Ni vet att ni är likadana. Det där med att ni läser något och sedan spontanantänder med alla era heta känslor och intellektuella gnistregn. Och att ni i det ögonblicket bara måste säga emot. Men vad göra när internet inte bryr sig och ingen annan mänsklig varelse är närvarande för att med tålamod lyssna på era lysande invändningar mot det ni läst? Det är för dessa ögonblick som marginalanteckningar uppfanns.
Ni är inte ensamma. Gustaf Fröding kände samma sak när han satte sig ner för att läsa Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra. Han läste och kunde inte tiga still, utan fattade sin penna och käftade emot den tyske filosofen. En del gånger höll han med, många gånger inte.
Fröding ansåg bland annat att Nietzsche inte hade koll på sin Darwin: ”Väl knappast sant – synes sticka mot evolutionens natur?” Jag håller med, gå icke emot evolutionens natur! Hur nu det ser ut? Eller ens går till?
Nietzsches halvdunkla till dunkla formuleringar orsakade också huvudbry hos Fröding: ”Kan något vara ’liksom’ det som det ej är?” Ja, enligt tysken, så kör på det. Detta är i alla fall något jag ska dra till med över desserten vid nästa middagsbjudning: ”Ni vet, det är ju liksom det som det inte är”. Man bara måste älska filosofi.
Ännu en invändning från Fröding, som jag tycker han har en poäng i: ”Vet ej om det ej är bättre att veta mycket halvt, det är ju ändå något än intet”. Ja, och för att utvidga denna tanke vill jag i dessa tider även understryka att det är bättre att tänka litet än att icke tänka alls.
På var och varannan sida har Fröding noterat sina tankar, protester och medhåll och en mängd ”kanske”. Det har blivit underhållande för efterkommande läsare, men jag vill här påpeka att marginalanteckningar gör ni i era egna böcker. Biblioteket vill ha sina böcker utan marginalanteckningar, om det inte redan är sådana i dem när vi förvärvar dem. Då får det gärna se ut så här.
Boken är hämtad ur Humanistiska bibliotekets handskriftssamling.
Stefan Benjaminsson reder ut orsakerna bakom den dåliga stämningen bland bokstäverna
Initialstriden: om konsten att placera anfanger
Hur upprörd kan man bli av en anfang? Svaret är: rätt så mycket. Under våren 1920 inträffade vad man i boktryckarkretsar kom att kalla ”Initialstriden”. Konflikten handlade om korrekt sätt att placera en anfang, eller initial, i förhållande till omgivande text. Kanske inte stoff för Homeros att skapa epik av, men tydligen explosivt. Ena falangen, ledd av göteborgstryckaren Waldemar Zachrisson, förordade att första textraden skulle bindas till anfangen, medan andra falangen, ledd av stockholmstryckaren tillika utgivaren av Nordisk boktryckarekonst Hugo Lagerström, menade att första raden och underliggande rader skulle stå i linje med varandra och inte bindas till anfangen.
Sakfrågan kan tyckas vara mindre laddad, men striden blev hätsk och totalt 15 inlägg skrevs av 11 olika skribenter under 7 månader i Nordisk boktryckarekonst. Relationen mellan Zachrisson och Lagerström blev så infekterad av diskussionen att deras fortsatta vänskap påverkades. Varför denna känslosamma positionering över en till synes trivial typografisk fråga? Striden är dock en utmärkt illustration av de föregående femtio årens utveckling inom boktryckarkonsten och handlar om mer än en subjektiv estetisk åsikt.
1800-talets förfall och motkraft
I slutet av 1800-talet var många överens om att seklet hade inneburit ett estetiskt förfall – för hantverk generellt och för boktryckarkonsten. Det uppstod en motreaktion i England i form av Arts- and Craftrörelsen som hade medeltidens estetik som förebild. Då det gällde hantverk sneglade man på gotiken, medan boktryckarna främst inspirerades av de medeltida handskrifterna och den tidiga tryckkonsten från 1455 till cirka 1550.
Det var också denna tidiga period i boktryckarkonstens historia som William Morris fastnat för när han startade sin tryckpress Kelmscott Press. Han formulerade det: ”As to the fifteenth-century books, I had noticed that they were always beautiful by force of the typography, even without the added ornament”. Morris boktryck från Kelmscott Press blev så uppskattade att han blev en frontfigur för det som många betraktade som återupptäckten av tryckkonsten.
I Sverige blev Waldemar Zachrisson en tidig förkämpe för arbetet för bättre boktryck. Han gav bland annat ut Boktryckerikalender i vilken han publicerade texter om boktryckarkonst och typografi. Under 1896 upptäckte Zachrisson William Morris och Kelmscott Press. Denna upptäckt kom att definiera hela Zachrisson boktryckargärning under de kommande 30 åren.
När Hugo och Carl Lagerström startade tidskriften Nordisk boktryckarekonst 1900 stod Hugo för de typografiska diskussionerna medan Carl såg sig själv som tryckare. Redan från början skriver Hugo Lagerström om typografisk estetik med stor självsäkerhet. En av de saker som Hugo Lagerström och Waldemar Zachrisson hade olika åsikter om var William Morris storhet. Bröderna Lagerström var inte imponerade av trycken från Kelmscott Press som dömdes ut som (visserligen) vackra, men utan utvecklingsmöjligheter: ”värdefulla som grundläggande experiment, ehuru sedermera överskattade som resultat”. Däremot betraktade även Hugo Lagerström de tidiga trycken från boktryckarkonstens första 100 år som förebilder.
När ”Initialstriden” utbryter år 1920 har Zachrisson skrivit om böcker och typografi sedan 1893, och Hugo Lagerström sedan 1900. Båda är auktoriteter på området, åtminstone vad gäller den offentliga (fackliga) diskussionen. Lagerström har inledningsvis varit uppkomlingen och Zachrisson nestorn, men sedan utgivningen av Boktryckerikalender 1910 har Zachrisson varit relativt tyst. Lagerström å sin sida har skrivit alltmer, och därtill organiserat och lett arbetet för Fackskolan för bokhantverk i Stockholm.
”så blir det tyvärr krig”
Detta är alltså utgångsläget för ”Initialstriden”: förra seklet i förfall, en vilja att återupprätta boktryckarkonsten, en förebild i den tidiga tryckproduktionen och två starka röster för typografins estetik i Sverige. Den tändande gnistan blir en incident år 1919. Hugo Lagerström publicerar oktobernumret av Nordisk boktryckarekonst och häri sin artikel ”Bruket av initialer” i vilken han redogör för sin syn på hur anfanger ska placeras. Hans huvudhållning är att första och underliggande rader skulle stå i linje med varandra.
Waldemar Zachrisson läste artikeln. Och reagerade. I ett personligt brev till Lagerström skrev han: ”Under senare åren har det så smugit sig i vår boktryckstypografi in del oarter, rena oskick som stört god smak och ren typografi och det är härmed som jag vill rikta en allvarlig varning och för visa vägen tillbaka till reda och ordning – i samma mening som Jean Jacques Rousseau i en tid af förfall ropade sitt bekanta ’tillbaka till naturen’”. Ledorden här är ”god smak”, ”förfall” och ”tillbaka”. Zachrisson ber Lagerström om stöd i kampen mot detta oskick, för ”gör du det icke, så blir det tyvärr krig”. Han ämnar skriva en artikel om ”oskicket”. Vad han underlåter att nämna, är att artikelns udd kommer att riktas mot Hugo Lagerström själv och Nordisk boktryckarekonst.
Lagerström svarar entusiastiskt på brevet, ovetande om vad Zachrisson stört sig på, och ser fram emot Zachrissons artikel som skall komma i marsnumret av Nordisk boktryckarekonst 1920. Vilket den inte gör – för nu har Lagerström läst Zachrissons inskickade artikel. Efter en irriterad påstötning från Zachrisson kommer ändå artikeln, ”Om placeringen av begynnelsebokstäver”, in i aprilnumret 1920. Den är ett direkt svar på Lagerströms artikel ”Bruket av initialer”.
Det ska vara lättläst
Waldemar Zachrissons menade att en tryckt skrift ska vara lättläst och att första ordets andra bokstav därför måste bindas till anfangen. Hur säker är Zachrisson på sin åsikt? Jätte. ”Denna min uppfattning måste vara så axiomatiskt riktig att därom icke behövde diskuteras.” Att inte binda första ordet till anfangen störde textens läsbarhet, ansåg han, och han klandrade redaktörerna (dvs Hugo Lagerström) för Nordisk boktryckarekonst för detta oskick.
I den upprörda diskussion som följde är det intressant att alla var överens om åsikten att en text ska vara lättläst, och att anfanger stör läsbarheten. Hugo Lagerström menade inledningsvis att man inte störde läsbarheten då man avstod från att knyta andra bokstaven till initialen, snarare tvärtom. Störst läsbarhet åstadkom man genom att inte ha någon initial alls, medgav han, och han menade att just på grund av att varje initial störde ”läsligheten”, var man tvungen att bortse från ”läslighet” som argument i diskussionen.
Historien som facit
Bägge parternas argument handlar alltså om huruvida estetiken eller läsbarheten är viktigast. Båda sidor använder historiska exempel för att bevisa att just de har rätt. De använder dessutom exempel från samma historiska period, det vill säga böcker från vad de betraktade som guldåldern, boktryckarkonstens första hundra år, vilken i sin tur byggde sin estetik på de medeltida handskrifterna. Lagerström (och hans anhängare) ansåg att man skulle göra så som det historiskt gjorts: de gamla mästarna visste vad de gjorde. Zachrisson (och hans anhängare) menade dock att de gamla mästarna använt sig av principer som ofta bottnade i ett praktiskt tvång och inte i medvetna stilval: anfangen trycktes inte, utan där den skulle vara lämnades ett tomrum där man sedan handmålade en anfang. Bara för att tryckarna för 450 år sedan ”lämnade en jämn, öppen fyrkantig eller rektangulär glugg” för anfangens inplacering, behövde man inte tvunget göra det nu.
Båda parterna hänvisade till auktoriteter på området, men då Lagerström hänvisade till de gamla mästarna, hänvisade Zachrisson till nya auktoriteter, bland andra William Morris, vilken bröderna Lagerström som sagt inte hade mycket till övers för. Hugo Lagerström försökte avpollettera Morris med att han blott var en konstnär som börjat sin bana utanför facket, och att han därmed underförstått knappast kunde anses vara en förebild inom facket. Zachrisson menade å sin sida att Morris studerat principer för ”satsytan och satsbilden, utslutningen och naturligtvis även för initialernas placering m. m.” och att dessa principer var riktiga.
Zachrisson noterade också en intressant detalj: ”Egendomligt nog har Red. i årg. 1905 och även så sent som 1913 placerat initialerna så, som här framhålles som riktigt”. Faktum är att Nordisk boktryckarekonst gjort detta i alla årgångar fram till och med 1905. I just den årgången (1905) skrev dessutom Hugo Lagerström artikeln ”Användning af initialer” i vilken han menade att det estetiskt riktiga var att raderna under översta raden började rakt under den första, men att vid ”fall af starkt mellanslagen sats” kunde det försvaras att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Och att: ”Då initialens bokstaf utgör en del af första ordet bruka vanligen de undre raderna börja någon innanför den första”. Det vill säga just det som Zachrisson menade var det rätta.
Lagerström intog alltså i artikeln från 1905 en pragmatisk hållning, medan han 1919 inte nämnde möjligheten att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Artikeln från 1905 är dock en text som Hugo Lagerström översatt, men undertecknat i eget namn. Den är hämtad ur tidskriften The Printing Art, så frågan är om Lagerström själv intog den hållning som artikeln gav uttryck för, eller om artikeln bara återspeglar originaltexten i The Printing Art. Lagerström kommenterade heller aldrig Zachrissons påpekande om tidigare praxis i Nordisk boktryckarekonst. Några skribenter vill se saken från alla sidor, och framför allt sänka tonläget. Zachrisson och Lagerström kunde dock inte enas.
Vem står först är viktigare än Hur står först
Initialstriden illustrerar dels 1900-talets växande intresse för olika frågor inom yrket, och dels att diskussionerna växt sig så livskraftiga att man positionerade sig i frågorna. Det var inte bara en strid om sakfrågor, utan också om vem som skulle vara den ledande rösten i ämnet. Denna positionering blir än mer tydlig om man beaktar hur initialstriden fortsatte att infektera relationen mellan Zachrisson och Lagerström. Zachrissons mästrande formuleringar – i vilka han förminskade Lagerströms kunnande, smak och omdöme – tog Lagerström hårt. Han valde att hämnas ett år senare, i en hyllningstext till Waldemar Zachrisson inför den senares 60-årsdag. I texten lovordade Lagerström förvisso många av Zachrissons insatser, men samtidigt kritiserade han Zachrisson som person, och överhuvudtaget hela hans gärning.
Striden exemplifierar också en skiljelinje mellan historiens praktik och historiens principer. Det finns en falang som studerat de gamla mästarnas faktiska praktik och sedan kopierat denna rakt av. En annan falang har försökt utröna utifrån vilka principer de gamla mästarna tryckt sina böcker, och sedan applicerat dessa principer på de nutida boktrycken. Men principer förändras ju över tid. Bara ett tiotal år senare inträder enkelhet, nyklassicism och modernism. Men anfanger kan även fortsättningsvis vara vackra.
Bokexemplen i inlägget är hämtade ur Humanistiska bibliotekets samlingar, bland annat Herbert Blomstedt Collection. Breven som citeras finns i Waldemar Zachrissons arkiv vid Humanistiska biblioteket.
Bibliotekarie Emil Näslund förfasar sig över både tempora och mores.
I dessa tider av amerikansk valrörelse matas vi med opinionsundersökningar i en strid ström. Procentenheterna rör sig marginellt, och precis som när det gäller den svenska valrörelse är det inte särskilt givande att som lekman detaljstudera siffrorna, som ju ändå alltid förändras.
Samma lätt utmattande sifferexercis möts vi av i marknadsundersökningsföretaget Sifos tidskrift Opinioner & Trender. Humanistiska biblioteket förvaltar årgångarna 1989 till 1997 och det är onekligen en rik flora av partisympatier, ekonomisk oro och konsumtionsprognoser. Med andra ord; otroligt torr läsning.
Vad som dock lyfter hela tidskriften till en annan (uthärdlig) nivå är den avslutande sektionen i varje nummer. Under rubriken ”Aktuellt” görs ett svep över västvärlden där dess olika opinionsföretag får bidra med ett axplock av undersökningar som är lite mer lättsamt presenterade.
I USA i december 1990 tyckte man sig inte uppleva någon motsvarighet till den så kallade läskrisen som svenska barn och unga är i idag. En undersökning visar att nästan hälften av de tillfrågade amerikanerna tror att de kommer läsa mer i framtiden än idag. Något fler tycker också att läsning är mer avkopplande än att se på tv (!), även om tv-tittande fortfarande är det ”trevligaste sättet att tillbringa en kväll”.
I bilens förlovade land rapporteras också att 43 % av amerikanerna betraktar sin bil som något mer än bara ett transportmedel, och att 8 % någon gång bott i bilen i mer än 24 timmar.
På ett mer lokalt plan ser vi att ICA-kuriren 1991 frågade svenskarna vilken nu levande kändis de mest beundrar. Astrid Lindgren (203 röster) står då som klar vinnare, följt av drottning Silvia (161 röster). Pehr G. Gyllenhammar (44 röster) vinner på herrsidan.
Vi ser också att Sverige 1990 var oense i frågan om affärstidslagen, vars avskaffande gjorde att butiker kunde ha söndagsöppet. Fyra av tio svenskar ville återinföra lagen, och därmed butikernas söndagsstängningstvång. Fem av tio höll inte med. (Vad ville den sista tiondelen?) Mer överens var vi i frågan om hastighetsbegränsningar på motorvägar, där en majoritet tyckte att 110 kilometer i timmen skulle vara den högsta tillåtna. 5 optimistiska procent hoppades på fri fart.
England bjuder på den kanske märkligaste undersökningen, i urvalet: en lista över vad som räknas som ”ute och inne” vintern 1988. Blå jeans, mobiltelefoner och vindrickande är hett, och detsamma gäller att se på videofilm och ha en hemdator. Däremot är det ute att gå i kyrkan, röka cigarett, skriva kärleksbrev och gå på bio. Engelsmännen är dock kluvna i frågan om Ferrari-bilar, som är ungefär lika inne som ute. Huruvida Margaret Thatcher ansågs vara ”inne” eller ”ute”, valde Opinioner & Trender att inte ta upp.
För fler rafflande utredningar rekommenderas exempelvis vårt omfångsrika bestånd av riksdagstryck, naturskönt belägna på plan 6. Välkomna!
Anna Lindemark laddar kulturkanonen och punktbelyser nygamla termer
Vem behöver ifrågasätta sitt yrkesval när man konfronteras löpande med all den makabra vitterhet som vi sparar och förvarar på Humanistiska Biblioteket, låt vara tillsammans med andra, mer stramt hållna verk? Det må vara vår börda att bibehålla svansföringen i högläge, både vad gäller fördärvspolicy och gallringsgaranti, men ”somliga” av oss gillar läskigheterna bäst.
Med bäring på spökelsesäsongen presenterar vi ett trivsamt verk; The Ring and the Book, här utgivet i London som en del i en samlingsutgåva från 1889.
Detta relativt omfångsrika diktverk på blankvers är skrivet av den brittiske författaren Robert Browning (1812-1889) – gift med Elizabeth Barrett Browning (1806-1861), som var avsevärt mer uppburen som skribent än sin make, både under och efter bägges livstid. Vi ska inte här fördjupa oss i deras relation, trots att den har alla dramatiska ingredienser man kan förvänta sig; glödande korrespondens, ömsesidig kreativ nytändning, bröllop i lönndom, samt brudens rasande far som gjorde dottern arvlös (kanske inte i vredesmod, med tanke på att samma åtgärd drabbade alla de av hans barn som gifte sig). Elopement till Italien! Litterära kretsar! Och så en tragisk laudanumdränkt död i sotesäng, med ”Beautiful…” som sista ord över den döende damens läppar. Rörd konstpaus här!
Nej! Nu blev det ju ett personhistoriskt kaninhål igen, som det alltid blir. Förlåt. Det var ju dagens term, kadaversynod, eller ja, kadaversynodEN, för det blev inga fler sen, som vi skulle fördjupa oss i. Robert Brownings The Ring and the Book ägnar ett antal rader åt denna gräsliga historiska tilldragelse, Synodus Horrenda, i del 10 av sitt verk, överraskande rubricerat The Pope. Själva kadaversynodens Wikipediasida saknar svensk översättning (!?!), vilket undertecknad hoppas komma åt att eventuellt fixa nån gång under 2044.
Vad hände? Formosus, påve 891–896, ställdes inför rätta 897 – efter sin död.
Av vem? Av sin fiende och efterträdare Stefan VI, påve 896–897. Trassla ut påvenumren själv, den som kan.
Varför? Som vanligt har män i lustiga hattar en tendens att a) sko sig på andra och b) bli osams, ibland om punkt a. Den som inte passar sig kan bli uppgrävd, på(ve)klädd och ställd, eller satt, med hopbundna fötter efter vad jag kan se, inför skranket efter sju (åtta? nio? nu är vi osams igen!) mysiga månader i grafven. Övertidsersättningen för detta går inte att lista ut via hjälptexterna i Primula, eller annat likvärdigt system som torde ha använts vid tiden.
Ja käre värld vad läskigt! Det här är ju så längesen att man har svårt att relatera till tidens lokala frisyrer, vardagskläder, gängse middagsmenyer och folkliv. Och eftersom det handlar just om påverelaterad personhistoria, orkar man kanske inte heller reda ut alla turer kring rättegången, det får den hågade faktiskt googla själv, men: liket förklarades av sina motpåvar skyldigt till mened, ohemula påvelater, falsk förpåvning, föregivande av kyrklig ställning samt olaga befattning med kyrkmateriel, och hela kalaset slutade (åtminstone trodde man det) med att hela Formosus påvliga backlog ogiltigförklarades, att han halshöggs och hans skenvälsignande fingrar kapades av, och att liket grävdes ner på en kyrkogård för utlänningar. Den sista detaljen utelämnas av Browning, gissningsvis för maximal dramatisk effekt, men är på något sätt också gruvlig i sin långsinta frenesi.
Men Stefan var inte nöjd. Han valde att gräva upp Formosus lik en gång till, varpå det bands ihop med tyngder och vräktes ner i Tibern. Vad har Jack Skellington på det, jagbarafråågar?
And wait, there’s more! På Tiberns strand flöt Formosus upp, gissningsvis lätt att identifiera med sina avkapade fingrar, och bevarad i någorlunda salongsfähigt skick av Herrans Nåd, eller möjligen med hjälp av tidens dunderbalsamering. Och utförde liket minsann inte också mirakel, trots sedan länge utgånget bäst före-datum? Här går opinionen isär, men den vändes enhälligt emot Stefan, som avsattes, fängslades, och till sist ströps i fängelset 897.
Samma år hade man en motsynod som upphävde kadaversynoden. Härvid bestämdes att Formosus skulle få postum upprättelse. Man återbegravde kroppen i Peterskyrkan, i nya påvekläder och gissningsvis trots protesterna från olika frilansande relikförsäljare som nu fick se sitt lager länsat. Ytterligare flera påvar (jag orkar inte mer) valde också att fortsätta upphäva kadaversynodens beslut med hjälp av flera andra synoder under 898, där man också passade på att bannlysa sju kardinaler som varit inblandade i likrättegången. Det blev samtidigt förbjudet att ha fler förhandlingar med lik inför skranket.
”Read, – How there was a ghastly Trial once Of a dead man by a live man, and both, Popes: […] ’Come into court, Formosus, thou lost wretch, That claimedst to be late Pope as even I!’ And at the word the great door of the church Flew wide, and in they brought Formosus’ self, The body of him, dead, even as embalmed And buried duly in the Vatican Eight months before, exhumed thus for the nonce. They set it, that dead body of a Pope, Clothed in pontific vesture now again, Upright on Peter’s chair as if alive.
[…] Then, swallowed up in rage, Stephen exclaimed ’So, guilty! So, remains I punish guilt! He is unpoped, and all he did I damn: The Bishop, that ordained him, I degrade:’ […] ’In token of whereof and warning to the world, Strip me yon miscreant of those robes usurped, And clothe him with vile serge befitting such! Then hale the carrion to the market-place: Let the town-hangman chop from his right hand Those same three fingers which he blessed withal; Next cut the head off that was crowned forsooth: And last go fling them, fingers, head and trunk, To Tiber that my Christian fish may sup!’ […] A scandal verily. […] Now when, Formosus being dead a year, His judge Pope Stephen tasted death in turn, Made captive by the mob and strangled straight, […] Nex Theodore, who reigned but twenty days, Therein convoked a synod, whose decree, Did reinstate, repope the late unpoped, And do away with Stephen as accursed…”
Vilken TUR att vi har den här finfina boken, vi som sparar på nästan allt, och samtidigt på alltför lite! Nu har du nåt att skrämma folk med vid nästa tröttsamma kalas med såna plastspindelnät som dekor, som man absolut inte ska köpa pga mikroplaster.
Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson svänger sina lurviga
Känns den snara ankomsten av november svår att hantera? Hämta styrka genom att dansa som om november inte fanns. Och behöver du hjälp att hitta lite nya (nåja, jättegamla) moves kan biblioteket, som alltid, stå till tjänst. Här är några tips ur Le maître à danser, av Pierre Rameau (1725). Lär dig hur du blir Göteborgs dansmästare och gör så att resten av dansgolvet tappar andan av pur hänförelse av dina cirkulärt roterande armar och symmetriskt knixande ben. Lär dig handposer som tar kroppens estetik till nya höjder. Och lär dig den svåra konsten att fatta din danspartners hand, vilket tycks gå ut på en poetiskt snirklig rörelse från bägge parter, en koreografins malström till dess att fingrar snuddas, puder puffar och dånar dånas. Mon Dieu!
Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson om en av bibliotekets broschyrskatter.
Idag kikar vi på de kanske mest påkostade reklambroschyrerna i Sveriges historia – en gissning bara, men troligen en bra sådan: Wezätas månadshäfte. Bakom signaturen Wezäta döljer sig boktryckaren Waldemar Zachrisson (1861-1924). Han gjorde sig ett namn som tryckare av produkter med hög kvalitet. Oavsett innehållet i det som trycktes kunde man vara säker på att själva trycket från Waldemar Zachrissons boktryckeri var snyggt. Hans företag hade sin stora inkomstkälla från reklamprodukter, företagskataloger etc. Även om Zachrisson också gjorde reklam för sin egen firma, ansåg han att den höga kvaliteten på de tryck firman producerade var reklam nog. Lite ville han dock hjälpa till att dra nya kunder och den mest estetiskt tilltalande metoden blev Wezätas månadshäfte.
Wezätas månadshäfte var ett litet reklamtryck i cirka A5-storlek, som Zachrissons boktryckeri lät sända ut till befintliga och potentiella kunder, med syfte att visa vad firman kunde prestera. Häftet kom ut mellan 1902 och 1912, inledningsvis en gång i månaden, men därefter alltmer sällan. Avsiktsförklaringen i det första numret var:
”…för firmans kunder och gynnare kunna framlägga resultaten af nya uppfinningar och förbättrade arbetsmetoder. För att ständigt stå i intim rapport med mina kunder [och] afsedt att innehålla populärt affattade små artiklar rörande boktryckarekonst, litografi, klichétillverking, bokbindning m. m. samt dessutom meddelanden angående industrien och affärslifvet i allmänhet.”
Häftet avslutades med en reklamannons för Zachrissons boktryckeri, som menade att: ”Konstnärlig annonsering är för affärer detsamma som ånga för maskinen.”
Zachrissons ville alltså framställa en produkt som höll en hög teknisk kvalitet och fokuserade på dess estetik. Boktryckaren och föredetta faktorn vid Zachrissons boktryckeri, Oscar Isacson, berättade i sitt minnesord över Zachrisson om det kommersiella syftet med Wezätas månadshäfte.
”Det var i början av 1902 [bör vara 1901], om jag minnes rätt, som han kom upp med tanken att utgiva en periodisk reklam. Det gällde att lägga an på ”Brunnar och Bad”. Och så gjordes ett stilfullt reklamhäfte, som skickades ut. Resultatet av denna reklam minnes nu jag icke, men jag tror att det delvis var denna och delvis en annan liknande publikation, som i slutet på 1901 gav Z. idén att utgiva en periodisk reklam, ett månadshäfte.”
Isacson konstaterade att reklamen var effektiv, men dyrbar. Wezätas månadshäfte gör det tydligt att Zachrisson var övertygad om att genomarbetad och vacker reklam var bra för affärerna, vilket syns i hur månadshäftena utformades och trycktes.
Månadshäftet tillhandahölls kostnadsfritt till både befintliga och eventuella kunder, men i avsiktsförklaringen framhölls att häftet dessutom riktade sig till ”dem som antagas hysa intresse för Svensk konstindustri”. Inställningen var att en satsning på boktryckets estetik lönade sig ekonomiskt.
Det som gör dessa häften så fantastiska är att vart och ett har sin egen typografi och estetik. Inget nummer är det andra likt: typsnitt varierades, typografin varierades, papper varierades, och bilder användes på olika sätt, liksom vibrerande färgtryck och litografier. Häften kunde även innehålla exempel på olika tryckprodukter som firman erbjöd och de levererades i ett specialtryckt kuvert. Det var också denna höga ambition som till slut visade sig bli för mycket. Arbetet med att ta fram ett nytt häfte var intensivt och krävande, och efter ett par år blev häftet mer av ett kvartalshäfte, för att slutligen helt avstanna med ett vinternummer 1912. Utöver att visa på vad Zachrissons boktryckeri kunde prestera, är häftena också en exposé över det tidiga 1900-talets typografiska estetik. Humanistiska biblioteket har alla dessa häften med tillhörande kuvert, och det är något av en estetisk och bokhistorisk fröjd att bläddra bland dem.
We welcome a note from Flavia Bieczynski, GU research guest who has recently done an internship at the Biomedical library. Flavia is a Biologist and research assistant at CONICET (National Scientific and Technical Research Council from Argentina). She has been working in science for nearly 15 years focused on animal physiology and aquatic ecotoxicology.
Currently, I am a research guest at the University of Gothenburg in Dr. Celander’s lab (Department of Biological and Environmental Sciences) with financial support from Wenner-Gren Foundation.
In parallel to my scientific work, I am completing a degree in Library and Information Sciences with the goal of combining this new knowledge with my scientific training. During May 2024, I completed an internship at the Biomedical Library of the University of Gothenburg, which is a required component of my degree program. This experience solidified my interest in pursuing a career in library science in combination with my scientific training.
In June of this year, I visited the Lighthouse collection of the University at the Biomedical Library as part of my internship in this library. This special collection, that includes lighthouses from around the world, was created by Esbjörn Hillberg, and Anna Lindemark from the Cultural Heritage Team at the University Library is the librarian that brings light to the collection.
The word ’lighthouse’ is often used metaphorically to signify illuminating areas for exploration, and this is precisely the feeling I get from this collection. Anna serves as a guide, illuminating the collection with her knowledge and meticulous work in organizing it, while also respecting the original organization established by its creator.
The first thing that caught my attention was the topic itself – lighthouses. There is something special that piques my curiosity about people’s lives in relation to lighthouses and the evolution of these structures throughout history. During my visit, Anna shared some fascinating stories about the sea and these special buildings. Lighthouses certainly have a unique charm that can inspire the desire to collect everything related to them. The second aspect that impressed me was the breadth of the collection, which includes materials from all over the world, in different languages, from various periods, and in many forms, from technical books, documents and reports to magazines and journals, and fiction books for both adults and children.
I believe the collection offers a valuable opportunity for researchers across various fields, from the humanities and social sciences to technological and exact sciences. Topics that come to mind include the history of the lighthouse, its architecture and function in relation to navigation and trade history, as well as the social and political aspects of the lives of those who lived in lighthouses (including gender roles, work conditions, communication and psychological impact). Additionally, investigating contemporary aspects such as lighthouses as cultural heritage, their preservation, and their role in tourism would also be of great interest.
Anders Strinnholm om Hvitfeldtska samlingen och dess historia.
Som en pendang till vår sommarserie om krigsbyten i den Hvitfeldtska samlingen, ger vi nu en översikt över samlingen, dess tillkomst och bakgrund.
Reformationen innebar ett hårt slag mot utbildningen i Sverige, då i princip all utbildning skedde via kyrkan, huvudsakligen i katedralskolor och vid universitetet i Uppsala. När kyrkans ekonomi drastiskt försämrades då dess stora egendomar konfiskerades av staten försvann många av de ekonomiska förutsättningarna för undervisning och utbildning. Detta påverkade katedralskolorna mycket negativt och universitetet var i praktiken stängt under andra halvan av 1500-talet.
Med rikets ökande ambitioner och behovet av kvalificerad förvaltning under början av 1600-talet blev bristen på bildat folk ett allt större problem. 1620 års Riksdag beslutade om en ny gymnasiereform med inspiration från Tyskland, särskilt Bremen. Förslaget hade tagits fram på Gustav II Adolfs uppdrag. Viktigast var att katedralskolorna nu blev gymnasieskolor och fick en tryggare finansiering. Först att omvandlades var katedralskolan i Västerås 1623, och de övriga stiften under de nästkommande åren.
Det nyss grundade Göteborg var ingen stiftsstad, men dess betydelse och storlek medförde ändå att Drottning Kristina beslutade om ett gymnasium 1647: Göteborgs Kongl. Gymnasium. Idag går denna skola under namnet Hvitfeldtska gymnasiet.
Syftet med gymnasierna var främst att utbilda präster, och de ämnen som studerades var inriktade på en kyrklig karriär. Ansvaret att förse skolbiblioteket med lämplig litteratur låg därför också i allt väsentligt på kyrkan. Vissa tillskott fick biblioteket från sterbhus, som var skyldiga att vid prästers dödsfall överlämna ”en god bok” till skolan. Prästerskapet kunde också vid ämbetstillträde tvingas avlägga en viss avgift eller donation. Med tiden blev det också vanligare att privatpersoner skänkte böcker till gymnasiebiblioteket. Teologi och klassiska språk dominerade undervisningen, och latinet var skolans ”modersmål”. Dessutom studerades filosofi, historia, matematik och musik. Man läste klassiska författare som Cicero, Demosthenes, Vergilius, Euripides och Homeros.
Namnet Hvitfeldtska samlingen (och gymnasiet) har sitt ursprung i en donation från 1664. Margareta Hvitfeldt, med rötter i dansk och dansk-tysk uradel, hade inga syskon och var ensam arvtagare till stora egendomar. Då hon blev änka 1651 var hon en oerhört förmögen kvinna, och ägde ett stort antal gods, bland annat i Bohuslän. Då landskapet blev svenskt 1658, etablerade hon snabbt goda förbindelser med exempelvis Per Brahe d.y.
Trots den stora förmögenheten präglades hennes liv av sorg. Hennes son Ivar (Iffuer) Dyre insjuknade och dog under en resa i Frankrike 1663, vid 19 års ålder. När han anade att slutet var nära skrev han ett brev till modern den 11 augusti samma år, och bad henne att: ”…stifte en Del af sit Gods eller en Summa Penge, saa meget hon selv vilde, hvoraf Renten aarlig kunde gives fattige Skolebørn og studerende Ungdom i Baahuslen, hende og hannem til en evig Ihukommelse”.
Den 22 januari 1664 ordnade Margareta Hvitfeldt en donation av en stor samling gårdar och andra tillgångar. Detta för att möjliggöra skolgång för 30 elever årligen vid Gymnasiet i Göteborg. Donationen skulle även finansiera vetenskaplig forskning. 1694 infördes stiftelsens namn ”Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen”.
Under tidigt 1700-tal började nya regler gälla för gymnasiebiblioteken. 1724 års skolordning innehåller omfattande bestämmelser för biblioteken. Beträffande läroböcker framhålls att det var biskopens och konsistoriets ansvar att böcker fanns tillgängliga för undervisning i tillräckligt antal. Det sägs också att både elever och lärare är i behov av ”ett något ymnigare förråd av böcker”. År 1721 brann skolan i samband med en större stadsbrand. Vi vet inte hur mycket av biblioteket som förstördes då det saknas äldre förteckningar över bokbeståndet.
Under 1700-talet förändrades undervisningen och nya ämnen tillkom. Botanik- och zoologiundervisning startade i liten skala. Genom exkursioner kunde botanikstudierna hålla en viss nivå, medan zoologiämnet led svårt av bristen på åskådningsmaterial. 1749 köpte biblioteket ett stort antal naturvetenskapliga böcker, bl.a Anders Berchs Inledning till allmänna hushållningen och Dalmans Skogs-, Ängs- och Humlegårdskötsel. 1774 infördes teckningsundervisning på allvar. Samma år anställs en lärare i tyska och franska (Brahel) och en i engelska (Ross). De tre stora moderna språken var därmed representerade i skolans undervisning.
Under 1760-talet gjordes försök från både enskilda personer och bibliotekets sida att göra boksamlingen mer attraktiv för en bredare publik. 1760 insamlades 502 daler silvermynt från borgare i staden ”till köp av intressanta böcker, som skola på begäran utlånas till genomläsning”. Det befintliga bokbeståndet var kanske inte riktigt vad stadens borgerskap var intresserade av. Dåvarande bibliotekarie, Harckens, började hålla öppet för allmänheten varje onsdag och lördag. Ett år senare kunde han dock meddela att inga andra än gymnasister utnyttjat biblioteket.
Utöver gåvor från prästerskapet började nu även donationer från borgerskapet strömma in. Bland givarna hittar vi Stadssekreterare Sigfrid Sirenius, direktör vid Ostindiska kompaniet Jacob Sahlgren, apotekare Frans Martin, justitieborgmästare Cornelius Thorsen, och kyrkoherde Peter Hansson Ström. Det högre borgerskapet tycks ha dominerat som bidragsgivare, men även något mindre bemedlade personer förekommer.
Flera av de dåtida givarna benämnde gymnasiebiblioteket ”Bibliotheca publica” i olika tillskrifter och dokument. Detta, tillsammans med det faktum att borgerskapet visade sådan generositet mot biblioteket tyder på att man börjat betrakta biblioteket som en institution av vikt för hela Göteborgs stad.
1768 skänkte så Ostindiska kompaniet ett större antal kartor och geografiska verk till skolans bibliotek. De skulle bli ett viktigt komplement till den befintliga samlingen av kartor och planscher. Idag omfattar samlingen både svenska och internationella kartor över städer, länder och världsdelar, såväl som historiskt viktiga slag och astronomi.
Samlingen innehåller också en del handskrifter, till exempel en fransk bibel från 1200-talet, ett 1400-talsbreviarium från Skepplanda kyrka, Rutger von Aschebergs egenhändigt nedtecknade ”memoarer”, och en teckningsskola framtagen av Pehr Hörberg. Då mycket av det som donerats till samlingen var gammalt redan vid gåvotillfället, finns här även 12 inkunabler och en mycket stor mängd 1500-talstryck, bland mycket annat. Den samling som Universitetsbiblioteket förvaltar utgörs av gymnasie-/läroverksbibliotekets bestånd fram till och med år 1899.
Sammanfattningsvis kan man säga att Hvitfeldtska samlingen utgör en rik och spännande inblick i vad ett gymnasiebibliotek kunde innehålla under 16- 17- och 1800-talen. Den belyser stadens utbildnings- och idéhistoria under en lång och formativ period, och ger en bild av ett bibliotek som än idag är ett betydelsefullt inslag i Göteborgs historia.