Marginalia

Viktor Rydberg var en av 1800-talets stora författare, kulturhistoriker och humanister. Någon närmare presentation av honom är kanske överflödig i det här sammanhanget, så låt oss därför fokusera på hans aktualitet med ett inlägg här och nu.

I 1900-talets Göteborg, närmare bestämt på det nuvarande universitetsbiblioteket, fanns en samlare och bibliofil av rang! J. Viktor Johansson (1888-1967) var förste bibliotekarie och chef för handskriftsavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Han var en stor bibliofil, mycket kunnig och tongivande inom området. Här vill vi lyfta hans samlande av Rydbergs litteratur och Rydbergiana, då detta material nu finns katalogiserat och fullt sökbart.

Samlingen innehåller i princip allt som Viktor Rydberg skrev och publicerade under sin livstid, samt en hel del av vad som publicerats efter hans död, fram till J. Viktor Johansson egen död 1969. Samlingen innehåller också mycket av vad som skrivits om Viktor Rydberg. Det som gör samlingen extra intressant är dock kanske inte det som härrör direkt till verken, utan till sådant som tillför en bokhistorisk och personhistorisk aspekt av Rydberg – och av boksamlande.

Några extra intressanta och roliga detaljer ur samlingen förtjänar att särskilt nämnas. Ett exempel är en kapsel, som enligt etiketten innehåller ”Provtryck” av titelsidan av femte upplagan av ”Singoalla”. Vad det egentligen är, är tävlingsbidragen till ”Allmän skandinavisk pristäflan för sättare och tryckare 1906”, utlyst i Nordisk Boktryckarekonst 1905. Provtrycken omfattar titelsida samt inlaga (4 sidor totalt), till Viktor Rydbergs ”Singoalla” 5e upplagan 1905. Provtrycken kommer från olika tryckerier, in alles 24 st. En mycket intressant spegel av den tidens typografi.

Böcker gavs ofta ut häftesvis under den här tiden, lämpligen då ett eller två för varje kapitel. Dessa häften tog köparen sedan till en bokbindare, som band ihop häftena till ett band. Med tanke på att detta var det vanliga ödet för häftesutgåvorna, finns inte särskilt många utgåvor kvar som är intakta, dvs där häftena inte bundits in. I samlingen finns en intakt häftesutgåva av en dansk översättning av Fribytaren på Östersjön, i mycket gott skick, ja snudd på nyskick.

Det finns också några handskrifter av Viktor Rydbergs hand. Det är ”Barndomspoesien”, och  ”Jungfru Maria i rosengård”. J. Viktor Johansson var själv väldigt glad åt dessa, och gav dem till sig själv i julklapp enligt ett brev till antikvariatet, men som han skriver i sin essä ”En biblioteksman bland sina egna böcker”: ”Någon större betydelse för Rydbergstexten ha de inte, fastän de inte exakt överensstämmer med andra manuskript eller tryck av dikterna, men det är så gott som aldrig fallet, när det gäller Rydberg.”

Samlingen innehåller också många särtryck och utsnitt av och om Viktor Rydberg. Sammantaget ger dessa en bild av utgivnings- och tryckhistorien kring författaren.

De dedikerade gåvorna är också intressanta. Bland annat finns här Bref till en samvetsgrann vän, som genom att läsa V.R:s s.k. bibellära om Kristus .. / af P. Wieselgren, som är dedikerad till Susen Hasselblad, dvs Viktor Rydberg blivande hustru. Ryberg var även god vän med tonsättaren och domkyrkoorganisten Elfrida Andrée, ett vänskapsband som syns i flera dedikerade utgåvor från Rydberg till Andrée. I samlingen finns också ett par tonsättningar av Rydbergs dikter, utförda av Elfrida Andrée. En kuriositet är ett brev från Fredrika Bremer till Viktor Rydberg, i vilket hon ber om ett besök i maj 1862. 

”Kan Ni komma på en stund i afton, så träffar Ni tvenne män hvars bekanntskap skulle vara för Er af intresse! Är det alldeles omöjligt – men kunde Ni ej gå sednare till det andra stället? – så skänk mig nöjet att se Er en stund i morgon kl. 1 middagstiden! Var hjertligen välkommen till en uppriktig beundrarinna af den sista Athenaren.”

Samlingen innehåller även en del foton och diverse övrig Rydbergiana. Ett av det sistnämnda som har en viss aktualitet idag är ”Choleran i sin ryslighet, eller alfabetisk förtekning på 684 personer, de flesta medlemmar af Jönköpings stads och slotts församlingar, hvilka under augusti och september månader 1834, afledo i denna farsot”. I denna skrift från 1835 står Viktor Rydbergs mor upptagen som en av de avlidna: ”Rydberg, Hedwig Christ., f. Duker, 39 år.”

Denna vecka fortsätter Pia Shekhter att skriva för Marginalia, nu om projektet ”Levande musikarv”:

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om Kungliga Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum. Akademien gör mycket gott för musiksverige, till exempel genom utdelning av stipendier och priser. Man arbetar också med flera värdefulla projekt. Ett mycket lovvärt sådant är ”Levande musikarv”, som initierades av Kungliga Musikaliska Akademien (KMA) och är ett samarbete mellan KMA, Musik- och teaterbiblioteket och Svensk Musik.

På projektets webbplats kan man läsa:

Syftet med Levande musikarv är att tillgängliggöra den dolda svenska musikskatten och göra den till en självklar del av konsertrepertoaren. En stor del av den äldre svenska konstmusiken är idag otillgänglig eftersom notmaterial saknas eller är i så dåligt skick att det är oanvändbart. Det gäller även verk av våra mest framstående tonsättare. Genom Levande musikarv blir musik från flera århundraden fritt tillgänglig för musiker både i Sverige och utomlands.

Ambitionen realiseras genom den omfattande databasen med biografiska texter och verkkommentarer (såväl på svenska som på engelska), kostnadsfritt nedladdningsbara noter, inspelningar och annat. Noteras bör att här finns många kvinnliga tonsättare från olika tidsepoker representerade. Dessa går att söka fram separat i databasen. Man kan också söka på besättningstyper, verktyper och århundrade. Endast upphovsrättsligt fri musik inkluderas i Levande musikarv, det vill säga verk där upphovspersonen har varit död i minst sjuttio år.

Levande musikarvs utgåvor är alltså fritt nedladdningsbara, men kan även köpas i tryck från Svensk Musik som ”print on demand”.

Inom parentes vill jag gärna nämna att ”Musiken i Sverige”, en övergripande svensk musikhistoria i fyra volymer, som utkom 1992-1994 (Kungliga Musikaliska Akademiens skriftserie ; 74), finns tillgänglig online på Levande musikarvs webbplats.

Ett besök, eller snarare återkommande besök, på Levande musikarvs webbplats rekommenderas varmt.

Signerat / Pia Shekhter, Biblioteket för Musik och Dramatik

Gästinlägg av Karin Henning, universitetsbibliotekarie vid KvinnSam.

I höst har litteraturvetaren Paul Tenngart kommit ut med en bok om Birgitta Stenbergs liv och författarskap. Den heter Världen väntar mig och är delvis baserad på Stenbergs efterlämnade material som finns bevarat i KvinnSams arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Intresset för Stenberg fick oss att gå igenom en rest av materialet som fram till nu varit ouppordnat.

Det är förfärande rörigt. En räkning från 1990-talet ligger i samma hög som en handskriven papperslapp från Paul Andersson och knappt läsliga fax från Märta Tikkanen. Men vi hittar uppmuntrande meddelanden från Birgitta som stärker oss. I ett enkätsvar vad hon mest önskar sig har hon skrivit: ”En sekreterare. Nån som kunde tänka sej att ordna mina pappersberg. Men detta kaotiska sisyfosarbete unnar jag inte ens min värsta fiende, än mindre någon trevlig människa.”

En stor del av materialet innehåller det förväntade: det är en lång rad av vänner, älskare, kärestor och bekanta som passerar förbi. Vi är i Paris, på Mallorca, Sicilien och så småningom landar vi på Åstol och i Tiveden. Birgitta skriver och tecknar oavbrutet, på baksidan av nästan färdiga bokmanus, kuvert och på brevpapper från tidskriften Kulturkontakt.

Men en sak förbluffar oss: Alla dessa bilar! Det är små och stora fotografier av olika bilmodeller, racertävlingar och kvitton från otaliga bilköp och reparationer. Vi hittar en skiss där Birgitta antecknat olika bildelar, på italienska. Det här kanske är ett exempel på det som Paul Tenngart beskriver som Birgitta Stenbergs faustiska livshållning: att ”nå full kunskap om tillvaron”. Hon lever ett intensivt liv där varje erfarenhet är av godo om det sedan kan omformas till litteratur. Skissen är målad i en anteckningsbok från 1965 under hennes tid på Sicilien, där hon var med racerföraren Gianni på biltävlingar. I ett kulturreportage från P1 beskriver hon hur hon själv gillade att köra fort på Sicilien: ”Jag har ju bytt plats med föraren, och då får inte bilen gå långsammare än… Vad var det… 160 eller något sånt där, medan man bytte plats.”

Hör mer om Birgitta Stenberg och Paul Tenngarts arbete i det här reportaget på SR P1.

Mer musik! Pia Shekhter fortsätter att gästblogga för Marginalia. Pia arbetar på Biblioteket för musik och dramatik vid Göteborgs universitetsbibliotek, som har till uppgift att stödja verksamheten på Högskolan för scen och musik (HSM). Under 2021-2024 är hon ordförande för The International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres (IAML). 2019 var hon mottagare av Greta Renborgs pris, tilldelat av Svensk biblioteksförening, för sitt arbete med att lyfta människors demokratiska rätt till musikalisk delaktighet.

Pia skriver:

GOArts bibliotek – en av universitetsbibliotekets specialsamlingar

GOArt står för Göteborg Organ Art Center och bildades 1995 tack vare ett betydande forskningsanslag från Riksbankens Jubileumsfond. Det kom att bli ett nordeuropeiskt centrum för orgelforskning, där orgelbygget i Örgryte nya kyrka var ett av de mer spektakulära resultaten.

Uppbyggnaden av ett eget bibliotek till stöd för forskningen var en medveten satsning från starten. Förvärvet av litteratur hade ett brett perspektiv eftersom forskarna intresserade sig för instrumenten som en del av musiklivet och samhället. GOArts samling av orgellitteratur växte under åren och har kommit att fylla funktionen av ett nordiskt forsknings- och referensbibliotek på området.

Göteborgs universitetsbibliotek övertog samlingen i samband med att GOArt avvecklades 2014 och den placerades ett par år senare i ett särskilt ”orgelrum” på Biblioteket för musik och dramatik i Artisten. Samlingen har stor betydelse för studenterna på masterprogrammet orgel med relaterade klaverinstrument på Högskolan för scen och musik, skolans kyrkomusiker samt för organister och orgelforskare i Göteborg. Vi får också regelbundna besök av forskare, organister och orgelbyggare från övriga Sverige samt internationella gäster. Samlingen kan alltså sägas fylla samma funktion idag som tidigare, men med andra förutsättningar.

Utgångspunkten för GOArts forskning var instrumenten som en spegling av sin samtid, såväl konstnärligt som tekniskt, sociologiskt som historiskt. Man byggde orglar och klavikord i en egen verkstad efter historiska förlagor, med stor respekt för äldre instrumentbyggares kunskaper och hantverksskicklighet. Även beställningar till andra kyrkor och universitet utfördes. Tanken på orgeln som en bärare av ett europeiskt kulturarv fanns alltid närvarande.

Idag hälsar vi Pia Shekhter välkommen som gästbloggare! Pia arbetar på Biblioteket för musik och dramatik vid Göteborgs universitetsbibliotek, som har till uppgift att stödja verksamheten på Högskolan för scen och musik (HSM). Under 2021-2024 är hon ordförande för The International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres (IAML). 2019 var hon mottagare av Greta Renborgs pris, tilldelat av Svensk biblioteksförening, för sitt arbete med att lyfta människors demokratiska rätt till musikalisk delaktighet.

”Onsdag 8 september deltog jag i en mycket trevlig mottagning anordnad av Kungliga Musikaliska Akademien med anledning av akademiens 250-årsjubileum (exakt på dagen!). Gästerna samlades på innergården bakom den ståtliga 1800-talsbyggnaden vid Nybrokajen i strålande vackert sommarväder. Vi bjöds på de sedvanliga snittarna med vin, men framförallt serverades spännande och varierade musikinslag i olika genrer. Den tidigare konservativa akademien har gradvis öppnat upp mot all slags musik och är nu en stark röst i debatten om svenskt musikliv med ett socialt engagemang.

Kungliga Musikaliska Akademien grundades 8 september 1771 under beskydd av Gustav III, med främsta syfte att främja konstmusiken och musiklivet i landet. Med tanke på detta kan det tyckas förvånande att en av akademiens första presesar, Carl Fredrik Horn af Åminne, deltog i sammansvärjningen mot kungen som resulterade i det dödande skottet under den berömda Maskeradbalen!

Stadgarna fastslog att Akademien skulle, bland andra uppdrag, organisera musikutbildning och bygga upp ett bibliotek. Biblioteket heter idag Musik- och teaterbiblioteket och har en av Europas största musiksamlingar. Alltså firar biblioteket också 250-årsjubileum detta år. Firandet kommer emellertid äga rum i februari nästa år. Förmodligen på grund av att man precis flyttat till nya lokaler vid Gärdet och behöver komma i ordning. Biblioteket har varit stängt under flera månader, men öppnar åter i början av oktober.

Uppdraget att organisera en högre musikutbildning ledde till grundandet av Kungliga Musikhögskolan – den tredje jubilaren detta år!

1982 grundades Statens musiksamlingar, som tog över ansvaret för biblioteket och museet. Idag är dessa institutioner del av Musikverket, som Musik- och teaterbiblioteket och Scenkonstmuseet.

Alla dessa institutioner värnar omsorgsfullt vårt svenska musikarv och därför utbringar jag härmed ett fyrfaldigt leve!”

Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen

Iberoamerikanska samlingen är med sina närmare tusen hyllmeter den största specialsamlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Som namnet antyder är den inriktad på Spanien, Portugal och de 20 länder i Latinamerika som tidigare koloniserats av dessa två stater på Iberiska halvön. Ämnesmässigt ligger fokus på samhällsvetenskap och litteratur, men det finns även mindre avdelningar för bl.a. konst, filosofi och språkvetenskap.

Samlingen har sin grund i Iberoamerikanska institutet som inrättades 1939 av språkläraren Nils Hedberg (1903–1965) vid Handelshögskolan i Göteborg. Till en början byggdes institutets bibliotek upp till stor del tack vare donationer, både från privatpersoner och från Iberoamerikanska länders ambassader och konsulat i Sverige. År 1967 överfördes institutet till Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och boksamlingen stod längs med väggarna i lärosalarna för den romanska institutionen i Språkskrapan. Efter ytterligare någon flytt och omorganisation lades institutet ned år 2007. Dess forskning och undervisning överfördes till institutionen för globala studier, medan dess böcker blev den Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Samlingen är levande och växer med några hundra titlar per år genom förvärv, främst utifrån bibliotekets omvärldsbevakning, men också genom inköpsförslag från forskare, studenter och allmänheten. Även donationer tas fortfarande emot; exempelvis mottogs för några år sedan ca 80 hyllmeter som tillhört Magnus Mörner (1924–2012), professor i historia och chef för Latinamerikainstitutet i Stockholm (dessa har dock ännu inte hunnit katalogiseras).

Till Iberoamerikanska samlingen hör även en tidskriftssamling med närmare 300 olika titlar (placerade på våning 5 i Humanistiska biblioteket) och en referensavdelning med bl.a. ordböcker och uppslagsverk (placerade i referenssalen på våning 7). Dessutom finns flera hyllmeter med rariteter och äldre verk i bibliotekets slutna magasin, som kan beställas fram till läsesalen. T.ex. finns där förstautgåvan av Spanska akademins ordbok från 1780 samt ett exemplar av Jorge Luis Borges Ficciones som dedicerats av författaren till Nils Hedberg.

De flesta av de uppskattningsvis 40–50 000 volymer som finns i samlingen är katalogförda i Libris, men fortfarande finns det tusentals verk som man bara kan hitta genom att botanisera bland bokhyllorna eller söka i en äldre kortkatalog. Ett pågående arbete är att digitalt katalogföra även dessa äldre volymer och varje månad tillförs ca 100 nya poster till Libris. Med nuvarande takt kommer det troligtvis att dröja ungefär tio år innan hela Iberoamerikanska samlingen finns registrerad och sökbar i Libris.

Under det senaste kvartsseklet arbetade bibliotekarien Anna Svensson (1958–2021) med boksamlingen, först vid Iberoamerikanska institutet, sedan vid Göteborgs universitetsbibliotek. Det var till stor del tack vare hennes arbete med att bevara, utveckla och tillgängliggöra detta kulturarv, som hon år 2020 blev utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten. I flera olika sammanhang forskade och skrev hon också om institutets och samlingens historia, så för den som vill läsa mer rekommenderas följande artiklar av henne:

• ”Borges en Gotemburgo: sobre su conferencia ’La Literatura Fantástica’ y sus contactos con el Instituto Iberoamericano”, Anales 11 (2008) , s. 25–47.

• ”’Mistral och femton böcker’: om Gabriela Mistral, Matilde Goulard, Nils Hedberg och Iberoamerikanska institutets första år”, i: Desde Chile a Suecia: caminos culturales por Lationamérica y Europa: festskrift till Álvaro Foresti, red. Andrea Castro, Eduardo Jiménez Tornatore & Ingmar Söhrman. (Opuscula Romanica 8.) Göteborgs universitet 2018, s. 93–108.

• ”Romanister utan doktorshatt: om Arne Lundgren och några av hans samtida i Göteborg”, i: Romanistiken i Sverige: tradition och förnyelse, red. Andreas Romeborn & Elisabeth Bladh. (Romanica Gothoburgensia 75.) Göteborgs universitet 2020, s. 77–98.

• ”Om ett försättsblad, eller, Till dubbletternas lov”, i: Objekt och samling: om det unika i Göteborgs universitetsbibliotek, red. Anna Svensson. (Acta Bibliothecae Universitatis Gothoburgensis 35.) Göteborgs universitetsbibliotek 2021, s. 139–163.

10 september 1797 avled den brittiska författaren, filosofen och feministen Mary Wollstonecraft. Året dessförinnan gavs hennes reseskildringar Letters written during a short residence in Sweden, Norway and Denmark ut i England. Humanistiska biblioteket kan stoltsera med ett antal utgåvor av och om denna skrift på olika språk. 1798 kom den första svenska översättningen med titeln Bref skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark.  

• 

• 

O forna tiders bibliotekarier! I backspegeln är det närmast outhärdligt rörande att man en gång trott att Arga Lappar™ skulle…ja, hjälpa till att bevara bibliotekets samlingar. En förkrossande mängd empiriska iakttagelser visar tyvärr att så ofta inte är fallet. Man kan härvid välja att tänka sig den mer entropiske låntagarens förfarande som ett slags extra tydlig uppskattning av det lästa. Då blir glädjen maximal!

Katalogisatören låter sig icke förskräckas av sånt som Inte Är Böcker, men ändå ingår i bibliotekets samlingar. Värre är det med sånt som Ser Ut Att Vara Böcker, men inte är det. Nu pratar vi inte om fulltecknade anteckningsböcker (som är Manuskript), eller om urholkade föredetta böcker som modifierats för att gömma fickpluntor, handeldvapen och kronjuveler (och därmed utgör ett slags vilseledande inredningsdetaljer). Inte heller syftar vi på bokliknande bag-in-box-fodral med runda hål i snittet, för tappkranen i plast.

Nej, den krångligaste Boken Som Inte Är En Bok, är den som avsiktligt vill lura betraktaren att den visst är riktig, så det så. I en av universitetsbibliotekets specialsamlingar, Iwan Ljunggrens Bibliotek, finns flera volymer som vid en första anblick förefaller vara helt vanliga diktsamlingar, detektivmagasin och kärleksromaner, men som i själva verket har använts som rekvisita vid trolleriföreställningar. De kallas forceringsböcker (eng. forcing books, så du vet vad du ska googla), och används för olika typer av trolleritrick som har med ”tankeläsning” att göra. Ofta tillverkas och trycks de särskilt för detta syfte, men det finns också hybridvarianter eller ”naturliga” forceringsböcker – de senare är helt vanliga böcker som visat sig ha egenskaper som gör att de relativt enkelt går att använda som trollkarlsrekvisita. Det finns även metoder och system för att kunna använda nästan vilken bok som helst på detta sätt.  

Vissa för ändamålet tillverkade forceringsböcker avslöjar sig själva genom sin otillräckliga likhet med en riktig bok. Man bläddrar: det finns ingen författare. Författarens pseud är ”En Vän” (jamen snälla). Innehållet är så bottenuselt tradigt att man gallskriker pigroman genom skämskudden, hur kunde detta tillåtas hända innan egenutgivningen kom igång? Kolofon, tryckår, alla uppgifter om tillverkning och upphov saknas. Sidorna är egendomligt numrerade.

Andra exempel är bättre utförda – hur ska man förstå att den lilla turistbroschyren A Holiday in Morocco i själva verket är rekvisitan, och det som ska katalogiseras är den hopvikta lappen som sitter instucken vid titelbladet – med information om själva trolleritrickets utförande.

Frödings Samlade Värk nummer tre visar sig bestå av över trehundra identiska uppslag med slutet av en dikt, och början på en annan. Är det gjort med avsikt, eller är det ett slumpmässigt feltryck, som plockats upp av en scenkonstnär som förstått att utnyttja en sådan artefakt? Hur kan det vara så lätt att missa??! Vad gör man som artist, när publiken en gång på hundra bladar igenom de följande sidorna pga MÅSTE i detta nu läsa om de följande stroferna ur Tre trallande jäntor (as you do). Det var ju enbart exakt den förvirrade impulsen som fick Katalogisatören att öht upptäcka att något var I Görningen. Kontexten ger resten: det är en forceringsbok, inte alls Händelsevis Den Enda Skönlitterära Bok som Iwan haft i sin ägo. (Just del 3 av Frödings samlade skulle isf ha varit extra jättebra, får man förmoda).

Katalogisatören närmar sig här det totala sammanbrottet. Praxis för katalogisering av forceringsböcker verkar mest handla om att låtsas som om man arbetar med en vanlig bok, och sen författa väldigt långa anmärkningsfält, i omfång som en rysk klassiker, för att förklara vad det handlar om.

Vi välkomnar Ellery Queen’s Mystery Magazine, apr. 1951 upp på scenen.

A man of many talents, [EQMM editor Clayton Rawson] was himself a magician of professional standing […]. He brought the knowledge gained in those earlier professions to EQMM, where he and editor Fred Dannay once designed an entire issue of the magazine to help a fellow magician with a trick.

The Apr 1951 issue of Ellery Queen’s Mystery Magazine had a Sherlock Holmes story (The Adventure of the Blue Carbuncle) slightly edited so it could be a part of the series of forces inserted in that issue.

Tricket ifråga är Richard Himber’s $1,000 Challenge, inskjutet som efemera i tidskriftens aprilnummer. Om detta nummer på riktigt är det äkta från april, eller ett extra, slumpmässigt daterat påhitt, tänker katalogisatören med jättevarm hand överlåta åt periodikaavdelningen att reda ut. Migränmedicin ingår ej.

Vi lämnar dig här. Vi ber om ursäkt för det inträffade.

En lista med exempel på forceringsböcker finns här – ett kaninhål att falla ned i, om inte en trollkarlshatt? https://geniimagazine.com/wiki/index.php?title=Forcing_Book

Ytterligare en lista över forceringsböcker: https://www.conjuringarchive.com/list/category/2140

*

Uppgifterna om utgivningen av Ellery Queen’s Mystery Magazine är hämtade från http://queen.spaceports.com/Whodunit_8.html

Lika länge som människor behövt förmedla geografisk information, har vi haft kartor i olika former. Vissa av dem var inte ens tänkta att återspegla den fysiska världen, utan snarare en idealiserad och tillrättalagd världsordning eller modell. Då kännedomen om egna och andra territorier alltid varit av militär betydelse, så har kartor ofta varit klassade som statshemligheter, belagda med sträng sekretess. Dagens tillförlitliga kartor, lätt tillgängliga i digital form eller på papper, är ett relativt modernt fenomen.

I samband med de stora upptäcktsresorna, och den ökande långväga handeln under senmedeltiden och den tidigmoderna epoken, växte både behoven kring och kunskapen om vår geografi, och här ökade kartproduktionen. Från denna tid känner vi exempelvis Gerardus Mercator, som gett namn åt den vinkelkorrekta projektion som är särskilt viktig för sjökort. Mercator är även den förste att använda ordet atlas om en kartbok. Han var dock inte först med att låta trycka en – detta gjorde istället av en annan flamländare: Abraham Ortelius.

Abraham Ortelius föddes 1527 i Antwerpen. Han arbetade som kart- och bokhandlare, parallellt med sina studier i kartografi. Vid denna tid utgjordes kartor för det mesta av enstaka tryck eller mindre verk, där kartan ingick som en del i en beskrivning över ett område.  Ortelius bidrag var att sammanställa den samlade kartografiska kunskapen om världen i ett band som systematiskt behandlade alla världsdelarna. Här kan en modern läsare känna igen sig i upplägget med en världskarta, översikter över de olika världsdelarna, och därefter mer detaljerade regioner. Det var inte Ortelius själv som gjort kartorna – verket är en sammanställning av många olika mästares arbete. Det är egentligen inte kartorna i sig som är det revolutionerande, utan den systematik enligt vilken de presenteras. Härigenom presenterar Ortelius världen för en ny och intresserad publik.

Verket fick namnet Theatrum Orbis Terrarum och trycktes i Antwerpen den 20 Maj 1570. Det blev en omedelbar succé, och Ortelius fortsatte att utöka och berika det i 25 olika utgåvor fram till sin död 1598. Även därefter fortsatte arbetet med ytterligare utgåvor fram till 1612, totalt 31 stycken. Under denna tid växte verket från 70 kartor med 87 beskrivningar till hela 167 kartor och 183 beskrivningar.

Det exemplar som vi har i samlingarna är en utgåva från 1601, med praktfullt kolorerade kartor och andra bilder. Upplägget är som sagt bekant för en modern läsare, och börjar med en världskarta för att sedan fördjupa sig i de olika världsdelarna. Exaktheten i kartorna och i den tillhörande informationen är, inte helt oväntat, väldigt skiftande beroende på vilken del av världen som beskrivs. 

Kartorna i Theatrum Orbis Terrarum var inte specialgjorda för verket, utan insamlade och justerade för att passa atlasformatet. Ett sådant exempel, troligen bekant för den skandinaviska betraktaren, är kartan över Norden, som bygger på Carta marina av Olaus Magnus. Detta var inte heller något Ortelius försökte dölja – han ger tydliga hänvisningar till ursprunget eller underlagen för de publicerade kartorna.

En i sammanhanget intressant detalj är att Abraham Ortelius anses vara den förste att framföra idén om kontinentaldriften, vilken blev belagd först på 1900-talet, genom den moderna plattektoniken. Ortelius låg alltså före sin tid inte bara som kartograf.