Månad: november 2024

Av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Ni vet att ni är likadana. Det där med att ni läser något och sedan spontanantänder med alla era heta känslor och intellektuella gnistregn. Och att ni i det ögonblicket bara måste säga emot. Men vad göra när internet inte bryr sig och ingen annan mänsklig varelse är närvarande för att med tålamod lyssna på era lysande invändningar mot det ni läst? Det är för dessa ögonblick som marginalanteckningar uppfanns.

Ni är inte ensamma. Gustaf Fröding kände samma sak när han satte sig ner för att läsa Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra. Han läste och kunde inte tiga still, utan fattade sin penna och käftade emot den tyske filosofen. En del gånger höll han med, många gånger inte.

Fröding ansåg bland annat att Nietzsche inte hade koll på sin Darwin: ”Väl knappast sant – synes sticka mot evolutionens natur?” Jag håller med, gå icke emot evolutionens natur! Hur nu det ser ut? Eller ens går till?

Nietzsches halvdunkla till dunkla formuleringar orsakade också huvudbry hos Fröding: ”Kan något vara ’liksom’ det som det ej är?” Ja, enligt tysken, så kör på det. Detta är i alla fall något jag ska dra till med över desserten vid nästa middagsbjudning: ”Ni vet, det är ju liksom det som det inte är”. Man bara måste älska filosofi.

Ännu en invändning från Fröding, som jag tycker han har en poäng i: ”Vet ej om det ej är bättre att veta mycket halvt, det är ju ändå något än intet”. Ja, och för att utvidga denna tanke vill jag i dessa tider även understryka att det är bättre att tänka litet än att icke tänka alls.

På var och varannan sida har Fröding noterat sina tankar, protester och medhåll och en mängd ”kanske”. Det har blivit underhållande för efterkommande läsare, men jag vill här påpeka att marginalanteckningar gör ni i era egna böcker. Biblioteket vill ha sina böcker utan marginalanteckningar, om det inte redan är sådana i dem när vi förvärvar dem. Då får det gärna se ut så här.

Boken är hämtad ur Humanistiska bibliotekets handskriftssamling.

Stefan Benjaminsson reder ut orsakerna bakom den dåliga stämningen bland bokstäverna

Initialstriden: om konsten att placera anfanger

Hur upprörd kan man bli av en anfang? Svaret är: rätt så mycket. Under våren 1920 inträffade vad man i boktryckarkretsar kom att kalla ”Initialstriden”. Konflikten handlade om korrekt sätt att placera en anfang, eller initial, i förhållande till omgivande text. Kanske inte stoff för Homeros att skapa epik av, men tydligen explosivt. Ena falangen, ledd av göteborgstryckaren Waldemar Zachrisson, förordade att första textraden skulle bindas till anfangen, medan andra falangen, ledd av stockholmstryckaren tillika utgivaren av Nordisk boktryckarekonst Hugo Lagerström, menade att första raden och underliggande rader skulle stå i linje med varandra och inte bindas till anfangen.

Sakfrågan kan tyckas vara mindre laddad, men striden blev hätsk och totalt 15 inlägg skrevs av 11 olika skribenter under 7 månader i Nordisk boktryckarekonst. Relationen mellan Zachrisson och Lagerström blev så infekterad av diskussionen att deras fortsatta vänskap påverkades. Varför denna känslosamma positionering över en till synes trivial typografisk fråga? Striden är dock en utmärkt illustration av de föregående femtio årens utveckling inom boktryckarkonsten och handlar om mer än en subjektiv estetisk åsikt.

1800-talets förfall och motkraft

I slutet av 1800-talet var många överens om att seklet hade inneburit ett estetiskt förfall – för hantverk generellt och för boktryckarkonsten. Det uppstod en motreaktion i England i form av Arts- and Craftrörelsen som hade medeltidens estetik som förebild. Då det gällde hantverk sneglade man på gotiken, medan boktryckarna främst inspirerades av de medeltida handskrifterna och den tidiga tryckkonsten från 1455 till cirka 1550.

Det var också denna tidiga period i boktryckarkonstens historia som William Morris fastnat för när han startade sin tryckpress Kelmscott Press. Han formulerade det: ”As to the fifteenth-century books, I had noticed that they were always beautiful by force of the typography, even without the added ornament”. Morris boktryck från Kelmscott Press blev så uppskattade att han blev en frontfigur för det som många betraktade som återupptäckten av tryckkonsten.

I Sverige blev Waldemar Zachrisson en tidig förkämpe för arbetet för bättre boktryck. Han gav bland annat ut Boktryckerikalender i vilken han publicerade texter om boktryckarkonst och typografi. Under 1896 upptäckte Zachrisson William Morris och Kelmscott Press. Denna upptäckt kom att definiera hela Zachrisson boktryckargärning under de kommande 30 åren.

När Hugo och Carl Lagerström startade tidskriften Nordisk boktryckarekonst 1900 stod Hugo för de typografiska diskussionerna medan Carl såg sig själv som tryckare. Redan från början skriver Hugo Lagerström om typografisk estetik med stor självsäkerhet. En av de saker som Hugo Lagerström och Waldemar Zachrisson hade olika åsikter om var William Morris storhet. Bröderna Lagerström var inte imponerade av trycken från Kelmscott Press som dömdes ut som (visserligen) vackra, men utan utvecklingsmöjligheter: ”värdefulla som grundläggande experiment, ehuru sedermera överskattade som resultat”. Däremot betraktade även Hugo Lagerström de tidiga trycken från boktryckarkonstens första 100 år som förebilder.

När ”Initialstriden” utbryter år 1920 har Zachrisson skrivit om böcker och typografi sedan 1893, och Hugo Lagerström sedan 1900. Båda är auktoriteter på området, åtminstone vad gäller den offentliga (fackliga) diskussionen. Lagerström har inledningsvis varit uppkomlingen och Zachrisson nestorn, men sedan utgivningen av Boktryckerikalender 1910 har Zachrisson varit relativt tyst. Lagerström å sin sida har skrivit alltmer, och därtill organiserat och lett arbetet för Fackskolan för bokhantverk i Stockholm.

”så blir det tyvärr krig”

Detta är alltså utgångsläget för ”Initialstriden”: förra seklet i förfall, en vilja att återupprätta boktryckarkonsten, en förebild i den tidiga tryckproduktionen och två starka röster för typografins estetik i Sverige. Den tändande gnistan blir en incident år 1919. Hugo Lagerström publicerar oktobernumret av Nordisk boktryckarekonst och häri sin artikel ”Bruket av initialer” i vilken han redogör för sin syn på hur anfanger ska placeras. Hans huvudhållning är att första och underliggande rader skulle stå i linje med varandra.

Waldemar Zachrisson läste artikeln. Och reagerade. I ett personligt brev till Lagerström skrev han: ”Under senare åren har det så smugit sig i vår boktryckstypografi in del oarter, rena oskick som stört god smak och ren typografi och det är härmed som jag vill rikta en allvarlig varning och för visa vägen tillbaka till reda och ordning – i samma mening som Jean Jacques Rousseau i en tid af förfall ropade sitt bekanta ’tillbaka till naturen’”. Ledorden här är ”god smak”, ”förfall” och ”tillbaka”. Zachrisson ber Lagerström om stöd i kampen mot detta oskick, för ”gör du det icke, så blir det tyvärr krig”. Han ämnar skriva en artikel om ”oskicket”. Vad han underlåter att nämna, är att artikelns udd kommer att riktas mot Hugo Lagerström själv och Nordisk boktryckarekonst.

Lagerström svarar entusiastiskt på brevet, ovetande om vad Zachrisson stört sig på, och ser fram emot Zachrissons artikel som skall komma i marsnumret av Nordisk boktryckarekonst 1920. Vilket den inte gör – för nu har Lagerström läst Zachrissons inskickade artikel. Efter en irriterad påstötning från Zachrisson kommer ändå artikeln, ”Om placeringen av begynnelsebokstäver”, in i aprilnumret 1920. Den är ett direkt svar på Lagerströms artikel ”Bruket av initialer”.

Det ska vara lättläst

Waldemar Zachrissons menade att en tryckt skrift ska vara lättläst och att första ordets andra bokstav därför måste bindas till anfangen. Hur säker är Zachrisson på sin åsikt? Jätte. ”Denna min uppfattning måste vara så axiomatiskt riktig att därom icke behövde diskuteras.” Att inte binda första ordet till anfangen störde textens läsbarhet, ansåg han, och han klandrade redaktörerna (dvs Hugo Lagerström) för Nordisk boktryckarekonst för detta oskick.  

I den upprörda diskussion som följde är det intressant att alla var överens om åsikten att en text ska vara lättläst, och att anfanger stör läsbarheten. Hugo Lagerström menade inledningsvis att man inte störde läsbarheten då man avstod från att knyta andra bokstaven till initialen, snarare tvärtom. Störst läsbarhet åstadkom man genom att inte ha någon initial alls, medgav han, och han menade att just på grund av att varje initial störde ”läsligheten”, var man tvungen att bortse från ”läslighet” som argument i diskussionen.

Historien som facit

Bägge parternas argument handlar alltså om huruvida estetiken eller läsbarheten är viktigast. Båda sidor använder historiska exempel för att bevisa att just de har rätt. De använder dessutom exempel från samma historiska period, det vill säga böcker från vad de betraktade som guldåldern, boktryckarkonstens första hundra år, vilken i sin tur byggde sin estetik på de medeltida handskrifterna. Lagerström (och hans anhängare) ansåg att man skulle göra så som det historiskt gjorts: de gamla mästarna visste vad de gjorde. Zachrisson (och hans anhängare) menade dock att de gamla mästarna använt sig av principer som ofta bottnade i ett praktiskt tvång och inte i medvetna stilval: anfangen trycktes inte, utan där den skulle vara lämnades ett tomrum där man sedan handmålade en anfang. Bara för att tryckarna för 450 år sedan ”lämnade en jämn, öppen fyrkantig eller rektangulär glugg” för anfangens inplacering, behövde man inte tvunget göra det nu.

Båda parterna hänvisade till auktoriteter på området, men då Lagerström hänvisade till de gamla mästarna, hänvisade Zachrisson till nya auktoriteter, bland andra William Morris, vilken bröderna Lagerström som sagt inte hade mycket till övers för. Hugo Lagerström försökte avpollettera Morris med att han blott var en konstnär som börjat sin bana utanför facket, och att han därmed underförstått knappast kunde anses vara en förebild inom facket. Zachrisson menade å sin sida att Morris studerat principer för ”satsytan och satsbilden, utslutningen och naturligtvis även för initialernas placering m. m.” och att dessa principer var riktiga.

Zachrisson noterade också en intressant detalj: ”Egendomligt nog har Red. i årg. 1905 och även så sent som 1913 placerat initialerna så, som här framhålles som riktigt”. Faktum är att Nordisk boktryckarekonst gjort detta i alla årgångar fram till och med 1905. I just den årgången (1905) skrev dessutom Hugo Lagerström artikeln ”Användning af initialer” i vilken han menade att det estetiskt riktiga var att raderna under översta raden började rakt under den första, men att vid ”fall af starkt mellanslagen sats” kunde det försvaras att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Och att: ”Då initialens bokstaf utgör en del af första ordet bruka vanligen de undre raderna börja någon innanför den första”. Det vill säga just det som Zachrisson menade var det rätta.

Lagerström intog alltså i artikeln från 1905 en pragmatisk hållning, medan han 1919 inte nämnde möjligheten att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Artikeln från 1905 är dock en text som Hugo Lagerström översatt, men undertecknat i eget namn. Den är hämtad ur tidskriften The Printing Art, så frågan är om Lagerström själv intog den hållning som artikeln gav uttryck för, eller om artikeln bara återspeglar originaltexten i The Printing Art. Lagerström kommenterade heller aldrig Zachrissons påpekande om tidigare praxis i Nordisk boktryckarekonst. Några skribenter vill se saken från alla sidor, och framför allt sänka tonläget. Zachrisson och Lagerström kunde dock inte enas.

Vem står först är viktigare än Hur står först

Initialstriden illustrerar dels 1900-talets växande intresse för olika frågor inom yrket, och dels att diskussionerna växt sig så livskraftiga att man positionerade sig i frågorna. Det var inte bara en strid om sakfrågor, utan också om vem som skulle vara den ledande rösten i ämnet. Denna positionering blir än mer tydlig om man beaktar hur initialstriden fortsatte att infektera relationen mellan Zachrisson och Lagerström. Zachrissons mästrande formuleringar – i vilka han förminskade Lagerströms kunnande, smak och omdöme – tog Lagerström hårt. Han valde att hämnas ett år senare, i en hyllningstext till Waldemar Zachrisson inför den senares 60-årsdag. I texten lovordade Lagerström förvisso många av Zachrissons insatser, men samtidigt kritiserade han Zachrisson som person, och överhuvudtaget hela hans gärning.

Striden exemplifierar också en skiljelinje mellan historiens praktik och historiens principer. Det finns en falang som studerat de gamla mästarnas faktiska praktik och sedan kopierat denna rakt av. En annan falang har försökt utröna utifrån vilka principer de gamla mästarna tryckt sina böcker, och sedan applicerat dessa principer på de nutida boktrycken. Men principer förändras ju över tid. Bara ett tiotal år senare inträder enkelhet, nyklassicism och modernism. Men anfanger kan även fortsättningsvis vara vackra.

Bokexemplen i inlägget är hämtade ur Humanistiska bibliotekets samlingar, bland annat Herbert Blomstedt Collection. Breven som citeras finns i Waldemar Zachrissons arkiv vid Humanistiska biblioteket.

Bibliotekarie Emil Näslund förfasar sig över både tempora och mores.

I dessa tider av amerikansk valrörelse matas vi med opinionsundersökningar i en strid ström. Procentenheterna rör sig marginellt, och precis som när det gäller den svenska valrörelse är det inte särskilt givande att som lekman detaljstudera siffrorna, som ju ändå alltid förändras.

Samma lätt utmattande sifferexercis möts vi av i marknadsundersökningsföretaget Sifos tidskrift Opinioner & Trender. Humanistiska biblioteket förvaltar årgångarna 1989 till 1997 och det är onekligen en rik flora av partisympatier, ekonomisk oro och konsumtionsprognoser. Med andra ord; otroligt torr läsning.

Vad som dock lyfter hela tidskriften till en annan (uthärdlig) nivå är den avslutande sektionen i varje nummer. Under rubriken ”Aktuellt” görs ett svep över västvärlden där dess olika opinionsföretag får bidra med ett axplock av undersökningar som är lite mer lättsamt presenterade.

I USA i december 1990 tyckte man sig inte uppleva någon motsvarighet till den så kallade läskrisen som svenska barn och unga är i idag. En undersökning visar att nästan hälften av de tillfrågade amerikanerna tror att de kommer läsa mer i framtiden än idag. Något fler tycker också att läsning är mer avkopplande än att se på tv (!), även om tv-tittande fortfarande är det ”trevligaste sättet att tillbringa en kväll”.

I bilens förlovade land rapporteras också att 43 % av amerikanerna betraktar sin bil som något mer än bara ett transportmedel, och att 8 % någon gång bott i bilen i mer än 24 timmar.

På ett mer lokalt plan ser vi att ICA-kuriren 1991 frågade svenskarna vilken nu levande kändis de mest beundrar. Astrid Lindgren (203 röster) står då som klar vinnare, följt av drottning Silvia (161 röster). Pehr G. Gyllenhammar (44 röster) vinner på herrsidan.

Vi ser också att Sverige 1990 var oense i frågan om affärstidslagen, vars avskaffande gjorde att butiker kunde ha söndagsöppet. Fyra av tio svenskar ville återinföra lagen, och därmed butikernas söndagsstängningstvång. Fem av tio höll inte med. (Vad ville den sista tiondelen?) Mer överens var vi i frågan om hastighetsbegränsningar på motorvägar, där en majoritet tyckte att 110 kilometer i timmen skulle vara den högsta tillåtna. 5 optimistiska procent hoppades på fri fart.

England bjuder på den kanske märkligaste undersökningen, i urvalet: en lista över vad som räknas som ”ute och inne” vintern 1988. Blå jeans, mobiltelefoner och vindrickande är hett, och detsamma gäller att se på videofilm och ha en hemdator. Däremot är det ute att gå i kyrkan, röka cigarett, skriva kärleksbrev och gå på bio. Engelsmännen är dock kluvna i frågan om Ferrari-bilar, som är ungefär lika inne som ute.  Huruvida Margaret Thatcher ansågs vara ”inne” eller ”ute”, valde Opinioner & Trender att inte ta upp.

För fler rafflande utredningar rekommenderas exempelvis vårt omfångsrika bestånd av riksdagstryck, naturskönt belägna på plan 6. Välkomna!