Kategori: Okategoriserade

Anna Lindemark avrundar sommarserien, konstaterar att det redan är långt in på hösten, och återgår till de ordinarie specialsamlingarna med oförminskad arbetsglädje.

Ett annat danskt krigsbyte i våra samlingar är (troligen) Johannes Lauterbachs Tractatus novus de armis & literis (Wittenberg 1595). Lauterbach (1531-1593) var pedagog, kyrkomusiker och historiker. Hans verk uttrycker viss bedrövelse över att hans egen tid fört med sig så mycket krig och elände, och han hoppas på bättre tider framöver.

Hortleder var influerad både av Heinrich Rantzau, Holsteinsk bibliofil (1526–1598), och av Baldassare Castiglione, myntare av begreppet sprezzatura – den originalversion av effortless cool som tidens hovmän förväntades uppvisa. I konceptet ingår bland annat att aldrig skratta åt sina egna skämt, vilket omedelbart diskvalificerar Marginalias författare. Vi hänvisar även tillbaka till den gode Curio och det fastkedjade benet i avsnitt 7 av vår sommarserie, för att något bredda begreppet.

Också här finns en trivsam proveniens: boken har varit i Sigvard Grubbes [1556-1636] ägo. Utöver sitt namn noterar han också på titelbladet att han förvärvat den i Århus, år 1595.

Sivert Grubbe tillhörde den danska adeln. Han var nyfiken, iakttagande och inte minst äventyrligt lagd i ungdomen – och han skrev dagbok, naturligtvis på latin. Manuskriptet bevaras hos Det Kongelige Bibliotek, med många darrhänta rättelser gjorda med Grubbes gammelmanshand. Den finns även i förtjänstfull översättning till danska av Holger Frederik Rørdam, och gavs ut i två delar i Danske Magazin 1873 och 1878 (se stillsam not i slutet av denna text).

I dagboken finns ingen anmärkning om besök i Århus 1595, eller för den delen om några bokinköp. Emellanåt är texten mycket knapphändig, och noterar kungliga bröllop, väderlek och diplomatisk utväxling av gåvor med frustrerande återhållsamhet. Andra gånger är Grubbe mer frikostig med detaljer – år 1595 inleds med en omsorgsfullt beskriven resa till Sverige, där en grupp danska dignitärer representerade Kung Kristian vid lille prins Gustav Adolfs dop, mot slutet av den bitande kalla vintern. De utsända kalasade sig via en rad slott och pampiga gods allt längre norrut, och i många dagar red de genom de djupa skogarna i Smålanden och Närke, tills följet befann sig en halv mil utanför byen Stokholm, där de blev varmt emottagna av marskalk Anders Lindersen i spetsen för tvåhundra ryttare. Man anar röken ur hästmularna på det istäckta fältet. Åtta dagars HerreJössesGästabud följde i hufvudstaden – undra på att Grubbe inte skrev något om bokhandeln i Århus. 1595 blev dessutom ett spännande år då han tillträdde nytt ämbete som Överste Sekreterare åt Kong K.

Ur andra av Grubbes anteckningar återfinns dessa noteringar från en sjöresa med Kristian IV och det kungliga följet – INTE fylleseglatsen till Nordkap år 1599, utan en tur till Bornholm, Jylland och Ösel.

”Om Natten var der Gilde og Dans paa Raphael. Da Knud Gyldenstierne vendte tilbage til
vort Skib med en dygtig Perial, faldt han i Vandet og blev omdøbt, da han vilde gaa ombord.
Kaptejnen raabte til ham fra Skibet: ’Vel bekomme dig Badet!'”

”Henimod Natten saa vi en stor Hval saa nær, at Skibet nær kunde være rendt paa den, og
vi kunde ikke skræmme den ved vore Raab, sa vi seilede forbi.”

”Ønske ved vor Sørejses Slutning:
Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;
Gudene give, at jeg aldrig mer komme tilsøs.”

Grubbe satte också upp en mängd speciella texttavlor på flera av sina gods och gårdar. På Torups slott öster om Malmö lyder en sådan: ”Till tacksam hågkomst av mina förfäder åt efterkommande och eftervärld om någon bliver. Sigvard Grubbe Anno 1632.”

Ett lite speciellt problem som dåtidens namnskick orsakar för den som gräver en wikipediagrop åt andra, är för övrigt att alla historiens Lärde heter ungefär samma saker. Namnfloran varierar något lite beroende på vilken kultursfär man läser om, men inom var och en verkar det ha funnits kanske åtta olika namn som alla fick dela på, antingen de ville eller inte.

Vår egen tid bjuder förresten också på problem: vid illgooglandet av alla ärevördiga gubbar i vår sommarserie, försöker sökmotorerna hela tiden (utan framgång) hitta herrarne på LinkedIn. Men i den domedagsboken återfinnes de dock icke.

*

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del I: 1566-1599], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 2 (1873), s. 361-404.

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del II: 1600-1631], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 4 (1878), s. 4-83.

Anna Lindemark våndas över knorvliga 1600-talshandstilar och plurrar med Pros.

Det är ju inte bara Baltikum som lidit under svenskarnas härjningar. En del danska krigsbyten har också hittat vägen till Humanistiska biblioteket. En raritet bland dessa är Friedrich Hortleders Der römischen Keyser- und königlichen Maiesteten (Frankfurt am Main, 1618). Tyske Hortleder var politiker och historiker, och verket är en personhistorisk och krigshistorisk översikt, som med tidens mått mätt hade utmärkt kläm på primärkällorna.

Proveniensen är något alldeles extra; boken har tillhört den danske amiralen Pros Mund, (1589-1644). Här ännu ett icke föraktligt CV: efter att ha gjort karriär inom flottan, bevisade sig Mund som sjökrigare genom att skydda olika handelsrutter mot fribytare (varför framstår alltid ens lokala pirater som mindre exotiska än de långväga?) och fick bland annat Island i förläning (tack).

Under Torstensonska kriget engagerades Mund på nytt, men med sämre utfall för honom själv. Boken togs i beslag efter slaget vid Fehmern 1644, då Pros slogs ihjäl av svenskarna som bordat hans amiralskepp, det danska flaggskeppet Patientia. Hans döda kropp vräktes över relingen ned i havet.  Denna incident finns noterad direkt i boken, enligt inskriptionen nedan:

Anna Lindemark begrundar tyranner, samt långa och korta namn på hundar (?) och människor.

Nikolsburg, i södra Tjeckien, tillhörde också de platser som plundrades av Svenskarna under 30-åriga kriget. Idag heter staden Mikulov, och läser man om dess bokbestånd under äldre tid, förvaltat inte minst av furstehuset Dietrichstein under äldre tid, stöter man på glosor som Hochadel, imperial immediacy, och inte minst ”the magnificent library of Fürst Dietrichstein” – ett bibliotek uppbyggt under generationer av Dietrichsteinska bibliofiler.

Ätten Dietrichstein har i likhet med många andra högadliga släkter givit sina barn emellanåt eklektiska namn, inte sällan i rikligt mått. Bland dessa kan nämnas Karl Johann Baptist Walther Sigismund Ernest Nepomuk Alois, eller Franz Seraph Joseph Carl Johann Nepomuc Quirin, och Hugo Alfons Eduard Emanuel Joseph Johann Wenzeslaus, samtliga naturligtvis Furst Dietrichstein, för att avrunda visitkorten.

Från släktens bibliotek, som idag utgör ett pampigt turistmål, förvaltar Humanistiska biblioteket idag Wunderbare Erschreckliche Vnerhörte Geschichte vnd warhaffte Historien : Nemlich Des nechst gewesenen Großfürsten in der Moschkaw Joan Basilidis (auff jre Sprach Iwan Basilowitz [i.e. Wasilowicz] genandt) Leben. In drey Bücher verfast Vnd aus dem Latein verdeutscht Durch Heinrich Räteln zu Sagan – skriven av Paul Oderborn, (c.1555-1604), översatt till tyska från originalets latin av H. Rätel, och därefter tryckt i Görlitz 1588.

Oderborn hade band till Riga och Rostock, och boken utgör en av de tidigaste skildringarna av Ryssland. Den är därtill den första biografin om Ivan den Förskräcklige (1530-1584), med hans porträtt på titelsidan.

Tyvärr saknar vi i dagsläget en bild av Oderborn, men internet bjuder på desto fler av Ivan.
På titelsidan till vårt exemplar är han återgiven i effektfullt rött, och även om vi inte har att göra med en lika kioskvältande titel som Het Bloedig Tooneel i förra inlägget, upplever man kanske ändå att detta kompenseras genom den rikliga förekomsten av huvubonader härovan.

Apropå traditionen med många, långa namn och spektakulära tillnamn, kan man också betänka att även om Ivan kallats Den Förskräcklige, och orsakerna bakom detta tillnamn är relativt välkända, är det mindre bekant varför Mircea DEN ONDE (1428–1447), prins av Valakiet under hösten-vintern 1442, kallades så. Särskilt i ljuset av övriga familjemedlemmar med mer försonande tillmälen, däribland Mirceas bror – Vlad III Dracul, ”Pålspetsaren”, som efter ett ovanligt mustigt syskonbråk förblindade Mircea med glödande järnstänger.

Men det var ju Ivan vi skulle tala om, och hans biografi. Under bokens titelplansch finns en signatur av vad som mycket väl skulle kunna vara bokens ursprunglige ägare, med tanke på att den tyska översättningen gavs ut 1588, och att Hieronymus Beck von Leopoldsdorf, Adliger, Gelehrter und Ritter (1525-1596) avled ett knappt decennium senare. Med annan handstil än Hieronymus egen står också präntat Tyranus under Ivans tåspetsar, och man tycker lite synd om hunden som vid ett slarvigt första ögonkast tycks vara begåvad med detta namn. Varför detta tillägg? Var det viktigt att visa vad man tyckte om bokens ämne? Var det bara oemotståndligt att sätta pennan till den etikettliknande, tomma ytan mitt i träsnittet?

En digitaliserad kopia av samma upplaga som vår finns att studera fritt via Jagellonian Digital Library.

Anna Lindemark frossar vidare i en aldrig sinande rad ecklesiastiska fejder, och betänker äldre tiders gräsliga fångvård.

Man kan ju ta krigsbyten från Mainz också. Här i nätt oktav, Alanus Copus, Syntaxis historiae evangelicae (Leuven, 1572).

”Vad är det här för nåt då?” säger du där du ligger behagligt utsträckt i hängmattan. Vi anar att semestern är över, men sommarserien måste fortsätta ett tag till, innan hattarna är slut.

Bakom det latiniserade Alanus copus döljer sig Alan Cope, pseudonym för Nicholas Harpsfield (1519–1575). Tyvärr har vi inte lyckats fiska fram något porträtt av honom. Harpsfield var en engelsk historiker, katolsk apologist och präst under Henrik VIII, som han inte gillade något vidare. I och med reformationen fick han det också hett om öronen, och för att snabbspola förbi en del av historien, nöjer vi oss med att nämna att han småningom lämnade England för att undgå religiös förföljelse. Han återvände först 1553 när Henrik VIII var död, och Mary I hade efterträtt lille Edward VI.

Vi som har läst många nummer av Bamse – Världens starkaste björn vill nu tro att den som blivit religiöst förtryckt och förföljd kan ha viss förståelse för andra i samma sits, men så fungerar det ju sällan. Harpsfield engagerade sig på hög nivå i Canterbury stift, och bidrog med stor nit och flit till att hetsa fram en mängd rättegångar mot misstänkta kättare, bland annat under den beryktade Marianska förföljelsen där omkring 300 personer avrättades.

Även om somliga väljer att blunda för de jobbigare punkterna på Harpsfields CV, var det inte alla som var lika positiva. Gläd dig i din hängmatta: nu blir det ännu en geggig, ecklesiastisk fejd. En av Harpsfiends, förlåt, -fields, bittra fiender var John Foxe (1516-1587), som bland annat skrivit Actes and Monuments, även känd som Foxe’s Book of Martyrs. Den utgavs första gången 1563. Boken innehåller en historisk översikt över olika martyrer, men tar främst upp protestanternas situation i England, och beskriver hur de blivit förföljda och avrättade i samband med motreformationen. (Vi noterar med grämelse att Humanistiska biblioteket saknar äldre verk av Foxe i sitt bestånd.)

Actes and Monuments pekar ut Nicholas Harpsfield som ”the sorest and of leaste compassion” av alla de herrar som drivit på avrättningarna inom Canterbury stift. Självklart rådde också en bitter fiendskap mellan de bägge herrarna på ett personligt plan, komplett med fullt bruk av tidens färgstarka förolämpningsflora. Foxe noterar om den avskydde Nicholas att han:

“…so treadeth me down vnder his feete in the dyrte (as a mā would thinke hym some dyrtdaubers sonne) so that the spottes therof, he sayth, will neuer be gotten out while the worlde standeth and a day longer. Notwithstanding I trust maister Cope þt your dyrtie pen with your cockish bragges hath not so bedaubed and bespotted me, nor yet conuicted me to bee such a deprauer of historyes, but I hope to spunge it out.”

Nicholas Harpsfield motsatte sig naturligtvis även Elisabeth I, och blev till slut satt i Fleet prison tillsammans med sin förmodligen lika besvärlige bror, där han satt i omkring 15 år tills han blev utsläppt av ”hälsoskäl”. Han avled ett drygt år senare.

Humanistiska bibliotekets exemplar av Syntaxis bär kurfursten Daniel Brendels von Homburg (död 1582) vapenexlibris. En annan av dess forna ägare är ärkebiskopen i Uppsala, Eric Benzelius (1675-1743).

Ett senare verk i samma anda, som först utgavs 1660 i Holland av Thieleman J. van Braght heter på engelska Martyrs Mirror or The Bloody Theater. Dess nätta 1290 sidor bär originaltiteln Het Bloedig Tooneel Der Doops-gesinde, En Weereloose Christenen. Die om het getuygenisse Jesu hares Salighmaeckers geleden hebben en gedoodt zijn van Christi tijdt af tot dese onse laetste tijden toe. Mitsgaders, Een beschrijvinge der H. Doops, ende andere stucken van den Godsdienst, door alle de selve geoeffent. Begrepen in Twee Boecken. Zijnde een vergrootinge van den voorgaenden Martelaers-Spiegel, uyt vele geloofweerdige Chronijcken, Memorien, Getuygenissen. Vi ber att få påminna om att vissa fält kan vara mycket långa vid äldretryckskatalogisering.

Undertecknad har ett särskilt hjärterum för Het Bloedig Tooneel efter att ha stött på den under en praktik på Bohusläns Museum för ett par decennier sedan, där boken förvaras i det äldre tryck som ingår i Karebysamlingen. Redan där gjorde dess hårresande gravyrer och orimligt långa titel ett bestående intryck. Boken väckte samtidigt en del frågor om hur det kom sig att all världens fakta prompt skulle skohornas in under signum C för religion förritin, innan jag hade insett att denna valhänta kategorisering av all äldre litteratur var något påtvingat som dock erbjöd det enda tillåtna andningshålet för skräck, synd, wanderlust och fantastika. Njuten i hängmattanom!

Anna Lindemark frossar i murrigt mys, tröttnar på påvar i sällskap med en pragmatisk historiker, och önskar sig forna tiders omvälvande översättartillvaro.

Med signum RAR-Saml. 4:o 18 hittar vi från allhelgonaklostret, också det i Olmutz, en till latin översatt volym av Francesco Guicciardini: Historiarum sui temporis. Vårt exemplar är tryckt i Basel 1566 och titeln betyder ungefär ”Hans [sam]tids historier.” Detta var en mycket vanligt förekommande, formelartad titel, som användes för många av dåtidens verk, och i det här fallet är det också en relativt tondöv översättning av det italienska originalet La historia d’Italia.

Guicciardini kom ursprungligen från Florens. Han var historiker och statsman, en framstående renässansförfattare, och kanske inte oväntat supbroder med Niccolò Machiavelli. Till skillnad från en del andra herrar i vår sommarserie, behövde Guicciardini lyckligtvis inte lägga till alla dessa goda erfarenheter som en del av sitt egennamn.

Historiarum sui temporis bjuder på en nyskapande historieskrivning, mer realistisk och med större skepsis än vad som varit brukligt, och med källor hämtade ifrån dåvarande styre, folk, och händelser från tiden. Guicciardini kom att tjänstgöra under tre olika påvar, och förefaller ha varit rätt trött på dem: hade det inte varit för att han ”var tvungen att lyda dem för att kunna arbeta”, skriver han, hade han ”lika gärna kunnat vara Lutheran, inte för att slippa ifrån religionen som helhet, utan för att se detta rövarband tvingas åter till sina rätta platser.”

En översättning till latin tillgängliggjorde naturligtvis boken för en större läsekrets. Vi noterar att inte ens Vatikanen verkar ha något exemplar av det italienska originalet – däremot skall det finnas ett på Nationalbiblioteket i Rom. Puh! Och oaktat titelns klunsiga överförande, bleknar alla ens tveksamheter (och ens egen översättargärning) inför det Lebenslauf som presenteras av Celio Secondo Curione (1503-1569), mannen som översatt verket. I latiniserad form kallas han, med ett oerhört passande efternamn, Caelius Secundus Curio.

Curio var 23:e son till Jacomino Troterio Curione, och blev tidigt intresserad av protestantiska läror. Då han planerade en resa till Tyskland med sina studiekamrater, blev han istället fängslad och ålagd botgöring för sina kätterska idéer. Hellre än att dra på sig tagelskjortan, smet han ut, vanhelgade två lokala relikvarier, och bytte ut de högvördiga benknotorna som förvarades däri mot en bibel och en upprorisk tvättstugelapp, innan han flydde till mer toleranta omgivningar.

Då Curio senare återvände till Italien blev han på nytt anklagad för kätteri, men lyckades fly, denna gång genom att lura fångvaktaren att kedja fast ett låtsasben vid fängelsehålans vägg. Sedan var det fritt fram att krångla sig ut genom fönstret, som saknade galler. Han förklarade senare i sina egna skrifter mer exakt hur historien med fejkbenet gått till, kanske mer för att slippa anklagas för trolldom än för att skryta med sina utbrytarkunskaper.

Curios liv präglades överlag av ett frenetiskt resande, oftast på flykt undan olika påvliga agenter som skickats för att fånga honom. En av dem slapp han ifrån med minsta möjliga marginal, då han ertappats mitt i maten under en hemlig visit till Italien, och med oefterhärmlig sprezzatura lyckades hota sig ut genom värdshusdörren med bordskniven i handen, släntra förbi de påvliga hejdukarna som stod utanför, och rida iväg på sin häst. Hans produktivitet både vad gällde ständigt fler barn och olika tungt vägande skrifter är förbluffande i ljuset av en sådan tillvaro. Högt upp på inkvisitionens lista över oönskade personer på fri fot, fick han så småningom en smula lugn och ro under sin exiltillvaro i England.

Anna Lindemark dras som en magnet till den jättedåliga stämningen vid Habsburgska hovet 1573, och undrar om man kan se på folks skägg om de är onda?

Ytterligare en volym som Humanistiska biblioteket kommit vid från Jesuitkollegiet i Olmutz är denna, signerad Georg Eder (1523-1586). De partibus catechismi catholici, tryckt i Köln 1570, bär på pärmen ett vapenexlibris tillhörande Stanislaus Pavlovský von Pavlovitz, en gång biskop i Olmutz, och saligen avsomnad 1598.

Författaren bakom De partibus, Georg Eder, förefaller ha varit en särskilt arg motreformator, som var osams med alla. Han var verksam i Wien, visserligen inte inom kyrkan, utan som jurist, men han ville ändå ha sin del av den motreformatoriska kakan. Hans bidrag till den allmänt jobbiga magkänslan som genomsyrade absolut hela 1500-talet omfattade härliga titlar som Evangelische Inquisition, publicerad 1573, och den ”något mindre” hetsiga Malleus Haereticorum (”Kättarhammaren”, varför har vi inga såna boktitlar numera?).

Evangelische Inquisition dedikerades till inte bara en utan två olika Habsburgska ärkehertigar, och Eder presenterade också sin bok för kejsaren. Personligen.

Som skribent kan man ibland oroa sig för hur ens arbete kommer att bemötas, och jag känner en viss tacksamhet mot Georg Eder, eftersom han för alltid givit mig en jämförelse att trösta mig med. Kejsaren tyckte att boken var helt förskräcklig, särskilt i dess attacker mot Lutheraner. Han gjorde inte bara ett allvarligt försök att konfiskera alla exemplar som redan var i cirkulation, utan förbjöd också Eder att någonsin skriva något om religion igen.

Kanske hade det gått att hålla Eder på mattan, om inte Kejsaren dött strax efter mötet (vi reserverar oss för frågor om han kan ha dött av att läsa själva boken, eller av att befinna sig i samma rum som Georg Eder, men av ovan nämnda censuråtgärder att döma, segnade han i alla fall inte direkt ned på mattan i den Kejserliga audiens-/refuseringssalen). Omedelbart efter hans frånfälle kom det en ny upplaga av Evangelische Inquisition. Planen var även att det skulle komma en uppjagande del två, men det blev aldrig så eftersom Georg Eder själv dog, eventuellt kvävd av inkvisitoriskt raseri, anno 1586.

Anna Lindemark fortsätter att gräva en vindlande tunnel genom kulturarvets många lager, och undersöker ett exempel på äldre tiders kopieringsskydd.

Ytterligare en stad med dåliga minnen av Gustav II Adolf är Tjeckiska Olomouc/Olmutz. Därifrån har Hvitfeldtska och därigenom senare Humanistiska biblioteket tillskansat sig 4 böcker, två av dem – föga förvånande – från stadens Jesuitkollegiums bibliotek!

En av dessa är Catechismus ex decreto concilii Tridentini (Köln, 1581), en duplett från Strängnäsauktionen 1765. Boken utgör en av hörnstenarna för tidens idéer om hur man som katolik borde leva, och hur katolska präster skulle närma sig arbetet med själavård. Tacksamt progressiv är den i sitt förbud mot slaveri: i engelsk översättning påpekar den att ”To enslave a freeman, or appropriate the slave of another is called man-stealing.”

Inte mindre än fem olika påvar var inblandade i framtagandet av denna spännande lunta. Säkert var de rörande överens om verkets detaljer. Som initiativtagare och antagligen utmattad sammanställande redaktör medverkade Carlo Borromeo, (1538–1584). Han var ärkebiskop i Milano och blev senare helgonförklarad, vilket gör Marginalias egna skriftställare gröna av avund inför de som tydligen har privilegiet att fortsätta jobba på sitt CV även efter döden. (Fast med tanke på hur pensionssystemet ser ut att utvecklas, kanske det blir möjligt även för oss att ha någon slags postuma LinkedIn-konton eller liknande).

Det fanns viss oro angående upphovsrätten till Cathechismus då den var klar att ges ut. Påven (vi lovar att källkolla exakt vilken av de fem inblandade det gällde så fort vi är åter från semestern) hotade med att den som plankade sin egen Cathechis utan tillstånd skulle bli bannlyst av kyrkan vid brott mot kopieringsförbudet, och utan vidare slungas rätt ner i helvetet, utan att passera gå.

Det som en gång var Jesuitkollegiet i Olmutz är idag Tjeckiens näst äldsta universitet, grundat 1573. Idag studeras där även profana vetenskaper, och det är öppet för allmänheten, så få era Erasmusstipendier i ordning nu! Om inte annat för att kunna skryta med att ha läst vid en institution som är så gammal att den tvingats stänga inte bara på grund av Covid, utan också vid en rad pestutbrott.

30-åriga kriget ställde till det även här, och undervisningen tvingades upphöra när Mumin denandreAdolf skövlade landet i sin spetskrage. 1639 belägrade svenskarna Olmutz, och trots att 400 studenter från universitetet drog ut med bläckhorn och högafflar för att hjälpa till vid försvaret av staden, ockuperade svenskarna ändå staden 1642-1650. De tog också allt som fanns i biblioteket.

Efter krigsslutet byggde Jesuiterna upp sina institutioner i staden igen, inte minst i form av maffiga barockbyggnader för att etablera dominansen över Tjeckien. En brutal motreformation, tillsammans med pest och krig, lyckades reducera landets befolkning från 3 miljoner till 800 000 förmodligen rätt uppgivna individer. Tjeckiska var nu kätterskt att tala, ansåg de styrande, och då språket bara talades bland bönderna, var det få läs- och skrivkunniga som behärskade det. Perioden kallas ibland för the Dark Age of the Czech Nation, men det gick åtminstone bra för Jesuiterna. Deras läroanstalt har överlevt revolutioner, krig, belägringar och epidemier, och har idag 8 fakulteter.

Anna Lindemark beklagar kulturinstitutionella självmål, begrundar Marie Kondos historiska påverkan, och betänker värdet av 2,9%

Är ni kvar? Nu säger jag ”jesuitkollegium” en gång till. Ytterligare en av dessa anstalter låg i Braniewo [dåvarande Braunsberg], halvvägs mellan dagens Gdansk och Kaliningrad. Säkert har många av våra läsare passerat Braniewo med en eller annan klibbig Stenafärja. Tyska Orden smällde upp en borg där på 1200-talet – bara en sån sak!

Fler mössor alltså. Röda! Den ”bekante” kardinalbiskopen Stanislaus Hosius ”stiftade 1568 en katolsk prästbildningsanstalt i Braunsberg, för att uppfostra unga män till Nordens återvinning för katolicismen.” Man antar att de hade lokaler vägg i vägg med Hemulernas Frivilliga Musikkår. Men visst fanns det de som uppskattade initiativet: Katarina Jagellonica, gift med Johan III, testamenterade 10 000 daler till anstalten.

Hedrades månne denna investering på sikt? Nej: Gustav II Adolf (vem annars) förstörde (såklart) allting (igen) då han 1626 erövrade staden, vars bibliotek (1 353 arbeten) han skickade till Uppsala. Är det bara jag, eller börjar man uppleva en viss trötthet angående stormaktstiden? Inte bara krås och kragstövlar, utan mest en massa krigsbrott. Suck.

Vad har Humanistiska Biblioteket att visa upp från Braniewo? Jo, Petrarcas Opera, troligen tryckt i Venedig 1501, och köpt vid Strängnäsauktionen 1765. Petrarcas betydelse för humaniora kan i princip inte överskattas, men eftersom Marginalia prioriterar de små detaljerna, vill vi hellre uppehålla oss vid att han sägs ha myntat uttrycket ”dark ages”. Och att vi tycker att det var rätt taskigt av honom att säga så.

Vi ska nu motvilligt ta en kort paus från gubbar med fina mössor, och avslutningsvis prata om Strängnäsauktionen 1765.

En stor del av de böcker som togs som krigsbyte av svenskarna i östersjöområdet mot slutet av 30-åriga kriget skickades till domkyrkobiblioteket i Strängnäs. Stiftet fick böckerna i present av Drottning Kristina, som ville stödja sin lärare och mentor, den ekumeniskt sinnade biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiae. (I hans Minnesbok, förvarad hos Riksarkivet, finns hans egenhändiga anteckningar om barnen, egendomarna och livets gång.)

Krigsbytena integrerades aldrig med domkyrkans egen boksamling. Johannes Matthiae tvingades senare avgå, och böckerna som tagits som krigsbyten kom då att bli en privat samling, som ingen skötte om. Biblioteksapokalypsens fyra ryttare infann sig naturligtvis som på beställning: oordning, nedskärningar, kulturskymning och mögel. I mitten på 1750-talet bestämde man sig trots allt för att ordna upp samlingen. I detta MarieKondo-grepp ingick också att sälja av en stor del av böckerna genom en auktion som var öppen för allmänheten.

Man publicerade en katalog med kortfattad information om böckerna, som inte alltid stämde. Ibland står det bara ”Liber bohemicus” och omkring ¼ av titlarna är i bästa fall luddigt återgivna. Nu tillkom också de skamlösa röda auktionsnummer som utmärker beståndet än idag. Det var inte bara krigsbyten som såldes, utan också en del av den egna samlingen (bland annat en inkunabel som tillhört Kort Rogge, biskop i Strängnäs under 1400-talet, och den som introducerade tryckpressen i Sverige). De spännande Tjeckiska böckerna som frontades som huvudnummer för auktionen var en listig marknadsföringstaktik för att bli av med en massa annat mög, som inte spárkade nån joy.

Auktionen hölls i två delar: först i Strängnäs, och därefter i Stockholm, då huvuddelen av böckerna såldes, främst till utländska köpare, i slutet av 1765. Merparten av de böcker som såldes har aldrig mer synts till. Andra har återfunnits i bland annat Sverige, Oslo och St Petersburg. Kungliga biblioteket i Köpenhamn sitter dock på en större mängd – flera danska samlare köpte på sig material från auktionen, och har därefter med tiden saligen avsomnat, varvid en del av auktionsföremålen återgått till det danska nationalbiblioteket i form av testamentsgåvor. 80% av det till dags dato återfunna materialet finns idag i Köpenhamn. Göteborgs universitet stoltserar för sin del med präktiga 2,9 procent av böckerna från auktionen.

Anna Lindemark våndas denna vecka över bristen på elefantkavalleri i kulturvärlden, och skrittar i sakta mak mot Uppsala i sällskap med Johannes Bothvidi.

Många av de krigsbyten i form av böcker som svenskarna glatt tillskansade sig under 30-åriga kriget kommer från Jesuitkollegierna i Riga. Kollegierna utgjorde ett nav för motreformationen, och Jesuiternas bibliotek i Riga bildades antagligen samma år som orden installerades där, 1583. Innan biblioteket fördes bort från staden 1621, innehöll det nästan 1000 böcker, och var en av de största boksamlingarna i östersjöområdet.

Peter Backman på Uppsala UB beskriver hur Gustav II Adolf i september 1621 hade gått in i Riga och snabbt konfiskerat allt som den polske kungen och jesuitorden ägde – inklusive jesuiternas bibliotek. Senare samma höst fraktades alla böckerna över Östersjön till Stockholms slott, och 1622 donerades de till Uppsala Universitetsbibliotek, formellt grundat 1621, och i stort behov av böcker. (Jämför dagens förvärvspolicy på landets olika lärosäten!)

Transporten övervakades av Johannes Bothvidi (1575-1635), kungens fältpräst, som följde lasset hela vägen från Riga till Uppsala via Stockholm, och överlämnade det till rektorn för Uppsala Universitet, Laurentius Olai Wallius (1588-1638). Bothvidi hade då gjort en förteckning över samtliga böcker i sändningen, 893 tryckta verk och 61 manuskript, och därtill en massa annat rappel som man ”räddat” – ikoner, nattvardskärl, relikskrin osv. Kanske var listmakeriet något att sysselsätta sig med under resan? Av förteckningen får man i princip uppfattningen att allt som inte var fastskruvat togs med vid uttåget ur Riga.   

En senare insats gjordes av Isak Collijn (1875-1949), verksam vid Uppsala Universitet från och med 1905, riksbibliotekarie 1916–1940, utan hatt på majoriteten bevarade porträtt. Collijn skapade efterhand en kortkatalog över böckerna på Bothvidis lista, och markerade det som han trodde kom från jesuiterna i Riga med en asterisk. Utifrån listan, gjord efter 1622, upprättade Collijn en rekonstruerad katalog över jesuiternas bibliotek i Riga (1583-1621), och identifierade böcker som troligen kommit från Riga till Uppsala och andra svenska bibliotek.

Andra svenska bibliotek! Det är ju vi! Som tredje kloss från vår klimatkontrollerade underjord presenteras här Opera av Ephraem Syrus, Harp of the Spirit, Deacon, Confessor and Doctor of the Church; Venerable Father, Hymn Writer, Teacher of the Faith. Förlåt mig, Thomas à Kempis, jag ändrar mig, DETTA är världens bästa visitkort! Att Ephraem dessutom föddes i Mesopotamien ca år 306 gör inte saken sämre.

Detta är ännu en kioskvältare. Den gode Ephraem skrev så populära verk att folk i flera hundra år efter hans död knåpade ihop fanfiction som tillskrevs helgonet själv. Bland de absoluta höjdpunkterna från hans biografi finns bland annat tredje (eh) belägringen av staden Nisibis (i dagens Turkiet) år 350, där Ephraem stod som åsyna vittne. Han berättar hur fiendens härförare Shapur II ledde om floden Mygdonis, så att stadsmurarna skulle undermineras. Men stadsborna lyckades reparera murarna illa kvickt, och för att ytterligare spä på förnedringen, gick angriparnas elefantkavalleri ner sig i det nya kärret som de själva hade åstadkommit. Detta såg Ephraem som ett mirakel och ett gudomligt ingripande, och skrev raskt en hitlåt om hur staden flöt på vattnet som Noaks ark.

Ephraem Syrus undgick också vid ett tillfälle att bli utsedd till biskop, formellt eftersom han inte tyckte att han var värdig denna ära. Istället spelade han galen för att slippa ifrån alltsammans. Man kan också uppskatta honom för hans trägna arbete med att inkludera kvinnor i gudstjänstordning och framförande av kyrkomusik, innan han dog i pesten 379.

Anna Lindemark reder ut begreppen kring ännu fler svarta mössor, mystiska takfynd och fläskiga pärmexlibris.

Ytterligare ett krigsbyte som kommit till Göteborgs Universitetsbibliotek från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg är Cornelius Jansenius Commentarii totam historia evangelicam (1582).

Boken publicerades första gången 1572, så vårt exemplar är en senare upplaga. Vår kopia bär också furstbiskop Julius Echters pärmexlibris, se nedan. Commentarii var en kioskvältare och finns i “no less than eighteen copies” hos Oxford College Libraries och Bodleian, i upplagor från 1590 till och med 1624.

Vem var Cornelius Jansen? Han var den förste att utnämnas till biskop i staden Gent, ”considered by many to be the most outstanding Roman Catholic biblical scholar of his age”. Boken ifråga är också en bibelkommentar – det är som sagt inte raffelfaktorn som avgör vad som kommer med i vårt vanvördiga sommarprogram.

Desto mer rafflande är detta enskilda exemplars historia. Det kommer som sagt från biblioteket i Würtzburg, där man efterhand fick absolut jättenog av svenskarnas skövling, plundring, spontana mordbränder och generella brist på förståelse för ordnat biblioteksarbete.

Lösningen blev att gömma återstoden av biblioteket. Lycka till att försöka krigsbrotta iväg dem nu då! Böckerna och manuskripten återupptäcktes senare enligt uppgift av furstbiskop Christoph Franz von Hutten, som 1717 hittade rester av boksamlingen – instoppad i taket till katedralen i Würtzburg. (Mer sannolikt är kanske att någon snickare eller annan arbetare i byggnaden var den som egentligen gjorde upptäckten på nån sned kattvind bakom stuckaturen?) Ett bibliotek och arkiv inrättades för de återfunna skrifterna. Biblioteket i sin helhet finns idag tillgängligt på nätet. Ett av dess manuskript har samma sorts elfenbensinläggningar som de som återges i äkta plast på den faksimil av Lorsch-evangeliet som GU bevarar i Herbert Blomstedt Collection. En ren tillfällighet? Eller ETT SAMBAND att beforska under de långa sömnlösa sommarnätterna?