Marginalia

Ur arkivet: Skalden Nils Ferlins papper, H 170:8.

Bibliotekarie Taissia Goriounova bidrar med det här guldkornet av Nils Ferlin. Dikten finns publicerad i tidningen Julblosset (Stockholm), 1955, s. 3.

Ur Elisabeth Tamms samling (KvinnSam):

Elisabeth Tamms julklappsrim till sin pappa, troligen 1890-tal.

A 170: https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:397057

Av Stefan Benjaminsson

Har du glömt att skicka julkort? Eller har du rent utav slutat skicka julkort? Oavsett anledning till din försummelse har du fortfarande chansen att reparera skadan. Skicka familj, avlägsna släktingar, eventuella bryllingar, vänner, ströbekanta, kollegor och fullkomliga främlingar en länk till Marginalia och önska God Jul.  

I Herbert Blomstedt Collection (HBC) på Humanistiska biblioteket finns en stor vykortssamling och i denna finns en avdelning med julkort. Här är ett urval av dem, från förr och ännu mera förr och från flera länder. God Jul.

Av musikbibliotekarie Pia Shekhter.

Ur: Kisse-Misse-Måns  och andra visor. Text och musik av Felix Körling. Med 16 färgplanscher av Hilding Nyman.

Albert Bonniers bokförlag, 1942

Av arkivarie Sarah Höilund

I dagens lucka hittar vi ett tips på recept till julens pepparkakor nedtecknat av Hilma N. den 6 maj 1892. Lappen med receptet hittades på Humanistiska biblioteket år 1977 i Illustrerad kokbok av författaren Eva Hellman, tryckår 1898. Kokboken finns att låna som läsesalslån om fler tips önskas inför stundande middagar. Vykortet är lånat ur skalden Nils Ferlins papper.

Arkivarie Sarah Höilund bland tomtar och rävar

Originalteckning av Jenny Nyström till romanen Små räfvar och små tomtar av Harriet Beecher-Stowe, översättning från det amerikanska originalet av Jean Fr. Rossander och utgiven av Torsten Hedlunds förlag år 1897. Teckningen ingår i en mindre samling tidiga originalteckningar av Jenny Nyström som finns här på Humanistiska biblioteket.

  

Bibliotekarie Jenny Sjögren botaniserar i KvinnSams arkiv.

Julen år 1953 ordnade Göteborgs Skolköksseminarium (senare Institutionen för hushållsvetenskap) en julbasar. Det bakades och pysslades i veckor inför tillfället. I KvinnSams arkiv hittar vi minnen från när lärare och elever hjälptes åt att för göteborgarna ordna en trevlig julbasar på Molinsgatan 6.  

Av Stefan Benjaminsson

Ni tänker på julklappar. Ni tänker på att ge bort böcker. Ni tänker kanske till och med att dessa böcker kan komma att bli senare års julklappar åt andra. Återbruk tror jag att det numera kallas. Böckerna får ofta spår av sina ägare och bladen kan på så sätt bära med sig andra tider, andra liv, som en hälsning åt framtida ägare.  

Här har vi en bibel. Det är en medeltida handskrift skriven under andra halvan av 1200-talet, troligen i norra Frankrike. Därifrån tog sig denna bibel till ett Dominikankloster i Basel. Det är fullt möjligt att det var klostret som beställde den och som därmed är förste ägare av den, men detta vet vi inte. 1487 lånade klostret ut bibeln till en broder Bartholomeo Zem Wind på obestämd tid. Detta vet vi däremot, eftersom det finns en inskription i boken om att detta skett och att uppgiften även noterats i klostrets katalog. Det finns många noteringar på ett par sidor längst bak i boken. Observera gärna den märkliga figuren som har en julgran som växer upp rätt ur skallen. 

Broder Bartholomeo återlämnade av allt att döma inte bibeln och någon gång i början av 1600-talet hamnade bibeln i Johannes Jacobus Stocherus ägo. Detta vet vi också av en inskription, som säger att han 6 augusti 164[0] (troligen i slutet av sitt liv för noteringen förtäljer att han var sjuk) gav boken till sin bror Boeclerus, Scaphusius av Argentoratum. Detta var Johannes Henricus Boeclerus (1611-1672), som för övrigt var släkt med svartkonstnären Johann Faust (1480-1540) som gav Goethe inspiration till att skriva sitt drama Faust. Jag vill väldigt gärna inbilla mig att även Faust ägt boken (den inskriptionen finns dock bara i mina förhoppningar). 

Drottning Kristina plockade Boeclerus till Sverige år 1649. Sannolikt hade han med sig denna bibel som sedan blev kvar i Sverige när Boeclerus tröttnat år 1652, för näste ägare blev George Friedrich Niehenck (1678-1752) som var präst i Christinae församling i Göteborg. Niehenck donerade i sin tur boken till Göteborgs gymnasieskola, det som sedermera blev Hvitfeltska skolan, vars bibliotek slutligen hamnade här på Göteborgs universitetsbibliotek där vi nu kan njuta av bokens handmålade anfanger. 

Den mest spännande proveniensen, en helt utan namn, kommer dock från den person som sannolikt var bibels skrivare. På sista sidan, när arbetet efter lång tid, troligen 2-3 år, till slut, äntligen var klart, råkade skrivaren trycka ett bläckfläckat finger eller tumme på pergamentet. Ett fingeravtryck pryder nu denna sida, en hälsning från 1200-talet till oss idag. 

Källa: Kleberg, Tönnes, Catalogus codicum Graecorum et Latinorum Bibliothecae Universitatis Gothoburgensis, Ed. 2., aucta et correctior, Elander, Göteborg, 1974   

Kulturarvsbibliotekarie Anna Carla Pecorella fördjupar sig i professorns dagböcker

I februari 1926 slår Svenska Institutet i Rom upp portarna. Axel Boëthius (1889-1969) – institutets första föreståndare – antecknar febrilt i sina dagböcker allt som sker och ska göras före och efter institutets invigning. Genom Boëthius dagböcker får vi en unik inblick i hur hans vardag i Rom såg ut för 100 år sedan – hans sociala nätverk, olika inköpslistor, medieuppmärksamhet, hyror och korrespondens.

Axel Boethius personarkiv är ett av de största på Humanistiska biblioteket. Arkivets förteckning hittar du här: Alvin – Professor Axel Boëthius’ papper

Av Stefan Benjaminsson

Gissningsvis kommer det finnas en mängd pocketböcker i årets alla julklappar. Bortsett från att en pocketbok är ett billigt sätt att ge bort några timmars verklighetsflykt eller verklighetsfördjupning, är pocketboken också praktisk eftersom den är så portabel. Därför blir det en pocketbok i julkalendern idag, och inte vilken som helst utan en av de allra tidigaste pocketböckerna, tryckt i Venedig 1516: Orationes lectissimae XVI, av Gregorius Nazianzenus. Titel på latin, men innehåll på grekiska. 

Aldus Manutius (ca 1449/1452-1515) var en italiensk boktryckare, verksam i Venedig och insåg tidigt att det fanns en marknad för att trycka böcker i ett litet portabelt format. Under de första 40 åren efter boktryckarkonstens införande i Europa hade böcker generellt sett ett stort format. En del var förvisso mindre, men inte så att de enkelt kunde stoppas i fickan. Aldus började i slutet av 1400-talet att systematiskt trycka upp först grekiska klassiker, sedan latinska, i ett litet format. De blev så populära att de snart kopierades och även förfalskades. Idag visar vi en av dessa tidiga pocketböcker. Just detta exemplar är 16 x 9 cm, jämfört med dagens pocketbok som är 18 x 11 cm. Boken är tryckt ett år efter Aldus död, men hans firma drevs vidare av hans änka Maria och hennes far Andrea Torresani. 

Loggan som föreställer ett ankare kring vilken en delfin slingrar sig är Aldus boktryckarmärke. Loggan symboliserar Aldus valspråk: skynda långsamt. Delfinen står för snabbhet och ankaret står för att vara bestämd i utförandet. Det ska ge intrycket av kvalitet. Bokbandet, som troligen är samtida, är ett helband i kalvskinn med blindtrycksdekor. Det har också läderremmar som gör att man kan hålla ihop bandet. Det är betydligt mer vanligt att man ser metallspännen på dessa äldre bokband, så bandet är intressant på detta sätt. 

En annan detalj som är värd att peka på är att titel/författare är utskrivet för hand på det nedre snittet. Innan man började förvara böckerna stående i en bokhylla förvarades de liggande. En del gånger låg böckerna med främre snittet utåt. Eftersom detta band har titeln skriven på det nedre snittet kan man del sluta sig till att boken förvarats med undre snittet utåt, vilket var ett italienskt särdrag.