så varm om Biscayas stormar tipsar galant om att dessa bäst upplevs i december eller januari, att upplevelsen kommer vara både det behagligast och obehagligaste man kan vara med om, och berättar att den storm som skribenten upplevde varade från söndag till onsdag: ”hvilket tilläfventyrs var något för långt för nöje”. Jag kan tänka mig det. Stanna hemma!
De historiska uppsatserna som ackompanjerar bilderna kan ge en nutida läsare både lokalkännedom, beskriva dramatiska möten med människor och ge information om de engelska soldaternas sold efter slaget vid Ameixal, allt i samma stycke om snus. Utsikter ger således insikter.
En gång när 1800-talet var ungt var ångkraft det senaste i teknologi och central för den industriella revolutionen. Samhällsförändringar hade då liksom nu en tendens att avspeglas i litteraturen, så när transportmedlen ”ångifierades” tog sig den nya teknologin även litterära uttryck. Det finns en rad böcker från denna tid där ångan figurerar inte bara som samtidsmarkör utan som förföriskt lockmedel. Det är som om böckerna vill säga att inte bara världen blir mer intressant med ånga, litteraturen bli ett snäpp bättre. För vad är en bok med sånger jämfört med Ångbåts-sånger, där alla sånger är döpta efter och utspelar sig på ångbåtar.
Jag är inte helt överens med liknelsen att ångbåten ”trippar raskt och ledigt, likväl blygsamt, nätt och sedigt, som en dufva”, men det är kanske just vad ångbåtar gjorde 1837. Åtminstone enligt författaren C F Dahlgren, som 1837 hade ångbåtar som främsta inspirationskälla, för han ansåg inte ämnet uttömt på långt när. Icke då, för hans lyriska penna värkte även fram eposet: Resan till solen eller sång för ångfartyget Norrland.
Poesins konstnärliga höjd är kanske underordnad att det handlar om en ångbåt. Jag är säker på att hade Jane Austen levt ett par decennier senare, hade vi nu med glädje läst: Stolthet och ångbåtar, eller Förnuft, känsla och en medelstor ångbåt. Och det hade känts helt rätt. Låt oss undersöka några fler tryck från ångans storhetstid. Hildas ångbåtsresa till Upsala handlar inte helt otippat om Hilda som företar en resa till Uppsala (med ångbåt) och i brevform berättar vad hon upplever på vägen. Men tro inte att det är målet i sig som är intressant utan att resan är en resa medels ångbåt.
Samma tanke tycks finnas redan 1822 i Ångbåtsfärden från Rosersberg till Skokloster, som är ett ”Rimbref”. Rimbrevet ångar (se där en metafor från samma period) av dramatisk framåtrörelse. Alla ska upp i ottan, stjälpa i sig kaffe för att dra i väg på böljan ända bort till Skokloster. Första försöken med ångbåt i Sverige gjordes 1816, så rimbrevet är tidigt ute.
Ångbåtarna letade sig även in på teaterscenen. Den produktive August Blanche såg sin chans att tjäna en slant, inte bara på ångbåtar utan även på den svenska superstjärnan Jenny Lind, i det lilla teaterstycket Jenny eller ångbåtsfärden, som utspelar sig på en ångbåt döpt efter just Jenny Lind. Det är sångpartier och nervkittlande dramatik, som när maskinisten ”sotig och svettig uppkommer ur machineriet”
August Blanche var för övrigt inblandad i den stora ”Det-går-an-striden”. Blanche störde sig på C J L Almquists roman Det går an (som också är en ångbåtsroman, i det att den utspelar sig nästan helt på en ångbåt) och skrev därför en parodi på Almquists bok. Almquist blev jättearg och svarade med verbalt gift. Konflikten eskalerade och slutade med att de råkade stöta på varandra en kväll i centrala Stockholm och Blanche spottade Almquist i ansiktet. Så gick det till i den konungsliga hufvudstaden år 1840. Det är eventuellt mer civiliserat där nu.
Böcker handlade inte bara om ångbåtar utan det trycktes även böcker som var till för att läsas på dessa. Ångbåtar och järnväg ökade resandet och därmed fanns det behov av att förströ sig på resan. Därför kunde man köpa böcker som den ovanstående På ångbåten och jernvägen, som var fylld med olika berättelser, dikter, biografier etc. som utgivaren förmodade skulle intressera den intellektuellt förslöade resenären. Just den här utgivaren satte ribban högt.
Slutligen har vi en titel som slänger in allt för att locka läsaren: Rikets ständers bank och jag: Sann berättelse, indelad i tvenne ångbåtsfärder och en diligens-tour. Med författarens porträtt.
Det är det stora och hotfulla ekonomiska statsapparaten mot den enskilda lilla människan. Det är en ”sann berättelse”. Det är teknologisk action i form av icke en, men TVÅ ångbåtsfärder, och dessutom äldre teknologi i form av en diligenstur. Som om detta inte vore nog toppar man allt med att läsaren även får ta del av författarens porträtt. När man dessutom förstår att det hela handlar om sedelförfalskning så borde det locka varje kulturellt sinnad person med självaktning till läsning.
För den som är mer intresserad av ämnet rekommenderas Gunnel Furulands artikel ”Ångbåtar, omnibussar och järnvägar: Samfärdsmedlens spår i tryckta dokument”, i Lychnos 2010.
Bibliotekarie Emil Näslund blir nostalgisk över forntidens leksakskataloger.
Att barndomens leksaker har en särskild nostalgisk kvalitet kan nog de flesta av oss skriva under på. Tänk om vi kunde få återse alla de där byggsatserna, spelen, figurerna och dockorna? Men nej, det är ju i stort omöjligt. Bortsett från den lilla rest av undanstoppade leksaker som föräldrarna bevarat får vi leva på våra minnen, i väntan på tidsmaskinens lansering. Idag vill jag dock påminna om att tidsmaskinen faktiskt redan är här, i form av bibliotekets samlingar. I våra magasin har vi flera årgångar av tidningen Svensk Leksaksrevy, en branschtidning för leksakshandlare. Eftersom min barndom till stor del inträffade under 90-talet har jag kikat på nummer från 1991-94.
Och inte hittade jag en guldgruva med drömska legoslott, Disney-karaktärer med ohälsosamt böjbara armar och obehagligt gråtande dockor. Det fanns förstås också, men framför allt är Svensk Leksaksrevy en intern facktidskrift som särskilt behandlar frågor om handel och marknadsföring. Ibland vacklar den på gränsen till det filosofiska, med frågor som ”Vad är en leksak?” vilket ingen riktigt tycks ha kunnat besvara i artikeln.
För de lite äldre barnen förekommer ofta tips om olika brädspel i tidningen. 1991 trodde man starkt på det politiska spelet Minister i klister. Idag är det sorgligt bortglömt.
En mer oväntad produkt är den uppblåsbara pottan som får en blänkare inför julen 1992. Den ”ger småbarnsföräldern friheten att själv välja var barnet ska uträtta sina behov” och tidningen föreslår varuhusbesök, badutflykt och båttur som passande situationer för en POTTY.
Bekännande insändare från barn som snattat har en given plats i tidningen. Här från en ångerfull 9-åring.
Riktigt roligt och sprudlande i text och bild blir det egentligen mest när fester och andra tillställningar ska avhandlas. Här är bilder från ”leksaksriksdagen”, ett event med årsmöte och fest kombinerat, från 1992. Underhållare för kvällen: Lill Lindfors och Anders Linder
Sprudlande var ordet, både i layout och tema.
Som kontrast kan det konstateras att Svensk Leksaksrevy ibland faller ner i ett djupt allvarligt tonläge, som i denna lilla text, som fristående och okommenterad inger alla läsare en våg av ångest över vad vi gör med vår stund på jorden.
Reds. anm: Som en kolsvart fotnot kan tilläggas att alla fornsaker av äkta plast tenderar att vara så fulla av bisfenol och ftalater att de idag gör sig bäst som prydnadsföremål, hanterade med handskar. Tänk på det innan du tar ner Skeletors borg från vinden och låter den återuppstå som en återbrukad cirkulär julklapp till dina brorsbarn!
Göteborgs universitetsbibliotek presenterar idag en ny webbplats som samlar och synliggör bibliotekets omfattande kulturarvssamlingar. Syftet är att underlätta forskning och öka medvetenheten om det unika material som finns tillgängligt vid universitetsbiblioteket.
Webbplatsen ska fungera som en samlad ingång för forskare såväl nationellt som internationellt. Den ger en överskådlig och strukturerad tillgång till bibliotekets specialsamlingar, arkiv, handskrifter, kartor och annat historiskt material och informerar om hur man hittar och beställer materialet, som till skillnad från mycket annat inte alltid är sökbart i våra onlinekataloger.
För er som inte kan få nog av biblioteket kommer nu räddningen i form av en antologi som elva av oss på Humanistiska biblioteket har skrivit: Synligt och osynligt: om det unika i Göteborgs universitetsbibliotek.
Texterna i den här antologin belyser hur bibliotek tillför samlingar ett värde genom att beskriva och ordna dem, men också att bibliotekarier och arkivarier är med och påverkar bibliotekets samlingar. Elva skribenter rör sig i biblioteket och arkiven, fördjupar sig i personligt utvalda material och skildrar deras historia. Det blir till berättelser om det som inte passar in, det olämpliga, det som gömts undan. Berättelser som handlar om tomrum, tystnader, minnen, vänskap och identiteter — synligt och osynligt.
Innehåll Allt det olämpliga i ”Röda rummet”, av Linda Börjesson Böckernas hemliga liv, av Stefan Benjaminsson Zines på bibliotek, av Jacob Hurtig och Karl Pettersson ”Kvinnorörelsen är en rörelse”, av Rachel Pierce Kommunisterna i skrivbordslådan, av Sanna Hellgren Landbris Att vända om i arkiv och tro, av Karin Henning Ada Nilssons alla ansikten, av Birgitta Andréasson ”Mi querido Nils”, av Joakim Lilljegren Isen som arkiv — isen i arkivet, av Karin Pettersson Från Pelle Snusk till Pelle Snygg i bilderbokens begynnelse, av Andrea Carozzi Bjurström
Boken finns naturligtvis att låna på biblioteket, men också som e-bok på Gupea: