Kategori: Okategoriserade

Idag skriver en av våra kulturarvsbibliotekarier, Stefan Benjaminsson för Marginalia:

När poeten och publicisten Francis Meynell (1891—1975) inledde sin karriär som självständig boktryckare försökte han först övertala etablerade förlag att få trycka vackra böcker åt dem. Han poängterade att om de svarade på den konventionella frågan om vilka två böcker de skulle ta med sig om de blev strandsatta på en öde ö och valde de lika konventionella Bibeln och Shakespeares verk, skulle de inte finna några utgåvor värdiga ett smakfullt skeppsbrott. Svaret förläggarna gav honom var oftast inget mer än en rynkad panna eller ett leende. Meynell fick således ta saken i egna händer.

Bakgrunden till Meynells strävan var en av livets ständiga frågor: Hur trycker man böcker, inte bara billigt utan även snyggt. Private Press-rörelsen, som kan sägas startade med William Morris Kelmscott Press, hade angripit problemet att trycka snygga böcker. Även om de lyckades med detta blev böckerna dyra. Dessutom var frågan om att göra profit sekundär. Ointresset för den ekonomiska sidan av boktryck fick två resultat. För det första var det vanligen bara välbärgade människor som hade råd att ägna sig åt denna verksamhet, för även en boktryckare av flådiga böcker måste äta. För det andra blev böckerna, trots att de ofta trycktes med förlust, ändå så dyra att bara välbärgade människor kunde köpa dem. Så hur trycker man då vackra böcker som inte kostar en månadslön?

Francis Meynell svar på denna fråga kom 1922 i form av Nonesuch Press som han grundade tillsammans med sin fru Vera Mendel, som stod för de ekonomiska förutsättningarna (dvs att det var hon som hade pengar), och med författaren David Garnett, som samägde den bokhandel i vars källare verksamheten sedan ägde rum. Namnet Nonesuch kommer från det forna Tudorpalatset Nonesuch och valdes inte så mycket för betydelsen ”ojämförlig” utan mer för andemeningen ”osannolik”. På Victoria and Albert Museum i London finns en gobeläng från Nonesuch-palatset bevarad och ett av dess motiv fick stå som förebild för Nonesuch Press boktryckarmärke.

Filosofin bakom Nonesuch Press var att teknologin skulle tjäna ett konstnärligt mål. Meynell skapade därför sin typografi på en traditionell handpress, men när han var nöjd med estetiken lejde han ut tryckningen till en kommersiell tryckare. På detta sätt kunde Nonesuch ge ut böcker med hög materiell och estetisk kvalitet, samtidigt som man höll ner priserna. Ett av syftena med detta var att man till skillnad från traditionella Private Presses inte bara ville skapa ett samlarobjekt, utan man ville nå dem som sökte vackra böcker men som också var läsare. Böckerna skulle läsas!

Nonesuch Press var som mest aktiva under 1920- och 30-talet, men tryckte böcker in i 60-talet. Sammanlagt blev det 142 nummer i katalogen. Deras främsta succé blev deras utgivning av Charles Dickens samlade verk 1937/38. Deras popularitet har hållit i sig och bland annat Folio Society har gett ut en upplaga som baseras på Nonesuchs Dickensupplaga, och Ducksworth har gett ut en faksimilupplaga. Andra populära upplagor är exempelvis deras Cervantesupplaga.

Generellt valde Nonesuch att ge ut böcker som Francis, Vera och David själva skulle vilja ha i sina bokhyllor. Fokus kom att ligga på engelska klassiker och europeiska klassiker i översättning. Man gav dock ut även en del brevväxling, samtida författare, som D. H. Lawrence, några klassiska barnböcker och antologier. Alla utgivningar grundandes inte på litterär kvalitet. 1926 gav man exempelvis ut Irene Iddesleigh av Amanda McKittrick Ros, som ett antal olika källor genom åren utsett till världens genom tiderna sämsta författare. En kanske väl elak och orättvis titel, även om inledningen till Irene Iddesleigh inte utgör ett övertygande bevis för motsatsen: ”Sympathise with me, indeed! Ah, no! Cast your sympathy on the chill waves of troubled waters; fling it on the oases of futurity; dash it against the rock of gossip; or, better still, allow it to remain within the false and faithless bosom of buried scorn”. Meynell hade redan 1915 skrattat sig genom boken och såg den som ett ofrivilligt humoristiskt styrkeprov, som man borde ha ett elegant exemplar av i sin bokhylla.  

Oavsett vad Nonesuch Press gav ut var bokhantverket gott. En hel del av böckerna är trycka i begränsad upplaga, även om upplagan i regel är större än de upplagor som Private Presses vanligtvis gav ut. Vissa upplagor är på 1500 exemplar. På Humanistiska biblioteket har vi 26 av Nonesuch Press 142 utgivningar, bland annat ett par av deras mer kända och betydelsefulla: William Congreves samlade verk (4 volymer) och William Wycherlys samlade verk (4 volymer). Vi har även Nonesuch Press utgåva av Shakespeares samlade verk, i 4 volymer värdiga ett smakfullt skeppsbrott.

Källor
Dreyfus, John, A history of the Nonesuch Press (London: Nonesuch Press, 1981)
Meynell, Francis, My lives (New York: Random House, 1971)

Idag firar vi Dorothy Parker (1893—1967) som fyller 130 år den 22 augusti.
Humanistiska bibliotekets Stefan Benjaminsson skriver för Marginalia:

Dorothy Parker var poet, författare, kritiker och satiriker. Förutom dikter och noveller skrev hon teater- och litteraturkritik i New York och filmmanus i Hollywood. Hennes tid i Hollywood var så lyckad att den gav henne två Oscarsnomineringar, tills hon blev svartlistad för sina vänsterpolitiska åsikter. Hon engagerade sig senare för medborgarrättsfrågor och mot fascismen. När hon dog 1967 testamenterade hon sin kvarlåtenskap till Martin Luther King. Idag är Dorothy Parker mest känd för sin satiriska och vassa blick på 20-talets jazz-era, för sina noveller och sina dikter. Hennes texter är alltid en källa att återkomma till var gång man behöver en sardonisk uppryckning för att ta sig genom dagen. Det är dikter om kärlek, liv och död, men alltid med en intelligent egg och självdistanserad humor, något som anas redan i titeln på hennes första diktsamling Enough rope. Men även när hon ser som svartast på tillvaron finns det något paradoxalt livsbejakande i hennes texter, som i min personliga favorit “Résumé”.

Humanistiska biblioteket har böcker av och om Dorothy Parker. För den som är nyfiken på hennes texter finns exempelvis The Penguin Dorothy Parker (1994), eller Jag älskar dig till döds ändå (2022), en ny bok med texter i urval och tolkning av Isabelle Nilsson.

Låt oss avsluta med en reflektion.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Så länge böcker har funnits så har böcker illustrerats. Ett av de vanligaste sätten att trycka illustrationer på har varit medelst kopparstick, vilket innebär att man i en kopparplåt ristar in en spegelvänd bild. Därefter gnuggas bläck ut på plåten och slutligen torkar man av överflödet. Kvar blir bara det bläck som samlats i de inristade spåren. Det är sedan dessa spår som blir den tryckta ytan på pappret.

Utvikningsblad är sådana illustrationer som är så stora att de måste vikas för att få plats i boken. Oftast handlar det om ett par vikningar, men låt oss inte bry oss om sådana futtiga utvikningsblad. Det längsta utvikningsbladet jag sett, och som enligt uppgift är Skandinaviens längsta, är den som illustrerar Karl X:s begravningsfölje i Samuel Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, tryckt i Nürnberg 1696. Erik Dahlberg stod för förlagorna till kopparsticken. Den är 4,5 meter (ja, ni läste rätt) lång och är en myllrande översikt över inte bara begravningsföljet utan också över Stockholm, med allt från brinnande slott, eleganta hus, mullrande skeppsbataljer och stadsdelar med det talande namnet Vulgo Söder-Malm. Nog med ord, nu bild.

För att få plats att vika ut allt så blev det en fotosession i bibliotekets konferensrum. Ni kan använda stolarna som referens för att få en uppfattning om storleken på kopparsticket. Humanistiska biblioteket har för övrigt tre exemplar av De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, i tre olika samtida bokband. Vi har den dessutom en fransk och en tysk upplaga, båda tryckta 1697. Utvikningsbladet finns med i alla 3 olika upplagor.

Utvikningsbladet är tryckt i cirka 40 cm stora delar som sedan klistrats ihop av bokbindaren då bandet gjordes. I det tyska bandet tycks det som att bokbindaren glatt påbörjat arbetet med att klistra ihop bladen som skulle bli utvikningsbladet, sedan sneglat på högen med kopparstick att klistra ihop och bedrövat utbrustit ”Ah men vad fa-an, skojar ni!” Sedan gett upp och bundit in delarna som vanliga boksidor. Det var väl fredag och stackarn ville hem.

De 3 upplagorna (5 exemplaren) är tagna från våra specialsamlingar Herbert Blomstedt Collection och Snoilskysamlingen, samt från vårt gamla vanliga bôs.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Ni vet hur ett bokband vanligtvis ser ut. Idag kan det vara småtråkiga kartonnageband, som består av kartong som en del gånger fått ett skyddande plastfilm och i bästa fall ett bokomslag. Är det lite finare band så består bandet av klot, det vill säga tyg, och så finns det naturligtvis skinnband. Under bokens hela historia har man dock experimenterat med olika material att binda in böcker i. Och det är väl lika bra att säga det, eftersom ni tänker på det: Ja, det finns även böcker inbundna i människohud. Ett mer känt exempel är när läkaren Andreas Vesalius (1514-1564) gav ut sitt anatomiverk De humani corpori fabrica 1538, och band lämpligt nog in ett exemplar i just människohud. På Humanistiska biblioteket har vi dock, vad vi vet, inga böcker i människohud, men vi har en hel del andra ovanliga bokband.

Låt oss börja med andra material än vad vi är vana vid: sammet och bambu. Här är nya testamentet på koreanska, tryckt 1896. Bokbandet har en grön sammetsrygg och pärmar med snidad bambu och är en förtjusande liten tingest.

Även britter kan lockas av trä. En utgåva av Walter Scotts Lady of the lake, utgiven av Adam and Charles Black (1874) har pärmar i trä som även är tryckta. På baksidan finns två fotogravyrer och på framsidan har troligen ett foto klistrats in i en försänkning i träytan, och allt har sedan lackats. Allt ger ett kuriöst intryck, men lockar till omedelbar hantering, för det är en nätt volym och pärmens svagt buktade kontur ligger fint i handen.

En bok som kanske inte vill lite mer, utan snarare inte bryr sig, men som just därför har blivit lite mer, är Coronae Imperialis, av Petri Sardi, tryckt i Frankfurt (1648). Här har bokbindaren inte velat slösa på nytt skinn till bokbandet utan återanvänt gammalt pergament som han haft drällande i sin verkstad. Pergamentet i fråga är noter från en medeltida handskrift. Man kan kanske förfasa sig över denna slakt av en gammal vacker handskrift, men å andra sidan var den medeltida handskriften troligen redan kasserad, vilket gör att bokbindaren på detta sätt räddade denna sida så att den överlevde länge nog för att hamna på ett bibliotek i Göteborg.

Om man vill göra en fotobok men inte vill göra en fotobok, så kan man göra en foto-bok-mapp-låde-ställ-ish. Som Alexander Rodtschenko gjorde med sin Fotografien und Fotomontagen, utgiven av VEB Verlag der Kunst Dresden (1979) i 20 exemplar, varav detta är nummer 3. En ”bok” som både pryder sin plats där den står och är i vägen för det mesta.

Är man ett förlag som Arion Press, som bara ger ut konstnärligt genomtänkta böcker i små upplagor, så kan man ju kosta på sig att experimentera lite. Som att ge ut en bok vars bokband är en brutalistisk låda i aluminium. Boken i fråga är Invisible Cities, av Italio Calvino, utgiven av Arion Press (1999), i 400 exemplar varav detta är nummer 159. Lite opraktisk på spårvagnen men märkligt fascinerande.

Slutligen har vi en … bok (kanske) som är … ja, se själva. Listening, av Julie Chen, utgiven av Flying Fish Press (1992)

Böckerna är tagna ur Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Hvitfeldtska samlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Inlägg skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Det har alltid funnits människor som har åsikter om … tja, om det mesta som rör andra människor. Detta är trots allt moralisternas favoritsysselsättning. Moralister på 1600-talet kunde bland annat tycka att det var okej att barn lekte, men menade att leken i sig inte hade något värde att tala om. Holländaren Jacob Cats (som besökte denna blogg för några veckor sedan med sina dockor för själen) tyckte dock annorlunda. I sina långa dikter ”Kinder spel” (”Barnlekar”) menade han hela världen kan återspeglas i barns lekar. Leken tillåter dessutom barnet att lära känna sig själv och utveckla talanger för resten av sitt liv. Cats kan därför sägas ha haft en ovanligt frisinnad inställning för en 400 år gammal moralist.

Cats skrev två dikter med detta namn: Kinder-Spel. De förekommer i verket Silenus Alcibiades och som prolog till verket Houwelick (Äktenskap), som var ett av hans populära, didaktiska, verk som instruerade kvinnor i hur de skulle uppföra sig i sina olika roller som barn, brud, mor och änka. Så … Cats frisinne hade eventuellt sina begränsningar; i de plansch-blad som illustrerar dikten kan man nämligen i lekarna utläsa någon slags könsuppdelning av lekarna/livet. Flickornas lekar begränsas till dockor, hushåll, åskådare, bli måltavla för blindbock (pojke jagar), agera häst (åt pojke) och ridning.

Låt oss för tillfället bortse från Houwelicks bitvis betänkliga budskap och fokusera på planschbladen, för båda är fantastiska illustrationer. Det är utomordentligt fina kopparstick och visar upp ett antal olika lekar som barn är i färd med att utöva. De flesta lekar går att känna igen från idag, medan andra är något mer suspekta.

Jag kan identifiera: hoppa hopprep, slå kullerbyttor, stå på huvudet, rida käpphäst, flyga med drake, rulla tunnband, putta kulla, blåsa ballong, blindbock, hoppa bock, spela fiol, gå på styltor, leka med en snurra (om han inte piskar en burk?) och leka med dockor och diverse husgeråd. Dessa är lätta att känna igen och troligen fortfarande acceptabla.

Sedan har vi leken: binda fast en levande fågel i ett snöre och flyga med den som en drake. Nja, jag är inte säker på att djurskyddsföreningen hade tyckt detta var okej idag, och jag är heller inte säker på vad Cats menade att denna lek förberedde barnet på för sitt liv som vuxen? Professionell vivisektör?

Sedan finns några mystiska lekar. Jag tror att en av lekarna är att kasta med käglor. Eller om barnen utövar någon slags spådomskonst utifrån hur käglor landar när man kastat upp dem i luften: ”I rät vinkel mot varandra betyder att tulpanpriset kommer att stiga, Pieter ”. ”Du är en bracka, Dirk! Tulpaner är allt du tänker på.”

En annan lek kan vara att blåsa såpbubblor, men det är en vild chansning som bara baseras på att det finns bubbelliknande objekt i bilden. Pojken kan lika gärna lyssna på sfärernas musik eller deklamera metafysisk poesi för sin måttligt intresserade cockerspaniel. Vem vet?

Längst bak har vi en grupp som utför en mystisk lek som tydligen inkluderar 6 personer, varav en står på knä, en semaforerar och en viftar hotfullt med något som liknar en bandyklubba. Och … jag har ingen aning. Mer kulspel? Holländsk variant av kricket? Lantmäteri? Bygga vallar? Och det där barnet som är på väg in bakom ett träd. Vad gör han? Händerna är dolda bakom trädet, men det tycks som han eventuellt är på väg att klättra i ett träd, eller är på väg att fånga något, men det är inte orealistiskt att han är mitt uppe i att strypa en holländsk moralist. Eller hör han till den bakre gruppen, som i så fall ska räknas till 7? Har ni någon teori om vad denna lek går ut på, så varsågoda.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Anfanger, denna inledande något större och en del gånger dekorativa bokstav, är ett arv från den tid då böcker skrevs för hand. När man började trycka böcker i Europa 1454—55 fanns en viss skepsis bland boksamlarna mot nymodigheten ”boktryck”. Inte så förvånande egentligen, för innan fick man sin bok (efter tålmodig väntan) snyggt handskriven och med vetskapen om att det bara fanns ett enda exemplar som såg ut på just det sättet.

Boktryckarkonsten förstörde detta genom att göra det möjligt att trycka, i teorin, ett oändligt antal exemplar böcker som såg ut på samma sätt. Hur kul är det för den kräsna boksnobben? Inledningsvis försökte boktryckarna därför efterlikna de utsmyckade handskrifterna så mycket som möjligt, för att eventuellt ge dem ett mer exklusivt uttryck. Detta innebar bland annat att boktrycken inkluderade handkolorerade anfanger. Eftersom böckerna var många, ofta tjocka, och möjligheten till anfanger fler än vad en stressad boktryckare kunde mäkta med, så nöjde man sig ofta med att göra anfangerna i de inledande styckena kokett kolorerade, medan övriga initialbokstäver blev något mindre extravaganta. Men ändå, en tryckt bok med all denna kulör kan ge även en tråkig bok lite färg.

Eftersom tekniken för färgtryck var rätt komplicerad så var det betydligt enklare att fortsätta måla anfangerna för hand. Så man tryckte böcker med en blank, kvadratisk, yta där tanken var att någon sedan skulle måla in en färggrann anfang. För att anfangkonstnären skulle veta vad det var för bokstav som skulle målas in så tryckte man korrekt bokstav mitt i rutan. På Humanistiska biblioteket har vi ett par exemplar av samma tryck från denna tid, en med anfang och en utan, vilket gör att vi på ett pedagogiskt vis kan visa upp en före- och efterbild.

Naturligtvis gick det inte att i det långa loppet fortsätta handkolorera anfanger, för boktrycken blev för många och acceptansen för tryckta böcker gjorde att man hellre ville ha dem billigare än i lyxutförande. Anfangerna i sig hängde dock kvar, fortfarande gärna åt det estetiska hållet, men fortsättningsvis tryckta. En del gånger var själva bokstaven utsirad, andra gånger kringgärdades bokstaven av mer eller mindre illustrativ dekor.

Under 1800-talets industrialisering kom nya möjligheter att leka med typografin och anfangerna fick slå följe med olika typer av illustrationer. En kort bit in på 1900-talet slog modernismen till med förödande styrka mot allt vad dekorglädje heter, men under 1800-talet fanns den kvar.

Anfanger finns kvar än i dag. Det är inte svårt att hitta böcker med begynnelsebokstäver som utmärker sig mot brödtexten, fast något diskret, som vore de generade att breda ut sig så mycket som typografen vill. I de flesta fall finns ingen utsirning eller dekor, bara en större versal som sticker upp över övrig text, eller hänger ner i den. Funktionen kan nog sägas vara densamma som under handskriftstiden, att medels typografi få boksidan att se snofsigare ut och åtminstone ge sken av att texten är värd att läsa.

Alla exempel på anfanger är hämtade från Humanistiska bibliotekets samlingar.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Låt oss inte alltid kontemplera, diskutera och konferera så mycket. Låt oss bara betrakta en stund och fröjdas. Men visst, okej, väldigt kort bakgrund så att intellekten sedan tiger still.

Under andra halvan av 1800-talet blev det vanligast att sälja böcker såsom färdiga böcker, inbundna och klara att läsa. Tidigare såldes de vanligtvis som lösa häften och sedan fick köparen själv ordna med bokinbindning. Men icke längre. Böcker blev böcker i all sin materiella härlighet. Förlagen insåg snabbt den marknadsföringspotential som ytan erbjöd, och så föddes de förlagsdekorerade klotbanden. Här är en handfull exempel på sådana, utgivna mellan 1884–1894, ett decennium av klot, dekor, färg och förgyllningar. Som bakgrund räknat får detta duga, så nu till all denna underbara yta.

Böckerna kommer från Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Bokbandsamlingen och Herbert Blomstedt Collection.